Larserik Erikssons Oskar är tillbaka i bokhandeln!

21 september 2009 13:05 | Barnkultur | 5 kommentarer

Där lille Oskar far fram blir det inte så gott om hus – hus är gott, tycker Oskar.

Jag syftar förstås på Larserik Erikssons klassiska barnbok från 1970, ”Hus är gott, sa Oskar”.

Jag har redan skrivit mycket uppskattande om den, så i stället för att upprepa mina superlativer hänvisar jag till min tidigare publicerade text.

Larserik Eriksson, som jag känner sen gammalt, beklagade sig, när jag skrev om den, över att det var så svårt att få till en ny upplaga. Men här om dan kom den till mig, översänd av av Larserik med följande inpräntade text:

”Hej Enn!
Så här blev Oskar i nyutgåva.
Jag är glad och nöjd!
Hälsningar
Larserik”

Och det var en fröjd att läsa om den – tack, Larserik!

Nyutåvan finns i Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serien. Måtte den finna många nya läsare! För den är verklign fullt i klass med de böcker som i övrigt finns där, av författare som Lennart Hellsing, Olof och Lena Landström, Pija Lindenbaum, Astrid Lindgren, Inger och Lasse Sandberg med flera.

Hantverkare – ett komedifack?

21 september 2009 12:17 | Teater, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Många av oss har säkert erfarenhet av hantverkare som man liksom aldrig kan spika någon tid med; det händer ju också att räkningen blir dyrare, till och med mycket dyrare, än vad man trodde att man hade kommit överens om.

Om sådant har den danska dramatikern Line Knutzon skrivit en komedi, ”Hantverkarna”. Birgitta och jag såg premiären på Uppsala stadsteater i lördags.

Med sitt bitvis farsartade förlopp har ”Hantverkarna” (översättning Annika Silkeberg) i regi av Sven-Åke Gustavsson blivit en ganska roande historia, som säkert kommer att dra publik.

Pjäsens socialt uppåtsträvande unga par, Manfred (Bengt Nilsson) och Alice (Mikaela Ramel) behöver hantverkarhjälp i sitt hus för arbeten som till synes är enkla att åtgärda. Men så är det det här med hantverkarna. Under ledning av Glenn (skickligt gestaltad av Göran Engman) hittar de (och åstadkommer själva) långt fler fel än det de ursprungligen skulle åtgärda. Det kaos de på så sätt åstadkommer i det unga parets hem får sitt adekvata uttryck i Per A Jonssons scenografi. Man förstår Manfreds och Alices tilltagande desperation, när det både drar ut på tiden och kostar allt mera pengar. De drastiska åtgärder som till slut bringar en smula reda i händelseförloppet känns, trots sitt makabra innehåll, som de enda möjliga.

Helheten är väl hopkommen, och visst är pjäsen ofta rolig. Men så där våldsamt angelägen känns den ju inte.

I dag är det Birgittas födelsedag

20 september 2009 12:51 | Deckare, Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | 2 kommentarer

Birgitta fyller 72 i dag, kommer i kapp mig som kom upp i den här åldern redan före midsommar.

Vi firar varandras födelsedagar, även de födelsedagar som inte är storslaget jämna. Alltså har jag under den senaste tiden varje gång jag har varit inne i Uppsala passat på att handla presenter. Eftersom jag i går hade med mig en ansenlig mängd böcker, känner jag åter av mitt ryggonda. Men vad gör man inte för en kär gammal följeslagare från årtionden av gemensam möda och många minnesvärda stunder.

Sanningen att säga har jag ju också själv glädje av att familjens bibliotek utökas med de senaste böckerna av Alexandra Coelho Ahndoril (den om Mäster Palm), Kerstin Ekman (med Hjalmar SöderbergsDoktor Glas” som utgångspunkt), Per Agne Erkelius (om Auschwitz), Aris Fioretos, Carola Hansson, P D James, Anneli Jordahl (om Ellen Key), Anna Jörgensdotter (en kritikerrosad kollektivroman från Sandviken), Ola Larsmo, Håkan Nesser (med dedikation från författaren, som vi båda känner), Agneta Pleijel, Steve Sem-Samberg (om gettot i Łódź) och Dag Solstad.

