Erwins väg tillbaka till 67an

Den åttonde boken i Lisa Tetzners serie om barnen i 67an i Berlin och vad som hände dem före, under och efter andra världskriget heter ”Erwins återkomst” (översättning Karin Naumann, Tiden, 1991), i tyskt original ”Als ich wiederkam”, 1946.

Det är en av de mest spännande böckerna i den här serien, dessutom – i motsats till några andra om samma barn/ungdomar – en väl sammanhållen story utan parallella handlingar.

Alla de här ungarna kommer från ett av Berlins fattigkvarter, och nazismens framväxt och så småningom maktövertagande i Tyskland samt det världskrig detta ger upphov till bildar den mörka bakgrunden till allt det som händer barnen: Några, som Willi och Heiner, sugs med i Hitler-Jugend, och där hamnar också den lättpåverkade Paul. Mirjam med judiskt påbrå hamnar först som flykting i Frankrike, förliser med en flyktbåt på väg mot Sydamerika och hamnar med andra barn på en öde ö, räddas och mellanlandar i USA för att sen, på väg mot Schweiz, fastna i England. Pauls och Mirjams bäste vän, Erwin, tar sig tillsammans med sin far, en socialistisk pacifist, på krokiga vägar till Sverige och Lappland. Mycket av det här har jag relativt utförligt skildrat i mina recensioner av Tetzners böcker, som du kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

”Erwins återkomst” börjar med en dramatisk händelse i Lappland, där alltså Erwin bor. Han har fått en bäste vän, samepojken Mikolaj, och tillsammans träffar de under en skidtur på fjället på en blödande och avsvimmad norrman, inte mycket äldre än de själva. De hittar också efter ytterligare letande norrmannens kamrat död, skjuten, och efter några dagars försök till vård dör också den norrman de först hittade. Men de får under korta pauser i feberdvalan kontakt med norrmannen och får av honom en karta över ett flygfält, vilken är avsedd att med kurirbåt överlämnas till engelsmännen.

Erwin, och med honom även Mikolaj, tar beslutet att inte bara ta sig över gränsen till det tyskockuperade Norge och i Narvik överlämna kartan för vidare befordran till England utan att också själva, som så många norrmän, enrollera sig i kampen mot Hitlertyskland. Det som händer i Narvik är spännande på det rätta pojkbokviset och innehåller också det slags slumpmässiga sammanträffanden, som dess värre oftast bara förekommer i pojkböcker.

Ett sådant slumpmässigt sammanträffande äger också rum under uppehållet i England, där Erwin och Mikolaj inträder i armén och tränas för uppgifter vid fronten: Just innan de ska flygas över till kontinenten får Erwin reda på att hans älskade Mirjam i själva verket, tillsammans med sin skyddsling från den öde ön, Ruth, och deras nya styvföräldrar bor alldeles nära militärförläggningen. Erwin hinner tar sig till deras hus – men naturligtvis har Mirjam just den dan åkt till London. I hennes hem får han i alla fall den nu betydligt äldre Mirjams fotografi, och ett slags indirekt kontakt upprättas: båda vet nu var den andra finns.

Mikolaj har utbildats till sjukvårdare, men Erwin har fått militär träning. Han släpps tillsammans med andra soldater ner i fallskärm över Holland för att erövra en bro. Efter utdragna och realistiskt skildrade strider tas han till fånga av tyskarna. Som tur är upptäcker de inte att han i själva verket själv är tysk – då kunde det ha gått mycket illa.

För att göra en lång och spännande historia kort: under en fångtransport in i Tyskland lyckas Erwin tillsammans med sin vän från militärutbildningen i England, Lloyd, i mörkret och kaoset rymma från lastbilsflaket. Den fortsatta flykten underlättas av att inte bara Erwin utan också Lloyd, som tidigare har bott i Tyskland (denna ständigt återkommande lyckliga slump!), talar flytande tyska. Tillsammans söker de sig genom det krigshärjade landet mot Köln, där Lloyds fästmö från tiden i Tyskland, Eva, bor tillsammans med sin familj.

I deras hus är det tomt, men de hittar mat (konserver och annat) och sovplatser. Till det här huset kommer också Eva, som arbetar som rödakorssyster men dessutom – denna ständigt återkommande slump! – visar sig arbeta för motståndsrörelsen och med att gömma flyktingar. Till de senares hemliga gömme i ett utbombat och isolerat område förs också Erwin och Lloyd. Skildringen av den här flyktingtillvaron och av själva kriget är mycket realistisk.

Tetzners skildring av krigshelvetet är föga romantisk, och trots att detta är en skildring avsedd för unga människor, drar hon sig inte för att – strax innan de allierade når det område där Erwin och Lloyd och de andra gömmer sig – låta Eva bli tillfångatagen och avrättad, skjuten.

