Melodikrysset nr 29 2008

19 juli 2008 11:41 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 11 kommentarer

En av frågorna i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan att googla. Jag har aldrig sett Idol, varken 2004 eller senare, kan heller inte minnas att jag har hört Daniel Lindström eller hans ”Coming Through”.

Fast i början av sändningen var jag lite ängslig över något annat. Melodikrysset sändes i dag från dansbandsgalan i Borlänge, och dansbandsmusik är definitivt inte något jag gillar och behärskar. Tänk om det skulle bli massor av dansbandsmusik!

Mycket riktigt startade krysset med ett dansband, Simons, men det de spelade var för mig välkända ”Island in the Sun”, som blev världskänd genom Harry Belafonte, en artist som jag uppskattar och har skivor med.

I själva verket visade det sig i stort sett vara lugna gatan att lösa det här krysset.

Det är till exempel klart att jag ofta och gärna har lyssnat på ”Singin’ in the Rain”, som här skulle ge det övergripande begreppet nederbörd. Jag har förstås filmen på video, och jag såg också scenuppsättningen i Stockholm nyligen.

Som mina läsare vet, är jag sällan imponerad över låtar som förekommer i Melodifestivalen. Men Sarah Dawn Finer är en fin sångerska, om än ”I Remember Love” i 2007 års tävling inte hör till det allra bästa hon har gjort.

Och känner man inte till Lena Philipsson, ofta kallad Lena Ph, ska man nog inte försöka sig på att lösa Melodikrysset. Här sjöng hon ”Stjärnorna”.

Men jag ska gärna tillstå, att Evert Taube och hans diktade och tonsatta värld ligger mig personligen närmare om hjärtat. I dag förekom det två taubeanknutna frågor. Dels hörde vi ”Calle Schewens vals”, där det doftar av nyslaget . Dels hörde vi ”Dans på Sunnanö” med Rönnerdahl i en av huvudrollerna. Det här Sunnanö väcker för övrigt lite huvudbry hos mig. Här i Öregrund finns ett Sunnanö, men där finns ett bad med camping och servering, inte något pensionat av det slag Taube skriver om i visan. I ett lexikon med taubegeografi sägs Taubes Sunnanö lika fullt vara vårt Sunnanö här i Öregrund. Vet någon hur det förhåller sig med det här?

Ytterligare två av dagens musikillustrationer hör hemma bland det jag musikaliskt gillar väldigt mycket.

Dels hörde vi Thorstein Bergman (som jag för övrigt känner) sjunga Dan Anderssons ”Till min syster”.

Dels hörde vi Aston Reymers rivaler sjunga och spela ”Stockholms ström”. Aston Reymers rivaler har jag allt av på skiva (jag har alla Thorsteins skivor också), och jag har en gång hört dem live på Sergels torg i Stockholm. De började som gatuband och behärskar den här sortens miljö till fulländning, och mycket riktigt förvandlade de snabbt publiken på Sergels torg till en gungande och dansande massa, som var ett med deras svängiga musik.

TV-signaturer är inte min starka sida, särskilt som jag sällan ser dramaserier. (Däremot ser jag ofta och gärna TV-deckare.) Men att känna igen signaturen till ”Hem till gården” (”Emmerdale”) var inte alltför svårt.

Ännu lättare var det att identifiera Marve Fleksnes, suveränt spelad av Rolv Wesenlund.

Sist tar vi i dag de två barnmusikfrågorna.

Gullan Bornemark sjöng på sin tid ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min”.

Och ”En till som jag” hör hemma i ”Emil i Lönneberga”, som jag och Birgitta förstås passar på att se om igen, nu när den på nytt går i repris i TV.

Snart kommer vi då att få sällskap vid TV-apparaten. I dag kommer nämligen Viggo, snart sex, och Klara, tre, hit till morfar och mormor. De ska stanna här hela den kommande veckan. Jag har som överraskning köpt en riddarborg (ett tält), som nu står och väntar på gräsmattan. I riddarborgen finns också två sköldar och två (helt ofarliga) svärd. I barnbarnens sommar ska det finns mycket lek och äventyr. Och förstås badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Korta meningar

16 juli 2008 11:20 | Korta meningar, Politik | 3 kommentarer

För att förbättra den negativa bilden av Danmark, som blev en följd av Muhammed-teckningarna, satsar nu den danska regeringen 50 miljoner kronor på stora idrottsarrangemang.

Det blir väl i form av hundkapplöpningar i rondeller?

*

Regeringen har gjort en praktfull FRAdäs.

*

Studerar man hur de borgerliga ledamöterna röstade om FRA, är det lätt att skilja alla agnarna från samvetet.

