Mannen med den blå gitarren (som inte var blå)

Wallace Stevens (1879-1955) är en amerikansk poet, som kanske har betytt mer för andra poeter (här i Sverige bland annat Folke Isaksson, som har översatt Stevens) än för en bred, poesiläsande publik. (Andra som har översatt Stevens till svenska är Erik Lindegren, Lars Nyström och Ulf Linde.)

Nu har Olle Thörnvall tagit sig före att översätta en hittills till svenska oöversatt svit om 33 dikter av Stevens – sviten, som lika gärna kan karaktäriseras som en långdikt i 33 avdelningar, skrevs 1937 och heter i original ”The Man with the Blue Guitar”, vilket i Thörnvalls översättning, samtidigt boktitel (Ellerströms, Lilla serien, 2008), förstås blir ”Mannen med den blå gitarren”.

”Mannen med den blå gitarren” utgår från en målning från 1903 av Pablo Picasso, ”Den gamle gitarristen”. Den är från Picassos blå period, och mycket riktigt går praktiskt taget hela målningen i olika nyanser av blått. Men det framträdande motivet i förgrunden, gitarren, är – trots den färgbeskrivning den får hos Stevens – inte alls blå utan snarare smutsbrun!

I sin på många sätt intressanta efterskrift prövar Olle Thörnvall tanken att den amerikanske poeten Stevens skulle ha låtit gitarren bli blå som ett uttryck för den melankoli ord som ”blue” och ”blues” bär i den amerikanska kulturen. Men eftersom dikterna i sviten varierar ett filosofiskt grundtema, tror jag snarare att den alltså inte adekvata färgbeskrivningen här är ett uttryck för att vi ständigt omgestaltar verkligheten när vi försöker beskriva den: vår sinnesstämning och våra aktuella erfarenheter färgar vår bild av verkligheten.

Så här lyder den allra första dikten i sviten i Thörnvalls tolkning:

I

Han böjde sig över sin gitarr
som klippte han tyger. Dagen var grön.

De sa: en blå gitarr, det där,
du spelar inte tingen som de är.

Då sa han: Tingen som de är
förvandlas på gitarren här.

De sa: Men spela dock en sång,
förmer än oss och ändå vi,

en sång på blå gitarren där
om ting precis så som de är.

Den här allra första dikten ger också rika exempel på tillkortakommanden i Thörnvalls tolkning, som annars har många förtjänster.

Thörnvall har velat behålla rim och rytm (och har också ofta lyckats med detta), men hans lösning av problemet att överföra det återkommande rimparet ”are – guitar” till svenska blir, som vi ser ovan, irriterande oskönt.