De DVD-filmer jag har köpt åt henne ser jag likaledes fram mot att se tillsammans med henne: FellinisLa Strada”, HitchcocksSabotör” och så tre Stieg Trenter-filmatiseringar.

Och jag sitter gärna med på glasverandan, när hon ska lyssna på CDn ”Svenska jazzklassiker” med Arne Domnérus i centrum.

Slutligen gav jag henne en hel kasse med blomsterlökar. Dem får även jag glädje av, när de blommar kommande vårar.

Tidigt i morse var jag ute i trädgården och plockade en födelsedagsbukett: dahlior, luktärter och fackelblomster. Den ställde jag på köksbordet tillsammans med en smörgåstårta med havets frukter som jag själv dess förinnan hade förfärdigat. Från bryggaren på köksbänken doftade det av nybryggt kaffe.

Sen var det dags att öppna sovrumsdörren och sjunga för födelsedagsbarnet. Födelsedagsbarn, med tonvikt på barn, är man alltid, även när man fyller 72.

Melodikrysset nummer 38 2009

19 september 2009 11:55 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 6 kommentarer

Ganska mycket i dagens melodikryss föreföll bekant från tidigare kryss.

Visst har vi väl tidigare hört ”En sten vid en sjö i en skog” med Gyllene Tider?

Och lejonet Elsa från ”Född fri” (”Born Free”, 1966) har väl varit med i krysset tidigare hon också?

Detsamma gäller ”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ur Jerry Bocks och Sheldon Harnicks musikal från 1964, ”Fiddler on the Roof” (”Spelman på taket”).

Även ”Jag har bott vid en landsväg” har varit med förr. Den var också med i en film från förr, ”Kalle på Spången” från 1939. Den som sjöng den var Edvard Persson, men sången skrevs av Lasse Dahlquist.

Även ”Sagan om ringen” har jag sett på bio – i den sjöng Enya ”May It Be”. Jag har med behållning läst Tolkien och tyckte också att filmen var bra. Min hustru fann den däremot för våldsam.

Däremot har jag aldrig sett ”Top Gun” från 1986. Den filmen skulle jag aldrig ha klarat utan Google (”Take My Breath Away”, Berlin). Landet däremot var, precis som Eldeman antydde, urenkelt: USA.

Därmed är vi inne på frågor som låg utanför min kunskapssfär. Jag har heller aldrig lyssnat på George Michael i ”Careless Whisper” (”Never Gonna Dance Again”).

Och varför skulle jag komma i håg ”Innan mörkret faller” med Emil Sigfridsson i 2004 års melodifestival?

Däremot kom jag spontant i håg den andra melodifestivallåten i dag, ”En dag” med Tommy Nilsson från 1989 års melodifestival. Fast har inte den också tidigare spelats i krysset?

Ännu lättare var det att komma i håg ”Vilken härlig dag” och att den sjöngs av Ewa Roos.

Och eftersom jag var ivrig radiolyssnare på 1950-talet, minns jag mycket väl Leon Landgrens och Åke Gerhards succé från 1953, ”Mjölnarens Irene”. Den blev först stor i en insjungning av Thory Bernhards, och sen följde ytterligare versioner med Lily Berglund, Britt-Inger Dreilick med flera.

”Vi gå över daggstänkta berg” fick vi lära oss att sjunga i folkskolan, så den känner jag igen även när den framförs i upprockad version. I den går man alltså på dagg.

Och så var det då bara ett frågesvar kvar att redovisa. Eftersom jag lyssnar på mycket klassisk musik både på skiva och i konserthallar, känner jag förstås igen ”Pomp and Circumstance” av Edgar Elgar.

