10 kommentarer

1. Det var ju positiva rapporter men jag fruktar att vad vi har sett i media, drevet mot Wanja Lundby Wedin, bara är en mild västanfläkt mot hur det kommer att låta i media närmare valet.

   Jag skulle ex. bli mycket förvånad om smutskastarna i alliansens PR-marskineri inte tar upp Mona Sahlins svårigheter med den egna ekonomin och hävdar för att hon därmed inte kan förväntas klara Sveriges ekonomi, i synnerhet inte i kristider. Jag är ledsen, jag tror fortfarande att det var en jättemiss att välja henne till ordförande, även om hon kanske har mognat till. Hon är helt enkelt ett alltför tacksamt offer för ny smutskastning inför nästa val.

   Om Peter Gustavsson tycker jag dock väldigt mycket och honom hoppas jag framöver få se i mer centrala sammanhang i s-partiet.

   Comment by Kerstin — 2009 04 06 1:45 #

2. Att Mona har problem med den privata ekonomin är något jag har en viss förståelse för. Däremot kan jag inte förstå vad hon har för egenskaper som skulle göra henne till en bra partiledare. Hittills har det inte synts mycket av den varan. Men det kanske beror på att hon är ledare i ett parti som vacklar, velar och inte har den minsta förmåga att föra oppositionspolitik. Kanske det beror på inre motsättningar, men det finns tyvärr inte så mycket som tyder på det heller. Mona är också en värdig företrädare för den nya klass av yrkespolitiker som har växt fram i landet under de senaste decennierna. Dit verkar för övrigt också de andra oppisitionspartiernas ledare höra.
   Drevet mot Lundby-Wedin. Ja, det är klart att det är ett drev, men det tycks ändå ha fått LO att enas kring sin ordförande, vilket nog inte var så självklart före affären. Klart för en vanlig medborgare och förmodligen också en vanlig LO-medlem är att Wanja inte bara har blivit grundlurad, hon har varit slarvig och inte tyckt att den här frågan är tillräckligt viktig att bråka om. Hon har väl själv en hel del extrainkomster av sina 24 styrelseuppdrag (numera bara 23). Det brukar inte bara vara fråga om reseersättningar och traktamenten. Som sagt, både Wanja och Mona är såvitt jag kan förstå bara representanter för en djupgående sjuka i arbetarrörelsen som väl leder till att vi i vårt land kommer att få leva med en dansk parlamentarisk situation i framtiden.
   Glad påsk!
   Hans O

   Comment by Hans O — 2009 04 06 21:59 #

3. Till Hans O Sjöström: Som du vet, motsatte jag mig valet av Mona Sahlin till partiordförande och publicerade mina skäl för detta. Men om hon, som nu, håller ett utmärkt tal, är jag inte den som tjurar.

   I fråga om Wanja har du fel på en punkt: Hon kommer inte bara att lämna det styrelseuppdrag jag nämnde utan en hel drös, vilket förefaller klokt av flera skäl. Hon kan då koncentrera sig på LO-ordförandeskapet och några uppdrag som hör nära samman med detta och förlorar därmed också de mycket stora biinkomster hon har haft av några av de uppdrag hon nu lämnar.

   Visst har hon gjort en rejäl tabbe, men hon är samtidigt faktiskt en sympatisk person, så för egen del hoppas jag att hon komma igen och får möjlighet att visa vad hon duger till.

   Comment by Enn Kokk — 2009 04 06 22:26 #

4. Jo,
   Wanja Lunby-Wedin kanske är en utomordentligt sympatisk person, det vet jag inget om, jag har bara sett henne på avstånd, men hela historien är ju bottenlöst obehaglig. Och där är Wanja antagligen inte mer än ett exempel. Jag tror också att Thunhammar faktiskt försökt att informera henne så otydligt han kunde. Annars skulle han knappast stå och svettas som han gjorde i intervjuerna han påminde faktiskt om Richard Nixon strax innan denne avgick). Men varken Lundby-Wedins person eller Thunhammars slarviga information är det centrala. Det är att vi har fått en kultur här i landet där en LO-ordförande deltar i nedbrytandet av den jämlikhetspolitik som i alla fall vi i vår ungdom trodde på och som jag fortfarande ansluter mig till. Men genom de fantasiersättningar som direktörer och andra nu har och tydligen också ska få ha i fortsättningen har denna jämlikhetspolitik med socialdemokratins goda minne och medverkan ersatts av den nyliberala ojämlikhetspolitik vars resultat vi väl bara har sett början av än. Och till och med de mest förträffliga personer på hög nivå tycker att det är helt i sin ordning. Att hoppas på att Mona Sahlin, Thomas Östros och andra som har sitt på det torra skulle ta itu med sådant vore väl att hoppas för mycket. Men hur länge ska rörelsen tiga?
   PS. Hur är det förresten med LO:s förra avtalssekreterares (är det Rune Olausson han heter) pensionsersättning. Enligt vad jag har hört ska Lundby-Wedin ha beviljat honom tre miljoner mer än han skulle ha haft. Hoppas att det inte stämmer.
   Ciao!
   Hans O