*

Att tänka fritt är stort, men att stänka tvätt är större.

Fat Ollie som författare

15 juli 2008 12:46 | Deckare | 4 kommentarer

Ed McBain (1926-2005) hörde länge till mina deckarfavoritet – en längre artikel om honom och hans författarskap finns ovan under Kulturspegeln, Deckare.

I Sverige sågs han till att börja med som kioskboksförfattare, men sen upptäckte Norstedts hans litterära kvalitéer och tog över honom från massmarknadsförlagen. Ironiskt nog är han nu, efter sin död, tillbaka hos dem igen. Alltså är det B Wahlströms som har givit ut en av hans sista böcker om 87e polisdistriktet, ”Fat Ollies bok” (översättning Mats Blomqvist, 2006).

Fat Ollie, kriminalinspektör Oliver Wendell Weeks, hör hemma i det angränsande 88e distriktet men har tidigare figurerat i 87e-deckare. Han snubblar över mordet på borgmästarkandidaten Lester Henderson, och han och 88e får det alltså som sitt fall. Men omständigheterna kring mordet gör att det krävs ett omfattande samarbete med 87e och de för oss McBain-läsare välkända kriminalinspektörerna Steve Carella, Andy Parker och Bert Kling. Och Eileen Burke, som tidigare har varit ihop med Kling och nu har hamnat på 87e, vilket utgör en komplikation: Kling har en ny tjej.

Det är i praktiken 87e-poliserna som löser fallet, dock med stöd av en nyanställd sådan på 88e, den observanta Patricia Gomez. Till det märkligaste i den här bokens handling hör att den klipska Patricia faller för den dumdryge Fat Ollie – men vad vet man egentligen om vad som styr människornas känsloliv? Fat Ollie har i bok efter bok framställts som ett monster: ständigt ätande tredubbla portioner skräpmat, fet, fördomsfull, rasistisk, alltid övertygad om att han – och bara han – har rätt. Och sen faller han för en puertoricanska.

Skildringen av Fat Ollies alla fördomar och förutfattade meningar är faktiskt rolig.

Men mot bakgrund av vad han hittills har stått för (och står för även i denna bok) är det en närmast revolutionerande tanke, att den här mannen skulle ha kommit på idén att skriva en bok och faktiskt också åstadkommit ett manus till en polisrutinroman. De fragment av romanen vi får ta del av blir dock så småningom allt mer skruvade.

McBain är ju känd för att arbeta med parallella historier, och jag måste även om den del av den här boken, som handlar om just Fat Ollies bok, säga att den hör till de mer skruvade. Manuset stjäls nämligen vid ett bilinbrott, och dess karaktär av rapport till kriminalinspektören får tjuven, en transvestit och hora och knarkare, att tro, att hon (egentligen han) har kommit ett gömt parti ”konfliktdiamanter” från Afrika på spåren. Tyvärr är den här delen av handlingen mer fars än kriminalroman, dessutom omöjlig att tro på.

Huvudhistorien, den om den mördade borgmästarkandidaten (av vem? varför?), är också skriven på ganska trött rutin. Spåren leder så småningom via en kvinna till en annan.

Mer än så kan man ju inte, som deckarrecensent, avslöja för kommande läsare.

Beredskapsjazz

14 juli 2008 16:51 | Musik, Politik | Kommentering avstängd

Jag har genom åren då och då köpt boxar ur serien Svensk jazzhistoria. Det har skett när andan har fallit på, och så småningom hade vi stora delar av den här utgivningen men inte alltihop. När Birgitta och jag förra året hade gemensam 70-årsfest, fick vi förstås en del CD som vi redan ägde, och då passade jag på att byta dem mot de boxar med musik ur den svenska jazzhistorien som vi saknade.

Här om kvällen satt vi på glasverandan och lyssnade på Vol 4 i serien, Swedish Jazz 1940-42, med titeln ”Beredskapsswing” (2 CD, Caprice CAP 22040, 1995).

När den här musiken gavs ut, 1940-1942, var vi båda för små för att intressera oss för jazzplattor; själv fanns jag dessutom fortfarande kvar i Estland. Men vi blev ivriga radiolyssnare under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet, då den här musiken fortfarande i hög grad levde. Alice Babs, Tore Ehrling, Charles Redland. Sven Stiberg, Svenska hotkvintetten – alla är de välkända för oss. När vi växte upp, hörde vi regelbundet Thore Ehrling spela modern dansmusik, som det hette, på Skansen, vilket sändes i radio.