Senare i dag ska jag först gå på konstutställning, därefter på teater. Politiskt vänster är jag också, vänstersocialdemokrat närmare bestämt. Säkert är jag därmed en del av det ”vänsteretablissemang” som KD-ledaren Göran Hägglund skäller på i sin artikel på DN-Debatt den 17 september, och jag medger gärna att jag hör till dem som till exempel vill att män och kvinnor i sina familjerealtioner ska leva ett jämställt liv.

Men Hägglund målar en bild som bra mycket liknar fan på väggen. Även människor som jag har i våra liv sidor, som KD-ledaren helt sonika väljer att radera. Man kan både vara samhällsengagerad på vänsterkanten och gilla att påta i den egna trädgrådstäppan, både läsa lyrik och serier, både gilla opera och tycka att det är kul att lösa Melodikrysset.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Musikalisk resa över stjärnhimlen

18 september 2009 12:43 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Säsongens första abonnemangskonsert med Uppsala kammarorkester under ledning av Paul Mägi förde oss åter igen till Uppsala. Vi har biljetter med fast plats till serien på Musikens hus, Uppsalas eget konserthus, även den här säsongen.

Stjärnesång” var temat för denna inledande konsert, och antalet stycken som framfördes var, om inte lika många som stjärnorna på himlen, så i alla fall ovanligt många. Tittade man ytligt på programmet, var det heller inte så lätt att urskilja något som skulle föra tankarna till den gemensamma nämnaren, astronomiåret 2009. Själv fastnade jag i det stycket bara för ”Jupiter”, fjärde satsen, molto allegro, ur Wolfgang Amadeus Mozarts symfoni nummer 41.

Annars föreföll programmet ju vara – och var också – en smakfullt sammansatt meny, verk av Giovanni Gabrieli, Johann Sebastian Bach (två stycken ur ”Die Kunst der Fuge)”, Ludwig van Beethoven, Camille Saint-Saëns och Igor Stravinsky. Johannes Brahms förekom också, men han hör inte till hustruns och mina favoriter. Däremot var det mycket intressant att få höra titelverket ”Stjärnesång” av uppsalatonsättaren Håkan Larsson, född 1959.

Jag ser att verket är tillägnat den finske rock- och jazzmusikern Jukka Tolonen, en riktig gränsöverskridare. I programmet ser jag att Håkan har spelat med Jukka, men jag minns inte utan forskningsmöda som jag inte har tid till just nu, i vilken konstellation – Jukkas skivlista är ju vid det här laget jättelång. Själv har jag hört honom i flera olika konstellationer: Tasavallan Presidentti, Wigwam, Jukka Tolonen Trio och Piirpauke, kanske flera.

Men tillbaka till programmet i Musikens hus. För en intressant ordväv runt musiken stod professorn och astrofysikern Bengt Gustafsson, som band samman musiken med astronomin. Så vitt jag förstod – jag är humanist – var en av hans poänger, att så väl musik som astronomi utvecklas med hjälp av matematiken. Nu är Gustafsson också musiksakkunnig, så hans vindlande föredrag, med jämna mellanrum avbrutet av musik, gav också en djupare förståelse av vad som spelades.

På väg till Musikens hus stannade vi till i ett annat musikens hus, Katalin, dock för att äta middag. Vi fastnade för Östras hamburgare, burgare på nötfärs med klyftpotatis, äppelcoleslaw, tomat, rödlök, saltgurka och grönsallad. Mycket gott – särskilt åppel- och vikålsröran var god – tillsammans med argentinskt rödvin.

Ägarinnan, Katalin Varga, kommer, när vi anländer, och ser till att vi får ett bord alldeles intill brasan – det känns skönt; kvällen är kylig. Hon behöver inte fjäska – det här är ett populärt ställe, snart fyllt av gäster – men säger ändå med adress till Birgitta, att hon numera saknar profilerade uppsalapolitiker av Birgittas klass.

