Om isglass, sparkcyklar och en ekorre. Och om Sunnanö förstås

25 juli 2008 10:09 | Barnkultur, Trädgård, Ur dagboken | 3 kommentarer

Viggo och Klara står fortfarande i fokus för vår lantliga tillvaro. Redan tidigt på morgonen kommer Klara, utrustad med cykelhjälm: hon vill åka sparkcykel till Konsum. När jag säger att det inte är dags att gå till Konsum än, förmår hon Birgitta att följa med till cykelvägen, som ändar vid vår grind. Där åker hon fram och tillbaka, fram och tillbaka. Sen, när jag äntligen vill gå till Konsum, följer inte bara hon utan också storebror Viggo med. På sparkcykel förstås.

I frysen finns isglass, och när värmen pressar på, kommer ungarna och vill ha. Får först var sin colaglass av mig, sen var sin saftglass av Birgitta. Förrådet av Festis i kylen minskar också det.

Borta i talldungen, där gungan och nu också hängmattan finns, träffar ungarna ofta på en ekorre. Den kilar runt på taket till redskapsboden, pilar över en bergknalle och hoppar från tallegren till tallegren. ”Ekorrn satt i granen” sjunger Klara lite oegentligt – men den hoppar ju faktiskt också från tallegren. Sen fortsätter hon av bara farten med ”Lilla snigel, akta dig”.

De två senaste dagarna har vi gjort badutflykter till Sunnanö, Evert Taubes eller inte.

Sunnanö är ett campingområde vid en innanfjärd. Där finns stugor till uthyrning men framför allt massor av husvagnar, många av dem flotta med stora förtält, ibland också trädäck. Jag kan ju inte med bästa vilja säga att det här någonsin har känts som ett lockande liv för mig – men vi människor är ju olika. Också till kroppen, framgår det när man tittar sig omkring.

Ganska nära stranden står huvudbyggnaden, som rymmer reception, kiosk och en enkel restaurang. I den senare, i utomhusdelen, äter vi lunch de här båda baddagarna. Ungarna hugger in med god aptit i sina hamburgare med pommes frites respektive köttbullar, också de med pommes frites. Till det dricker de kall 7 Up. Kanske inte världens nyttigaste mat, men den duger om man i övrigt (hemma) serverar nyttigare mat.

Där vi badar, i den långgrunda delen med sandbotten, finns barnen och barnfamiljerna. Barnen – inte bara våra barnbarn – gräver kanaler i strandens sand och fyller dem med havsvatten, upphämtad i hink eller med vattenkanna. I det grunda vattnet längs stranden seglar de med den medförda plastbåten.

Stort jubel väcker det, när någon snabbgående båt susar förbi. Då kommer det stora, spännande svallvågor, som går ända upp på sandstranden. Men helst ska man stå en bit ute i vattnet och känna dem svepa långt ovanför naveln.

Vattnet i den här innanfjärden är mycket varmt, och ungarna badar verkligen, går inte bara i vattenbrynet. Klara gör en upptäckt: Hon kan gå med händerna mot bottnen så att resten av kroppen och benen flyter. Hon skrattar förtjust och gör mer och mer. Storebror Viggo lär sig snart tekniken och gör likadant. Det här är helt klart första steget att lära sig simma.

När vi kommer hem andra dagen, ringer telefonen. Det är mamma Kerstin: hon och Bo har kommit hem med flyg från Helsingfors och är, en dag tidigare än sagt, i bil på väg till Öregrund. Ungarna och det fina badvädret lockar.

Och så får vi plötsligt ytterligare två personer till middag. Tur att Konsum ligger ett stenkast från vårt hus.

Men före middagen blir det kramar och presenter. Och den här återkomstkvällen måste mamma läsa godnattsaga både för Klara och för Viggo.

När barnen sover, tar sig Kerstin och Bo ner till klipporna, och Kerstin tar en simtur.

Kerstin, Bo och ungarna stannar till lunch i dag. Men just nu har de åkt till Sunnanö i bil: barnen vill ju visa upp sina nya flytkonster för mamma och pappa.

Sen åker de hem till sig.

Och vi åker in till Uppsla.

I morgon, lördag, åker vi allihop till Värmland för sommarens stora släktträff, i Sjöändan utanför Kristinehamn.