På visit i politikens centrum

16 september 2009 15:46 | Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I måndags var jag på besiktning hos en läkare på Vårdcentralen här i Öregrund. Jag har haft diverse krämpor en längre tid nu, och hustrun – uppenbarligen angelägen om att jag ska fortsätta att leva – har manat mig att gå till doktorn. Så jag har fått hjärtat kollat; även de smärtor jag har haft i rygg, axelparti och bröst och i samband med det lungorna har doktorn kollat. Och så fick jag ta blodprover.

Det enda mer konkreta som kom ut ur det här var att blodvärdena inte var så bra, dock kanske beroende på den långa infektion jag har dragits med. Så jag ska tillbaka och kolla dem på nytt.

Och kanske håller nu värken på att lägga sig. Jag känner fortfarande av ryggen i vissa sitt- och rygglägen, men det känns i alla fall bättre.

Så i går utnyttjade jag åter igen den årliga inbjudan till riksdagens högtidliga öppnande. Höstmorgonen var dock så solig och vacker – havsvattnet likt en spegel – att det kändes helt avigt att lämna Öregrund.

Uppsala C mötte jag hustrun, den före detta talmannen, som naturligtvis är orsaken till att även jag varje år indjuds till riksdagsöppnandet. Regeringsdeklarationen kan man ju ta del av på annat sätt, så den är knappast, ens för en politiskt intresserad, något bra skäl för att delta i den här ceremonin. (I år talade för övrigt Fredrik Reinfeldt ganska tyst, vilket för oss uppe på läktaren inte kompenserades högtalarvägen, så jag ska ärligt erkänna att jag under delar av deklarationen inte riktigt uppfattade vad han sa.)

Men man träffar ju gamla kompisar från sin långa tid i politiken, några uppe på läktaren, andra under den mottagning som följer riksdagsöppnandet. Bland annat pratade Ingvar Carlsson med mig – jag var ju länge Socialdemokraternas nordiske sekreterare – om det norska valet; han hade själv varit över och till och med gjort en liten insats i valrörelsen. Också Herman Meltzer, som jag känner från min aktiva journalisttid, kom fram och samtalade om norska valet och om det svenska röd-gröna samarbetet. Meltzer försökte tränga mig i min egenskap av socialdemokratins främste kommunistjägare i modern tid om Vänsterpartiets deltagande i det vänstersamarbete som nu finns här i Sverige, men jag menade att (V) numera innehåller en allt mindre andel av människor, som på allvar definierar sig som kommunister.

Jag har haft mina duster också med Lars Ohly – jag har personligen bland annat mött honom i en radiodebatt – men numera är vårt förhållande hyggligt. I pausen på Operan senare på kvällen skämtade jag lite med honom och hans hustru Åsa, sa att jag minsann hade sett att inte heller de ville ”göra kronan på hans hjässa lätt” – vid kungens intåg sjöngs som vanligt ”Kungssången” – och Lasse flinade och sa, att i deras fall hade det närmast varit uteslutningsgrundande att sjunga med. Det är det inte i mitt och Birgittas fall – jag har sett alltför många ledande socialdemokrater sjunga med i ”Kungssången” – men skulle man bli utesluten för att man inte sjöng med, skulle vi nog inte sjunga med i alla fall.

I pausen var vi tillsammans med diverse makthavare i svensk politik inbjudna till kungens speciella utrymmen på Operan: man hälsar på de kungliga och får ett glas bubbel. Victoria, som bland annat har varit ett slags prao hos Birgitta och som vi båda har ett hyggligt personligt förhållande till, kom i drinkvimlet fram och ville prata. Samtalet kom snart in på ett par av de stora hjälpprojekt Birgitta aktualiter arbetar med, UNICEF och Världsinfektionsfonden. Det Victoria sa tydde på att hon faktiskt vet en del om de här problemen, till och med är engagerad i dem – bland annat kritiserade hon en del jämnåriga i sin egen umgängeskrets för att alltför lättvindigt vifta bort de krav som ställs på oss alla, också dem, med att ju så mycket av de insamlade pengarna ändå inte kommer fram, vilket alltså faktiskt inte är sant.

På väg från Operan till uppsalatåget stötte vi på Tegelbacken ihop med Anne-Marie Lindgren, som jag har känt sen studentförbundstiden och bland annat samarbetat med i programkommissionen. Vi hade gott om tid till tåget och stod kvar en stund och pratade om tillståndet i partiet, enades bland annat om att det i dag åter igen finns ett socialdemokratiskt studentförbund som knyter an till förbundets radikala traditioner från min och Anne-Maries gemensamma tid i det tidiga 1960-talets studentförbund. Ibland handlar det om att ha tålamod, om att inte ge upp. Socialdemokratiska studentförbundet är i dag utan tvivel en viktig komponent i det pågående arbetet med att återradikalisera och på det sättet vitalisera partiet.

Man skulle kunna tro att allt handlar om politik en dag som den här. Men så är det inte.

Riksdagens högtidliga öppnande inramas alltid av musik, så också i år. I det program som mötte den återsamlade riksdagen fanns den här gången två sånger, ”Sámi eatnan duodariid” (”Samelands vidder”) av Nils Aslak Valkeapää och ”Árvas” (”Árvas tundra)” av Sofia Jannok. Sångartist var 26-åriga Sofia Jannok, assisterad av Peter Tikkanen, piano, Tobias Helén, kontrabas, och Johan Englund, slagverk. Sofia är en mycket begåvad sångerska som blandar samisk tradition med pop och jazz – henne ska jag snarast skaffa något av på skiva.

På kvällen gav Operan alltså en festföreställning för Riksdagen.

Före pausen, den jag redan har berättat om, fick vi höra Gioacchino RossinisBarberaren i Sevilla”, uvertyren samt delar av första akten. Det vi såg och hörde var bra, så inget ont om den delen. Jag har sett ”Barberaren” tidigare och har inget otalt med honom.

Men den här kvällens höjdpunkt var ändå det som följde efter pausen, Mats Eks balett ”Rättika” till musiken av Johannes BrahmsViolinkonsert i D-dur”. Den här baletten har ingen handling utan är en visualisering av musiken i form av dans. Särskilt de delar som ligger före den avslutande ungerska dansen är mycket suggestiva att se på.

När föreställningen på Operan avslutades med ”Du gamla, du fria” – i den sjunger även vi gamla radikaler med – såg jag, vilket var lite rörande, att den norska violinsolisten Vilde Frang, som hade kallats upp på scenen för avtackning, förde upp fiolen under hakan och spelade med i den svenska nationalsången.

Jag får väl kvittera med att avslutningsvis gratulera norrmännen till att i måndags ha gjort ett gott, rödgrönt val.

2 kommentarer

  1. Du är härlig du Enn! Det känns nästan som om jag var med där i Riksdagen och på Operan

    Comment by Eva — 2009 09 16 17:49 #

  2. Jag är givetvis inte heller rojalist, men Viktoria har, som person, vunnit mitt hjärta och tänk, jag tror att det är väldigt bra att hon gifter sig med normal människa. Tror att hon kan få ganska mycket kunskaper om vanligt folk som tidigare monarker aldrig haft en chans att få, och ska vi nu ha kvar kungahuset så är det ju alldeles utmärkt att få en drottning som förstår mer av vanliga människors villkor.

    Comment by Kerstin — 2009 09 17 22:14 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^