Jag googlar på Enn Kokk

Det var länge sen jag googlade på mitt eget namn. I dag har jag kollat läget och fick 28.200 träffar.

Genom Google upptäcker man texter om sig själv, texter som man tidigare inte visste existerade.

När jag av Socialdemokraterna utsågs till IB-utredare, kommenterades detta förstås i pressen, både positivt och negativt. Men den här kolumnen, av Dala-Demokratens dåvarande chefredaktör Villy Bergström, hade jag aldrig tidigare läst:

”Enn Kokk skall göra’t

*Efter valet dog IB-affären i media. Intresset tynade när valet väl var över. Likväl meddelade socialdemokratiska partistyrelsen i måndags att den börjar en egen utredning om vad som förekommit i de händelser som kallas IB-affären och som handlar om hemlig underrättelseverksamhet och påstått spioneri på kommunister och andra vänsterelement, utfört av socialdemokratiska agenter på arbetsplatser och institutioner.

*Efter valet dog IB-affären i media. Intresset tynade när valet väl var över. Likväl meddelade socialdemokratiska partistyrelsen i måndags att den börjar en egen utredning om vad som förekommit i de händelser som kallas IB-affären och som handlar om hemlig underrättelseverksamhet och påstått spioneri på kommunister och andra vänsterelement, utfört av socialdemokratiska agenter på arbetsplatser och institutioner.
Partistyrelsen har utsett sin medarbetare Enn Kokk att genomföra undersökningen. Kokk skall skriva en vitbok om IB-affären. Det föranleder sura kommentarer om att det hela är en fixad match, att skräpet skall sopas under mattan. Enn Kokk skulle inte vara att lita på.
Låt mig vittna om motsatsen. Jag känner Enn Kokk sedan sent femtiotal. Enn Kokk kommer att med energi och allvar gå till verket att bringa klarhet i partiets inblandning i det påstådda spioneriet. Kanske är han för god för uppgiften.
Det hävdas ibland att universum är homogent, ibland att det är fullt av ojämna galaxhopar, att det expanderar utan något centrum. Det är fel. Universums centrum befinner sig där Enn Kokk vistas. Han tar allvarligt på de uppgifter han åtar sig. Kokk arbetar alltid som om världens framtid berodde på honom.
Om vi alla vore som Enn Kokk skulle världen vara fredlig, jämställd och jämlik. Tro mig, ingen kan se mer plågad ut i frack och fluga, en mundering som Enn tvingas ta på sig ibland, när ha följer hustrun och talmannen Birgitta Dahl på statsbanketter.
Jag lärde känner Enn när han var ombudsman i studentföreningen Laboremus. Han är hederligheten själv. Partistyrelsen kunde inte ha valt en bättre person för uppgiften, varken internt eller externt.
VILLY BERGSTRÖM
CHEFREDAKTÖR”

* * *

Ja, vad ska man säga?

I sakfrågan, den om IB-affären, tror jag inte Villy Bergström blev besviken över mitt arbete, presenterat i ”VITBOK”, 2002.

Fast sen är det det där andra. Jag har ingen uppfattning om var universums centrum befinner sig, men jag hyser starka tvivel om att partiets (S) centrum skulle befinna sig där jag är.

Däremot påminns jag, varje gång jag träffar Villy och en del andra gamla kamrater från det tidiga sextiotalets Laboremus, att vi forfarande är ett gäng som, så här många årtionden efteråt, håller fast vid våra gamla röda ideal.

Glad påsk!

Påsken har hittills bjudit på underbart väder. Himlen är klarblå mot de än så länge kala trädgrenarna – men till exempel körsbärsträden har stora knoppar. Och det är vårvärme i luften, så grönskan kommer nog.

Amanda, 14, dotter till Anna, har varit här en stor del av påskveckan. Amanda har haft en mycket bestämd idé om hur hennes festblåsa skulle se ut – trots åldern går hon ut nian i år; hon har hoppat över ett läsår, eftersom hon är mycket duktig i skolan, faktiskt mattegeni. Men hennes håg står till musik, när hon till hösten ska börja i gymnasiet.

Hon har sytt under överinseende av Birgitta, också funnit sig i att göra om några sömmar som inte blev så bra. Jag har genom åren sett Birgittas textila färdigheter och är ganska säker på att mormor har lyckats bringa över en hel del av sitt kunnande till dotterdottern, detta särskilt när jag ser den färdiga skapelsen. Vilken festklänning!

I torsdags kom också Matti och Karin på påskbesök. Nu var vi plötsligt fem runt middagsbordet, och jag bjöd på georgisk kyckling, Kotmis Satsivi, ungsstekt hel, svartpepprad och smöröst. Till det serverade jag vildris, valnötssås och sallad. Birgitta hade lagt på påskduken med tussilagomönster.

Till långfredagsmiddagen hade Birgitta komponerat en läcker fiskmeny: först gravad sik plus pepparlax och rökta laxfenor, sen, som varmrätt, ugnsstekt röding, alltsamman serverat med kokt potatis. Till efterrätt jordgubbar med vispgrädde.

