Gästskribent: Matti Dahl. Om en gammal mandolin

5 augusti 2008 11:00 | Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det finns ett stråk av stark musikalitet i min familj. Min pappa, Edgar, ägde och spelade i min barndom mandolin. Min bror Matti lärde sig att traktera den: sjöng och spelade gärna.

Min son, som också heter Matti, är skickligast av allihop: spelar gitarr så att man måste lyssna, sjunger, komponerar, spelar i band.

På familjefester kunde det hända att de båda Matti (Kokk respektive Dahl) spelade och sjöng ihop: sonen Lillmatti på gitarr och brorsan Stormatti på munspel.

När Stormatti plötsligt dog, var det självklart att Lillmatti skulle ärva dem av Stormattis instrument som han ville ta över. Bland dem fanns Stormattis gamla mandolin.

I morse fick jag ett mejl från sonen, som bor på Söder i Stockholm. Det är en så fin text, att jag tar mig friheten att dela med mig av den:

Hej pappa!

Idag gick jag till musikaffären Twang på Skånegatan. Där köpte jag ett set nya mandolinsträngar och pratade en stund med personalen om gamla Fenderförstärkare medan det började regna allt kraftigare. Jag blev blöt på vägen hem.

Ikväll har jag tagit av de gamla rostiga strängarna från stor-Mattis mandolin, rengjort den, oljat greppbrädan med citronolja och satt på de nya strängarna. Jag var litet nervös eftersom den före strängbytet skorrade en hel del och jag faktiskt inte var så säker på att den skulle gå att få i spelbart skick.

Rengjord, oljad och med nya strängar fungerade den direkt. Den är sliten men på ett vackert sätt och klingar fint och klart. Jag har stämt den med samma tonavstånd som en gitarr har, i en tonart som jag tycker passar mandolinens konstruktion och klang (B, F#, C#, G#). Vissa skulle kanske kalla detta fusk (i normala fall stäms en mandolin som en fiol: E, A, D, G), men det här medför att jag direkt hittar greppen, även om spelet måste anpassas till den speciella ljusa klang som instrumentet har och att antalet strängar är ett annat. Det var något trevande jag letade mig fram över halsen för att upptäcka hur det låter när man spelar i olika positioner, med olika plektrum och med olika hårt anslag. I skrivande stund har jag lärt mig spela en halv låt så att det låter ganska bra.

Det är märkligt att tänka att jag spelar min musik på mitt sätt med min stämning på just den här mandolinen, när jag samtidigt i minnet kan se stor-Matti hålla i den och spela på den på ett helt annat sätt. Det är något märkvärdigt med det att samma musikinstrument blir helt olika saker i händerna på olika personer. Kvaliteten på instrumentet påverkar så klart resultatet, men vem som spelar är helt avgörande och där är alla unika. Stor-Mattis sätt att spela är förlorat för alltid, men det känns samtidigt roligt att jag spelar på mitt sätt på hans mandolin. Mandolinen är tysk och av märket Weltton. Det finns nästan ingen information på nätet om märket. Vet du om mandolinen från början var farfars?

Jag minns den från Juniskär från det där huset som inte längre finns tillgängligt eller är inrett så som det varit så länge jag kan minnas. Där bor nu någon annan på sitt sätt. Jag minns mandolinen stå i ett hörn på golvet i det huset när solen sken in på mandolinen och på golvet. Nu ligger den bredvid mig på ekparketten i vårt vardagsrum medan regnet trummar mot rutorna.

Med hopp om att också ni fått regn!

Matti

* * *

Jo, Matti. Mandolinen från Juniskär var från början farfars.

Och så kom regnet – och barnbarnen

4 augusti 2008 17:25 | Barnkultur, Deckare, Film, Konst & museum, Media, Serier, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Under helgen svängde vädret, äntligen. Det har regnat, bitvis ordentligt. Sammantaget har trädgården nu fått vad den behövde mest av allt, en grundlig vattning. Man ser också hur snabbt det som hängde och slokade repade sig.

Till en sen söndagslunch – köttbullar och pasta – anlände barnbarnen, Viggo och Klara, och med dem deras mamma och pappa, Kerstin och Bo. Bo åkte hem till Uppsala igen så snart han hade lastat ur bilen och fått lunch: hans semester är slut, och i dag började han jobba igen.

En bit in på eftermiddagen kom Klara in till morfar och bönade om en promenad. Helst till Konsum; dit vill barnen gärna ta sina sparkcyklar. Morfar har inget ärende till Konsum men säger, trots att det hela tiden duggregnar, att han kan gå med ut till cykelgatan för en åktur på sparkcykeln. Då vill förstås också Viggo följa med.