Under de nämnda krigsåren var jazzen ännu i vida kretsar inte särskilt väldsedd. Tonsättaren Kurt Atterberg sa till exempel, intervjuad i Orkester-Journalen: ”Även som blott och bart dansmusik är den sortens ‘jazz’, som går i den Armstrongska silvertrumpetstilen, alltså den stupida, tungomålstalande, vrålande jazzen, fullkomligt odräglig. Det verkligt onda med jazzen är emellertid de blekfåniga, mjäkiga, sentimentala, jamande, sliskiga refrängtexterna. Det vilar ett tungt ansvar över de anglosaxiska folken,” – märk udden! – ”som släppt lös denna kulturskymning över världen.”

Filmen ”Swing it, magistern” med Alice ”Babs” Nilsson hade premiär före jul 1940. Om den uttalade sig STIM-chefen Eric Westerberg i Filmjournalen: ”Flickorna som sjunger, låter som slynor. Alice Babs låter också som en slyna i radio. Fast radion kan man ju stänga av.”

”Slynan” Alice Babs sjöng ju senare gärna i kyrkor och var ett slag, vilket verkligen inte är min bag, aktiv i Moralisk Upprustning, MRA. Men då sjöng hon ungdomens upproriska musik, som de här herrarna och många med dem över huvud taget inte kunde ta till sig; hon sågs som en kulturfara. (I det tjocka texthäftet, som följer med den här boxen, finns också en intervju med Alice Babs, som indikerar, att hon i sina yngre år kanhända också var mer politiskt radikal än hon möjligen var senare: ”När 1 maj firades i Västervik med blåsorkester gick jag alltid så nära trumman som möjligt.” Sina första lärospån i branschen gjorde hon i arbetarrörelsemiljö: ”Pappa ackompanjerade artister som gästade Folkets Park och försökte få in mig som en liten del av programmet.”)

Som alla nymodigheter hade jazzen och dess dåtida dansvariant, swingmusiken, först slagit rot i de större städerna i Sverige. Beredskapen, massinkallelserna av unga män, ledde förstås till stora problem som att en eller flera ledande musiker i ett band plötsligt kunde inkallas för tjänstgöring i till exempel Värmland eller Norrbotten; till det kom under senare delen av kriget materialbrist (i fysisk mening) för skivproduktion. Men den hade också en intressant spridningseffekt. Grabbarna tog med sig sina instrument, hittade andra spelkunniga och spellystna där de hade hamnat ”någonstans i Sverige” och bildade nya band, som spelade på de danser där de inkallade killarna uppvaktade traktens tjejer. Andra turnerade som fältartister. Och så spreds jazzen över hela Sverige, blev det man alltså kallade modern dansmusik.

Den moderna dansmusiken hade för övrigt inte vattentäta skott mot den gamla dansmusiken. Inte bara så att man på dansbanorna blandade foxtrot med vals och ibland hambo – fråga mig; jag har uppevt det här; jag klarade vals men fasade för hambo. Lika intressant är det att instrument som användes för gammal dansmusik började användas också för att spela modern dansmusik. Emil Iwring spelade jazz på fiol, Erik Frank på dragspel, bara för att ta ett par mycket kända exempel.

De här båda CDna innehåller sammanlagt 50 spår, det ena roligare än det andra att lyssna på. Det rör sig genomgående om swingmusik med starkt markerad dansrytm, med vilket senare menas att musiker som Thore Jederby på bas ofta har en betydelsefull roll.

CDn öppnas starkt med Sven Arefeldt och Willard Ringstrans orkester i ”One Two Three Four” från 1940. Från samma år är till exempel Alice Babs med en blues, ”Diga Diga Do”, ”Avalon” (där Sven Jerring introducerar en ungdomlig grupp, The Juniors), Thore Ehrlings orkester med ”Roses of Picardy” och en helt underbar version av ”Farwell Blues” med Thore Jederbys septett.

Från 1941 härstammar ”How Do You Do, Mr Swing” med Alice Babs till Seymor Österwalls orkester, ”All of Me” med Thore Ehrlings Dixie Seven, ”Boogie Woogie” med Thore Jederby, ”Blues in C” med Hasse Kahn och Folke Eriksberg, ”Jam Session Blues” med George Vernon & co och ”Jag står i regnet” med Thore Ehrlings orkester.

Och som smakprov på hörvärda inspelningar från 1943 kan jag nämna ”Blue Lou” med Owe Kjells orkester, ”Friday the 13th” med Emil Iwrings kvintett, ”Monoton rytm” med Miff Görlings orkester och ”Wabash Blues” med Alice Babs till Erik Franks kvintett.

Detta alltså nämnt bara som smakprov. De här båda skivorna innehåller som sagt mycket mer värt att lyssna på.