Tidigare under långfredagen tog vi allesamman en långpromenad runt Öregrund: besåg hus och trädgårdar, gick längs den långa båtbryggan nere i hamnen, hälsade på vänner och bekanta – hejade på Konsum-Marina som var ute på sin balkong, stannade till vid familjen Lundhs hus och påskhälsade på Lasse och Mary samt deras son, Johan, gammal sommarkompis till Matti, som nu återsåg Johan efter många år.

På kvällen gav sig Amanda i väg hem till mamma i Rinkeby. På påskaftons förmiddag gav sig också Matti och Karin i väg med kurs på Karins föräldrars sommarhus i Stockholms skärgård.

Efter Melodikrysset gick jag en rond runt trädgården, också en tur utanför den, för att hitta användbara växter och växtdelar till vår traditionella äggmålning på estniskt vis. Här ute vid kusten i den nordligaste delen av Roslagen har dock växtligheten inte kommit så långt än. Men jag plockade in blommor av krokus och snödroppar samt dessutom ormbunksblad, som erfarenhetsmässigt ger intressanta bladavtryck om man placerar dem närmast äggskalen under lagret av skal från gul lök. (Tack än en gång, påskkärringarna på Konsum!) I övrigt använde vi också fjädrar från färgade fjädervippor, sådana som man har i påskriset. Runt alltsammans sveper man sen tygstycken, som hålls på plats med hjälp av sytråd. Och så kokar man äggen – vi använder var sin stor kastrull, eftersom vi gör i ordning ett tiotal ägg var – tills de har tagit färg. Det betyder att ägg som kokas på det här viset alltid blir hårdkokta.

Vill du se hur estniska påskägg ser ut, kan du gå till vår dotter Kerstins blogg.

Vi äter alltid några av äggen vid en traditionell påsklunch, alltså tillsammans med sill och ansjovis samt dessutom gravad sik och, i år, pepparlax och rökta laxfenor som det fanns kvar av. Till det öl och snapsar av Birgittas hemkryddade brännvin.

I dag är det en mellandag i helgfirandet. Jag har, lite motvilligt, varit ute i boden och bökat ut den tunga snöslungan, så att Birgitta skulle komma åt skottkärran och cykelkärran. Hon tänker göra i ordning sitt växthus.

Men i morgon kommer det nya påskgäster. Från Uppsala kommer då Kerstin och Bo med barnen Viggo, snart sju, och Klara, nyss fyllda fyra. Viggo och Klara ska stanna hos morfar och mormor i några dar, eftersom båda föräldrarna närmast efter påsk har förrättningar i jobbet, vilka hindrar dem att klara lämning och hämtning på dagis. Så det blir heldygnsdagis i Öregrund i stället.

Ni kan ju ta er en titt på tussilagoflickan Klara på Kerstins blogg.

Och glad påsk på er allesammans!

Melodikrysset nr 15 2009

Dagens melodikryss var märkligt påskbefriat. Ganska lätt var det också, för mig åtminstone. Min musikaliske son, Matti, var här när krysset sändes, men jag behövde inte rådfråga honom om något.

Annars beror det här hur man bedömer ett kryss’ svårighetsgrad ofta på om inledningsfrågan är så lätt att man får ledbokstäver. Och så var det i dag: Vi hörde Frank Sinatra i klassiska ”New York, New York”.

För min del – jag har mycket folkmusik från olika delar av världen i skivhyllorna – var det sen också lätt att att snabbt konstatera, att den påföljande musiken kom från Irland.

För en man i min ålder var det vidare lätt att identifiera alla gamla svenska schlager, som Eldeman spelade.

Så inte förvillade det mig att Four Cats sjöng Anita Lindbloms jättehit från 1963, ”Sånt är livet”, på finska.

Och jag hör till den generation som hörde den unga Alice Babs, både i radio och live. I dag hörde vi titellåten i filmen från 1940, ”Swing it magistern”.

Under 1940- och 1950-talen – det som Woody Allen har döpt till ”Radio Days” – hörde man i radio ofta både ”Kan du vissla, Johanna?” och ”Med en enkel tulipan”. Den senare, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938, hörde många av oss sedan också som signaturmelodi till radioprogrammet ”Det ska vi fira”.

Tekniken att låta kända svenska artister sjunga på andra språk än svenska tillämpas ganska ofta av Anders Eldeman. Men visst kände vi genast igen rösten på Barbro Lill-Babs Svensson, även om vi här hörde henne på tyska. Då var den tyska titeln svårare att uppfatta, men jag har hittat den: ”And’re sind genauso lieb wie Du”.

En modern storschlager spelades också, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ ”Du är min man”. Här hörde vi den naturligt nog inte med text, det vill säga med Helen Sjöblom Sjöholm, utan i en betydligt sämre version med Dannys dansband.

Och så körde Eldeman, som så ofta, några melodifestivalare.