Barnen tar på cykelhjälm och stövlar och åker sen fram och tillbaka på cykelbanan, medan morfar vaktar från ett halvbra regnskydd under ett träd. Fast nu tycker Klara att det är ännu roligare att plaska i en stor vattenpuss. När morfar förmanar henne att inte smutsa ner sig, säger hon:

– Mamma kan tvätta!

Sen måste morfar in igen och laga söndagsmiddag, givetvis anpassad till barnens smak. Det blir stekt fläskkarré med råstekt färskpotatis i skivor plus ärter-majs-paprika. Barnen äter med god aptit.

Vid läggdags vill Klara att morfar ska läsa saga för henne. Hon väljer själv Richard ScarrysSöstormen” och Astrid LindgrensPippi håller kalas” i serieversion av Ingrid Vang Nyman. I rummet intill läser mormor för Viggo. Morfar och mormor är fullt accepterade. Men innan barnen somnar, måste ändå deras mamma in ett varv till dem.

På måndag morgon tar Klara på sig cykelhjälmen och manar strängt mormor, vars tur det är att laga mat, att gå till Konsum snart. Hinner till och med bli lite sur, när mormor först vill höra trädgårdsprogrammet i P1. Men sen, till slut, går mormor ändå i väg och tar ungarna med sig, givetvis på sparkcykel.

Därefter vankas det pannkakor och plättar till lunch.

Regnet har upphört, men vädret är blåsigt och ganska kylslaget. Ungarna behöver ändå komma ut, så vi vuxna slår alltså följe med dem och deras sparkcyklar. Färden går åter igen till Fyrskeppet, som måste undersökas i alla vinklar och vrår. Och barnens mor tar bilder av sina telningar, uppklättrade på det stora ankaret på berget utanför.

Bilder från promenaden hittar du här.

Sen vill Klara leka i en lekpark, så vi tar oss tvärs över hamnen bort till den lekpark som finns mitt emot Klockargården. Gungor och gungbräda och gunghäst och sandlåda prövas alla noga. Därefter följer vi efter mamma Kerstin till Epokgården, där det finns mycket prylar att titta på. Barnen får var sitt kort à tio kronor. Lyckan är fullständig.

Åter hemma blir det först lite kris. Klara hör Viggo be om glass och överger genast sin nyklyftade apelsin, ställer sig vid frysen och tjuter till slut riktigt duktigt. Ingenting annat än glass duger! Men de stora är obarmhärtiga. Mormor har nämligen startat ett sockerkaksbak, och ska det bli mellanmål på mellanmål, finns det ingen aptit kvar till middagen.

Till slut lyckas morfar bryta Klaras gråt och tjuriga humör. Han går fram till Klara och säger:

– Du Klara, du ville ju se filmen om Kasper, det vänliga spöket. Ska vi göra det nu?

Och plötsligt skiner Klara som en sol mot morfar, vill upp i hans famn. Tillsammans går de och hämtar Kasper-filmen, och morfar sätter i gång den inne i TV-rummet. Efter kommer också Viggo; även han gillar Kasper. Morfar sätter sig mitt emellan barnen. Snart kommer också mamma Kerstin in och sätter sig vid den bärbara datorn.

Och se: mitt under filmen kommer mormor Birgitta in med en alldeles varm gammaldags sockerkaka.

Lite senare, när filmen är slut, hör jag Birgitta ropa till barnbarnen: Vill de följa med ut i trädgården och hämta färskpotatis, dill och morötter till middagen?

Kvällen närmar sig. I kväll ska jag läsa för Viggo och Birgitta för Klara.

Sent i kväll, när barnen har somnat, ska jag och Birgitta och Kerstin tillsammans se italiensk deckare i TV. ”Komissarie Montalbanao” ni vet!

Peps Persson, en politisk rotrockare

3 augusti 2008 19:27 | Musik, Politik | 11 kommentarer

Jag har lyssnat på Peps Persson ända sedan han började ge ut skivor i slutet av 1960-talet. Han är en av de allra bästa vi har i Sverige i genrer som reggae, blues och rotrock, svängig musik som har sina rötter i den skånska myllan. Jag gillar hans sång på skånska, och jag tycker att han är en fantastisk musikant på gitarr och munspel. Men egentligen behärskar han mängder av instrument. Lyssna till exempel på hans ”Rotrock” (1980), reggae med rockstuk, och på ”Håll ut” (1984); i båda fallen trakterar han själv samtliga instrument.

Den här bredden (och naturligtvis hans personliga musikalitet) har säkert bidragit till att han har lyckats sätta ihop kompgrupper eller egentligen medmusikanter på ett sätt som gör att resultatet blir så rytmiskt, fylligt och medryckande. Oftast har han spelat ihop med Peps Blodsband, men observera att det har funnits sex olika versioner av det här bandet. Längst har väl Bosse Skoglund, trummor och percussion, hängt med, men tidigare förknippade man också Blodsbandet med Brynn Settels, klaviatur, och till exempel Willie (Virimuje) Mbuende, bas. (Mbuende la jag dessutom märke till av ett alldeles speciellt skäl: Hans dotter Erika var under tiden på lekis och under de tidiga skolåren bästis med vår dotter Kerstin.)