Våra båda unga kämpar förenas nu förstås med de framryckande engelska trupperna, och vi får genom dem och Tetzner också del av den fruktansvärda misär som drabbar civilbefolkningen i det Tyskland, som nu ligger i ruiner. Tetzner, en övertygad antinazist som själv tog sin tillflykt till Schweiz undan nazisterna, skildrar dem bland sina landsmän, som förorsakade allt detta lidande, på det sätt det vederbör men också krigets offer med medkänsla.

Bland dem hittar Erwin en ung kvinna, Barbara, som han attraheras av, detta trots att hon inte är en entydig hjälte: hon var till att börja med inte antifascist men gör nu en storstilad insats för krigets främsta offer, de föräldralösa barnen.

Erwins och Loyds goda kunskaper i tyska för dem till Berlin, där de behövs som tolkar.

Och där inträffar också ett av den här bokseriens dramatiska crescendon.

En dag söker sig Erwin tillbaka till barndomens kvarter, till 67an där han växte upp med de andra barnen, nu beläget i den ryskockuperade delen av Berlin. Av 67an finns inte mycket kvar – det vet redan vi som har läst ”Är Paul skyldig?”. Men om Pauls och de andras öden vet Erwin ingenting: Han ser bara inrasade hus och människor som lever i de eländiga härbärgen som finns att tillgå. Flera av dem han frågar om barndomsvänner är också misstänksamma och avvisande gent emot den unge man som går omkring där i engelsk uniform.

Till slut går Erwin, i sina egna barndomsminnens spår, till det gamla gängets hemliga lokal, beläget i ett schakt i en återvändsgränd. Och där finns, gömda och fortfarande i tysk uniform, hans redan i tonåren nazistanstuckna bekanta Willi och Heiner och med dem andra som fortfarande tror på Hitler och vägrar att ge upp kampen mot de allierade.

Vad som händer nere i den här gamla klubblokalen är så dramatiskt och spännande, bitvis hemskt, att jag ogärna vill avslöja exakt vad som hände för tillkommande läsare.

Joe Hill – ”musikens Che Guevara”

Det händer att jag, med mitt långvariga samlande av politisk musik, blir föremål för intervjuer i ämnet. Nyligen blev jag uppringd av en kulturskribent i Borås Tidning, Christian Dahlgren, som höll på med att skriva en stor artikel för tidningens lördagsnummer (16 augusti 2008), ”Joe Hill – Musikens Che Guevara”. Dahlgren hade förstås stött på mig i svenska Joe Hill-sammanhang, bland annat läst min sångbok från 1969, ”Joe Hills sånger” (Prisma), och ville ha mina kommentarer.

Av detta blev det en utmärkt helsida i Borås Tidning. Länk finns här.

Texter som jag själv har skrivit om Joe Hill och hans sånger hittar du ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

* * *

Kul var det också att höra att Christian Dahlgren hör till dem som läser min blogg.

Gunnar Enqvist sjunger Helmer Grundström

Jag har tidigare hört Gunnar Enqvist sjunga egna tonsättningar av Helmer Grundströms dikter, också skrivit om Enqvists grundströmskivor från mitten av 1970-talet. Du kan hitta det jag har skrivit ovan under Kulturspegeln.

Flera av dessa tidiga tonsättningar finns nu också på Gunnar Enqvists CD ”Dunet och Blyet” (GE 0501): ”Lilljänta från Heligfjäll”. den komiska visan ”Gubben och gumsen”, ”Midsommarfesten” och ”Langt nol i väla” – i det senare fallet störs jag dock av att Enqvist nu tycks sjunga det rikssvenska ”själen” i stället för det dialektala ”själa”.

Liksom de tidiga tonsättningarna är de senare följsamma mot stämningen i respektive dikt. Av materialet på den här skivan tycker jag om ”Spöknatt i kojan” och, speciellt, ”Sländan”.

Den senare för att även dess melodi fäster sig i minnet.

Helmer Grundström skrev en rytmisk och sångbar poesi, som borde vara relativt lätt att tonsätta. Ändå lider den här CDn av det som är utmärkande för många ambitiösa försök att tonsätta lyrik: Musiken tillför inte dikten någon väsentlig ny kvalitet, och framför allt: det är inte lätt att komma ihåg de tonsatta dikterna med melodin som en väsentlig del av helheten.

Med det menar jag absolut inte att Enqvist heller skulle fördärva diktupplevelsen. Nej, hans gitarrspel framhäver dikternas olika karaktär, vilket är gott nog. Och han sjunger texterna med tydlig diktion och med känsla för innehållet i dem.

En text från hjärtat

Bo Strömberg är gift med vår dotter Kerstin. De och deras barn, Viggo och Klara, förekommer ofta på min blogg.

Viggo har just börjat i sexårsverksamhet i Kerstins och våra övriga barns låg- och mellanstadieskola Domarringen i Svartbäcken i Uppsala.

Bo önskar på sin blogg Viggo allt väl i skolan – och minns samtidigt sin egen skolgång, med allt från framgångar till dystrare saker. Det är en av de finaste texter jag har läst på länge, en text från hjärtat. Läs själva här!