En sådan var ”Min kärlek”, som Shirley Clamp sjöng 2004.

Ännu färskare var ”La Voix”, den vinnande låten i årets upplaga. Den har artisten, Malena Ernman, skrivit ihop med Fredrik Kempe.

Aktuell på ett annat sätt – TV-aktuell – är Magnus Uggla. Här hörde vi honom i ”24 timmar”.

Mer 24 timmar: Vi hörde en låt som, när Dusty Springfield gjorde den, hette ”24 Hours From Tulsa”. I Östen Warnerbrings svenska version blev detta ”Femton minuter från Eslöv”.

LPn ”Var mig nära” från 1975 med det dåtida kärleksparet Rune Andersson och Lena Nyman finns i min skivsamling.

Jag har också en rad plattor med Raj Montana Band, vars sångsolister var Dan Hylander och Py Bäckman; här hörde vi dem i ”Skuggor i skymningen” från 1984. Från Olof Palmes begravning 1986 minns jag, att en av de största och finaste kransarna kom från Py och Dan. Kransen låg sedan utlagd på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag varje morgon och kväll sneddade över på väg till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Här i Öregrund är det underbart påskväder: sol från en klarblå himmel över krokusarna och snödropparna i rabatterna. Hoppas att också ni alla runt omkring i Sverige har en fin helg.

Glad påsk till er allihop!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Dixikon

Vad ens bloggroll ska innehålla för länkar är, åtminstone för mig, en ständig fråga. Andra, ser jag då och då, har bloggroll-listor som inte har städats på länge – det ser man bland annat av att länkar som uppges inte längre leder någonstans.

Min egen bloggroll är en blandning av bloggar som ligger rimligt nära mina egna åsikter och som jag därför vill leda andra till, av sådana som jag tycker är intressanta att följa utan att jag för den skull alltid delar skribentens åsikter och så bloggar som jag av familje- eller vänskapsskäl gärna vill följa. I den senare kategorin skulle jag dock aldrig placera någon blogg, som innehållsligt eller stilistiskt vore undermålig.

De bloggar som finns i min bloggroll besöker jag själv och läser praktiskt taget varje dag. Det gör att jag måste försöka hålla nere antalet på en hanterbar nivå. När jag har hittat någon ny blogg, som jag vill länka till, tvingas jag därför också att fundera över om någon av dem som jag dittills har haft länk till borde utgå. När jag nyligen införlivade några nya länkar i min bloggroll, plockade jag alltså bort några, inte för att jag ogillade dem utan för att de uppdateras alltför sällan.

Med det kriteriet ligger ytterligare bloggar illa till: Skärper sig inte innehavarna och börjar skriva mer, åker de nog ur min bloggroll. Att jag ibland har långvarigt tålamod beror på att jag hoppas att skribenterna i fråga ska börja skriva mera. För jag vill ju gärna läsa dem!

Via Knut Lindelöfs bloggroll – jag hittade nyligen hans blogg och införlivade den i min egen länklista – hittade jag också Dixikon, som jag nu länkar till utan att dess hemsida som helhet är någon blogg. Men om man studerar högerspalten på den här sidan, hittar man ett antal skribenter som skriver essäartade bloggtexter för Dixikon, texter om böcker och läsning, utländsk kultur och debatt.

Bland skribenterna finns så intressanta namn som Sven-Eric Liedman, Merete Mazarella och Margareta Zetterström. Dem vill jag gärna läsa. Problemet med de här dixikonskribenterna är, att de inte uppfyller mina krav på att återkomma tillräckligt ofta. Det kompenserar jag genom att växla mellan deras ”bloggar” – men jag medger att det förargar mig när en skribent jag gärna vill läsa något nytt av ligger kvar med en text som jag för egen del läste redan för länge sen.

Tiden får utvisa om jag orkar läsa dem på det här relativt krångliga sättet.

- Du har förstört mitt liv! – Ja, men det var väl ändå inte så farligt?

Sara Granér (född 1980) är en tecknare jag med stigande uppskattning har läst, först i Galago, sen även i Dagens Nyheter på söndagarna.

Hennes debutalbum, ”Det är bara lite aids”, kom hösten 2008 på serieförlaget Galago, men egentligen är hon mer av skämttecknare än serietecknare. Hon gör oftast inte strippar; hennes teckningar är för det mesta försedda med pratbubblor – oneliners eller två repliker – men saknar handling. Det hon gör är situationskomik, samhälls- eller livskommenterande och mycket rolig, ibland rent av rå sådan.

När det gäller graden av fulhet, slår hon till och med Ulf Lundkvist, han med ”Assar”. Jag nämner det mer som en orientering – hon är verkligen inte någon lundkvistepigon.

Hennes tecknade figurer är (som i många serier) djur med mänskliga drag. De är dock aldrig någonsin gulliga.