Äppelros

13 juli 2008 15:36 | Trädgård | Kommentering avstängd

Jag har genom åren beställt (från Cedergrens i Råå) och planterat ett stort antal gammaldags buskrosor. Ett exempel är Äppelros (Rosa eglanteria/rubignosa), även kallad Lukttörne, Vinros och Ängeltorn.

Jag har misslyckats med flera exemplar. Först planterade jag den i ett stakethörn, där det brukade klättra över ungar – den bildar ogenomträngliga, taggiga snår, som lockar småfåglar men inte barn. Tyvärr växer det en stor tall strax intill, så den plantan dog. Sen valde jag att sätta plantor på ömse sidor om det vi kallar syrengrinden men misslyckades, två gånger, på den sida, där det också växer en stor lönn.

Men plantan på höger sida om grinden rotade sig och trivdes, har nu brett ut sig ordentligt och blommar. Den har redan tagit några meter av änden på rabatten i besittning och kan få en ännu större vidd, fyra meter. Den är redan nu längre än jag men torde växa ännu mer också på höjden, upp till tre meter. Och så är den översållad av stora och ljuvligt äppeldoftande, en smula törnroslika blommor: rosa blad med en ljusare ring in mot mitten, där de gula ståndarna finns. Blomningstiden är juni och juli. Sedan ger den härligt röda nypon.

Äppelrosen finns, utöver i Europa, i nordvästra Afrika samt i Turkiet och Kaukasien. I vår egen kultur är den säkert belagd 1551, men den omtalades av Albertus Magnus redan på 1200-talet och är säkert ännu äldre.

Den här rosen rekommenderas särskilt för den som likt oss har stora ytor med inslag av naturtomt till sitt förfogande. Dess krav på jordens kvalitet står i samklang med vad som finns på en naturtomt.

Melodikrysset nr 28 2008

12 juli 2008 11:58 | Barnkultur, Film, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarer

Här råder lördagsfrid.

Jag städade huset i går, medan Birgitta klippte gräset; vi turas om att göra de här sysslorna varannan vecka. Sen badade vi fredagsbastu.

Ute skiner solen. Men ingen lördag utan Melodikrysset!

Dagens upplaga gjordes inför publik (i Grebbestad) och var därmed som vanligt inte alltför svår. Det här krysset innehöll faktiskt inte någonting, som låg utanför det jag behärskar.

Den inledande trippeln var till exempel enkel. Vi hörde Tommy Körberg sjunga ”Guldet blev till sand” ur ”Kristina från Duvemåla” med musik av Benny Andersson, BA. Visste ni förresten, att Tommy tillsammans med Monica Nielsen har gjort en arbetarrörelseskiva, ”…med hjärtat fyllt av trots”?

Mindre överraskande är det kanske att en annan av dagens artister, Cornelis Vreeswijk, spelade in skivor på arbetarrörelsens eget skivbolag, A-disc. Här hörde vi dock honom i en holländsk version av ”Somliga går i trasiga skor”, politisk även den. Vilket skulle ge dåtidformen gick.

Somliga går med trasiga skor

Somliga går med trasiga skor.
Säj, vad beror det på.
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
när man är gammal och trött.

Vem bryr sig om hur dagarna går.
Dom vandrar som dom vill.
Medborgare, om ett hundra år
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol,
det vet du inte av.
Du känner varken regn eller sol
ner i din mörka grav.

Vem bryr sig om hur nätterna far.
Jag bryr mig inte ett spår.
Bara jag får ha mitt ansikte kvar,
dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur,
duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur,
han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor
tills dom har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor,
får sig ett gott skratt då.

Och för att fortsätta på den politiska linjen: Både när jag läser Astrid Lindgrens böcker om Madicken och när jag då och då ser repriser av filmatiseringen slås jag av hur politiskt radikala de här historierna är. Astrid kunde ryta till mot den socialdemokratiska regeringen (minns Pomperipossa-debatten!), men hon hade alltid hjärtat till vänster. Allt detta apropå att vi hörde ”Mera köttbullar” ur filmen om Madicken.

Hjärtat till vänster har utan tvivel också Peps Persson, även om ”Stjärnan i mitt liv” inte hör till den politiska delen av hans repertoar.

Peps har sina rötter i ett lantligt Skåne, och det leder mig över till Bröderna Djup och ”Vi bor på landet”, där vi hörde Gunnar Djup spela på lie.

Från landet är det sen inte ett så långt steg till småstaden. Vi hörde Ulf Peder Olrogs klassiker ”Violen från Flen”, som här skulle ge viol.

Som mina läsare väl har märkt, hyser jag kärlek till trubadurer och singers-songwriters. En rolig trubadur, som jag förstås har på skiva, är Stefan Demert. Här hörde vi dock hans ”Anna Anaconda” med Ove Engström, som jag faktiskt också har på skiva.