Jag tror knappast att det här har att göra med att Katalin är socialdemokrat – jag har aldrig hört att hon skulle vara det – utan med att hon liksom så många andra allmänt uppskattar politiker som det är något med, som har åsikter och personlighet.

Själv minns jag fortfarande när Birgitta under talmanstiden stod på Socialdemokraternas lista och då, trots att hon på grund av talmanskapet inte fick delta i valagitationen, jämfört med alla andra fick skyhöga personkrysstal. Troligen fick hon då också rätt många röster från människor som annars aldrig skulle ha röstat på Socialdemokraterna.

På visit i politikens centrum

16 september 2009 15:46 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I måndags var jag på besiktning hos en läkare på Vårdcentralen här i Öregrund. Jag har haft diverse krämpor en längre tid nu, och hustrun – uppenbarligen angelägen om att jag ska fortsätta att leva – har manat mig att gå till doktorn. Så jag har fått hjärtat kollat; även de smärtor jag har haft i rygg, axelparti och bröst och i samband med det lungorna har doktorn kollat. Och så fick jag ta blodprover.

Det enda mer konkreta som kom ut ur det här var att blodvärdena inte var så bra, dock kanske beroende på den långa infektion jag har dragits med. Så jag ska tillbaka och kolla dem på nytt.

Och kanske håller nu värken på att lägga sig. Jag känner fortfarande av ryggen i vissa sitt- och rygglägen, men det känns i alla fall bättre.

Så i går utnyttjade jag åter igen den årliga inbjudan till riksdagens högtidliga öppnande. Höstmorgonen var dock så solig och vacker – havsvattnet likt en spegel – att det kändes helt avigt att lämna Öregrund.

Uppsala C mötte jag hustrun, den före detta talmannen, som naturligtvis är orsaken till att även jag varje år indjuds till riksdagsöppnandet. Regeringsdeklarationen kan man ju ta del av på annat sätt, så den är knappast, ens för en politiskt intresserad, något bra skäl för att delta i den här ceremonin. (I år talade för övrigt Fredrik Reinfeldt ganska tyst, vilket för oss uppe på läktaren inte kompenserades högtalarvägen, så jag ska ärligt erkänna att jag under delar av deklarationen inte riktigt uppfattade vad han sa.)

Men man träffar ju gamla kompisar från sin långa tid i politiken, några uppe på läktaren, andra under den mottagning som följer riksdagsöppnandet. Bland annat pratade Ingvar Carlsson med mig – jag var ju länge Socialdemokraternas nordiske sekreterare – om det norska valet; han hade själv varit över och till och med gjort en liten insats i valrörelsen. Också Herman Meltzer, som jag känner från min aktiva journalisttid, kom fram och samtalade om norska valet och om det svenska röd-gröna samarbetet. Meltzer försökte tränga mig i min egenskap av socialdemokratins främste kommunistjägare i modern tid om Vänsterpartiets deltagande i det vänstersamarbete som nu finns här i Sverige, men jag menade att (V) numera innehåller en allt mindre andel av människor, som på allvar definierar sig som kommunister.

Jag har haft mina duster också med Lars Ohly – jag har personligen bland annat mött honom i en radiodebatt – men numera är vårt förhållande hyggligt. I pausen på Operan senare på kvällen skämtade jag lite med honom och hans hustru Åsa, sa att jag minsann hade sett att inte heller de ville ”göra kronan på hans hjässa lätt” – vid kungens intåg sjöngs som vanligt ”Kungssången” – och Lasse flinade och sa, att i deras fall hade det närmast varit uteslutningsgrundande att sjunga med. Det är det inte i mitt och Birgittas fall – jag har sett alltför många ledande socialdemokrater sjunga med i ”Kungssången” – men skulle man bli utesluten för att man inte sjöng med, skulle vi nog inte sjunga med i alla fall.

