I arbetarrörelsens rötter finns dess framtid

27 september 2009 13:41 | Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarer

I fredags var Birgitta och jag ombedda att medverka i den skånska arbetarrörelsens historiekonferens. Den sammanhållande kraften i det här arrangemanget, docenten i historia Roger Johansson, hade dock bett Birgitta att komma till Malmö redan på torsdagen: På högskolan skulle hon berätta om sitt internationella engagemang genom livet.

Vi hade lite tid vid sidan om, och eftersom det var ett tag sen vi var i Malmö, passade vi på att både promenera och göra saker i egen regi. Det började med att vi från järnvägsstationen promenerade till Stortorget: där, på Rica Hotel (förr Anglais), hade vi fått vår inkvartering. Rummet var stort och bekvämt med utsikt över torget, och personalen nere i receptionen orienterade oss snabbt och effektivt med hjälp av en karta om alla mål vi ville nå.

På väg mot högskolan passerade vi åter igen stationsområdet, och på hörnet mitt emot valde vi att äta lunch, stekt strömming med potatismos och lingon. Restaurangen heter numera Café le fil du rasoir men var förr känd som restaurang Savoy. Där utspelade sig, påminner mig Björn Kumm, inledningen till Per Wahlöös och Maj Sjöwalls klassiska polisdeckare – ett av originalen, då Beck fortfarande var känd som Martin Beck – ”Polis, polis potatismos”.

När jag promenerar omkring i Malmö, en stad som befolkningsmässigt inte är så vansinnigt mycket större än vårt Uppsala, slås jag av att Malmö, i motsats till Uppsala, ger en så stark känsla av storstad. Där finns vackra gamla stenhus liksom nya – ett exempel på det senare är högskolan, från vars översta våning man har en vidunderlig utsikt över både bebyggelse och vatten. Där finns många affärsgator och, som knutpunkter, både gamla och nya torg. Vi ilar också till Triangeln, i vars leksaksbutik Birgitta, förgäves, försöker få tag på ett Wall-E-paraply åt Viggo att överlämnas på hans sjuårskalas i dag.

I föreläsningssalen på högskolan samlas en skara av företrädesvis, åtminstone jämfört med oss, ganska ung publik. Birgitta berättar om sitt livslånga internationella engagemang som har varat ända från flickåren och fram till nu. Hon gör nedslag i händelser och händelseförlopp som tysktransiteringen, baltflyktingarna, Sydafrika, Vietnam, de egna FN-uppdragen – ja, vad har hon inte varit engagerad i? Hon väjer inte för besvikelserna, nämner också egna (av andra ofta medvetet feltolkade) misstag som till exempel bedömningen av vad som egentligen hände i Kambodja. Publikens frågor haglar, och engagemanget vittnar om att de som frågar själva är engagerade. Trots att det är sen eftermiddag, vill ingen riktigt gå därifrån, när det är slut.

På kvällen har Birgitta, via nätet, bokat biljetter åt oss på Malmö-operan. Före föreställningen hinner vi äta middag på Operagrillen, god inkokt lax med vitt vin.

Vi är operavänner men har aldrig varit på just Malmö-operan; på opera alltså – Birgitta har varit där på kongress. Invändigt är den med sina väggmålningar och trappor en smula lik Uppsala stadsteater, belägen i det som förr var vårt Folkets hus. Vi har plats på balkongen, och jag upptäcker snart, när föreställningen har börjat, att jag inte kan se textremsorna – operan spelas på italienska: textremsan över scenen har för liten text för min usla syn, och den med större text som riktar sig mot balkongen är från vår plats sett riktad åt höger. Nere i salongen gapar stora bänkpartier tomma. Vi ser att många i publiken är skolungdomar, och vi undrar därför om inte ganska många av de tonåringar som har fått biljetter genom skolan helt enkelt har struntat i att gå. Ytterligare några går också i pausen.

Den föreställning vi ser borde annars inte vara så svår för dem: Gioacchino Rossinis och Giacomo FerrettisAskungen”, som hade premiär i Rom 1817. Och till och med jag, som alltså inte kunde följa textningen, känner ju till askungesagan, både Charles Perraults original från 1697 och Disneys filmversion – åtminstone den senare måste de här ungdomarna ju känna till. Här rör det sig dock om en moderniserad operaversion. Regissören, Alessandro Talevi, markerar genom dräkter och andra attiraljer (till exempel en vespa som körs in på scenen) att tiden här är decennieskiftet 1950-tal/1960-tal. Alltsammans har ett drag av filminspelning över sig. Det är lite Fellini över det här, om ni förstår hur jag menar.