Allt i detta debutalbum är naturligtvis inte guldkorn, men tillräckligt mycket får en att hicka till eller skratta rakt ut. Här är några modesta textexempel:

– Livet är helt meningslöst.
– Ja, men inte mer meningslöst än nåt annat.

– Efter regn så kommer sol.
– Eller var det tvärtom?

Till den nyfödde på BB:
– Från och med nu blir allt bara värre.

Manlig figur med cigarrett i mungipan pissar ner i en barnvagn:
– Såja, lite får man tåla om man ska bli sprutnarkoman!

Djur i sjukvårdsuniform till väntande liten patient:
– Äh det är inte så farligt. Det är bara lite aids!

Helt uppenbart är hon feminist.
Hondjur: – Allt jag vill är att bli behandlad som en jämlik kamrat i ett solidariskt samhälle.
Handjur: – Jojo, du skulle må då va?

Och så slår hon redan inledningsvis mot det alltför pretentiösa:

”Jag vill tacka min mamma och min basist och Marx och Solsjenizyn
och alla i Ramones och min kompis Krillan och Bruce Lee och Aristoteles och Leif G W Persson, utan er hade jag aldrig kunnat koka de här makaronerna.”

Påskekrim på film: Alfred Hitchcocks Psycho

Vi har besök av Annas dotter Amanda. Hon har kommit till oss här i Öregrund för att under Birgittas överinseende sy färdigt sin examensklänning. När man går ut nian, måste man ha en fin blåsa.

Men det måste ju göras pauser i allt syendet också. På kvällen får Amanda välja en film ur vårt ganska stora bestånd av DVD- och VHS-filmer, och hon fastnar – förmodligen ovetandes om den norska påskekrimtraditionen – för en av Alfred Hitchcocks mest läskiga rysare, ”Psycho”. Jag har sett den tidigare, men det visar sig, att Birgitta lika lite som Amanda tidigare har sett den, och mormor blir nog mer tagen än sitt barnbarn av den här filmen.

När Alfred Hitchcocks ”Psycho” kom 1960, väckte den våldam uppmärksamhet, både för att den i motsats till många andra av Hitchcocks filmer inte balanserade skräcken med humor och för att dess mordscener – framför allt då den centrala duschscenen – var så utstuderat skrämmande.

”Psycho” hade som så ofta hos Hitchcock en litterär förlaga, men den är för länge sedan glömd, medan Hitchcocks filmversion räknas till filmhistoriens mästerverk.

Historien börjar ganska ordinärt, med att vi blir bekanta med det älskande paret Marion Crane (Janet Leigh) och Sam Loomis (John Gavin). Deras kärlek ser emellertid ganska hopplös ut, eftersom Loomis’ ekonomi är undergrävd bland annat av underhåll till en tidigare hustru.

Crane jobbar på en mäklarfirma, och när en kund betalar 40.000 dollar kontant, griper hon tillfället: i stället för att, som chefen vill, sätta in pengarna på banken, avviker hon med pengarna, tar bilen från Phoenix, Arizona, där hon bor och arbetar, till Californien, där hennes fattige älskare finns.

Omedelbart börjar Hitchcock nu skruva upp tittarnas förväntningar på att något kommer att gå på tok. Den trötta Crane sover över i bilen och väcks av en polis, vars nyfikenhet kittlas av Cranes uppenbara nervositet. Med hjälp av de stulna pengarna byter hon då bil – men där är ju den efterhängsna polisen igen!

I störtregn och mörker kör hon in på en sidoväg och hittar till slut ett motell, som visserligen är öppet men verkar vara folktomt; det tar till och med en stund innan hon får kontakt med ägaren, Norman Bates (Anthony Perkins), en ung och som det förefaller sympatisk man. Hon får ett rum bredvid kontoret och skriver in sig i liggaren under falskt namn.

Motellinnehavaren erbjuder henne också smörgåsar att äta. Innan dessa serveras, hör hon på avstånd Bates gräla med en kvinna, uppenbarligen hans mor, som inte vill att sonen ska befatta sig med den kvinnliga gästen. Men hon får sina smörgåsar och äter dem i sällskap av Bates, som hon till att börja med för en vänlig konversation om ditt och datt. Bland annat får hon veta att motellet sällan har några gäster, detta eftersom den stora bilvägen har fått ny sträckning.

Men dessutom är det något annat som hindrar Bates från att hitta ett nytt motell med bättre läge. Av vad han säger om modern drar Crane slutsatsen, att hon är sjuk, möjligen mentalsjuk, och när Crane då antyder möjligheten av att placera henne på institution, förstår man av Bates’ reaktion att det nog också kan finnas problem med hans eget psyke. Hur som helst vill han inte att Crane ska träffa modern.

När Crane drar sig tillbaka till sitt rum, vägg i vägg med kontoret, får vi på nytt en hint om att allt inte står rätt till med Bates: Han tar ner en tavla från väggen och kikar genom ett hål i väggen in på Crane som håller på att klä av sig.