I pausen var vi tillsammans med diverse makthavare i svensk politik inbjudna till kungens speciella utrymmen på Operan: man hälsar på de kungliga och får ett glas bubbel. Victoria, som bland annat har varit ett slags prao hos Birgitta och som vi båda har ett hyggligt personligt förhållande till, kom i drinkvimlet fram och ville prata. Samtalet kom snart in på ett par av de stora hjälpprojekt Birgitta aktualiter arbetar med, UNICEF och Världsinfektionsfonden. Det Victoria sa tydde på att hon faktiskt vet en del om de här problemen, till och med är engagerad i dem – bland annat kritiserade hon en del jämnåriga i sin egen umgängeskrets för att alltför lättvindigt vifta bort de krav som ställs på oss alla, också dem, med att ju så mycket av de insamlade pengarna ändå inte kommer fram, vilket alltså faktiskt inte är sant.

På väg från Operan till uppsalatåget stötte vi på Tegelbacken ihop med Anne-Marie Lindgren, som jag har känt sen studentförbundstiden och bland annat samarbetat med i programkommissionen. Vi hade gott om tid till tåget och stod kvar en stund och pratade om tillståndet i partiet, enades bland annat om att det i dag åter igen finns ett socialdemokratiskt studentförbund som knyter an till förbundets radikala traditioner från min och Anne-Maries gemensamma tid i det tidiga 1960-talets studentförbund. Ibland handlar det om att ha tålamod, om att inte ge upp. Socialdemokratiska studentförbundet är i dag utan tvivel en viktig komponent i det pågående arbetet med att återradikalisera och på det sättet vitalisera partiet.

Man skulle kunna tro att allt handlar om politik en dag som den här. Men så är det inte.

Riksdagens högtidliga öppnande inramas alltid av musik, så också i år. I det program som mötte den återsamlade riksdagen fanns den här gången två sånger, ”Sámi eatnan duodariid” (”Samelands vidder”) av Nils Aslak Valkeapää och ”Árvas” (”Árvas tundra)” av Sofia Jannok. Sångartist var 26-åriga Sofia Jannok, assisterad av Peter Tikkanen, piano, Tobias Helén, kontrabas, och Johan Englund, slagverk. Sofia är en mycket begåvad sångerska som blandar samisk tradition med pop och jazz – henne ska jag snarast skaffa något av på skiva.

På kvällen gav Operan alltså en festföreställning för Riksdagen.

Före pausen, den jag redan har berättat om, fick vi höra Gioacchino RossinisBarberaren i Sevilla”, uvertyren samt delar av första akten. Det vi såg och hörde var bra, så inget ont om den delen. Jag har sett ”Barberaren” tidigare och har inget otalt med honom.

Men den här kvällens höjdpunkt var ändå det som följde efter pausen, Mats Eks balett ”Rättika” till musiken av Johannes BrahmsViolinkonsert i D-dur”. Den här baletten har ingen handling utan är en visualisering av musiken i form av dans. Särskilt de delar som ligger före den avslutande ungerska dansen är mycket suggestiva att se på.

När föreställningen på Operan avslutades med ”Du gamla, du fria” – i den sjunger även vi gamla radikaler med – såg jag, vilket var lite rörande, att den norska violinsolisten Vilde Frang, som hade kallats upp på scenen för avtackning, förde upp fiolen under hakan och spelade med i den svenska nationalsången.

Jag får väl kvittera med att avslutningsvis gratulera norrmännen till att i måndags ha gjort ett gott, rödgrönt val.

På 40-årskalas hos Kerstin, politisk musikal och så thaimiddag

13 september 2009 17:04 | Film, Mat & dryck, Musik, Teater, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Dottern, Kerstin, fyller 40 i dag men startade firandet redan i går: den närmaste familjekretsen var bjuden på kalas.

