Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia? Och vem ska skriva den?

Jag är tillsammans med Birgitta i Skåne torsdag och fredag och kommer då inte att blogga. För att förklara vad jag gör på fredag, citerar jag följande från Markus Blombergs blogg:

En helg i arbetarrörelsens tecken

Nu på fredag (25/9) så har Arbetarrörelsens Arkiv bjudit in till en spännande konferens om arbetarrörelsens historia i Skåne. Tillsammans med de lokala förgreningarna av rörelsen så har de satt ihop ett riktigt intressant program med flera namnkunniga gäster.

Eller vad sägs om Birgitta Dahl, Enn Kokk, Fredrik Ekelund, Ronny Ambjörnsson, Örjan Nyström och malmöstjärnan Roger Johansson?

* * *

Den här konferensen handlar primärt om arbetarörelsens historia i Skåne, men ansatsen är mycket vidare. Själv är jag moderator för det inledande avsnittet, ”Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia?” I den delen medverkar Ronny Ambjörnsson, professor i historia, förra talmannen Birgitta Dahl och Örjan Nyström, utredare hos LO-facken i Göteborg. På det följer sen ytterligare ett samtal om vem som ska skriva arbetarrörelsens historia.

Konferensen anordnas av Arbetarrörelsens arkiv i Skåne tillsammans med Malmö arbetarekommun, ABF i Malmö och LO Malmö och äger rum fredagen den 25 september klockan 09.30-16.30 på Backagården i Höör.

På lördag fortsätter konferensen med en träff för de skånska ombuden till partikongressen.

Jag kan passa på att berätta att jag den här gången har fått inbjudan till partikongressen och tackat ja.

Avveckla inte Seminarieparken – utveckla den!

Vid dagens sammanträde i kulturnämnden skedde något mycket sällsynt: en helt enhällig nämnd – samtliga partier från vänster till höger – sa nej till den föreslagna exploateringen av Seminarieparken.

Att omgärda de kulturhistoriskt minnesvärda byggnaderna med ny bebyggelse, som i praktiken skulle sluka i stort sett hela Seminarieparken, vore i sig en styggelse. Men till det kommer att själva parken är bevaransvärd och då inte bara utifrån det i och för sig mycket viktiga skälet, att annars ytterligare en av stadens större gröna lungor skulle komma att förstöras. I det här fallet handlar det också om att bevara seminarieträdgården med sina träd, bland annat fruktträd, och dessutom helst följa upp detta bevarande med att restaurera viktiga delar av den historiska seminarieträdgården, den som användes i undervisningen. På de flesta håll i Sverige har de här klassiska seminariemiljöerna skattat åt förgängelsen, men här finns alltså en unik chans att både bevara och återskapa.

Göra man så och gör parken mer tillgänglig, blir seminarieområdet en fantastisk tillgång för alla uppsalabor, inte bara de kringboende.

Första Fridegårds-stipendiet till Ola Larsmo

Kulturnämnden i Uppsala har tidigare kunnat utdela vistelsestipendier i Jan Fridegårds torp i Gunggräna, Dalby. Under de senaste åren har intresset för det här stipendiet varit ringa, och därför beslöt nämnden med stöd av kommunstyrelsen att uppdra åt fastighetsnämnden att sälja torpet och använda försäljningssumman till att omvandla vistelsestipendiet till ett penningstipendium till Jan Fridegårds minne.

Stipendiesumman har fastställts till 100.000 kronor att utdelas vartannat år – Håbo kommun, där Fridegård också bodde, har nämligen redan ett fridegårdsstipendium, som utdelas vartannat år.

Kulturnämnden beslöt vid sitt sammanträde i dag att tilldela författaren Ola Larsmo det allra första stipendiet till Jan Fridegårds minne. Motiveringen var:

”Uppsala kommuns stipendium till Jan Fridegårds minne tilldelas Ola Larsmo för ett författarskap som talar till vårt samvete. Med skicklig berättarkonst, social realism och empati väjer han inte för det svåra.”