Fortfarande spelar Hitchcock här på gränsen för vad som inte är helt ovanligt för unga män som får chansen: Kanske är han bara en Peeping Tom.

Marion Crane vill duscha innan hon lägger sig och låter det varma vattnet njutningsfullt strila över kroppen. Genom duschdraperiet mer anar än ser man då en gestalt komma in genom badrumsdörren, och på det följer en serie knivhugg och hennes skrik innan hon sjunker ner i badkaret, där hennes blod blandas med duschvattnet.

Därmed är, på ett mycket tidigt stadium av filmen, filmens kvinnliga stjärna Janet Leigh avförd ur handlingen.

Bara en kort stund till ser vi konturerna av hennes kropp, i duschdraperiet som hon har rivit ner, lagd där av Bates, som kommer in i badrummet och hittar henne där. Han lastar sen in hennes döda kropp och hennes tillhörigheter (inklusive det tidningspaket som han inte vet innehåller resten av de 40.000 dollarna) i hennes bil och kör den till ett närbeläget träsk, där vi får se bilen, efter en typiskt hitchcocksk tvekande paus, sjunka ner under ytan. Bates återvänder till hotellet och städar ur det blodiga badrum där hon har tagits av daga. Av den sinnessjuka modern, tror publiken på det här stadiet.

Under tiden har mäklarfirman, där Crane arbetade, engagerat en privatdetektiv, Milton Arbogast (Martin Balsam), för att spåra Crane i hopp om att hon ska vara beredd att lämna tillbaka de stulna pengarna.

Också Marion Cranes syster Lila Crane (Vera Miles) söker henne, ganska logiskt hos älskaren Sam Loomis. Arbogast skuggar henne dit, i tron att Marion och pengarna finns där. Han misstänker först Sam för att vara i maskopi med Marion men hittar sen också ett annat spår, det som leder till Bates’ motell. Bates förnekar först all kännedom om Marion men tvingas till slut medge att hon sov över där en natt men for vidare tidigt nästa morgon. När Arbogast blir alltför närgånget nyfiken, bland annat på hans mamma, ber Bates honom i ganska bryska ordalag att ge sig i väg, vilket bara sporrar detektivens nyfikenhet.

Han låtsas ge sig i väg men ringer Sam och Lila och säger, att han ska ta sig en titt också på ägarens bostadshus. Han tar sig in i det olåsta huset och börjar se sig omkring i en miljö som pendlar mellan museum och skräckkabinett. Plötsligt hör man ett skri som associerar till de många uppstoppade fåglarna, verk av unge Bates, och en gestalt som man uppfattar som ett mellanting mellan kvinna och rovfågel kastar sig över honom och dödar honom med knivhugg.

Sam och Lila blir snart oroliga: Arbogast hade lovat att återvända inom en timme men hörs inte av. De kontaktar polisen, som dock avfärdar dem, bland annat med motiveringen att Bates’ mor, som Arbogast hade talat med dem om i telefon, för länge sedan var begraven efter det att hon och hennes älskare hade hittats döda – de hade uppenbarligen själva tagit livet av sig.

Sam och Lila beslutar sig då för att själva åka till Bates’ motell för recognosering. De låtsas vara ett par och får rummet längst bort från kontoret och det rum där Lilas syster Marion bodde. När de i smyg undersöker det senare rummet, hittar de i toaletten en papperslapp, den där Marion hade dragit av sina utgifter från de 40.000 hon hade stulit. De ser också att duschdraperiet saknas.

När de kommer ut, står Bates i kontorsdörren, och Sam börjar, så småningom i allt hårdare ordalag, ansätta honom med frågor. När situationen blir allt otrevligare för Bates och han samtidigt upptäcker, att Lila är borta, slår han Sam medvetslös.

Under tiden har Lila tagit sig upp till Bates’ boningshus och börjat leta. När hon genom fönstret ser Bates komma springande, gömmer hon sig nere i källaren. Och där ser hon en kvinna sitta i en gungstol. Kvinnans rygg är vänd mot henne, och när Lila påkallar hennes uppmärksamhet genom att ta på henne, rubbas kvinnan ur sitt sittläge: mot Lila grinar en dödskalle och en mumifierad kropp, klädd i kvinnokläder.

Hon skriker av fasa – och blir i samma ögonblick knivöverfallen av en annan, rovgirig gestalt, Bates, klädd i kvinnokläder och peruk.

De dödande knivhuggen förhindras i sista ögonblicket av Sam, som har vaknat till liv igen.

Alltsammans förklaras sen, för de återstående levande hjältarna och oss i publiken, av en psykiater: Det är Norman Bates som är sinnessjuk och som i ett anfall av svartsjukeliknande pervers moderskärlek har dödat både modern och hennes älskare; moderns kropp har han sen före begravningen bytt ut mot lagom tung ballast i kistan. Sen har han, tillsammans med moderns döda kropp, levt ensam på motellet: ömsom varit sig själv, sonen, ömsom upplevt sig vara modern, till och med talat med hennes röst. Det var i rollen av modern – nu var det hon som var perverst svartsjuk – han knivhögg Marion Crane, rivalen, till döds.