Och lycka till i skolan, Viggo!

En introduktion till Tomas Andersson Wij

Till de intressantare bland nutida svenska singers-songwriters hör Tomas Andersson Wij. Trots att jag för egen del känner mig främmande för en del av hans texter med extstentiell/religiös klangbotten, tycker jag att det är just som textförfattare han är allra bäst, i sina bästa stunder lysande. Den musik han komponerar till texterna är mer ojämn. Men han har gjort en del som håller även i det stycket, och åtskilligt av det andra räddas av bra arr och god musikalisk uppbackning. Men ibland, när han arbetar ensam med sin gitarr, kan musiken framstå som monoton ljudvägg bakom de, som sagt, nästan alltid intressanta orden.

Den som vill lära känna honom i helfigur kan gärna börja med samlingsskivan ”En introduktion till Tomas Andersson Wij” (Sonet 170814-1, 2007, distribution Universal). Den innehåller många bra låtar från olika delar av hans skivkarriär.

Det som allra först slår mig, när jag börjar lyssna på det här urvalet, är att så många av låtarna har sin klangbotten gemensam med Ted Ströms ”En vintersaga”. Nej, det handlar absolut inte om plagiat utan om grundstämningen, också om flackandet genom Sverige. Vi möter Hälsingland, ”morsans land”, ”mitt eget land” (”Hälsingland”, 2007). Vi hamnar på Stadt i Hudiksvall och vid Ljusnan men också i Malmö och på Café Opera i den mycket fina ”Blues från Sverige” (2004), en blues till känsloinnehållet men inte till formen. ”Tommy och hans mamma” (2004) för oss till Aspudden. I ”Ett steg för dig” (2000), med fin köruppbackning av Sara Isaksson, möter vi ”den stora ensamheten”, ”gatukök” och ”snötung skog”.

Över huvud taget är det så mycket Sverige över den här skivan. Vi får följa den turnerande Tomas Andersson Wij till ”Mellanstora mellansvenska städer” (2007), med dylanskt munspel till gitarren och allt:

Mellanstora mellansvenska städer

Text och musik: Tomas Andersson Wij, 2007

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
och checkar in på mellanklasshotell
Och kommunerna har slogans
och små hundar i rondellen
Nordeuropas största badhus
och en granskog full av älg

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
mellan pingstkyrkor mellan Folket hus
Och på 60-talet lär de fått
ett bra pris på gult tegel
jag reser in i natten
under vita gatuljus

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
i mellanrummen
mellan nu och då
Mellan fädernas fabriker
som gett upp och inkarnerats
till konferenshotell
för mellanchefer från Borås

Fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora
mellansvenska städer
och folk går man ur huse
för nån match
Jag ser solen sjunka tung och röd
och mitt i veka livet
träffas jag av landet mitt
där jag far från plats till plats

Och fast jag ofta längtar bort
är jag kvar här ändå
i den värld som jag
känner och begriper
Fastän vintern är för lång
och kostymen för trång
är det här den värld
jag känner och begriper

Annat är värt att nämnas av andra skäl. ”Små hål i din röst” för den snygga melodins skull, ”Landet vi föddes i” för både textens och rockkompets skull, ”Vill du ha mig ändå” för körens skull.

Men ni hittar säkert era egna favoriter.

Augusti, som en höst. Och om Björn Kumm

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Så här, som Alf Henrikson skaldade, är inte årets augusti. Åtminstone inte här i Öregrund. I går, då Badortshelgen kulminerade, hade gästerna åtminstone uppehållsväder, men annars är det ett höstligt aprilväder. Ibland tittar solen fram mellan molnen, men rätt vad det är svartnar himlen, och regnet strömmar ner.

Jag har varit ensam i drygt en vecka. Fredag för en vecka sen åkte Birgitta in till Uppsala för att dagen därpå i sällskap med Annas tolvåring, Ella, åka till Sjöändan utanför Kristinehamn. Det här var ett av Birgittas genom åren många projekt med att tillbringa en sommarvecka med först våra barn, ett i taget, och nu barnbarnen: cykla, gå i fjällen, paddla kanot och annat sådant. Den här gången hade Gunnel och Ragge ställt sin stuga i Sjöändan till förfogande för därifrån utgående utflykter per kanot, skådande av bäverbyggen, fiske och besök inne i Kristinehamn (inklusive till Picasso-skulpturen). Men det regnade mycket också där, så det blev en hel del pusselläggande och läsning.

Själv har jag under veckan städat upp efter två andra barnbarn, Viggo och Klara: hittat pennor och kritor och kulor under soffor, bord och stolar, plockat in leksaker i förvaringslådor allt efter som jag har återfunnit dem på de mest märkliga ställen. Men Viggos svärd är fortfarande försvunnet. Ute har jag på samma sätt hittat leksaker i buskage och på bergknallar.