Det senare gäller även Mikael Samuelson, som har sjungit in både visor och musikalmelodier. ”Nattens musik”, som Eldeman spelade i dag, är hämtad ur ”Fantomen på operan”.

Jazzviolinisten Svend Asmussen turnerar än i dag, men jag gissar att han ändå är mer bekant för mig, 71 år, än för dagens ungdomar. Vi hörde hans signaturmelodi ”June Night”.

Folk i min ålder är uppvuxna också med den fantastiska vokalgruppen Andrews Sisters, vars paradnummer ”Rhum and Coca Cola” i krysset skulle ge dryckerna rom och Coca Cola.

För att kunna lösa Melodikrysset korrekt, får man dock inte vara fast i sin egen ungdoms musik eller i någon enda musikgenre.

För min del såg jag alltså BWO (Bodies Without Organs, med bland andra Alexander Bard) i årets melodifestival, där de sjöng ett av de bättre bidragen, ”Lay Your Love On Me”. Bard har jag förresten, till min stora häpnad, en gång sett på en socialdemokratisk valvaka. Och han var inte där för att underhålla.

Och eftersom jag lyssnar även på annat än populärmusik, vet jag förstås att den musik av Frédéric Chopin vi hörde var en etyd.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig, i båda fallen, ner till aktuell lördag.

Internationalen, med notskrift av Pierre Degeyter

11 juli 2008 12:31 | Musik, Politik | 2 kommentarer

I augusti flyttar Staffan Skott med sin hustru Maria Nikolajeva till Cambridge; jag får ett mejl med deras nya adress och e-postadress om detta. Av mejlet framgår det också, att Maria har börjat blogga. Hon bloggar på engelska, vilket väl har med den nya bostadsorten att göra. Jag upprättade genast en länk till hennes blogg.

Staffan rensar inför flytten. Med posten kom en bok. ”Vet inte om du redan har den”, skriver han.

Nej, jag har den inte, och jag vill gärna ha den.

Staffan skaffade den 1981 i Moskva, men även om den också har rysk text (utöver tysk dessutom även fransk och engelsk), är den utgiven i Östtyskland, DDR. Den är utgiven 1976 av Verlag Neue Musik i Berlin ”im Auftrag des Instituts für Marxismus-Leninismus beim Zentralkommitee der SED, der Akademie der Künste der DDR och des Verbandes der Komponisten und Musikwissenschaftler der DDR”. Utgivarna heter Inge Lammel och Gerhard Stübe. Lammel känner jag tidigare till; han är utgivare av en östtysk arbetarsångbok som jag äger.

Boken är bunden i ett rött linneband, och på pärmens första sida finns titeln i svart tryck: ”L’internationale”.

Dess huvudinnehåll består av ett faksimiltryck av Pierre Degeyters egen handteckande notskrift för ”Internationalen”, som han tonsatte 1888. (Texten, ursprungligen skriven som dikt, skrevs av Eugène Pottier i samband med Pariskommunens fall 1871. Du hittar texten och historien bakom ”Internationalen” ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.)

1888 ledde Pierre Degeyter kören La Lyre des Travailleurs (Arbetarnas lyra) och fick då ett exemplar av Pottiers diktsamling ”Chants Révolutionnaries” (Revolutionära sånger), i vilken ”L’internationale” ingick. Den här aktuella notutskriften – sång- och pianostämma – är inte från då utan tillkommen 1906 men har Pierre Degeyters egen handskrivna introduktion på försättsbladet.

Den efterföljande, förklarande texten på fyra språk berättar sångens bakgrund och historia, inklusive hur det gick till när tonsättningen under en period tillskrevs Pierre Degeyters bror Adolphe. Den här texten berättar ungefär samma saker som jag gör under Kulturspegeln, Sångtexter, men den är naturligtvis på några punkter mer utförlig.

Vad som är intressant och slående är hur snabbt – på något år – den slog igenom som kampsång också i andra länder, till exempel Tyskland och Ryssland. Det som däremot är lite synd är att texten så ensidigt betonar ”Internationalens” karaktär av kampsång för kommunistiska partier. ”Internationalen” skrevs och tonsattes ju långt innan arbetarrörelsen hade splittrats i socialdemokratiska och kommunistiska partier, och i till exempel Tyskland (och Sverige) fortsatte den ju att vara kampsång också för socialdemokratin, det vill säga majoritetsriktningen inom arbetarrörelsen. En lite mer vetenskaplig historieskrivning skulle inte ha blundat för detta.

Men jag är glad över att ha fått boken. Tack, Staffan!

