Larserik Erikssons Oskar är tillbaka i bokhandeln!

Där lille Oskar far fram blir det inte så gott om hus – hus är gott, tycker Oskar.

Jag syftar förstås på Larserik Erikssons klassiska barnbok från 1970, ”Hus är gott, sa Oskar”.

Jag har redan skrivit mycket uppskattande om den, så i stället för att upprepa mina superlativer hänvisar jag till min tidigare publicerade text.

Larserik Eriksson, som jag känner sen gammalt, beklagade sig, när jag skrev om den, över att det var så svårt att få till en ny upplaga. Men här om dan kom den till mig, översänd av av Larserik med följande inpräntade text:

”Hej Enn!
Så här blev Oskar i nyutgåva.
Jag är glad och nöjd!
Hälsningar
Larserik”

Och det var en fröjd att läsa om den – tack, Larserik!

Nyutåvan finns i Rabén & Sjögrens Klumpe Dumpe-serien. Måtte den finna många nya läsare! För den är verklign fullt i klass med de böcker som i övrigt finns där, av författare som Lennart Hellsing, Olof och Lena Landström, Pija Lindenbaum, Astrid Lindgren, Inger och Lasse Sandberg med flera.

Hantverkare – ett komedifack?

Många av oss har säkert erfarenhet av hantverkare som man liksom aldrig kan spika någon tid med; det händer ju också att räkningen blir dyrare, till och med mycket dyrare, än vad man trodde att man hade kommit överens om.

Om sådant har den danska dramatikern Line Knutzon skrivit en komedi, ”Hantverkarna”. Birgitta och jag såg premiären på Uppsala stadsteater i lördags.

Med sitt bitvis farsartade förlopp har ”Hantverkarna” (översättning Annika Silkeberg) i regi av Sven-Åke Gustavsson blivit en ganska roande historia, som säkert kommer att dra publik.

Pjäsens socialt uppåtsträvande unga par, Manfred (Bengt Nilsson) och Alice (Mikaela Ramel) behöver hantverkarhjälp i sitt hus för arbeten som till synes är enkla att åtgärda. Men så är det det här med hantverkarna. Under ledning av Glenn (skickligt gestaltad av Göran Engman) hittar de (och åstadkommer själva) långt fler fel än det de ursprungligen skulle åtgärda. Det kaos de på så sätt åstadkommer i det unga parets hem får sitt adekvata uttryck i Per A Jonssons scenografi. Man förstår Manfreds och Alices tilltagande desperation, när det både drar ut på tiden och kostar allt mera pengar. De drastiska åtgärder som till slut bringar en smula reda i händelseförloppet känns, trots sitt makabra innehåll, som de enda möjliga.

Helheten är väl hopkommen, och visst är pjäsen ofta rolig. Men så där våldsamt angelägen känns den ju inte.