Jag har skurat huset grundligt inför Birgittas hemkomst, också utnyttjat den enda helt regnfria dagen (tyvärr lördagen/badortsdagen) till att klippa gräsmattan, som nu efter allt regnande inte bara har repat sig utan fått högt gräs.

I fredags tog jag bussen till Östhammar för bankärenden. Den manuella bankservicen här i Öregrund är snart, när Svensk kassaserice slår igen, ett minne blott. Passade då också på att klippa mig, hos den där frisören vars skylt jag i årtionden har sett från buss 811, som går mellan Uppsala och Öregrund. Lunch åt jag utomhus, på en servering som bär Glenn Millers namn. Tyvärr var wienerschnizeln inte alls i klass med Millers musik.

I fredags fyllde också min gamle vän Björn Kumm 70 år. Honom blev jag först bekant med via hans kompisar, de som bodde på nykterhetsrörelsens studenthem Arken på Sturegatan och samtidigt var med i Laboremus, bland dem Hans O Sjöström och Anna-Greta Leijon och så Birgitta Kettner, senare åter med flicknamnet Dahl. Björn själv var i USA på stipendium, och ryktet därifrån kunde berätta att han hade ingått förlovning med en amerikansk tjej, vars katolska tro ingen av Björns kompisar fick att gå ihop med Björns syn på sex och barnbegränsning. (Sen övergav han henne mycket riktigt före äktenskapet och åkte hem till Sverige.) För egen del var jag under en kort period ihop med Anna-Greta Leijon, som före Björns avfärd till Amerika hade varit hans tjej. Fast sen kom jag i stället, nu livslångt, att bilda par med Birgitta. Under mellantiden var Hans O och Anna-Greta ett par. Under de där ungdomsåren hinner både det ena och det andra hända – men jag kan konstatera, att vänskapen mellan alla oss nämnda fortfarande består.

Björn kom alltså hem till Sverige igen och bodde också han på Arken. Vi fann snart, att vi var på samma våglängd och blev vänner. Björn medverkade också, liksom jag och Hans O, i Laboremus-boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), som genom sin utrikespolitiska radikalism slog ner som en bomb i den dåtida debatten.

Björns jobb som journalist förde honom sen vida kring i världen; bland annat har han tagit ett foto av den döde Che Guevara – Björn var på plats – vilket publicerades i tidningar över hela världen. Kontakten med honom har på grund av hans resande men också på grund av att han har flyttat till Malmö blivit sporadisk, men han har hälsat på oss både i Uppsala och här i Öregrund. Och med honom är det så som med alla riktigt goda gamla vänner, att man när som helst kan återuppta det ibland för ganska länge sen avbrutna samtalet.

Från hans Irka har jag fått ett mejl om att Björn, liksom jag hittills en ihärdig mobilvägrare, skulle gratuleras med en dylik tingest på 70-årsdagen. Vi gamla kompisar fick förslaget att ringa Björn på hans nya mobilnummer under fredagskvällens middag på restaurang. Men det gick jag inte på! På krogen ska man inte störa andra genom att babbla i mobil.

Så jag är skyldig Björn en födelsedagshälsning. Lugn, Björn, du kommer att få höra av mig och Birgitta – vi har inte glömt bort dig!

I går kväll kom så Birgitta hem från Ella-resan till Sjöändan. Jag var och mötte henne vid bussen och hjälpte till med bagaget. En stund senare stod maten på bordet: grekisk sallad bestående av tomat, gul lök, svarta oliver, fetaost, grönsallat men med det rökta lammet utbytt mot rökt kalkon. Till detta bröd och en flaska Baron de Ley. På bordet en bukett med dahlia, höstanemon och fackelblomster.

Sommaren fångad på ett köksbord.

I dag gråter himlen. Trädens bladverk står mörkgröna mot den molninga himlen.

* * *

Från Björn Kumm kommer, per mejl, en vänlig hälsning tillbaka. Han korrigerar mig på några punkter – kanske beror felen på att senildemensen anfaller folk i min ålder, men hur som helst kan Björn säkert sin egen historia bättre än jag:

Tack, Enn!

Hyvens att du avstod från att ringa under födelsedagsmiddagen! Det hade för övrigt inte nyttat något, eftersom jag fortfarande är mobilvägrare och tänker stoppa in den nya apparaten i något otillgängligt skåp – och på den karibiska krogen på Möllevången i Malmö hade vi ändå knappast hört signalen. En duo vars ena hälft kom från Santo Domingo spelade Buena Vista Social Club-låtar och mycket annat med hög decibell.