Högsommar. Och ett stråk av det stora vemodet rullar in

10 juli 2008 14:47 | Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 17 kommentarer

Högsommar. Det är en av sommarens vackraste dagar. Jag dricker förmiddagskaffe vid trädgårdsbordet. Ser på fruktträden på båda sidor om uteplatsen. Ser på Birgittas jättehöga bestånd av riddarsporrar, intensivt blå till färgen. Ser på min egen rabatt med rosor och pioner och en jättehög lilja i full blom.

Men jag känner mig inte glad, snarare vemodig till sinnes.

Varför är svårt att rationellt förklara, men jag har under den senaste tiden gång på gång slagits av att min tid till förfogande är på upphällningen. Min yngre bror dog före mig; jag har varit på gamla vänners begravningar. Även om kroppen just nu är i mycket bättre skick än under stora delar av fjolåret, känner jag av olika krämpor – och jag vet ju att det inte kommer att bli bättre.

Politiken, som förr tog större delen av mitt liv i anspråk, känns allt mindre lockande, vilket väl också märks här på bloggen: Det blir allt mer av kultur och privata upplevelser, allt mindre av politik och samhälle.

Inte så att jag har tappat något av mitt tidigare engagemang, no way! Men just därför läser jag allt färre ledare (för att inte tala om politikersignerade men pressekreterarproducerade debattartiklar) i de många tidningar vi har. Och jag orkar heller inte intressera mig för PR-spelet i Almedalen, vem som än framträder där. När politiken som nu är totalt sammanväxt med PR-branschen och alltså inte längre bärs upp av levande folkrörelser, har den förlorat sin mening. I dagens sommarprogram i P 1 hör jag miljöjournalisten Isabella Lövin göra en träffsäker iakttagelse: De politiska partierna har upphört med att bilda opinion – i stället exploaterar de opinioner.

Min gamle vän från redaktionskommittén för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?Klas Gustavsson har i senaste numret av Tvärdrag (3 2008) en mycket intressant artikel om sammanväxningen mellan politiken och PR-branschen, ”Varför jobbar Göran Persson på JKL?”.

Sker det inte en omsvängning i motsatt riktning, kommer snart inga på allvar engagerade människor att vilja arbeta i de politiska partierna, vare sig de vi talar om liksom jag är 71 år eller fortfarande är unga, kanske högst 31 år.

Men jag hoppas fortfarande att många av de här unga – de finns; jag har mött dem – ska orka kämpa vidare. Förhoppningsvis är det lättare för dem, som ännu har livet framför sig, att inte låta sig slukas av det stora vemodet:

Vintersaga

Text och musik: Ted Ström, 1984

En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin

Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.

Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams version av den från 1990 är också mycket hörvärd.

* * *

Nu ska jag gå ut i trädgråden och rensa min rabatt i slänten mot berget.

Det är ett arbete som behöver göras, också det.

Sverige och Baltikums frigörelse

9 juli 2008 12:10 | Politik | 1 kommentar

Från Samtidshistoriska institutet, CBEES, Centre for Baltic and East European Studies, vid Södertörns högskola har jag fått boken ”Sverige och Baltikums frigörelse. Två vittnesseminarier om storpolitik kring Östersjön 1989-1994” (redaktörer Thomas Lundén och Torbjörn Nilsson, 2008).

Jag var med i panelen vid det första av dessa seminarier, detta i egenskap av socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare under den period som var temat för seminariet: Sveriges roll fram till de baltiska staternas självständighet 1991. Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989-1991.

De övriga deltagarna i panelen var:
Birgitta Dahl, miljöminister (s) 1986-1991, riksdagens talman 1994-2002.
Hans Lepp, museiman, diplomat för kulturfrågor i Estland.
Peeter Luksep, riksdagsledamot (m), aktiv i norrmalmstorgsrörelsen.
Hans Olsson, handläggare Sovjetunionen, UD.
Krister Wahlbäck, professor i statsvetenskap, minister ambassaden i Helsingfors.

Även om de här samtalsdeltagarna under den aktuella perioden hade olika yrkesroller och olika partipolitisk hemhörighet, hade vi alla, mer eller mindre frektvent, stött på varandra, oftast då i samband med resor till frigörelseperiodens Estland.

Själv kom jag i samband med att en socialdemokratisk partidelegation åkte till Moskva och även Tallinn mycket tidigt i kontakt med till exempel Marju Lauristin, som då representerade den estniska folkfronten men snart skulle komma att bli ledare för det återuppståndna socialdemokratiska partiet i Estland. Jag kom själv att (i egenskap av ansvarig för baltiska frågor på socialdemokratiska partistyrelsen) vara mycket involverad i restaureringen av socialdemokratin i Estland och övriga Baltikum, men under den utdragna frigörelseprocessen i Baltikum stödde svensk socialdemokrati också substantiellt folkfronterna, de nybildade paraplyorganisationerna för först demokratisering i, snart nog också självständighet för de tre länderna.