Birgitta hade ett sammanträde i Stockholm i fredags, så på eftermiddagen tog även jag bussen in till stan, Uppsala, utrustad med inslagna presenter och nyplockad födelsedagsbukett från trädgården här i Öregrund: dahlior, höstanemoner och fackelblomster. Det här gav mig också möjlighet att i lugn och ro på lördag morgon lyssna på och lösa Melodikrysset.

Utöver mig och Birgitta var också Kerstins syskon med på den här delen av födelsedagsfirandet: Anna med dottern Ella och hunden Sudden och Matti med sin sambo Karin. Och så var Birgittas faster Karin, 89 senare i höst, också där, full av engagemang och aktivitet som vanligt.

Vidare träffade vi förstås Kerstins barn, Viggo och Klara, och deras far, Bo. Det är alldeles snart också Viggos födelsedag, och då kommer vi säkert att få träffa också släktingarna på hans fars sida. Men redan i dag – på den riktiga födelsedan – har Kerstin mera kalas, den här gången för några nära vänner. Och senare i höst lär det visst bli en ännu större tillställning.

Kerstin är en boren estet, som bland annat vurmar för porslin från den tid då hennes föräldrar var unga. Hennes önskelista upptog därför många inte alldeles lättåtkomliga tekoppar och andra porslinsföremål. Som smakprov på vad hon fick lägger jag ut länk till den kopp hon fick i present av Matti och Karin, Blå Lillemor från Gefle.

Andra koppar som finns i Kerstins samling syns på bilderna från det bord, där hon hade bullat upp med kakor och tårtor, allihop bakade av henne själv – du kan se överflödet här. Jag är stolt över att vara far till en dotter med den här kapaciteten men vill genast tillägga, att den här talangen främst är ett arv efter mor och mormor.

Bakom alla kakorna kan du förresten se den födelsedagsbukett jag hade med från trädgården i Öregrund.

Jag är ju diabetiker, sträng med vad jag äter, så jag bara tittade på den här härligheten, när de andra lät sig väl smaka. Men dess förinnan hade jag och alla de andra gästerna fått äta födelsedagsbuffé med hembakt bröd (även sockerfri variant), goda röror, hemtrillade köttbullar med mera. Jag noterade att flertalet födelsedagsdrycker, utställda på ett bord på verandan, sådana som Guldus, Rio, Portello och Trocadero, kom från Vasa bryggeri, som både jag och Kerstin tidigare har skrivit om på våra respektive bloggar. Fast jag drack förstås mineralvatten.

Nå, vid den presentudelning som följde visade det sig att Kerstin inte bara fick porslin – även Birgitta och jag bidrog med en eftertraktad sak på det området – utan också annat. Av mig fick hon DVD-filmer, CD och böcker. Men bland bokgåvorna fanns Tove Gyllenstiernas bok om ”designprinsen” Sigvard Bernadotte; från Birgitta fick hon också Ann-Marie Ericssons bok ”Viola Gråsten och modernismen i svensk textilkonst”.

Tiden gick i trevligt sällskap, och så måste vi ändå skiljas åt till slut. Birgitta och jag hade bestämt oss för att delta i en av de många begivenheterna under Kulturnatten, Uppsalas fantastiska årliga evenemang.

Vi gick på Teater Cs musikteaterstycke ”När musiken tog slut”, som hade premiär på Reginateatern. Det var ett stycke både roande och oroande teater med ungdomsarbetslöshet som tema. Dag Thelanders manus har sin startpunkt i nittiotaskrisen, då pjäsens unga agerande alla tar studenten, och ändar i den nyliberalism som fortfarande dess värre är förhärskande. Intressant att se var att ett gäng kända socialdemokrater, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink och Bengt Dennis, med namns nämnande och projicerade foton, ställs till svars för hur det sedan gick – det här är kärnan i pjäsens kanske allra starkaste sångavsnitt, exekverat av Nils Jansson, mer känd som Kung Henry. Men också de övriga agerande, den i USA teaterutbildade Andrea Geurtsen, den skönsjungande Anna Haglund (som dock borde jobba mer på att få sitt tal gå fram), manusförfattaren Dag Thelander som alltså också själv agerar och så pianisten och kapellmästaren Johan Alex gör alla ett gott jobb. Musiken, som exekveras också av andra i den lilla ensemblen, har skrivits av Janne Tavares.