   Comment by Hans O — 2009 04 07 14:28 #

5. Till Hans O Sjöström: Allt ljus har fallit på Wanja, men så vitt jag förstår har Erland (som han heter) Olausson haft en mycket mer aktiv roll än hon i den här affären. Han satt nämligen i den kommitté som konstruerade bonusavtalet.

   Jag kan ju som du förstår inte alla turerna i den här affären, men jag har tidigare stött på en gammal LO-kultur, där man utser galjonsfigurerna till olika poster men sen låter underordnade tjänstemän i praktiken sköta ruljansen. Min egen erfarenhet av det här är att LO på den tiden jag hanterade de av partiets arbetsgrupper där det fanns LO-representation ofta nominerade sina höjdare men att dessa själva inte dök upp på sammanträdena utan lät sig representeras av tjänstemän på LO-kansliet. Mot den här bakgrunden är det bra att Wanja nu kraftigt rationaliserar bland sina styrelseuppdrag.

   Det här med Olaussons pensionsersättning har nog sin bakgrund i en annan, osund LO-kultur. Ledande personer har inte, mot bakgrund av just den arbetarrörelsens jämlikhetsfilosofi som du refererar till, kunnat ges en så hög lön, att den sticker i ögonen på medlemmarna. I stället har man gått runt detta genom att ge dem mycket lönande sidouppdrag, vilket den aktuella debatten ger goda exempel på. I Olaussons fall klarade man tydligen en pensionsnivå, som motsvarar lönen plus de sidouppdrag han har haft, genom att alldeles på slutet, alltså just före pensionen, höja hans lön drastiskt, eftersom detta i sin tur påverkar pensionsnivån.

   En ärligare och mer genomlysande diskussion om ersättningsnivåerna vore mot den här bakgrunden inte ur vägen. Även om man inte kräver att ledningen och topptjänstemännen inom fackföreningsrörelsen måste ha en genomsnittlig industriarbetarlön, kan det inte vara rimligt att jämförelseobjekten i stället blir direktörerna i det privata näringslivet.

   När jag själv 1968 började jobba på socialdemokratiska partistyrelsen, tillämpade man där fortfarande en lönemässig jämlikhetsfilosofi som man inte behöver skämmas för. Ombudsmännen hade i princip likalön med (ganska måttliga) tillägg för antal tjänsteår i rörelsen; avdelningschefer fick där utöver (penningmässigt mycket rimliga) chefstillägg. I löneförhandlingarna arbetade också vi som var (manliga) ombudsmän aktivt för att i första hand lyfta (de kvinnliga) kontoristernas löner.

   Jag har ett personligt minne från början av 1970-talet: Jag fick ett telefonsamtal från en r-are på något av varven i Göteborg – bakom honom hörde man en hejaklack av likasinnade – som anklagade mig för att leva ett fett och gott liv långt från deras. När jag i reda siffror drog vad jag då hade i månadslön, blev han spak, bad nästan om ursäkt. För den lönen behövde jag uppenbarligen inte kräla i något stoft. Kanske var jag i hans ögon politiskt köpt, men det var inte med några kontanta medel.

   Senare har dock även Socialdemokratiska partistyrelsen fått både ny lönefilosofi och lönesättning. Lönerna är mer spridda och individualiserade, och jag hann, innan jag gick i pension, uppleva att mycket unga och självmedvetna nyanställda fick högre lön än jag som hade arbetat där i årtionden…

   Comment by Enn Kokk — 2009 04 07 15:35 #

6. ERLAND Olausson var det ja, tack! Jag blir alltid lika irriterad på mig själv när jag inte kommer ihåg namn och inbillar mig att det är förstadiet till Alzheimer, ett namn man inte glömmer.