När vi i filmens slut lämnar Norman Bates i hans cell hos polisen, har rollen som moder helt tagit över. Han talar helt och hållet som en kvinna. Och modersidentifikationen är så stark, att han som nu är hon till och med anklagar sonen för morden.

Behöver jag tillägga att Anthony Perkins i den här filmen gör en helt fantastisk rollprestation?

Påskkärringarna hälsar oss välkomna

I förmiddags bar det av till Öregrund för sommarhalvåret. Vi fyllde en stor skåpbil från Öregrunds taxi med kläder, böcker, skivor, arbetsmaterial, barnbarnens leksaker, krukväxter och allt annat man behöver. Vi åkte genom ett Uppland i strålande vårsol. Fälten är fortfarande bruna och träden kala, men håller sig bara värmen kvar tillräckligt länge, kommer nog också den efterlängtade grönskan. I vår trädgård blommar redan snödroppar och krokus i rabatterna.

Vi möttes av den tråkiga åsynen av den stora markstående brevlådan vi fick sprängd på nyårsnatten. Men uppe på den inre gårdsplanen stod en kartong med den nya likadana brevlådan vi hade beställt. Under eftermiddagens lopp hann jag ställa den på plats innanför grinden och också låsa fast den med stålwire. Vi har ställt om posten och våra tre tidningar, så det här måste funka från början.

Bredvid kartongen med den nya brevlådan fanns en glad överraskning, färgglad till och med: en jättelik plastpåse full av skal av gul lök och vid tillslutningen påskfjädrar och ett påskkort med hälsningar från påskkärringarna. Påskkärringarna finns på Konsum och vet sen gammalt, att vi på estniskt vis färgar äggen med lökskal. Åtminstone Marina, som har halvestniskt påbrå, har kollat hur jag gör och själv tagit efter.

När Birgitta gick till Konsum för att handla, tackade hon våra vänner påskkärringarna, och jag kommer också att göra det, när det i morgon blir min tur att handla och laga mat.

I morgon får vi en ny matgäst, Annas dotter Amanda, som kommer hit för att sy färdigt den balklänning hon och Birgitta påbörjade för en tid sen. Amanda går ut nian i år.

Annars har dagen varit ganska jobbig. Vi har packat upp och ställt alla grejer på sina sommarplatser. Det tar mycket längre tid än att lägga ner dem i väskor och kartonger.

Birgitta hinner också med ytterligare ett par ärenden. Hon hämtar ut den sik hon har beställt hos Stora Ristens fisk; gravad sik är ett måste på vårt påskbord. Birgitta lärde sig att grava sik av min pappa, som i sin ungdom – han är nu död sedan länge – var yrkesfiskare och även senare i livet var hängiven fritidsfiskare.

Och så har min egen påskkärring varit ute i trädgården och hämtat in två stora knippen körsbärskvistar. Stugvärmen kommer att få dem att både grönska och blomma.

Fast i köket är det kallt sen i höstas, och nu visade det sig att även elementet i sovrummet har lagt av. Elektriker Kent har dock lovat komma hit och hjälpa oss. Hoppas han kommer i morgon – nätterna är fortfarande kalla här ute vid havet.

På distriktskongress med Mona Sahlin

Uppsala läns socialdemokratiska partidistrikts årskongress var i år förlagd till Gimo. I egenskap av partiveteraner var Birgitta och jag som vanligt inbjudna som gäster och vi hälsades vänligt välkomna av distriktsordföranden, Thomas Östros. Birgitta var också uppe i talarstolen: hon är ordförande i partidistriktets jubileumskommitté och presenterade kommitténs resultat, bland annat en jubileumsskrift. Jubileet äger rum mitt i den kommande riksdags-, landstings- och kommunvalrörelsen.

Dagens huvudperson var dock Mona Sahlin, och då tänker jag inte bara på hennes roll som partistyrelsens inbjudna gästtalare. Vid kaffet, innan kongressen formellt inleddes, var det givna samtalsämnet de dramatiska gallupsiffror Expressen presenterade: Moderaterna störst med 35,5 procent (+ 9,0) mot 30,9 procent (- 8,6) för Socialdemokraterna. Övertag för allianspartierna, dock med både Kristdemokraterna (3,8 procent) och Centerpartiet (3,4 procent) under spärren. Sverigedemokraterna med 4,2 procent in i ett drömläge, vågmästarens.

Jag har tillräckligt lång erfarenhet av politiken och dess kastvindar för att inte gripas av panik av detta. Min bedömning är att demoskopmätningen i Expressen alldeles säkert speglar en reaktion som finns bland väljarna och en trend, men att den inte behöver vara korrekt och framför allt inte bestående i olika enskildheter.

Mot den här bakgrunden var det naturligtvis extra spännande att få ta del av partiordförandens kongresstal: hur skulle hon tackla morgonens stora politiska nyhet?