Tack för blogguppvaktningen! Bara några lätta korrigeringar. Vid återkomsten från Amerika i april 1962, sista anhalt Kuba, var jag redan avfallen och kunde alltså inte flytta in på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Avfallet skedde redan första kvällen i New York 1959, när jag landstigit från Kungsholm (man for med oceanångare på den tiden) och en hyttkamrat tyckte att jag, som ägnat mig åt upplysning i alkoholfrågan, borde skaffa mig egen erfarenhet för att i fortsättningen upplysa bättre. Alltså gick vi på ett antal krogar i grannskapet av vårt hotell på 39:e gatan, beställde in drinkar – jag tömde båda – och när jag efter fyra-fem sådana besök inte uppnått den eufori jag hört talas om, ledsnade jag och vi gick tillbaka till hotellet och jag somnade, fast jag länge märkte att taket snurrade runt om jag blundade vilket jag så länge som möjligt avstod från att göra.

Efter denna första erfarenhet tänkte jag återgå till nykterheten, men i Chicago en vecka senare, på en nattklubb där Count Basie spelade mitt på dagen, gjorde jag misstaget att beställa Pabst Blue Ribbon, ett öl jag trodde sponsrades av Blåbandsrörelsen – men så var det inte – och någon återgång blev det inte.

Det är heller inte alldeles sant att det var mina bilder av den döde Che Guevara som spreds runt världen. Jag befann mig i Vallegrande den 9 oktober 1967 och bevittnade den makabra likvaka då man preparerade Ches kropp inför följande dags presskonferens när världspressen flög in från Miami, Buenos Aires och andra illustra platser. Det var då, på tisdagen den 10, som de flesta bilderna togs och distribuerades världen över med telefoto som jag, enkle frilansjournalist, inte hade tillgång till. Mina bilder framkallades i La Paz, skickades till Aktuellt i Politiken som frikostigt gett mig ett förskott så jag kunde betala biljetten till Sydamerika. (Något före din tid som redaktör, tror jag.) Det ryktas att postverket först skickade brevet till en helt annan publikation, FiB-Aktuellt, omgjord efter Bonniers köp till porrtidning, men att dess redaktion i ett anfall av anständighet skickade mitt reportage och mina negativ (med den döde Che under själva preparationen och med en kubansk CIA-agent inspekterande allt) vidare till Sveavägen 68. I detta har jag aldrig fått klarhet.

Irländsk-amerikanska Mary Alice var inte fullt så katolsk som ryktet låter påskina. I själva verket var hon lite nervös, när jag förde de obligatoriska samtalen inför giftermål med en intellektuellt stimulerande präst i Oregon. Jag tänkte väl för fan inte konvertera? Brytningen kom när Mary Alice märkte att jag, oroliga själ, började frukta att jag aldrig skulle komma till Japan, vilket var ett av mina många resmål i livet. Vi avlyste bröllopet i största vänskap, och några månader därefter började jag lifta tvärs över USA. Men det är en annan historia.

Vänskapen består. Jag läser dig med spänning varje dag.

Abrazos (spanska för kramar)

Björn

Melodikrysset nr 33 2008

I dag blev inledningen på mitt melodikrysslösande dubbelt kaotisk. Jag hade glömt att köpa Aftonbladets TV-bilaga och köpte sen i stället den betydligt sämre TV-Guiden. Den visade sig dock innehålla alldeles fel melodikryss.

Men det blev inte bättre efter det att jag hade letat reda på fredagens vanliga Aftonblad. Även där visade sig kryssåtergivningen vara defekt.

Till slut – men då hade vi hunnit en bra bit in i krysset – fick jag tag på ett korrekt kryss i dagens Upsala Nya Tidning. Där fick jag starta med att föra in svar jag hade antecknat och försöka hinna i kapp.

Nå, jag löste krysset i alla fall. Även om amerikanska R.E.M., som var svaret på den avslutande frågan, inte hör till det jag brukar lyssna på.

De inledande frågorna, för att gå tillbaka till dem, gick in i varann.

Vi hörde Carl Jularbos ”Nya värmlandsvalsen” med Carl och Ebbe Jularbo samt Nisse Lind.

Nya bildade sen senare delen av Sonya (Hedenbratt), som tillsammans med Sten-Åke (Cederhök) sjöng Lasse Dahlquists ”Oh, What a Big, Big Boy”.

Det var över huvud taget många svenska schlager i dagens melodikryss, både gamla och nya.

Från gamla fina ”I en grönmålad båt”, där man förstås ror, tog vi ett skutt över till GES – Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt – och Orups ”Den andra kvinnan”.

Vi hörde Ernie Englunds ”Gotländsk sommarnatt”, en landsplåga under radioeran; ”Gotländsk sommarnatt” skulle få oss att tänka på ruiner, inte raukar som jag först gissade.

Av betydligt yngre årgång – från Melodifestivalen 1995, där den sjöngs av Jan Johansen – är ”Se på mig”. Fast här försökte Anders Eldeman förvilla oss genom att låta Eja Kantola sjunga en finsk version, ”Mä katsen luon”.

Ett alldeles speciellt minne har jag personligen av Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, som innehåller fortsättningen ”och gör mig till kung”. Min kusin Kreete älskade den, och en av hennes sonsöner sjöng den därför på hennes begravning, i kyrkan, à capella. Kreetes aska spreds sen i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, på den estniska nordkusten.

