Augusti, som en höst. Och om Björn Kumm

17 augusti 2008 15:09 | Barnkultur, Resor, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Så här, som Alf Henrikson skaldade, är inte årets augusti. Åtminstone inte här i Öregrund. I går, då Badortshelgen kulminerade, hade gästerna åtminstone uppehållsväder, men annars är det ett höstligt aprilväder. Ibland tittar solen fram mellan molnen, men rätt vad det är svartnar himlen, och regnet strömmar ner.

Jag har varit ensam i drygt en vecka. Fredag för en vecka sen åkte Birgitta in till Uppsala för att dagen därpå i sällskap med Annas tolvåring, Ella, åka till Sjöändan utanför Kristinehamn. Det här var ett av Birgittas genom åren många projekt med att tillbringa en sommarvecka med först våra barn, ett i taget, och nu barnbarnen: cykla, gå i fjällen, paddla kanot och annat sådant. Den här gången hade Gunnel och Ragge ställt sin stuga i Sjöändan till förfogande för därifrån utgående utflykter per kanot, skådande av bäverbyggen, fiske och besök inne i Kristinehamn (inklusive till Picasso-skulpturen). Men det regnade mycket också där, så det blev en hel del pusselläggande och läsning.

Själv har jag under veckan städat upp efter två andra barnbarn, Viggo och Klara: hittat pennor och kritor och kulor under soffor, bord och stolar, plockat in leksaker i förvaringslådor allt efter som jag har återfunnit dem på de mest märkliga ställen. Men Viggos svärd är fortfarande försvunnet. Ute har jag på samma sätt hittat leksaker i buskage och på bergknallar.

Jag har skurat huset grundligt inför Birgittas hemkomst, också utnyttjat den enda helt regnfria dagen (tyvärr lördagen/badortsdagen) till att klippa gräsmattan, som nu efter allt regnande inte bara har repat sig utan fått högt gräs.

I fredags tog jag bussen till Östhammar för bankärenden. Den manuella bankservicen här i Öregrund är snart, när Svensk kassaserice slår igen, ett minne blott. Passade då också på att klippa mig, hos den där frisören vars skylt jag i årtionden har sett från buss 811, som går mellan Uppsala och Öregrund. Lunch åt jag utomhus, på en servering som bär Glenn Millers namn. Tyvärr var wienerschnizeln inte alls i klass med Millers musik.

I fredags fyllde också min gamle vän Björn Kumm 70 år. Honom blev jag först bekant med via hans kompisar, de som bodde på nykterhetsrörelsens studenthem Arken på Sturegatan och samtidigt var med i Laboremus, bland dem Hans O Sjöström och Anna-Greta Leijon och så Birgitta Kettner, senare åter med flicknamnet Dahl. Björn själv var i USA på stipendium, och ryktet därifrån kunde berätta att han hade ingått förlovning med en amerikansk tjej, vars katolska tro ingen av Björns kompisar fick att gå ihop med Björns syn på sex och barnbegränsning. (Sen övergav han henne mycket riktigt före äktenskapet och åkte hem till Sverige.) För egen del var jag under en kort period ihop med Anna-Greta Leijon, som före Björns avfärd till Amerika hade varit hans tjej. Fast sen kom jag i stället, nu livslångt, att bilda par med Birgitta. Under mellantiden var Hans O och Anna-Greta ett par. Under de där ungdomsåren hinner både det ena och det andra hända – men jag kan konstatera, att vänskapen mellan alla oss nämnda fortfarande består.

Björn kom alltså hem till Sverige igen och bodde också han på Arken. Vi fann snart, att vi var på samma våglängd och blev vänner. Björn medverkade också, liksom jag och Hans O, i Laboremus-boken ”Förändringens vind” (Rabén & Sjögren, 1962), som genom sin utrikespolitiska radikalism slog ner som en bomb i den dåtida debatten.

Björns jobb som journalist förde honom sen vida kring i världen; bland annat har han tagit ett foto av den döde Che Guevara – Björn var på plats – vilket publicerades i tidningar över hela världen. Kontakten med honom har på grund av hans resande men också på grund av att han har flyttat till Malmö blivit sporadisk, men han har hälsat på oss både i Uppsala och här i Öregrund. Och med honom är det så som med alla riktigt goda gamla vänner, att man när som helst kan återuppta det ibland för ganska länge sen avbrutna samtalet.

Från hans Irka har jag fått ett mejl om att Björn, liksom jag hittills en ihärdig mobilvägrare, skulle gratuleras med en dylik tingest på 70-årsdagen. Vi gamla kompisar fick förslaget att ringa Björn på hans nya mobilnummer under fredagskvällens middag på restaurang. Men det gick jag inte på! På krogen ska man inte störa andra genom att babbla i mobil.