Min hustru, Birgitta Dahl, gjorde det allra första svenska ministerbesöket efter den sovjetiska ockupationen av de tre baltiska staterna, och jag var med, formellt som make men i praktiken som en välorienterad och sakkunnig medlem av den svenska delegationen. Att just miljöministern med statsministerns goda minne fick göra detta allra första svenska officiella besök efter andra världskriget hade som en av sina bakgrunder, att de baltiska folkfronterna i mycket hög grad i begynnelsen kritiserade skövlingen av miljön, i Estlands fall i form av fosforitbrytning. Birgitta återvände snart tillsammans med mig till Estland för bildandet av Estlands socialdemokratiska självständighetsparti – den här gången var vi där som partirepresentanter (s).

Det här bidrog till att inte bara hon utan även jag fick värdefulla kontakter på mycket hög nivå i de baltiska staterna, givetvis i folkfronterna men också i den formellt fortfarande kommunistiska maktapparaten, av vilken dock stora delar snart kom att stödja tanken på först demokratisering, sedan också självständighet. De här tidiga kontakterna gjorde, att när folkfronterna senare splittrades upp i politiska partier, fortsatte jag att ha ett vitt kontaktnät över den mångskiftande politiska skalan.

Under frigörelseperioden och sedan även under den återvunna självständigheten åkte jag som en tätting till Estland, Lettland och Litauen: deltog i (s)-kongresser, var officiell svensk valövervakare, talade på seminarier, anordnade utbildningar, skänkte kontorsutrustning, gav ekonomiskt stöd för organisationsuppbyggnad och valrörelser. (Ännu tidigare, när det ännu inte fanns politiska partier, hade Arbetarrörelsens internationella centrum (AIC) inför de första demokratiska valen i Estland och Lettland tagit över grupper från folkfronterna i dessa båda länder för utbildning i demokratisk valteknik och kampanjande – den senare genomfördes på socialdemokratiska partistyrelsen och i några utvalda socialdemokratiska partidistrikt.)

Socialdemokratiska partiets VU måste ha varit en av de mest välinformerade grupperna i Sverige, när det gällde den politiska och övriga utvecklingen i Baltikum. Jag skrev nämligen utförliga och initierade rapporter, som mycket tätt skickades ut till VU-ledamöterna och sedan formellt bilades VU-protokollen (som jag också själv skrev). Alla dessa rapporter, från perestrojkan långt in på självständigheten, har jag överlämnat till Södertörns högskola, så att de finns tillgängliga för den fortsatta forskningen.

Bilden av hur svensk socialdemokrati såg på utvecklingen i Baltikum och inte minst av vad partiet i praktiken gjorde för att underlätta Baltikums frigörelse har på ett olyckligt sätt kommit att färgas av två saker.

Dels gjorde Sten Andersson ett onödigt formalistiskt och mycket olyckligt uttalande om karaktären på den sovjetiska närvaron i Baltikum, ett uttalande som kom att hårdexploateras av politiska motståndare både i Sverige och Baltikum. Som han, i diplomatiskt nit, uttalade sig, tänkte egentligen i praktiken inga av oss, knappast heller Sten själv.

Dels låg socialdemokratin, av taktiska skäl (man ville inte bidra till att locka fram de kontrarevolutionära krafterna), lågt med att berätta om alla sina insatser för Baltikum; jag har ovan bara antytt vidden av dem.

Hur som helst finns alla dessa insatser nu tillgängliga för forskarna, i och med att jag har lämnat över mina detaljerade rapporter till Södertörns högskola.

* * *

Utskriften av seminariesamtalet innehåller, vad gäller min medverkan, i sin tryckta version två fel, som jag bara kan beklaga.

Det första felet är rent komiskt: Vid återbildningen av det socialdemokratiska partiet i Estland den 19 maj 1990 i Tartu, där jag och Birgitta deltog, bildades Estlands socialdemokratiska självständighetsparti, inte – som det står – Sovjetunionens kommunistiska parti (!).

Det andra felet gäller ett namn: Det förekom att socialdemokrater medverkade i måndagsrörelsens möten, men framför allt hade arbetarrörelsen själv bildat den mycket aktiva Kommittén för solidaritet med Baltikum med Anna-Greta Leijon som ordförande. Jag ingick själv i kommitténs styrelse, i vilken det satt flera andra ester, bland dem Jüri-Karl Seim (som på grund av en korrekturmiss här har döpts till någonting annat).

