Högsommar. Och ett stråk av det stora vemodet rullar in
10 juli 2008 14:47 | Musik, Politik, Trädgård, Ur dagboken | 17 kommentarerHögsommar. Det är en av sommarens vackraste dagar. Jag dricker förmiddagskaffe vid trädgårdsbordet. Ser på fruktträden på båda sidor om uteplatsen. Ser på Birgittas jättehöga bestånd av riddarsporrar, intensivt blå till färgen. Ser på min egen rabatt med rosor och pioner och en jättehög lilja i full blom.
Men jag känner mig inte glad, snarare vemodig till sinnes.
Varför är svårt att rationellt förklara, men jag har under den senaste tiden gång på gång slagits av att min tid till förfogande är på upphällningen. Min yngre bror dog före mig; jag har varit på gamla vänners begravningar. Även om kroppen just nu är i mycket bättre skick än under stora delar av fjolåret, känner jag av olika krämpor – och jag vet ju att det inte kommer att bli bättre.
Politiken, som förr tog större delen av mitt liv i anspråk, känns allt mindre lockande, vilket väl också märks här på bloggen: Det blir allt mer av kultur och privata upplevelser, allt mindre av politik och samhälle.
Inte så att jag har tappat något av mitt tidigare engagemang, no way! Men just därför läser jag allt färre ledare (för att inte tala om politikersignerade men pressekreterarproducerade debattartiklar) i de många tidningar vi har. Och jag orkar heller inte intressera mig för PR-spelet i Almedalen, vem som än framträder där. När politiken som nu är totalt sammanväxt med PR-branschen och alltså inte längre bärs upp av levande folkrörelser, har den förlorat sin mening. I dagens sommarprogram i P 1 hör jag miljöjournalisten Isabella Lövin göra en träffsäker iakttagelse: De politiska partierna har upphört med att bilda opinion – i stället exploaterar de opinioner.
Min gamle vän från redaktionskommittén för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Klas Gustavsson har i senaste numret av Tvärdrag (3 2008) en mycket intressant artikel om sammanväxningen mellan politiken och PR-branschen, ”Varför jobbar Göran Persson på JKL?”.
Sker det inte en omsvängning i motsatt riktning, kommer snart inga på allvar engagerade människor att vilja arbeta i de politiska partierna, vare sig de vi talar om liksom jag är 71 år eller fortfarande är unga, kanske högst 31 år.
Men jag hoppas fortfarande att många av de här unga – de finns; jag har mött dem – ska orka kämpa vidare. Förhoppningsvis är det lättare för dem, som ännu har livet framför sig, att inte låta sig slukas av det stora vemodet:
Vintersaga
Text och musik: Ted Ström, 1984
En kusttanker som stampar genom drivisen i Kvarken.
Ett träningspass på Ullevi i dis.
Gränsstationen i Torneå, en gumma på en spark.
Landsorts fyr där snöstormen drar in.
Tät snö som gloppar i Mariabergets backar.
Hett och svett på Statt i Härnösand.
En tradare i snörök mellan Kiruna och fjärran
flämtande ljus i Visby hamn
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
I Malmö rispas dimman av färjornas sirener
Och på andra sidan sundet börjar världen.
En ensam Volvo sliter i motvinden på Tjörnbron
Bion i Pajala ger ”Den sista färden”
Lapplandspilen råmar som ett vilddjur genom natten
Gårdarna släcker sina ljus
Ett stormpiskat Marstrand ber sitt Pater Noster
Stockholm city svajar i sitt rus
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Tradarfik i Docksta i motorvägens skugga
En överdos på Skärholmens station
Insnöade vägar nånstans på Österlen
Och fyllan växer till på Mommas krog
Frusen törst i kön till stadspuben i Luleå
Frusna drömmar uti monarkin
Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen
Kärleken går på billigt vin
Det är då som det stora vemodet rullar in
Och från havet blåser en isande, gråkall vind.
Ted Ström skrev ”Vintersaga” 1984, och samma år kom den ultimata insjungningen av den, den med Monica Törnell. Men Jerry Williams version av den från 1990 är också mycket hörvärd.
* * *
Nu ska jag gå ut i trädgråden och rensa min rabatt i slänten mot berget.
Det är ett arbete som behöver göras, också det.
