Hitchcockfilm från kalla krigets tid

28 juli 2009 13:23 | Film, Politik | 1 kommentar

Alfred HitchcocksEn läcka i ridån” (”Torn Curtain”, 1966) är en film från kalla krigets tid. Den handlar om dragkampen mellan Öst och Väst om kärnvapen, lite oklart exakt om vad för slags, detta eftersom båda sidor ju då redan hade tillgång till sådana; de formelskriverier på en svart tavla som förekommer i filmen antar jag är rent nonsens.

Den här filmen hör, trots sitt intressanta ämne, knappast till Hitchcocks bättre, men den börjar hyggligt: Vi möter en amerikansk forskare, Michael Armstrong (Paul Newman), på resa i Norden med sin sekreterare, till lika fästmö Sarah (Julie Andrews). Som synes spelas huvudrollerna av yngre skådespelare, som Hitchcock dittills inte hade använt, och han lär från början ha önskat andra men, av ett slags moderniseringsskäl, ha blivit övertalad av filmbolaget att använda sig av nya affischnamn. Framför allt Newman gör dock sin roll väl, även om det lär ha förekommit kontroverser mellan honom och Hitchcock under inspelningen.

Armstrong är således något slags atomforskare, och som tittare blir man genast intresserad, när han i Købehavn får ett mystiskt meddelande om att han har ett paket att hämta och dessutom gör sitt bästa för att dölja detta även för sekreteraren/fästmön. Hon dras emellertid genast in i den delen av historien genom att på det antikvariat han ombeds gå till hämta försändelsen i fråga.

För trots att Armstrong och Sarah alltså står varann nära också privat – i filmen förekommer bland annat en sängkammarscen med de här ogifta i samma säng, något otänkbart i tidigare hollywoodproduktioner – förstår hon att han döljer något för henne. Så när han plötsligt aviserar en längre resa till Stockholm utan henne, börjar hon rota närmare i hans förehavanden.

Det visar sig att hans resa inte alls går till Stockholm utan till Östberlin i DDR. Till hans stora överraskning finns då, helt oplanerat från hans sida, också Sarah med på planet.

Och hon är vid det här laget, och förstås ännu mer efter ankomsten, där han tas emot av maktapparaten och pressen och då framträder som avhoppare, helt förtvivlad: Är han alltså en förrädare? Varför gör han så här?

Från och med ankomsten till Östberlin blir den här historien mer än lovligt osannolik. Även Sarah får tillstånd att tillsammans med Armstrong resa in i DDR och vistas där tillsammans med honom. Övervakningsapparaten runt dem är ett såll med stora hål, och de får möjlighet att röra sig på ett sätt som knappast hade varit möjligt, om det här hade varit på riktigt.

Dock visar det sig, vilket vi tittare då väl redan i allmänhet hade anat (så småningom förstår också Sarah samma sak), att Armstrong bara har låtsats: I själva verket är han amerikansk agent, och han är ute efter att plocka en framstående östtysk kärnforskare, professor Gustav Lindt (Ludwig Donath) på de forskningsrön han själv och USA behöver för att fullborda det projekt han arbetar med, vilket så småningom också lyckas.

Handlingen störs av att man där har stoppat in en omständligt skildrad utflykt, som via ett museum för Armstrong ut på den östtyska landsbygden – varför han just där, på en traktor, ska träffa en representant för det amerikanska underrättelseväsendet framstår som en gåta. Dock rymmer den här lantliga utflykten en våldsscen, som hör till de mest utstuderade i Hitchcocks hela filmproduktion: Armstrong har, trots alla försiktighetsåtgärder, ändå fått påhäng av sin ”kappa” Gromek (Wolfgang Kieling), och striden mellan dem, som slutar med att Armstrong håller Gromeks huvud i en gasugn, är verkligen spännande.

Slutet, med bussen in mot Östberlin och händelserna där, är så pass osannolikt att det inte är värt att närmare skildras. Här märks det tydligt att den gamle häxmästaren verkligen inte alltid var på toppen av sin förmåga.

1 kommentar »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Håller med om att det inte är någon av Hitchcocks bästa filmer . Men en del av handlingen, rövarattackerna mot linjebussar på landsbygden, hade tydligen verklighetsbakgrund, vilket till skillnad från en del andra, mer floskelliknande, propagandainslag kan ha varit en aning besvärande för DDR-regimen. Själv minns jag bäst slutscenen, där Jan Malmsjö spelar en fotograf som inte får den bild han vill ha av det amerikanska paret, och blir ordentligt besviken.

    Comment by Anders Widfeldt — 2009 07 28 13:55 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^