Melodikrysset nummer 37 2009

12 september 2009 12:11 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 13 kommentarer

Jag är inne i stan, Uppsala, av ett skäl som jag ska återkomma till på slutet. Internetuppkopplingen här är mycket sämre än ute på landet, så Melodikrysset började för min del med att jag ideligen åkte ur systemet och således inte hade tillgång till Google. Dess bättre var dagens kryss inte särskilt svårt.

Egentligen var det bara en fråga jag hade problem med, den allra sista. Den låt vi hörde, som jag kände igen men inte kunde identifiera, måste ha haft Yoko Ono som kompositör. Om man redan har O och O, vad kan det annars bli?

Kevin Borg har jag sett i TV, men han är annars inte en artist jag brukar lyssna på. Honom klarade jag också genast på ledbokstäverna – sen visade det sig mycket riktigt, att det är han som har sjungit in ”Street Lights”.

Filmmusik brukar jag sällan spontant komma i håg, men eftersom Anders Eldeman ofta använder sig av musik ur Bond-filmer, kom jag fram till att den filmmusik som i dag spelades måste vara hämtad ur ”Agent 007 ser rött” (”From Russia With Love”), som finns i våra filmhyllor. Jag orkar inte kolla musiken, men den skrevs i så fall av John Barry.

Kalla kriget är väl en passande introduktion till nästa låt, ”Så gick det till när farfar var ung”. Om hur det gick till när jag undslapp att växa upp i Sovjetunionen kan du läsa i mitt öppningsanförande vid Upplandsmuseets nya utställning om den estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget. Du hittar den här texten om du bläddrar några sidor ner.

Om man har varit med om det jag var med om i mycket unga år, till exempel när jag 1944 fanns i ett flyktingläger i Finland, lär man sig att uppskatta de enkla tingen i livet, det som uttrycks i sångtiteln ”Någonting att äta, någonting att dricka”. Men så fett som man ändå hade det i Dardanells (Tor Bergströms) text till Karl Wehles msuik hade vi det verkligen inte. Vi svalt, för att vara rakt på sak.

Mina flyktingerfarenheter i mycket unga år har lärt mig att både se bortom gränser och att älska den plätt på jorden som är ens egen. Jag har ingen egen anknytning till Värmland, men jag förstår den kärlek F A Dahlgren 1822 uttryckte i texten till ”Ack Värmeland du sköna”. Det intressanta är att denna värmländska melodi sen lånades av Bedrich Smetana för att besjunga Moldau.

Anders Eldeman verkar ha gripits av den ångest väl många av oss känner över att sommaren snart är ett minne blott. Som uttryck för detta spelade han ”En härlig svensk sommardag” med Göran Ringbom.

Ett uttryck för samma längtan till sommaren, dess värme och dess avklädda damer, var det väl att spela spela Evert Taubes ”Fritiof i Arkadien”:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube

På Colla Bellas höjd, där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand
där finns en grön oas, en äng, som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Korsika i siktigt väder
och provençalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder;
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mittpå dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag, jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll,
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren,
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka,
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill
men innan jag hann tänka rätt på saken
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng : Oh, happy days are here again!
Sen högg de mej och ropte: Opp ur sängen!
Jag tappa mina fikonlöv i svängen,
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ned till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mej genast käckt i handen
och sa : I’m leaving on an early train.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng : Oh, happy days are here again!

Jag är från San Fransisco, sa den sköna,
och därför klättrar jag så bra i berg!
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi ha ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!

Inte längrtan till Italien men väl till Flen, ett stycke söder om Uppsala, hittar man i ”Violen från Flen”, som Ulf Peder Olrog skrev 1945.

Violen från Flen var bara en av flera damer som besjöngs i dagens kryss.

En kär gammal bekanting var Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Lika kär är mig ”Veronika”, skriven av Cornelis Vreeswijk men här framförd av Brolle.

Och jag antar att det är ytterligare en dam som Alf Robertson sjunger om i ”Your Crying Eyes So Blue” – jag kan inte texten, så det är en gissning.

Sofia Källgren tävlade i Melodifestivalen 1990 med ”Handen på hjärtat”.

Och sen avslutar vi med en tämligen färsk platta, den där Tommy Körberg till BAO sjunger Björns och Bennys ”Fait accompli”.

Om ett slag är det dags att gå över till Kadettgatan i Bärby Hage. Där bor dottern, Kerstin Kokk, med make och två barn. Kerstin fyller 40 år i dag, så vi ska på familjekalas. Vill ni vara med och gratulera, kan ni ju gå in på hennes blogg – länk finns här intill – och skicka en hälsning.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.