Till Amanda with love

Birgitta har varit på UNICEF-möte i Montreux, Schweiz, den här veckan. I måndags flög hon till Genève, men väl nästan där fick planet återvända till Arlanda på grund av tekniskt fel. Sen blev det ny flygtur till Genève och därefter tåg sista biten.

I torsdags återvände hon hem men i stort sett bara för att ställa in väskan hemma i lägenheten. Vi skulle nämligen på konsert i Stockholm på kvällen.

Vi skulle lyssna på Sportlovsorkestern, bestående av ungdomar från Stockholms län – orkestern kallas även för STORK, Stockholms läns ungdomsorkester. En av musikerna var vår Annas 15-åriga dotter Amanda Berger Kettner, som på kort tid har slagit alla med häpnad i två olika men kanske ändå inte helt olika genrer. Först vann hon, själv högstadieelev, en riksomfattande matematiktävling, där även gymnasister deltog. Sen har hon helt plötsligt blivit en allt skickligare violinist – som uppmuntran har hon av Annas pappa Bengt fått hans gamla fiol, som också har restaurerats. Sina olika färdigheter utvecklar hon, trots sin ringa ålder, nu i gymnasiet – den unga damen fick nämligen hoppa över en klass i grundskolan.

Orkestern, med Merete Ellegaard som dirigent och kursledare, hade övat in ett program med brett spektrum. Allt var väl inte perfekt – jag har med förlov sagt hört Johann Sebastian Bachs ”Air” spelas vida bättre – men annat var hörvärt och en del riktigt bra. Det började med Edgar Elgars ”Pomp and Circumstance” och fortsatte med fyra danser ur Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsvit”. Vidare spelades första sviten ur Edvard Griegs ”Peer Gynt”, ”I Bergakungens sal”, och en balettsvit med danser av Dimitri Sjostakovitj.

Sist i programmet låg ett en smula avvikande, dock knappast för ungdomarna i orkestern, stycke, en svit av Howard Shore ur ”Ringens Herre”. Violinisterna hade under programmets gång fått växla med varann i rollen som konsertmästare, och nu var det Amandas tur.

Hon skötte sitt värv med den äran, och när familjen samlades nedanför scenen, Anna med en stor bukett vita rosor till den svartklädda Amanda, och hon dröjde, hojtade jag i riktning mot henne:

– Konsertmästarn!

Då kom hon och fick kramar och tack.

Sen, när vi skulle åka hem och jag hörde att Amanda och några av de andra skulle gå ut och äta, kunde jag inte låta bli att släppa lös min fritt galopperande humor:

– Va, ska du som är konservmästare äta på restaurang?

Men allvarligt talat: Det är jätteroligt att unga på det här sättet uppmuntras att odla sina talanger och visa upp dem inför publik och dessutom i en så fin lokal, Rikskonserters konsertsal från 1878 på Nybrokajen 11.