Min bedömning är att hon skötte sig så utmärkt man kan i en sådan här situation:
1) Hon gick till offensiv, till frontalattack mot olika inslag i alliansregeringens politik.
2) Hon avvisade stenhårt att socialdemokratin, någonsin eller i något tänkbart läge, skulle kunna tänka sig att hämta stöd från Sverigedemokraterna.
3) Hon pekade på den olycksaliga roll AMF-sjabblet har haft också för socialdemokratin och ansåg att Wanja Lundby-Wedin borde lämna AMFs styrelse.

Det sista är, med tanke på LOs centrala betydelse för socialdemokratin, inte utan risker, men nu tycks ju LO och dess ordförande ha dragit samma slutsats. Återstår att se hur det här slår. Att partiordföranden bidrar till att förmå LO-ordföranden, som ju också är en av de viktigaste ledamöterna i partiets VU, till ett sådant här steg hör ju inte till vanligheterna inom arbetarrörelsen. Och inte så att jag försvarar AMFs bonusavtal – verkligen inte! – men eftersom jag känner Wanja Lundby-Wedin som en hygglig människa, hoppas jag att den här volten ändar med att hon kommer ned på fötterna igen.

Bäst är det ju om man slipper inre slitningar och konflikter. Själv befinner jag mig numera i politikens periferi, är mest en iakttagare, men tycker att det inte känns helt galet att åter igen ha en normal relation till den partiordförande jag inte förordade. Mona och jag hälsade på varann som förr i världen, och Birgitta och jag satt också vid det bord där hon satt under kongressinledningen. De inrikespolitiska anfall hon gjorde mot högerregeringen applåderade jag, utan hymmel och mer än gärna.

För övrigt är det mitt intryck också från den här distriktskongressen, att socialdemokratin i fråga efter fråga om än lite för långsamt håller på att hitta tillbaka till den historiska vänsterkurs, som genom årtiondena har burit partiet till dess framgångar. Min gamla förening Laboremus – åter dessa unga som jag känner samhörighet med – hade till exempel lämnat in en motion om en sammanhållen grundskola och gymnasieskola, och Uppsala arbetarekommun hade ställt sig bakom motionen. Distriktsstyrelsen hade även den ställt sig bakom flertalet av att-satserna, däribland att friskolorna ska fråntas rätten att göra ekonomisk vinst, men ville inte säga ja till första att-satsen, där man krävde kommunalt veto eller någon liknande ekonomisk fördelningsmetod för att omöjliggöra etablering av friskolor som det egentligen inte finns något substantiellt behov av. Efter sedvanliga förhandlingar i lunchpausen lotsade man på den punkten fram en kompromiss, som inte var lika radikal (och som inte skulle få Miljöpartiet att gå i taket), men min politiska näsa säger mig, att om frågan hade gått direkt till omröstning, hade laboremiterna och deras sekundanter Kjell Johansson och Peter Gustavsson vunnit voteringen.

Det händer positiva saker inom socialdemokratin. Hoppas att den turbulenta situation partiet just nu befinner sig i inte ändrar på den saken.

Giganter från öst

”Giganter från öst” var temat för torsdagskvällens konsert med Uppsala kammarorkester i Musikens hus. Vi inledde kvällen med mat ännu längre österifrån, på thaikrogen Amazing Thai snett över gatan. Där frågade vi nyfiket servitrisen om det thailändska vin, som stod upptaget i vinlistan, men hon visste inte ens att det fanns där, långt mindre hur det smakade. Så vi tog något annat.

Konserten började också med något helt annat än den östliga musik som utlovades i temat för kvällens konsert, ett uruppförande av uppsalatonsättaren Åke Erikssons (född 1937) ”Playing Area”. Vår nyfikenhet för det här beställningsverket hade väckts genom en presentationsartikel i Upsala Nya Tidning dagen före, och vi blev inte besvikna. Verket var mycket omväxlande när det gällde klangfärger och rytm och innehöll till och med ett moment av improvisation.

Kvällens höjdpunkt var dock enligt min mening Jean Sibelius’ (1865-1957) ”Violinkonsert d-moll” opus 47 från 1903-1904. Den enligt professionella bedömare, inte minst musiker, mycket svårspelade solostämman på violin hanterade solisten Klara Hallgren suveränt. Men också orkestern, under ledning av Paul Mägi, bidrog till att helheten blev så fin.

I pausen träffade vi konserthuschefen, Magnus Bäckström, som myste över det som redan då såg ut att bli en av säsongens höjdpunkter.

Och inte heller programdelen efter pausen, Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1” opus 10 (1926), fick oss att ändra uppfattning. Det här är ett verk fullt av överraskningar, allt från marschliknande inslag till slut som lurar åhörarens öron.

Det här var en konsert, värd att applådera. Och vi applåderade.