Men genom åren är det väldigt många andra skickliga musiker som har spelat ihop med Peps. En del utländska naturligtvis men också en rad svenska: Fjellis Fjellström, gitarr, Nicke Ström, bas, Per Cussion, trummor, Lasse Wallander, altsax, Slim Notini, piano, med flera.

Jag håller mig nu till de musiker som finns med på dubbel-CDn ”Oh Boy! Det bästa med Peps Persson” (Sonet 987 742-9, 2006, distribution Universal).

Jag har väl de flesta av låtarna på den på originalskivorna, men det var roligt att lyssna igenom de här 34 låtarna – urvalet täcker verkligen en stor del av det bästa Peps har gjort.

De som gillar reggae får sitt: Bob MarleysStyr den opp” (1975) och ”För livet” (1992). Mer i reggaerytm finns nedan i den politiska och samhällskritiska avdelningen.

Och de som gillar blues får också mycket hörvärt: John Lee HookersDimples”, här med Slim’s Bluesband (1968), Elmore James’ med fleras ”Skaka kassaskrinet” (1992) samt hans ”Himlen gråter” (1974), vidare ”Min trollmoj funkar” (1997), det vill säga ”Get My Mojo Working”.

Men CDn dundrar förstås i gång där nere i Skåneland, med ”Sicket elände” (1999). Annat i den vägen är Edvard Perssons slagnummer ”Jag har bott vid en landsväg” som blues (1982) och ”Liden vid kanin” (1982), som Lasse Dahlquist skrev åt samme store skåning.

En av låtarna i den här samlingen, ”Auktionsvisa”, fanns ursprungligen med på LPn ”Fyra tunnlann bedor om dan”, som 1977 gavs ut av det kinakommunistiska SKP, Sveriges kommunistiska parti på skivmärket Oktober.

Jag förstår varför SKParna ville ha Peps på sitt bolag: Hans skånska rotrock sågs säkert som ett uttryck för den folkets kultur, som SKP omhuldade. (Jag kan också tänka mig att Peps’ förankring i reggaekulturen, med allt vad den ofta innebär, innebar problem för samarbetet; i just det stycket har jag viss sympati med SKParna.) Men dessutom hade ju Peps politiska hållningar, som var mycket representativa för det sena 1960-talet och för 1970-talet. Han stod till vänster.

Kanske har hans publik på grund av hans skånska inte alltid förstått hans budskap, men väldigt många av Peps’ låtar är faktiskt politiska och/eller samhällskritiska. Dessutom får de en fantastisk slagkraft genom att ofta framföras till gungande reggaemusik, ibland till bluesrock.

Här några exempel: ”Ge opp! ”(1974), ”Hög standard” (1975), ”Tuff tid” (1992), ”För livet” (1992) – och så inte minst den här:

Falsk matematik

Text och musik: Peps Persson, 1974

Ett o ett e två
två o två e fyra,
lönerna dom e låga
men varorna e dyra.

Ska de’ va så svårt att fatta
att det e falsk matematik,
som gör den fattige så fattig
o den rike så förbannat rik.

Två o två är fyra
fyra o fyre e åtta
En del har femton badrum
o jag har en sprucken potta.

Ska de’ va…

Tre o tre e sex
sex o sex e tolv
Fru Wallenberg putsar naglarna
o fru Svensson skurar golv.

Ska de’ va…

Noll o noll e noll
o noll-noll noll-noll-noll
var du än släpper slantarna
så rullar dom åt samma håll.

Ska de’ va…

Melodikrysset nr 31 2008

2 augusti 2008 12:16 | Film, Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 13 kommentarer

Dagens inledande melodifestivalfråga var inte alltför svår: Shirley Clamp kom ganska långt med ”Min kärlek” i 2004 års upplaga.

Då var två andra frågor knepigare för mig som aldrig ser de TV-program, som artisterna i fråga är förknippade med.

”Sikta mot stjärnorna” har jag till exempel aldrig någonsin sett. Men man kan väl googla! Så jag kombinerade det med hjälp av ledbokstäverna förmodade förnamnet Olle med Lennon (en ledtråd från Eldeman) och Sikta mot stjärnorna, och si: Olle Nilsson hette han som sjöng ”Lovers and Friends”.

Inte för att jag ser ”Idol” heller, men det efterlysta efternamnet såg ut att bli Jenssen, och eftersom jag har läst om och även en smula hört Amanda Jenssen, kunde jag följaktligen lista ut, att det var hon som sjöng ”For the Sun”.