Evert Taube fanns med i dag också, bland annat med ”Möte i monsunen”. På begravningar är väl hans ”Nocturne” vanligare än ”Ta mig till havet”.

Filmversionen av ”De tre musketörerna” från 1993 har jag definitivt inte sett. Jag har heller aldrig hört ”All For Love” med Sting, Rod Stewart och Bryan Adams. Filmtiteln tog jag genom klassikerkunskap och med hjälp av ledbokstäverna, och sen har jag förstås kontrollgooglat.

Jag har flerfaldiga gånger bekänt, att jag har rasande svårt att minnas radio- och TV-signaturmelodier. ”Goofus” med Les Paul har man ju hört, men vilket radioprogram, som slutar klockan tio, har den som signaturmelodi? Jo, för helskotta, ”Ring så spelar vi”, som föregår ”Melodikrysset”!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dan Berglund är tillbaka

Vissångaren Dan Berglund stötte jag först på på den tiden då han var aktiv i KFMLr. I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1977 (9 juni) recenserade jag hans debutplatta ihop med sex andra plattor från KFMLrs bokförlag och skivbolag Proletärkultur. Sammelrubriken var 6 x KFMLr, och jag var i Dan Berglunds fall inte alltför entusiastisk men ändå öppen för att han kunde bli bättre:

Dan Berglund är en ganska begåvad sångare, även om man kan spåra påverkan från andra svenska vissångare och andras vismaterial (Fred Åkerström, enstaka Cornelis-tonfall, ja till och med en smula Dan Andersson). Kanske kan han utvecklas, men så bra som en del skivrecensenter har velat göra honom är han verkligen inte på ”En järnarbetares visor” (Proletärkultur PROLP 575).

Det mest träffsäkra jag har läst om texter som hans och Röda ropets har jag faktiskt läst i SKPs Gnistan. De handlar, säger man där, ”om tillvarons ständiga förlorare”. Kanske handlar de om ”varför och vilka som blir r-are”.

KFMLrs skivor distribueras av Plattlangarna.

* * *

Nästa gång Dan Berglund dyker upp i Aktuellt i politiken (s) är i nummer 14 1978 (24 augusti):

Ny Rudolf Nilsen

”Dan Berglund sjunger Rudolf Nilsen” (Proletärkultur PROLP 177, distribution Plattlangarna) är bättre än till exempel Torgny Björks Rudolf Nilsen-LP. framför allt är tonsättningarna tonsäkrare. Både de, arret och kompet anpassas till textmaterialet. Lyssna till exempel till den festliga ”Åter till livet”!

Rudolf Nilsens kommunistiska övertygelse är inte särskilt påtaglig i de här texterna. Upplevelserna han förmedlar från sin proletära ursprungs- och livsmiljö är allmängiltiga och delas av den äldre generationen inom socialdemokratin.

Men i den avslutande sången, ”Revolutionens röst”, finns den elitistiska leninismen:

Ja, ge mig de bästa ibland er, och jag ska ge er allt.
Ingen kan veta förrn segern är min, hur mycket det verkligen gällde.
Kanhända det gällde att rädda vår jord. De bästa är kallade.

* * *

Inför nästa platta, recenserad ihop med många andra plattor under rubriken Kampsånger i Aktuellt i politiken (s) nummer 17 1981 (8 oktober) är jag stenkritisk igen:

Hos Dan Berglunds LP ”Den stora maskeraden” (Proletärkultur PROLP 279, distribution Plattlangarna) är det däremot över huvud taget svårt att hitta förtjänster. Inte i och för sig för att Berglund är KPMLrare utan för att låtarna inte är särskilt bra. Själv låter han som en Fred Åkerström som försöker sjunga som en Cornelis Vreeswijk, fast sämre i båda fallen. Till och med omslaget är läskigt.

* * *

Dan Berglund lämnade sedan KPMLr. Han har sporadiskt gett ut skivor även därefter, men jag har inte lyssnat på dem. När han nu, efter nästan 20 års tystnad, återkommer på CD, finner jag honom i de flesta avseenden – det handlar för min del alltså inte främst om den politiska omorienteringen – vara en intressant sångare med både musikaliskt och textinnehållsligt djup. CDn jag syftar på heter ”Såna som vi…” (Amigo AMCD 781, 2007).

Hans sångsätt är självständigare: den kraftfulla stämman ekar inte så mycket Fred Åkerström längre, och bara i några enstaka fall (”Frasse Swahns frälsning” är ett exempel) smyger det sig in ett och annat Cornelis-tonfall. Men den sången skildrar å andra sidan en existens i tillvarons marginal, och själva historien i den skulle, nästan bokstavligen, ha kunnat hända även Cornelis.

Musiken är, utan att vara överarrangerad, fint anpassad till låtmaterialet. Stråkarna i ”Brud vid min sida”, en mycket fin kärleksballad, är ett exempel. Duetten i den naturlyriska ”Hymn” med Sofia Karlsson, sång och bouzoukigitarr, är också fin – Sofia Karlssons ljusa stämma balanserar fint Dan Berglunds grövre.