I solopartierna lyckas Clara Maouriz, som gör rollen som Askungen, bäst. Annars hade jag störst utbyte av ensemblesången. Och av Rossinis musik förstås.

Nästa morgon, vid frukostbordet på Rica hotell, träffar vi dem som tillsammans med Birgitta och mig (moderator) står för dagens första längre pass: umeåprofessorn Ronny Ambjörnsson och LO-utredaren från Göteborg Örjan Nyström. Jag förstår genast att jag kommer att få leda ett samtal mellan likasinnade.

Vi får skjuts i bil till Backagården i Höör, där konferensen om arbetarrörelsens historia ska äga rum. På Backagården var jag senast för mycket länge sen, på ett studentförbundsseminarium i början av 1960-talet.

Dit har förbluffande många deltagare sökt sig, 86 stycken, och jag märker snart att de alla är besjälade av att åter gräva fram arbetarrörelsens rötter, de som också ger näring åt dess framtida bestånd och utveckling.

Partidistriktets ordförande Helène Fritzon hälsar deltagarna och inledarna välkomna och hälsar särskilt hjärtligt Birgitta och även mig välkomna. Och när sedan kursledaren Roger Johansson tar vid, startar han med att berätta, att han hade blivit uppringd av Birgittas och min gamle vän Björn Kumm, som bor i Malmö och som hade bett att få vara med. Han berättade också att Björn hade sagt, att han hade läst om konferensen på min blogg, som han följer dagligen: min blogg är, enligt Björn, något som han läser dagligen, nu när det knappt finns några A-presstidningar längre. Så nu gissar jag att jag får en binge nya läsare nere i Skåne…

Vi träffade förstås sen Björn också personligen, åt bland annat lunch tillsammans med honom. Utöver en del kända skånska partivänner på konferensen vill jag också nämna att chefen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, Lars Ilshammar, var där.

Jag förmår inte ge någon rättvisande och fyllig bild av hela konferensen, men jag kan ju nämna att Birgitta under det första seminariepasset, ”Varför ska vi skriva arbetarrörelsens historia?” målade upp ett brett panorama över det Sverige som arbetarrörelsen har skapat; hon knöt då också särskilt an till de många betydande socialdemokratiska politiker, som har varit från eller haft anknytning till just Skåne. Hon hänvisade också till de stora arbetarförfattarna, bland dem Hertha Wirén. Hennes genomfång av historien, mycket uppskattad av deltagarna fick vi vittnesbörd om, hade samtidigt framtidsinriktning i och med att hon också analyserade de idéer som bar upp reformarbetet och ledde till de samhällsförändringar som ägde rum under 1900-talet.

Att den här utvecklingen har brutits, också på grund av förvirring inom den egna rörelsen, inte minst dess ledning, tycktes både inledarna och publiken vara överens om. Ronny Ambjörnsson refererade där mitt samtal med honom vid morgonens frukostbord: Det krampaktiga talet om frihet i dagens debatt, även socialdemokratiska debatt, bortser från det faktum att meningen med de kollektiva lösningar som arbetarrörelsen förordade ju var att öka just den individuella friheten.

Ronnys inledning kompletterade annars väl Birgittas genom att utgå från ett gräsrotsperspektiv. Han har granskat de tidiga, delvis sammanflätade folkrörelserna, inte bara arbetarrörelsen (parti och fack) utan också nykterhetsrörelsen, i någon mån även frikyrkorörelsen. Han väckte stort jubel genom att referera ett par möten, där man diskuterade frågan ”Har livet någon mening” – vid det första ansåg mötet, att livet inte hade någon mening, men detta korrigerades till sin motsats vid ett kommande möte.

Örjan Nyström bidrog främst genom att problematisera frågan om innehållet i historieskrivningen: Arbetarrörelsens val av kurs har inte alltid varit så enkla och självklara, som de ibland framstår i tillrättalagda jubileumshistoriker. Han rekommenderade att man på nytt ska analysera också dessa historiska vägval.

