En rövarhistoria
2 mars 2010 17:48 | Film | 3 kommentarerJean-Luc Godards ”En rövarhistoria” (”Bande à part”, 1964) anses vara en av de främsta filmerna inom den franska nya vågen.
Den här filmens Odile (Anna Karina) är möjligen i filmens begynnelse mer naiv än amoralisk, men den rövarhistoria hon dras in i av de mer kriminellt lagda Arthur (Claude Brasseur) och Franz (Sami Frey) har en ganska amoralisk handling. Odile nämner för Franz att hennes tant Victoria (Louisa Colpeyn), i vars villa utanför Paris hon bor, där förvarar en mycket stor summa pengar. Franz och kompisen Arthur övertalar henne snart att delta i en kupp i avsikt att beröva tanten pengarna.
Arthurs farbror (Ernest Menzer), som också vill åt pengarna, får dem att forcera sina planer. Allt detta keder till ett händelseförlopp med både våld och ond bråd död – exakt vad som händer vore det dock synd att avslöja för tillkommande tittare.
Trots att filmen verkligen inte saknar dramtiska handlingsförlopp, upplever jag den ändå inte främst som en spänningsfilm. Filmen är full av poser och inlagda scener som står alldeles för sig själva, alltsammans filmat i svart-vitt. Exempel på detta är de huvudagerandes tysta minut på ett café, loppet (på tid) genom Louvren och dansscenen till musik av Michel Legrand, den som har fått en uppföljare med Uma Thurman och John Travolta i Quentin Tarantinos ”Pulp Fiction”.
Godard har själv karaktäriserat filmen som ”Alice i Underlandet” möter Franz Kafka, men egentligen har den väl varken Carrolls osannolikhet eller Kafkas svärta. Snarare bärs den upp av den sällsamma blandning av slump och poser, som är så karaktäristisk för fransk film från den här epoken.
3 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Ja det där är faktiskt en av mina favoriter. Jag förvånas alltid över hur frisk den där franska vågen fortfarande är i ett filmklimat som blivit väldigt stereotypt. Bilderna, den hoppiga dramaturgin, de politiska apellerna rätt in i kameran, de oförutsägbara skådespelarna. Jag skrev in scenen mellan filosofen och flickan på caféet ur ”Vivre sa vie” i min Hamletuppsättning som en dialog mellan Ofelia och Polonius. Det var märkligt att se hur väl det fungerade.
Comment by Anders E Nilsson — 2010 03 02 17:57 #
Till Anders E Nilsson: Det intressanta är också att ständigt nya generationer upptäcker den franska nya vågen. Min dotter Kerstin, som inte har fått sin kunskap om just franska nya vågen i arv, är intensivt intresserad av alla de där gamla 60-talsfilmerna. (Hon är själv född 1969.)
Comment by Enn Kokk — 2010 03 02 18:27 #
Det gläder mig.:)
Comment by Anders E Nilsson — 2010 03 03 7:25 #