Jag är glad och stolt över att Reginateatern, Uppsalas egen gästspelscen, som delvis finansieras av kulturnämnden som jag tillhör, har medverkat till att ge den här unga ensemblen en chans. Om detta är jag helt överens med Peter Gustavsson (S), vice ordförande i kulturnämnden; vi träffades efter föreställningen, som han också hade sett, med entusiasm. För er som finns i eller nära Uppsala: den spelas även 14/9 klockan 10.00, 15/9 klockan 13.00, 16/9 klockan 10.00, 17/9 klockan 19.00, 18/9 klockan 19.00 och 19/9 klockan 18.00.

När vi kom ut från Reginateatern, var gatorna packade av människor som ville ta del av Kulturnattens många begivenheter. Vi passerade både en scen på Drottninggatan, flera gatubegivenheter och, på Forumtorget, den sedvanliga bugguppvisningen. Eftersom vi hade gott om tid – nästa öregrundsbuss skulle inte gå på länge – slank vi in på Amazing Thai på Bredgränd och lyckades faktiskt få bord. Vi bestämde oss för wokad anka med stark basilika, babymajs, paprika, långbönor och gul lök samt ris. Till det drack vi Rioja-vin.

Vi hade valt det bland annat för att det i meny betecknades som STARKT! Den thailändska servitrisen dubbelkollade ändå: Ville vi kanske ha det bara medelstarkt?

Men jag framhärdade.

Och det var jävligt gott!

Melodikrysset nummer 37 2009

12 september 2009 12:11 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag är inne i stan, Uppsala, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet. Internetuppkopplingen här är mycket sämre än ute på landet, så Melodikrysset började för min del med att jag ideligen åkte ur systemet och således inte hade tillgång till Google. Dess bättre var dagens kryss inte särskilt svårt.

Egentligen var det bara en fråga jag hade problem med, den allra sista. Den låt vi hörde, som jag kände igen men inte kunde identifiera, måste ha haft Yoko Ono som kompositör. Om man redan har O och O, vad kan det annars bli?

Kevin Borg har jag sett i TV, men han är annars inte en artist jag brukar lyssna på. Honom klarade jag också genast på ledbokstäverna – sen visade det sig mycket riktigt, att det är han som har sjungit in ”Street Lights”.

Filmmusik brukar jag sällan spontant komma i håg, men eftersom Anders Eldeman ofta använder sig av musik ur Bond-filmer, kom jag fram till att den filmmusik som i dag spelades måste vara hämtad ur ”Agent 007 ser rött” (”From Russia With Love”), som finns i våra filmhyllor. Jag orkar inte kolla musiken, men den skrevs i så fall av John Barry.

Kalla kriget är väl en passande introduktion till nästa låt, ”Så gick det till när farfar var ung”. Om hur det gick till när jag undslapp att växa upp i Sovjetunionen kan du läsa i mitt öppningsanförande vid Upplandsmuseets nya utställning om den estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget. Du hittar den här texten om du bläddrar några sidor ner.

Om man har varit med om det jag var med om i mycket unga år, till exempel när jag 1944 fanns i ett flyktingläger i Finland, lär man sig att uppskatta de enkla tingen i livet, det som uttrycks i sångtiteln ”Någonting att äta, någonting att dricka”. Men så fett som man ändå hade det i Dardanells (Tor Bergströms) text till Karl Wehles msuik hade vi det verkligen inte. Vi svalt, för att vara rakt på sak.