Den inledande ”Loser” och en del annat av samma slag skulle kunna vara en replik till Gnistan tvärs över de mellanliggande årtiondena, men de människoöden Dan Berglund i dag skildrar känns faktiskt trovärdiga.

Och politiken? Dan Berglund djärvs fortfarande skriva sånger som ”Partisanen”, men nu handlar det mer om inlevelse än om kamp i ett namngivet land.

En mycket fin sång i genren är den retrospektiva ”Frasse Swahn i Albanien”, om det slags övertygelser som kan få en 18-åring att tro på ”femårsplanens djärva mål” och ”ett folk av stål”, ja till och med på Josef Stalin:

Frasse Swahn i Albanien

Text och musik: Dan Berglund, 2007

Albaniens land, Albaniens land
vill jag genast återse
Här är mitt gamla pass, men han
på bilden – vem är det?
Här irrar jag runt mitt kvarter utan plan
Fan vet när jag senast var utanför stan
Jag flög, jag flög, sa Frasse Swahn,
i ett reaplan

Jag stod så solbränd, vig och ung,
i söderns sol en gång
där kraftverksdammen Mao Tse-Tung
reste sig med sång
Med hackan i hand i en arbetsbrigad
stod Frasse Swahn i Tirana stad
Den bilden lockar fram en tår
Jag var arton år

Så vackert är det ingenstans
och kvällens vind så sval
Och där är skördefest och dans
allt i den gröna dal
Och lätt är att andas i unga dar
när allting sin jublande början tar
och man är nykter, klar och har
sitt ansikte kvar

Jag ser ett land så grönt och grant
där mänskan ej trycks ner
Där psykakut är obekant,
där självmördarna ler
Jag kan inte räkna dom under jag såg
eller komma ihåg var det landet låg
där femårsplanens djärva mål
smitt ett folk av stål

Jag ser hur som jag trycker fast
i änkans tröja grå
en gyllne nål av stansad plast
med Josef Stalin på
Den gåvan från svenska klassbröder brann
på hennes bröst, hennes glädje var sann
Hon såg den nya människan
Hennes tårar rann

Här vandrar jag, sa Frasse Swahn,
så tandlös och så tärd,
en pilgrim som endera dan
ska nå en bättre värld
Kamrater, farväl, jag reser ikväll
Jag liftar ditner från närmsta rondell
Se på skylten här i min hand
Står: ”ALBANIENS LAND”

Märk att detta är skrivet av en före detta troende, men skrivet utan ironi.

Dan Berglund är heller ingen nostalgiker – i titellåten ”Såna som vi…” är flodångaren Tiden ett läckande såll, och omkvädet lyder ”Och såna som vi kommer aldrig nånsin / aldrig nånsin att finnas mer”.

Dan Berglund vill jag gärna höra mer av, då också gärna med tolningar av andras material.

Peps Persson i retrospektiv

Nyligen skrev jag om en samlings-CD med ett antal av Peps Perssons bästa låtar.

Det har gett mig anledning att gräva i läggen och försöka hitta recensioner av Peps-skivor jag har publicerat.

I nummer 3 1977 (10 februari) av Aktuellt i politiken (s) skrev jag om två av Peps’ skivor:

Standardkritik av hög standard

Peps Persson hålls, med rätta, för att vara ett av de riktigt stora namnen i progressiv svensk musik. Han startade som bluesartist (och spelar och sjunger fortfarande förbannat bra blues) men har skaffat sig ett häpnadsväckande brett musikregister.

LPn ”Hög standard” (Sonet SLP 2572) med Peps Blodsband innehåller följaktligen musik av ganska många slag. Bra sådan, vill man tillägga, även om bara några få låtar hör till det bästa Peps kan åstadkomma. ”Djupt i mitt hjärta” hör dit.

Ett bestående intryck av skivan är dock att den progressiva musiken sitter fast i en jargong, i en samhällskritik som man hittar inte bara i grupper till ”vänster” om SAP utan också inom socialdemokratin, ja till och med i CUF och diverse liberala grupper. Här finns rim på ”färg-TV” och PCB”. Här finns ”konkurrensens djungel” och kritik av kriminalvården.

Det intressanta med skrivan är att Peps tycks vara medveten om detta.

I ”Djupt i mitt hjärta” sjunger han mot en bakgrund som bland annat består av befrielserörelserna i världen och ”missnöjets röster”:

Själv sitter jag här o blåser
såpbubblor ur en ring
O lägger till o drar ifrån
Bland orden som strös omkring
Men nåt språk måste det väl finnas
som inte e mummel i skägg
Som kan slipa bort vår trubbighet
o skärpa våra tankars egg

Proffsigt – men varför denna dimma?

