Gästskribent: Matti Dahl. Om en gammal mandolin

5 augusti 2008 11:00 | Musik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Det finns ett stråk av stark musikalitet i min familj. Min pappa, Edgar, ägde och spelade i min barndom mandolin. Min bror Matti lärde sig att traktera den: sjöng och spelade gärna.

Min son, som också heter Matti, är skickligast av allihop: spelar gitarr så att man måste lyssna, sjunger, komponerar, spelar i band.

På familjefester kunde det hända att de båda Matti (Kokk respektive Dahl) spelade och sjöng ihop: sonen Lillmatti på gitarr och brorsan Stormatti på munspel.

När Stormatti plötsligt dog, var det självklart att Lillmatti skulle ärva dem av Stormattis instrument som han ville ta över. Bland dem fanns Stormattis gamla mandolin.

I morse fick jag ett mejl från sonen, som bor på Söder i Stockholm. Det är en så fin text, att jag tar mig friheten att dela med mig av den:

Hej pappa!

Idag gick jag till musikaffären Twang på Skånegatan. Där köpte jag ett set nya mandolinsträngar och pratade en stund med personalen om gamla Fenderförstärkare medan det började regna allt kraftigare. Jag blev blöt på vägen hem.

Ikväll har jag tagit av de gamla rostiga strängarna från stor-Mattis mandolin, rengjort den, oljat greppbrädan med citronolja och satt på de nya strängarna. Jag var litet nervös eftersom den före strängbytet skorrade en hel del och jag faktiskt inte var så säker på att den skulle gå att få i spelbart skick.

Rengjord, oljad och med nya strängar fungerade den direkt. Den är sliten men på ett vackert sätt och klingar fint och klart. Jag har stämt den med samma tonavstånd som en gitarr har, i en tonart som jag tycker passar mandolinens konstruktion och klang (B, F#, C#, G#). Vissa skulle kanske kalla detta fusk (i normala fall stäms en mandolin som en fiol: E, A, D, G), men det här medför att jag direkt hittar greppen, även om spelet måste anpassas till den speciella ljusa klang som instrumentet har och att antalet strängar är ett annat. Det var något trevande jag letade mig fram över halsen för att upptäcka hur det låter när man spelar i olika positioner, med olika plektrum och med olika hårt anslag. I skrivande stund har jag lärt mig spela en halv låt så att det låter ganska bra.

Det är märkligt att tänka att jag spelar min musik på mitt sätt med min stämning på just den här mandolinen, när jag samtidigt i minnet kan se stor-Matti hålla i den och spela på den på ett helt annat sätt. Det är något märkvärdigt med det att samma musikinstrument blir helt olika saker i händerna på olika personer. Kvaliteten på instrumentet påverkar så klart resultatet, men vem som spelar är helt avgörande och där är alla unika. Stor-Mattis sätt att spela är förlorat för alltid, men det känns samtidigt roligt att jag spelar på mitt sätt på hans mandolin. Mandolinen är tysk och av märket Weltton. Det finns nästan ingen information på nätet om märket. Vet du om mandolinen från början var farfars?

Jag minns den från Juniskär från det där huset som inte längre finns tillgängligt eller är inrett så som det varit så länge jag kan minnas. Där bor nu någon annan på sitt sätt. Jag minns mandolinen stå i ett hörn på golvet i det huset när solen sken in på mandolinen och på golvet. Nu ligger den bredvid mig på ekparketten i vårt vardagsrum medan regnet trummar mot rutorna.

Med hopp om att också ni fått regn!

Matti

* * *

Jo, Matti. Mandolinen från Juniskär var från början farfars.