Så jag är skyldig Björn en födelsedagshälsning. Lugn, Björn, du kommer att få höra av mig och Birgitta – vi har inte glömt bort dig!

I går kväll kom så Birgitta hem från Ella-resan till Sjöändan. Jag var och mötte henne vid bussen och hjälpte till med bagaget. En stund senare stod maten på bordet: grekisk sallad bestående av tomat, gul lök, svarta oliver, fetaost, grönsallat men med det rökta lammet utbytt mot rökt kalkon. Till detta bröd och en flaska Baron de Ley. På bordet en bukett med dahlia, höstanemon och fackelblomster.

Sommaren fångad på ett köksbord.

I dag gråter himlen. Trädens bladverk står mörkgröna mot den molninga himlen.

* * *

Från Björn Kumm kommer, per mejl, en vänlig hälsning tillbaka. Han korrigerar mig på några punkter – kanske beror felen på att senildemensen anfaller folk i min ålder, men hur som helst kan Björn säkert sin egen historia bättre än jag:

Tack, Enn!

Hyvens att du avstod från att ringa under födelsedagsmiddagen! Det hade för övrigt inte nyttat något, eftersom jag fortfarande är mobilvägrare och tänker stoppa in den nya apparaten i något otillgängligt skåp – och på den karibiska krogen på Möllevången i Malmö hade vi ändå knappast hört signalen. En duo vars ena hälft kom från Santo Domingo spelade Buena Vista Social Club-låtar och mycket annat med hög decibell.

Tack för blogguppvaktningen! Bara några lätta korrigeringar. Vid återkomsten från Amerika i april 1962, sista anhalt Kuba, var jag redan avfallen och kunde alltså inte flytta in på Nykterhetsvännernas studenthem i Uppsala. Avfallet skedde redan första kvällen i New York 1959, när jag landstigit från Kungsholm (man for med oceanångare på den tiden) och en hyttkamrat tyckte att jag, som ägnat mig åt upplysning i alkoholfrågan, borde skaffa mig egen erfarenhet för att i fortsättningen upplysa bättre. Alltså gick vi på ett antal krogar i grannskapet av vårt hotell på 39:e gatan, beställde in drinkar – jag tömde båda – och när jag efter fyra-fem sådana besök inte uppnått den eufori jag hört talas om, ledsnade jag och vi gick tillbaka till hotellet och jag somnade, fast jag länge märkte att taket snurrade runt om jag blundade vilket jag så länge som möjligt avstod från att göra.

Efter denna första erfarenhet tänkte jag återgå till nykterheten, men i Chicago en vecka senare, på en nattklubb där Count Basie spelade mitt på dagen, gjorde jag misstaget att beställa Pabst Blue Ribbon, ett öl jag trodde sponsrades av Blåbandsrörelsen – men så var det inte – och någon återgång blev det inte.

Det är heller inte alldeles sant att det var mina bilder av den döde Che Guevara som spreds runt världen. Jag befann mig i Vallegrande den 9 oktober 1967 och bevittnade den makabra likvaka då man preparerade Ches kropp inför följande dags presskonferens när världspressen flög in från Miami, Buenos Aires och andra illustra platser. Det var då, på tisdagen den 10, som de flesta bilderna togs och distribuerades världen över med telefoto som jag, enkle frilansjournalist, inte hade tillgång till. Mina bilder framkallades i La Paz, skickades till Aktuellt i Politiken som frikostigt gett mig ett förskott så jag kunde betala biljetten till Sydamerika. (Något före din tid som redaktör, tror jag.) Det ryktas att postverket först skickade brevet till en helt annan publikation, FiB-Aktuellt, omgjord efter Bonniers köp till porrtidning, men att dess redaktion i ett anfall av anständighet skickade mitt reportage och mina negativ (med den döde Che under själva preparationen och med en kubansk CIA-agent inspekterande allt) vidare till Sveavägen 68. I detta har jag aldrig fått klarhet.

Irländsk-amerikanska Mary Alice var inte fullt så katolsk som ryktet låter påskina. I själva verket var hon lite nervös, när jag förde de obligatoriska samtalen inför giftermål med en intellektuellt stimulerande präst i Oregon. Jag tänkte väl för fan inte konvertera? Brytningen kom när Mary Alice märkte att jag, oroliga själ, började frukta att jag aldrig skulle komma till Japan, vilket var ett av mina många resmål i livet. Vi avlyste bröllopet i största vänskap, och några månader därefter började jag lifta tvärs över USA. Men det är en annan historia.

Vänskapen består. Jag läser dig med spänning varje dag.

Abrazos (spanska för kramar)

Björn