Peps Perssons ”Droppen urholkar stenen” (Sonet SLP-2575) är, som det mesta som hans Blodsband (Brynn Settels, Göran Weihs, Bosse Skoglund) gör, professionell, välgjord, rolig att lyssna till. Bara en sån sak som den uppsättning instrument dom här fyra killarna använder, piano, orgel, gitarr, elgitarr, trummor, tamburin, bas, kastanjetter, melodica, mellotron, clavinet, träblock, siren, klockor, gök, chocallo, marracas, munspel, cabaca, guijada… Av allt detta blir det rytmisk, fyllig, gungig musik.

Några låtar är bra översättningar: ”Liden såg” (”Small Axe” av Bob Marley), ”Det rolia e slut” (av Jimmy Ogden).

Göran Weihs’ ”Varför blev jag terrorist” står definitivt en klass under det övriga materialet.

Peps’ egna texter, vare sig de är original eller har förlagor, står naturligtvis generellt ovanför ganska mycket av det som ges ut på svenska plattor. Men det betyder inte att det inte finns invändningar att göra. Jag känner till exempel en svår vacklan inför de båda avslutande låtarna ”Vilddjurets tecken” (efter ”Mark of the Beast” av Peter Tosh) och Peps’ egen ”Hem, hem, hem”. Där finns ett bildspråk, en lyrik, bitvis också en samhällskritik som känns bra.

Men varför denna anarkism? Och varför denna dimma, som sveper in samhällskritiken i sitt töcken?

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) noterar jag att SKPs skivbolag Oktober breddar sin utgivning med bland andra Peps Persson, dock under diverse politiska krumbukter: ”SKPs musikideolog Anders Johansson säger i Röd ungdoms tidning Rödluvan, att rocken inte är progressiv; den har aldrig varit proletariatets musik. I stället måste tyngdpunkten för den kommunistiska musikpolitiken ligga i att utveckla den svenska musiktraditionen.”

Jag konstaterar sen att Oktobers och dess distributionsbolags, Engelbrekts, nya skivgiv väl då får bedömas i det ljuset. Peps Perssons skiva på Oktober är en av dem som jag skriver om under rubriken

Från Viksta-Lasse till Peps Persson:

Mest spännande är ”Fyra tunnland bedor om dan… ” (OSLP 518) med Pelleperssons kapell, det vill säga Peps Persson & co som här har botaniserat i floran av folkliga visor och arbetarsånger från Skåne.

För på den här plattan hör man att det är jazz-, blues- och reggaemusiker som spelar. Inte bara ”f d” som det står i Oktobers pressmeddelande. Oktobers folktraditionalism har gummiramar, i bästa kommersiella mening. Därmed alltså inget ont sagt om musiken. Skivan är väl värd att ha.

* * *

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1979 (19 oktober) var det dags för en mer kritisk betraktelse:

Mest musik

Textmässigt är Peps Perssons LP ”Spår” (Sonet SLP-2625, distribution GDC) en besvikelse. Visserligen är den första låten, ”Maskin nr 2”, en intressant förnyelse av arbetarsånggenren – till reggaemusik! Men ”Stabo” är en slapp gröna vågen-text. Och ”Hyreskasern” är direkt anstötlig, inte bara som bostadspolitiskt inlägg. Den är, vad värre är, haschpropaganda; ”vi kan inte röga vår holk ifre” för Larsson och Svensson och Lundström.

Den innehåller också flera låtar på engelska (skrivna av och sjungna av Tony Ellis och Lester Jackman).

Å andra sidan svänger det till max om till exempel Tony Ellis’ låtar, som ”Punky Reggae”. Och om flera av Peps’ låtar också. Likaså om instrumentallåtarna ”Moliendo Café” och ”Mors lille Olle” (!). Den här plattans kvaliteter är främst musikaliska.

Bygderock från gränsen mot Skåne

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) publicerade jag följande recension:

Musikens, åtminstone folkmusikens, och även rock är ju en form av folksmusik, ursprungliga funktion ”att vara rolig” måste återerövras, säger Ronny Åström från Älmhult som debuterar med LPn ”Den ensamma människan” (Sonet SLB-2580).

Redan efter första låten, ”Skrotknuttes majvisa”, är man övertygad om att det här är en förbannat rolig skiva. Och se, det håller! På samma sida finns en av höjdpunkterna, ”Sextioettan”, som låter som femtitalsrock. Att samhällskritik kan göras rolig bevisar Ronny Åström bland annat med ”Balladen om den sjunde terroristen”, där polisen lyckas blanda samman orden ”turist” och ”terrorist” med dom mest fantastiska följdverkningar. Lite mer traditionellt vänsteristisk är texten i ”Storebror ser dej!” och ”Pssst! Lunchen väntar på Stadshotellet!” med undertiteln ”Antifackpampsmarschen”.

Ronny Åström är amatör och banne mej ”årets debutant” som skivbolaget har döpt honom till. Han lär aldrig ha uppträtt offentligt. God hjälp har han förstås haft av Peps Blodsband som står för arrangemang och musik – kompositören är dock Åström.