I övrigt var jag mera på min mammas gata. Möjligen ska jag tillägga att Julio Iglesisas från Spanien inte finns representerad i min personliga skivsamling, men han är ju så stor att man inte behöver den sortens referenser.

Evert Taubes ”Eldarevalsen” skulle ge verbet elda.

Ture Nermans och Lille Bror Söderlundhs ”Den vackraste visan om kärleken” hade jag med i min egen sångbok från 1970, ”Upp till kamp! Sånger för arbete, frihet och fred” (Prisma).

Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” har jag namngett en egenredigerad bok efter (Ordfront, 2002), och texten inleder boken. Normalt förknippar vi den ju med Monica Zetterlund, men här måste det ha varit My Holmsten som sjöng. Hon har nämligen dubbelt påbrå (Eldemans ledtråd) från Inga Gill och Karl-Arne Holmsten. Detta är alltså en slutledning; jag känner inte igen hennes sångröst.

Ytterligare en av dagens melodier förknippar vi här i Sverige främst med Monica Zetterlund, ”Sakta vi gå genom stan”, där stan är Stockholm. Fast här hörde vi den med saxofonisten Monica Bring, som jag förresten har hört vid ett socialdemokratiskt Första maj-möte på Vaksala torg i Uppsala.

Kostervalsen” spelade Eldeman så sent som i förra veckans melodikryss. Men nu varierade han sig genom att spela den på finska.

Opera- och populärsångaren Olav Gertel hördes mycket i radio förr i världen. Här hörde vi honom i ”Balladen om den tama abborren”.

I ångradion spelades också ofta wienermelodier, till exempel Rudolf Sieczynskis ”Wien, mina drömmars stad”.

Ett kärt men yngre (1964) återhörande var ”Om jag hade pengar” ur ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) av Jerry Bock och Sheldon Harnick.

Då återstår bara veckans filmfråga. Vi hörde temat ur Bo Widerbergs ”Elvira Madigan”, det vill säga Mozarts pianokonsert no 21. Jag har filmen på video och pianokonserten på skiva.

Hettan tar nästan kål på en

1 augusti 2008 11:04 | Barnkultur, Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 4 kommentarer

Här ute på upplandskusten är det hett och torrt. Något riktigt regn har vi inte sett till på veckor. Här om dan hade Upsala Nya Tidning en katastrofartikel om det sorgligt regnbefriade kustbandet och de lika förtorkade öarna i skärgården.

Birgitta vattnar på kvällarna, men överallt ser man nu gulnade rosenblad, hängande syrener och jasminer och gräsmattepartier som är bruna.

I går trodde vi länge att det skulle bli ett rejält åskregn: himlen täcktes av mörka moln, och det mullrade i fjärran. Men fram mot kvällen var himlen blå igen. Inte en droppe regn hade fallit.

Kring förra veckohelgen var vi på släktkalas i Värmland, så vi hann inte med vår vanliga fredagsstädning och gräsklippning. Så i går var Birgitta ute med gräsklipparen, men trots att gräsmattan inte hade klippts på två veckor, gick det jättefort. På stora delar av tomten fanns det helt enkelt inget att klippa. Själv städade jag inne i huset. I mitt anletes svett, bokstavligen (det var så helvetes varmt), dammsög, dammtorkade och skurade jag. Efteråt var jag tvungen att gå ner till bastun för att duscha. Mitt i städningen la varmvattenberedaren i boningshuset av igen. Överhettning, för tredje gången den här sommaren.

Efter ”Emil i Lönneberga” i TV – det är en sommarritual hos oss att se om de här gamla Astrid Lindgren-filmatiseringarna – promenerade vi ner till hamnen för middag. Birgitta hade beställt bord på Köket grill : café. Vilket var tur: det var en lång kö av folk som ville få plats. Så var det förresten hela kvällen.

Jag kan inte nog prisa det här stället, det för närvarande enda i Öregrund som bemödar sig om att servera riktigt god mat. Deras grillbuffé innehåller ett så rikligt utbud att man, även om det är tillåtet att gå ett varv till, aldrig orkar äta av alltihop. Från gårdagens måltid vill jag särskilt nämna vendelgrisen (av Vendel i Uppland) och lammkorven.

När vi kom hem, var det äntligen svalt i trädgården, så vi avslutade med var sin cognac i stolarna under plommonträden.

Men även där påmindes jag om hettan som inte bara hotar att ta kål på mig: under plommonträden och under äppelträden några meter bort låg det nedfallen, inte färdigutvecklad frukt.

Visserligen kommer Kerstin, Viggo och Klara hit på söndag för att stanna en hel vecka, men nu längtar jag (och trädgården) så intensivt efter regn, att regn står överst på önskelistan, alltså före baddagar.

« Föregående sida

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^