Melodikrysset nr 14 2009

Eftersom Hans Alsén skjutsade mig och Birgitta i sin bil och vi gav oss i väg innan distriktskongressen var slut, kom jag hem mycket tidigare än beräknat och har nu hunnit lyssna på veckans melodikryss på webben. Löst det också, väldigt snabbt eftersom det var ett lätt kryss.

Var förra veckans Taube-fråga svår, var dagens desto enklare. Det potpurri Anders Eldeman spelade skulle leda tankarna till visornas huvudperson, som utan tvekan var Rönnerdahl.

Dagens kryss hade lite tycke av snabbgenomgång av sådant som Eldeman tidigare har haft med i Melodikrysset. Tar han alltså med en italiensk sångare, så är det förstås åter den svårstavade Eros Ramazzotti. Och dagens stycke amerikansk 70-talspop, ”Hotel California”, hörde vi väl sist med den grupp som gjorde låten känd, Eagles.

Också Edith Piaf har varit med förr, till och med med ”Rien de rien” eller ”Non, ju regrette rien” från 1961.

Och visst har vi tidigare hört även ”Champagnegaloppen”, som Hans Christian Lumby 1841 skrev för Tivoliorkestern i Kongens by.

Inte ens melodifestivallåtarna, som jag ibland brukar ha besvär med, var svåra att komma i håg. Agnes (med efternamnet Carlsson) sjöng ju sin ”Love, Love, Love” så sent som i årets upplaga. Och Linda Bengtzing – inte någon av mina personliga favoriter – tävlade 2008 med ”Hur svårt kan de va”.

Tro för den skull inte att jag generellt har något emot populärsångerskor. I dag hörde vi till exempel Ewa Meta Roos göra en utmärkt version av ”Can Anyone Explain”, som vi minns i den klassiska inspelningen med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong.

Som mina läsare vet, har jag en del fördomar mot dansband, men det finns faktiskt dansbandslåtar som med all rätt är minnesvärda, till exempel på grund av sitt goda humör. Ett exempel är Schytts framgångsrika låt från 1973, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Vem som på 1950-talet sjöng in ”Den ena vit, den andra röd” minns jag faktiskt inte på rak arm och orkar inte googla. Men jag minns Ernie Englunds trumpetversion.

Disney-versionen av ”Djungelboken” har jag sett tillsammans med mina barn och minns väl, hur Baloo sjöng att man ska va glad och nöjd. Beppe Wolgers gjorde Baloos röst i den svenska versionen, men när det kom till sången, hoppade Rolf Bengtsson in.

En av den svenska revyscenens giganter, Karl Gerhard, hörde vi i dag i ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” som först, i Kai Gullmars tonsättning, kunde höras 1942. Som Eldeman var inne på, är texten inte gubbig, snarare könsneutral. Ni kan själv gå in på Kulturspegeln under Sångtexter och kolla.

Gamla kära ”Letkis-jenka” fattade jag så mycket tycke för att jag vid några tillfällen skojade lite med det socialdemokratiska huvudkontorets informationsavdelning; här är den version som användes efter valet 1998:

Jenka från Valborg

Text: Enn Kokk fritt efter Stikkan Andersson, 1978, 1992 och 1998
Musik: Rauno Lehtinen (”Letkis-jenka”)

Du, du killar det är dax.
nu, nu tjejer lyssna strax!
Jag, jag har nånting, för du,
det är time att börja informera nu.

Vänster, höger – sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Perssons alla tal, min vän,
innehåller sanningen,
Ohlström är ljusets riddarvakt,
för han säger det som statsministern sagt.

Vänster, höger -sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Valborg kallades den speciella valorganisationen på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an. Ohlström är Tommy Ohlström, numera partikassör.

Också Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” från 1959 – den som här skulle ge ordet fisk – har jag ett speciellt förhållande till. Thore, som var arbetarpojke, valturnerade i Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968, av övertygelse, tillsammans med dåvarande partisekreteraren Sten Andersson och skrev till och med en halvpolitisk sång, ”Härliga värld” (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), som finns utgiven på en singel-skiva, som har ”Internationalen” på baksidan!

Själv kunde jag inte låta bli att skriva följande visa, framförd bland annat på Stens 70-årsdag 1993:

Storfiskarvals

– delvis skriven av Stens gamle vän Thore Skogman

Sten Andersson – stor i orden –
det vet vi ju var och en.
Han skrävlar så in i vassen
och skryter som bara den.
Hans fisk på noll komma åtta
blir lätt en på två och sex.
Berättar om sextiåtta,
men tiger om sextisex.

För när storfiskarn talar om,
hur många fiskar han får,
ja, då skarvar han som han vill,
då räcker armarna inte till.
Och när storfiskarn talar om,
hur stora fiskar han ser,
då vet man säkert, att han tar till mycke’, mycke’ mer.

Till bilden hör att Sten var en mycket hängiven fiskare.

De årtal jag har petat in handlar förstås om val: rekordvalet för (S) 1968 och katastrofvalet 1966.

(I dag gick det tydligen för fort. Läs kommentarerna.)

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.