Mina flyktingerfarenheter i mycket unga år har lärt mig att både se bortom gränser och att älska den plätt på jorden som är ens egen. Jag har ingen egen anknytning till Värmland, men jag förstår den kärlek F A Dahlgren 1822 uttryckte i texten till ”Ack Värmeland du sköna”. Det intressanta är att denna värmländska melodi sen lånades av Bedrich Smetana för att besjunga Moldau.

Anders Eldeman verkar ha gripits av den ångest väl många av oss känner över att sommaren snart är ett minne blott. Som uttryck för detta spelade han ”En härlig svensk sommardag” med Göran Ringbom.

Ett uttryck för samma längtan till sommaren, dess värme och dess avklädda damer, var det väl att spela spela Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien”:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provençalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I’m leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg!
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!

Inte längrtan till Italien men väl till Flen, ett stycke söder om Uppsala, hittar man i ”Violen från Flen”, som Ulf Peder Olrog skrev 1945.

Violen från Flen var bara en av flera damer som besjöngs i dagens kryss.

En kär gammal bekanting var Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Lika kär är mig ”Veronika”, skriven av Cornelis Vreeswijk men här framförd av Brolle.

Och jag antar att det är ytterligare en dam som Alf Robertson sjunger om i ”Your Crying Eyes So Blue” – jag kan inte texten, så det är en gissning.

Sofia Källgren tävlade i Melodifestivalen 1990 med ”Handen på hjärtat”.

Och sen avslutar vi med en tämligen färsk platta, den där Tommy Körberg till BAO sjunger Björns och Bennys ”Fait accompli”.

Om ett slag är det dags att gå över till Kadettgatan i Bärby Hage. Där bor dottern, Kerstin Kokk, med make och två barn. Kerstin fyller 40 år i dag, så vi ska på familjekalas. Vill ni vara med och gratulera, kan ni ju gå in på hennes blogg – länk finns här intill – och skicka en hälsning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

11 september 2009 12:27 | Citat | Kommentering avstängd

Hittade via Journalisten nummer 10 2009:

Nu ska kvaliteten i
Expressen ska höjas

Rubrik i Expressen

”Nu ger Chelsea Andrej Sjevtjenko tillåtelse att lämna klubben – vid månadsskiftet är spelaren fri att gå var han vill.”

Länstidningen Södertälje

Vill inte! Vill inte!

11 september 2009 12:06 | Barnkultur | Kommentering avstängd

När jag i mina händer får Tony Ross’ bilderbok ”Vill inte gå och lägga mig!” (svensk översättning Elisabet Stoltz, En bok för alla, 2009, först utgiven på svenska av Berghs förlag, 2003), känner jag genast igen figurerna från Barnkanalen. Där visas filmer om den här bokens prinsessa och hennes föräldrar, kungen och drottningen.

Jag tyckte filmavsnitten i TV om prinsessan var trevliga, och så tyckte uppenbarlign också Klara och Viggo, som jag såg dem tillsammans med. När jag nu läser min allra första bok om de här figurerna – Klara kommer snart att få den – känner jag inget behov av att ändra uppfattning.

Tony Ross’ illustrationer är mycket uttrycksfulla – ta som exempel bilden av den lilla prinsessans väldiga gap, när hon skriker ”PAPPA!”. Hans bilder innehåller också en stor portion komiska detaljer.

Historien är annars något som är vanligt förekommande inte bara bland prinsessor utan bland de flesta barn. Nyckelrepliken lyder: ”Jag vill inte gå och lägga mig!”. För att understryka detta gör vår lilla prinsessa både en rad kända undanmanövrer och – lyckas rymma undan hovet och sängen.

Nästa morgon hittas hon i alla fall tillsammans med gosedjuret och katten i en korg, där hon till slut har somnat. Men där har hon uppenbarligen inte sovit tillräckligt gott och länge. Den lilla prinsessans slutreplik lyder: ”Jag är trätt. Jag vill gå och lägga mig.”

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^