Stipendiet delas ut söndagen den 15 november på Reginateatern.

Ur prismotiveringen:

”Ola Larsmo, född 1957 och bosatt i Uppsala, är känd genom sitt mångåriga och högkvalitativa författarskap. Han är även verksam som journalist. Ola Larsmos författarskap är liksom Jan Fridegårds folkbildande och flera av hans böcker har stark anknytning till Uppland. I sin senaste roman, ’Jag vill tjäna’, berättar Ola Larsmo om den prostitution som förekom i Uppsala i slutet av 1800-talet. I en kommentar till sin bok ’Himmel och jord må brinna’ säger Ola Larsmo: ’Det är i de mest mörklagda hörnen man finner de mest fängslande berättelserna.'”

Jag har tidigare själv här skrivit om Ola Larsmos bok ”Djävulssonaten”. Jag har vidare – här – skrivit om ett samtal om den boken på Uppsala stadsteater.

Allan Kämpe i egen serietidning

För en tid sen skrev jag om Eugen Semitjovs rymd- och äventyrsserie ”Allan Kämpe”. Jag fick då några kommentarer från Urban Sjölander, som har forna knytningar till Öregrund och som ni då och då möter här på min blogg. Trots att han bor i Uppsala och förr alltså fanns i Öregrund, kände jag honom inte, visste inte heller att hans hustru driver en antikvitetsaffär, Två Sekel, på Kungsängsgatan i Uppsala.

Urban erbjöd mig att få ett nummer av serietidningen Allan Kämpe – det fanns en sådan tidning under det tidiga 1960-talet. Trots att jag alltid har varit serie-fan, missade jag den under dess korta tillvaro. Så jag tackade förstås tacksamt ja, och i dag var jag in på Två Sekel, träffade Urban och hämtade tidningen.

Det rörde sig om nummer 2 1962, som visade sig vara en tjock tidning i stort format, med serien i svart-vitt och så omslag i fyrfärg. Utgivare var Formatic Press. Tyvärr gavs Allan Kämpe ut bara under åren 1962-1963, med sammanlagt åtta nummer.

Det visar sig, när jag nu läser det nummer jag har fått av Urban, att min minnesbild av ”Allan Kämpe” som en spännande och vältecknad serie stämmer med verkligheten. Semitjovs tecknarstil är realistisk. Hans Allan Kämpe liknar hjältarna i många tidiga äventyrsserier, röker också pipa som till exempel Rip Kirby.

Själv mindes jag den främst som rymdserie, lite släkt med ”Blixt Gordon”, men det här numret av Allan Kämpe inleds med några avsnitt som mer påminner om äventyrsserierna från förr. ”Riddaren från Ringwald” är en historia om smuggling i spökskepnad mellan Tyskland och Frankrike, över Rhen. Och ”Den osynliga kvadraten” innehåller visserligen flygäventyr men inte i rymdskepp.

Större delen av tidningen upptas dock av rymdäventyr, om den av bröderna Sundberg konstruerade elektroraketen. I det första, inledande avsnittet genomför Allan Kämpe och hans Eva en råddningsaktion på månen. När sedan bröderna Sundberg har fått möjlighet att utveckla sin rymdfarkost genom att knytas till Hjärntrusten på Nordpolen, kommer det mer vidlyftiga och ännu mer spännande rymdäventyret. Färden ska gå till Mars men olika omständigheter som jag förbigår för att inte stöta mig med naturvetare och astronomer gör, att våra vänner är nära att krascha på Jupiter. På asteroiden Pallas möter de ett lilliputfolk, så litet att man kan se deras rymdskepp men inte dem själva. Och på Jupiters måne Callisto möter dem en utdöd civilisation, dock förmögen att på teknisk väg för besökarna berätta om sitt öde.

Jag upprepar: Varför ges inte ”Allan Kämpe” ut på nytt, till exempel i albumform eller i en serietidning med flera av gamla tiders äventyrsserier?