17 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag tycker mycket om det här – för visheten och för vemodet. Jag tycker om vemod, de blå känslorna, den blå musiken och den blå skymningstimmen.
Väl medveten om att du är ateist, kommer jag ändå att tänka på hinduismens fyra stadier, där den första är lärjungestadiet, de två andra inbegriper familjebildning och yrkesutveckling, men där den sista handlar om just eftertanke och vishet.
Jag håller redan på att trappa ner – jag ska bara jobba heltid till 55. Jag kommer att behöva en lång landningsbana, och gott om tid för at bli vis. Samtidigt vet ingen av oss om vi finns här i morgon. Det viktiga är att jag redan känner att om jag dör i morgon, så har jag haft ett rikt liv. Enkelt, i det tysta, inget märkvärdigt, men så in i helsike rikt.
Kanske kan du säga detsamma?
Och en dikt som avslutning:
Döden tänkte jag mig så
av Bo Setterlind (Dikter från San Michele, 1954)
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång.
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2008 07 10 16:10 #
Kanke din första någonsin:-) Ett rikitgt fånigt påhitt är det med Awarder, men jag kunde inte låta bli att följa med i strömmen och dela ut jag med.
Du har fått en Award av mig.
http://fritturhjartat.blogspot.com/2008/07/awarden-gr-vidare.html
Comment by Simone — 2008 07 10 18:32 #
Broder Enn. Känner igen detta att politiken blir allt mindre intressant – stadsdelnämnderna i Göteborg och vår nya partiledare är tunga för mig att bära. Känner vemod i bland men har ett botemedel – jag målar en tavla. Om den blir bra känner jag en glädje som närmar sig eufori – jäklar jag kan trots min dåliga syn.
PS. Avundas dig Birgittas riddaarsporrar. Håller på med en triptyk med just riddarsporrar som motiv – blåmunk på min dialekt.
Comment by arne engkvist — 2008 07 10 19:05 #
Till Ann Christin, Simone och Arne: Tack, tack – men det är inte personlig sympati jag försöker håva in. Jag skriver personligt, mycket personligt, om saker som skär i mitt gamla röda hjärta, det som numera har hjälpmotor (pacemaker). Om att jag ville att mycket vore annorlunda i den värld vi lever i.
Comment by Enn Kokk — 2008 07 10 21:11 #
Du hade fått Awarden vilket ditt senaste inlägg än varit! Din blogg och dina åsikter är oerhört viktiga för mig, privat men också i mina tafatta försök att bli en bra politiker. Förklaring för Awarden finns i länken.
Comment by Simone — 2008 07 10 22:04 #
Enn Kokk:
Jag känner igen det där vemodet. Det intensifieras dessutom av att tiden bara går fortare och fortare ju äldre man blir.
Häromkvällen satt jag i trädgården och konstaterade att nu hade koltrasten slutat sjunga för i år, och även de andra fåglarna, och undrade då om jag skulle få uppleva deras vårsånger nästa vår igen.
Nej, jag lider inte av några allvarliga ålderskrämpor än, men trots det och trots att jag kanske skulle kunna få 15 friska år till, om jag har tur, så vet jag ju att de där 15 åren rasar iväg så otroligt snabbt och allt snabbare.
Comment by Kerstin — 2008 07 11 2:36 #
Det stora vemodet…
I mitt sinne brukar vemodet rulla in redan på midsommardagen, helt enligt Alf Henrikson:
”Än skall fjärdarnas glitter, svalornas flykt och allt lövsuset länge bestå.
Men lite vemodig, det har jag alltid tyckt, är midsommardagen ändå.”
På kornet, som så ofta hos denne svenske mästare i dagsverspoesi.
Själv är jag just nu på flykt från Almedalen.
Comment by Mats Rosin — 2008 07 11 7:27 #
Till Simone Olofsson: Jag menade bara, att jag inte håvade efter sympati, när jag skrev det här inlägget. Men självfallet uppskattar jag, när du och andra gillar min blogg och min livshållning.
Comment by Enn Kokk — 2008 07 11 8:52 #
Till Kerstin Berminge: Innan jag lagade middag i går, rensade jag en bra bit av den där rabatten, och livet kändes meningsfullt igen, trots almedalsdebatten.