Det efterföljande passet, ”Vem ska skriva arbetarrörelsens historia?”, fanns knappast den motsättning som man ibland försöker konstruera mellan å ena sidan fackhistoriker, å andra sidan rörelsehistoriker med egen rörelsetillhörighet och egna rörelsesympatier och även historieskrivande av Gräv-där-du-står-slag. Roger Johansson gav, i dialog med fackliga representanter i publiken, exempel på hur båda perspektiven i själva verket kan berika varann. Ett vida värre problem är då att en så stor del av rörelsehistorien i dag hotas, till och med av rörelsens egna. Kjersti Bosdotter från If Metall hade en del talande exempel i den bildexposé hon inledde det här passet med.

En viktig del av konferensens uppläggning var det att de båda seminariehalvorna sen följdes av den avslutande delen ”Hur går vi vidare?? Ett antal ledande representanter för olika grenar av den skånska arbetarrörelsen visade där, att den här konferensen inte kommer att bli bara en engångssamling, visserligen rolig och stimulerande men utan konsekvenser för framtiden. För min del blev jag övertygad om att ett klassiskt reformistiskt förhållningssätt nu har ett brett stöd i det stora skånedistriktet: Rörelsens kurs blir inte bara vilsna piruetter utan en marsch framåt bara om den söker näring i rörelsens rötter. Jag hänvisade på den punkten till det avsnitt i partiprogrammet som nu är struket: ”Från klassamhälle till välfärdsstat” (plus dess då skissade fortsättning, även ekonomisk demokrati). Det här avsnittet fanns i de båda partiprogram jag hade huvudansvaret för, 1975 års och 1990 års, men hade också sin motsvarighet i Ernst Wigforss’ program från 1944 och Tage Erlanders program från 1960.

Innan vi skildes åt fick vi också höra ett mycket intressant och väl framfört föredrag av arbetarförfattaren Fredrik Ekelund, ”Att skriva arbetarhistoria”. Han väckte mitt intresse för en tidig svensk arbetarförfattare, Gösta Larsson, en radikal socialdemokrat som så många andra tvingades att emigrera till USA. Där publicerade han på engelska flera arbetarromaner, av vilka ett par finns översatta till svenska; en av dem utkom i Tidens bokklubb 1947, har jag nu tagit reda på.

Honom skulle jag vilja läsa.

2 kommentarer

  1. Vem som än skall skriva arbetarrörelsens historia
    har naturligtvis inte en möjlighet,att komma rätt i alla spår. I alla politiska rörelser, som ger sig på att skriva historia har ändå en linje som leder till den bekräftelse de önskar höra.
    Att skriva politisk historia borde vara, att triangulera de politiska rörelserna och deras
    åsikter. Tänk att sätta en Socialdemokrat att analysera de olika tolkningar,som oliktänkande har i sakfrågor och se vad resultatet blir.
    Det kan upprepas som metod från den borgerliga sidan, från Vänstern med naturligtvis.

    Handlade frågan om Vietnamkriget och ställdes till
    de olika tolkningarna av händelseförlopp, så blir ju svaren till vissa delar sammnfallande men i stort skiljer sig åsikterna markant.

    En fundering: De Ester och Letter som kom hit var hamnade de politiskt? Jag tänker i första hand på det icke ringa antal som byggde båtar längs kusten och mälaren. Jobbade heltid – jobb var ju
    lätt att få – men sedan drivkraften att bygga båten för att åtminstonde mentalt fara till Canada. Sitter i Grisslehamn med en trött dator.
    Vänliga hälsningar.

    Comment by Leif Ekstedt — 2009 09 29 10:30 #

  2. Till Leif Ekstedt: För egen del hör jag till dem som tror att olika perspektiv på politiken berikar historieskrivningen. Självfallet behövs de professionella historikernas kyliga granskning, men engagerade människors tolining av den egna historien tillför också ett relevant perspektiv.

    Med tanke på att det till stora delar var de två sovjetryska ockupationerna som skapade den stora baltiska flyktingvågen, kunde man ju tro, att de estniska och lettiska flyktingarna (de litauiska hit var relativt få) skulle ha haft en förkrossande övervikt av människor, som placerade sig på högerkanten. Och de borgerliga balterna var förvisso många, något som bland annat kan förklaras med deras upplevelser av kommunismen. Men det bildades också både estniska och lettiska socialdemokratiska partier i exil här i Sverige. Själv har jag under min politiskt aktiva tid mött många ester, verksamma även i det svenska socialdemokratiska partiet. Jag gav några exempel i en bloggtext, kallad ”Alla dessa ester”. Du hittar den här.

    Comment by Enn Kokk — 2009 09 29 14:29 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^