Ett försök att rycka upp en allt skraltigare kropp

7 september 2009 17:41 | Ur dagboken | 16 kommentarer

Birgitta har åkt in till Uppsala på ett par dar.

När hon hade gett sig i väg, strax efter lunch, somnade jag en stund på sängen, där jag tillbringar allt för mycket av min tid. Med den här allt mer åldersskraltiga kroppen är ryggläge plus en bra bok det mest lockande.

Den förkylning jag fick av lille Viggo gick så småningom över men följdes av nya krämpor: jag fick ont i ryggen och i partiet runt axlar och skulderblad. Så länge jag hade hosta kvar, skar den som knivar i de där onda partierna.

I eftermidags var det varmt och soligt, närmast brittsommarväder, och jag beslöt mig för att jag äntligen måste börja rycka upp min allt skraltigare kropp. Alltså gick jag på långpromenad: gick Håkanssonsgatan och sen Fyrskeppsvägen ner till varvsområdet. Där nere har det nu byggts en hel rad havsnära hus med utsikt ut över vattnet. Hade jag fortfarande små barn, skulle jag aldrig våga bo så där, alldeles på randen till djupt vatten. Eftersom jag bor i ett genuint öregrundshus, tidigare bebott av fastboende, vet jag också att människor här, med egen vana av havet, förr knappast skulle ha byggt hus på ställen så utsatta för väder och vind.

Därifrån tog jag en annan väg hem, gick Kärrdalsvägen och sen Nypongatan. Längs Kärrdalsvägen har det vuxit upp fullt av nya, fina hus – det är bra att lilla Öregrund, drygt 1.500 fastboende, växer. Men också här slås jag av hur nära varann de här nya husen är byggda. Jag och min hustru, som är trädgårdsgalningar, skulle knappast vilja bo utan möjlighet att ha egen fruktträdgård, egen köksträdgård och kryddgård, plats för många rosor och perenner. När vi köpte vårt ställe köpte vi främst yta och har först senare vidgat och moderniserat huset. Men jag förstår ju att barnfamiljer som skaffar sig nybyggda hus knappast också skulle ha råd med att betala för en tomt som vår, drygt 2.000 kvadratmeter, när vi köpten den över 4.000 kvadratmeter.

När jag viker från Nypongatan upp på Håkanssonsgatan igen, ser jag vår granne sysselsatt med att justera höjden på sitt nyuppsatta staket. Han och hans fru har, i motsats till oss, inte så mycket som lockar rådjuren, så höjden på staketet är mer till för att hindra människor från att gena över deras tomt – allt för många går över deras gräsmatta i stället för att gå runt tomten. Han berättar också att de, i november i fjol, hade inbrott. I deras fall var det inte, som i vårt fall, ungdomar som ställde till djävulskap – vi fick ju vår trädgårdsbod nerbränd förra hösten. Nej, det här var inbrottstjuvar, som med hjälp av en lastbil hade fraktat bort bland annat ett kassaskåp och en storbilds-TV. Kassaskåpet hittades med en del dokument kvar, men i övrigt länsat, i trakten av Sala, så det handlade förmodligen om en planerad inbrottsräd.

Vi har – peppar, peppar – inte haft just inbrott, men vi har heller inte något kassaskåp eller något annat värdefullt att stjäla, hur nu inbrottstjuvarna kan veta det. Hur som helst skulle de bli mycket besvikna om de tog sig in här och bara hittade trädgårdsböcker, deckare och kokböcker.

Efter långpromenaden slår jag mig ner vid trädgårdsbordet med en kopp kokkaffe.

Jag hinner nätt och jämnt dricka ur kaffet, förrän vädret har slagit om. Himlen mörknar, och de första regndropparna faller.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^