Men trots dessa missar vill jag alltså varmt rekommendera boken med seminarieredovisningen, detta eftersom den ger en mycket mer balanserad och korrekt bild av vad som verkligen hände under de här dramatiska och för balterna livsavgörande åren.

Öregrundsmåndag

8 juli 2008 12:26 | Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Till sommarens nöjen för öregrundsbor så väl som sommargäster hör Öregrundsmåndag vid Fyrskeppet, det senare musealt uppställt uppe på en bergknalle på andra sidan hamnen. Nedanför Fyrskeppet har man ställt upp en liten scen, i år förresten en alldeles ny sådan, plus sittplatser åt publiken. Fast vackra sommarkvällar räcker inte sittplatserna till; klungor av publik sitter också på omkringliggande klipphällar eller står uppe på Fyrskeppet.

Det är lite som allsång på Skansen fast förstås i mindre format: man kan köpa ett allsångshäfte och vara med och sjunga. Husband är Lill-Bengths, som jag tidigare har skrivit om. Och så förekommer gästartister.

Gårdagskvällens gästartist, sångerskan Annica Risberg, intresserade mig och Birgitta, och vi beslöt oss därför att gå till veckans Öregrundsmåndag och efteråt gå på efterfesten på Strandhotellets Seglarbaren; Birgitta bokade följaktligen bord där.

Det skulle hon inte ha behövt göra. Vädret denna måndagskväll var nämligen uruselt. Det småregnade och luften var iskall.

Fram mot sju gav vi oss ändå i väg, iförda regnkappor och med var sitt paraply, sällade oss sen till den lilla tappra skara som hade tagit sig till scenen vid Fyrskeppet. Vi lyssnade lite på allsången och på de fem förskoletelningar som tappert framförde ”Den blomstertid nu kommer” och ”Idas sommarvisa” och hörde också Annica Risberg sjunga en swingevergreen plus den gamla schlagern ”C’est si bon”, i vår ungdom skivsuccéer för bland andra Eartha Kitt och Louis Armstrong.

Men sen gjorde sig kölden allt mera påmind, och vi beslöt oss för att lite i förväg promenera över till Seglarbaren. På vägen dit noterade vi, att det förstås inte satt en käft på de många uteserveringarna vi passerade.

På Seglarbaren var det praktiskt taget tomt, när vi anlände. Personalen höll fortfarande på med att duka fram smörgåsbordet. Skylten med ”Reserverat” vid våra två platser vid ett långbord, lika tomt som vid de övriga, var en patetisk överdrift. Vi beslöt oss för att äta medan vi väntade på att fler gäster plus förstås de uppträdande från fyrskeppsscenen skulle anlända.

Alltså angrep vi smörgåsbordet. Där fanns en hel del att välja på, men för egen del tyckte jag att den havsbaserade delen (inlagd sill, strömming, gravad och rökt lax, räkor med mera) var vida godare än det övriga. Maten och värmen inomhus fick hur som helst både kroppstemperaturen och humöret att stiga.

Medan vi åt, började det drälla in lite fler människor; så småningom kom också musikerna och Annica Risberg. Men det handlade genomgående om mycket mogen ungdom. Mats, som vi känner från Konsums kassa och chark, såg ut som en riktig yngling i det här sällskapet. (Notera nu att jag själv är 71 år.) Men även då var det långt ifrån fullt i lokalen.

Fast när vi hade fått in var sin Cutty Sark – tack, Birgitta! – och bandet och Annica Risberg drog i gång, blev det faktiskt riktigt trevlig. Det blev ett antal jazzstandards från swingepoken, exekverade bland annat med dragspel – jag har från mina egna unga år ett nostalgiskt förhållande till dragspelsjazz. En man vid bordet bredvid ropade att han ville höra ”Lullabye of Birdland”, och den kom, med sång av Annica Risberg och allt. Och så var livet plötsligt inte så pjåkigt.

Medan Birgitta var borta vid baren, passade förresten han vid bordet bredvid på att heja på mig och säga att han gillade min blogg, särskilt det jag skriver om Öregrund med omnejd.

En ganska kul grej med att skriva blogg är att jag numera, faktiskt ofta, tilltalas av personer som jag inte känner men som säger att de läser min blogg.

Många nya sådana bekantskaper har jag förvärvat genom mina lördagskåserier om Melodikrysset. Rolf Arvidsson, normalt sångare i Lill-Bengths, kom i går kväll också över till vårt bord och sa, att han brukar läsa min blogg och att hans kumpaner i bandet är hängivna melodikrysslösare. Dock hade han missat, att jag faktiskt har skrivit, uppskattande, om deras Allan Edwall-CD.

Sen gick han tydligen hem och kollade och läste, för nu har jag fått ett glatt anrop från honom.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^