   Comment by Hans O — 2009 04 08 16:02 #

7. Ibland gör den här datorn konstiga saker, men jag fortsätter här: Om en lönesättning används för att dölja den verkliga lönen är det kanske lika bra att den slopas så att skillnaderna syns tydligt, även om jag har svårt att se att det finns några objektiva kriterier för löneskillnader. De bäst betalda i världen borde vara sådana som kloakdykarna i Indiens storstäder. De gör ett livsviktigt jobb för andra men får knappast något annat i utbyte än en och annan flaska vodka och ett kort liv.
   Det sjuka med det här är som sagt inte att Wanja inte vet vad det är för papper hon skriver under utan att arbetsgivare och arbetstagarnas representanter har hamnat på så höga nivåer att de inte märker vad de håller på med. Hur ska de då kunna veta hur deras medlemmar har det och hur ska de kunna företräda dem?
   Alla våra företrädare tillhör snart överklassen, Det gör dem kanske inte automatiskt till dåliga företrädare för arbetarklassen, men de har alltid möjligheten att sticka om det inte passar.
   För övrigt var det ganska korkat av den där varvsarbetaren att ringa upp dig och bråka om lönen. Föga revolutionärt! Men han hade i alla fall sämre anställningstrygghet än du.

   Comment by Hans O — 2009 04 08 16:25 #

8. Till Hans O Sjöström: Jag försöker inte hävda att Wanja är utan skuld för det som har hänt, men det kan faktiskt vara så att andra – till exempel Erland Olausson – har haft en mycket mer aktiv roll än hon.

   I näringslivsdelen av dagens Svenska Dagbladet (8 april) hittade jag en mycket intressant uppgift, som tyder på att heller inte förbundsordförandena – de som nyss diskuterade Wanjas avgång – eller deras företrädare saknar skuld i de frågor vi nu diskuterar:

   ”Som nyvald LO-ordförande försökte Wanja Lundby-Wedin införa en ordning där hon bara skulle ha månadslön, medan arvodena för styrelseuppdrag skulle gå till LO.

   – Jag ville inte ha arvodena. Det känns som något jag tillskansar mig för att jag är girig. Men det gick inte, jag fick inte förbunden med mig.”

   Du (och andra som läser det här) är kanske förvånade över att jag inte ser Wanja Lundby-Wedin i svart-vitt, men som jag har skrivit förut, tycker jag inte att hon är förtjänt av den enorma och framför allt ensidiga skuldbeläggning, som har kommit just henne till del. Ska hon lastas för något är det inte främst för sin personliga moral utan för att hon har fallit till föga för den kultur som finns i den värld där hon verkar och för att uppdragen har blivit för många för att medge att hon skulle hinna tränga in i alla de frågor, i det här fallet också mycket viktiga frågor, som har behandlats i de styrelser där hon har suttit.

   Comment by Enn Kokk — 2009 04 08 16:54 #

9. Jag menar att inte heller jag ser Wanja-Lundby-Wedin i svartvitt. Har jag inte lyckats uttrycka det tydligt nog beklagar jag. Vad som är svartvitt är däremot att hon, och många andra i arbetarrörelsens toppskikt, ingår i en kultur där strävan bort från jämlikhet uppfattas som så naturlig att man knappt lägger märke till den. Annars kan jag inte förstå hur det här tjyv- och rackarspelet i AMF kunde pågå så länge och vara så pass omfattande som det tydligen var. Jag kan inte heller förstå hur en socialdemokratisk regering har kunnat medverka till att det har stiftats lagar (insiderlagar) som gör Christer Lemhagens och hans ställföreträdande vd:s krumsprång juridiskt korrekta. Vad ville de skydda?

   Comment by Hans O — 2009 04 09 13:21 #

10. Till Hans O Sjöström: Jag tror att vi i grunden är ganska överens. Uppslutningen bakom strävan i riktning mot jämlikhet, som var så tydlig i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet, har också inom arbetarrörelsen, i vart fall inom dess toppskikt, ersatts av en acceptans av ett belöningssystem, som åter producerar mer av ojämlikhet.

    Fallet AMF är möjligen lite speciellt, eftersom AMF till lika delar ägs av fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna. Fackföreningsrörelsens strävan att skydda och förmera medlemmarnas pensionspengar går där hand i hand med den arbetsgivarkultur som hävdar att bra resultat kräver mycket hög ersättning åt VD. Det här resonemanget accepterade tydligen Wanja Lundby-Wedin – även om hon, av det ena eller det andra skälet, inte tycks ha varit fullt på det klara med hur vansinnigt hög ersättningen i själva verket var.

    Det andra fall du tar upp vet jag för egen del ingenting om, så det kan jag inte kommentera.

    Glad påsk!

    Comment by Enn Kokk — 2009 04 09 14:06 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.