Comment by Enn Kokk — 2008 07 11 8:55 #
Till Mats Rosin: Får jag kvittera med en annan vers av Alf Henrikson:
Trädet
Den som planterar ett träd
i den lövlösa höstens väta
får sig ett mått att mäta
sina år och sin ålder med.
Rötterna griper tag
om gropens jord och stenar
och nya skott och grenar
slår ut i Guds klara dag.
Redan till nästa vår
ser han knopparna sprängas.
Trädet ser han förlängas
mot skyarna år från år.
Och när han själv igen
såsom ett barn är vorden
och tyngs ner mot jorden
växer trädet än.
Alltjämt i dess beskärm
då han är glömd och gången
jublar från grenarna sången
av vårens fågelsvärm.
Nästan alla de där träden som nu ger behaglig skugga åt vår uteplats har jag själv planterat. De kommer att stå där, även när jag själv inte finns mer, och det känns som en tröst.
Men trösterikt är det inte att veta, att tiden då jag själv inte längre kommer att sitta under dem kommer allt närmare. Och att mycket av det jag har strävat med redan nu inte består.
Comment by Enn Kokk — 2008 07 11 9:04 #
Till Enn: Då får jag väl i min tur komma med en dikt av Helmer Grundström:
”Tro inte allt vad som sägs bort i byn.
Det mesta är slidder och sladder.
Lyss hellre till suset från granarnas bryn
och de flimrande sländornas fladder.
Ligg dåsig i gräset med nosen mot skyn
och gläds i de ljuvliga tider
då solen bronserar den gråbleka hyn.
Det höstas nog sen vad det lider.”
Om jag ombads göra en lista över de fem bästa sommardikterna skulle den komma mycket högt.
Den kan rentav få vemodet att släppa, för en stund.
Och byter man ut ”byn” mot t ex ”Almedalen” blir det ju nästan en aktuell tidskommentar dessutom…
I morgon lördag har förresten Helmer Grundströmsällskapet årsmöte.
I Svanabyn, som sig bör.
Comment by Mats Rosin — 2008 07 11 11:49 #
När vemodet griper tag och skuggorna faller över
sommarens blomster kan kanske en dikt skingra vemodet:
MÄTARLARVEN
Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor idag,
alldeles för blå och tusenmila.
jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.
WERNER ASPENSTRÖM
Lee
Comment by Larserik Eriksson — 2008 07 11 11:53 #
Till Mats Rosin: En mycket fin dikt. Men vissa dagar känns det mer som att jag är langt nol i helvitta, langt nol i väla. Och sprucken är själa.
Comment by Enn Kokk — 2008 07 11 13:19 #
Till Larserik Eriksson: ”Mätarlarven” har jag ofta citerat. En annan dikt av Werner Aspenström, där också den politiska dimensionen är fullt synlig, är den här:
Staden
Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.
Jag läste den vid min brors begravning.
* * *
Har du förresten sett att ett antal människor i yngre åldrar än din och min via min blogg förtvivlat har sökt efter exemplar av ”Hur är gott, sa Oskar”?
Comment by Enn Kokk — 2008 07 11 13:24 #
Enn.
Jag vet att ”Hus är gott,sa Oskar är efterfrågad
av yngre genarationer,tydligen har den levt vidare genom åren.
Nu finns det möjlighet att den kommer i
nytryck på ett mindre förlag!
Comment by Larserik Eriksson — 2008 07 11 15:27 #
Enn Kokk:
Det du svarar mig kommer mig att tänka på vad min dotter brukar säga när jag är just vemodig eller känner mig gammal: Gör något i trädgården och resonera som tanten i min trädgårdsgrupp (dottern är passionerad trädgårds- och odlingsfantast). Tanten ifråga är 90. Hon lever för sin trädgård och säger att hon kan ju inte dö, för då får hon ju inte veta hur det går med hennes blommor, så därför måste hon leva mycket länge än :-).
Och visst är det så att vemodet inte regerar en hela tiden. Det bara kommer över en då och då och oftare nu än förr.
Comment by Kerstin — 2008 07 14 3:17 #
Till Kerstin Berminge: Jo, trädgården bidrar i hög grad till att lappa ihop sprickorna i själen. Men Almedalen är, namnet till trots, inte sinnebilden för den friden.
Comment by Enn Kokk — 2008 07 14 10:02 #