Sommar med Annica Söder

28 juli 2008 15:39 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

Åter igen ett sommarprogram som jag kunde ta till mig med intellekt, hjärta och öron. Dagens sommarpratare var Annica Söder.

Genom åren har jag vid många tillfällen mött Annica i olika sammanhang, där UD har varit inblandat. Hon har jobbat där i olika värv, bland annat som presschef. När jag har haft anledning att träffa henne, har hon alltid haft en socialdemokratisk chef, till exempel Sten Andersson som hon i dagens sommarprogram talade med sådan uppskattning om.

Jag kan inte säga att jag känner henne personligen. På det rent personliga planet har jag faktiskt (under min journalisttid) haft närmare kontakt med hennes mamma, förra utrikesministern (c) Karin Söder, och jag är också på god talefot med hennes pappa, Gunnar Söder.

I det här sommarprogrammet distanserade Annica sig snyggt, med personlig kärlek och uppriktigt menad och berättigad uppskattning av mamman och hennes gärning, från borgerligheten. Av programmet framgick det att hennes hjärta är rödare.

På den tiden då jag bevakade centerstämmor var hon verksam i vänsterpräglade kultursammanhang. Mycket riktigt spelade hon i dag bland annat Hoola Bandoola. Och visade, genom att spela ett stycke nutida progg, att hon forfarande har sina gamla värderingar kvar.

Att hon, med sin inövade roll av opolitisk UD-tjänsteman, skulle ta partipolitisk ställning i sitt sommarprogram var definitivt inte att vänta. Men hennes engagemang för världens fattiga och utsatta och annat liknande var vittnesbörd om var hon värderingsmässigt hör hemma. I slutet av sitt program spelade hon Hasses och Tages vemodiga vidräkning med en socialdemokrati som kunde ha gjort så mycket mera:

Var blev ni av, ljuva drömmar?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Annica Söders sommarprogram fick mig att känna stor sympati för henne; det är roligt att få lyssna på en i alla avseenden mogen människa med inlevelseförmåga och engagemang i behåll. Och dessutom med god musiksmak.

Familjen Dahl träffas i Sjöändan

28 juli 2008 12:28 | Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har nästan inga släktingar kvar här i Sverige. På Birgittas sida finns det däremot en mångförgrenad och växande släkt. Dess medlemmar håller kontakt med varann, och Birgitta och hennes syskon med barn och barnbarn träffas regelbundet – naturligtvis är också vi ingifta i familjen Dahl med vid de här tillfällena.

Till sommartraditionerna hör att någon i syskonskaran – utöver Birgitta Karin, Gunnar och Ragnar – anordnar ett släktkalas. Eftersom det är så många som deltar i de här kalasen, vill det till, att vädret är vackert, så att man kan hålla till utomhus.

I år var det Ragnars och hans fru Gunnels tur att arrangera sommarkalaset. Ragge och Gunnel har tagit över moster Ruts sommarställe i Sjöändan utanför Kristinehamn i Värmland och bjöd oss följaktligen att komma dit. Ragges aktersnurra gick i skytteltrafik – det går ingen bilväg ända fram till deras stuga – och snart var tomten ett myller av vuxna i olika åldrar samt barn och ungdomar.

Trädgården i sluttningen ner mot sjön var i ett perfekt skick, dessutom en fröjd för ögat.

Bord och stolar fanns uppställda både på altanen och på den jämna ytan mellan huset och uthuset – tomten, som överst avgränsas av ett brant berg, sluttar, här och var ganska brant, ner mot vattnet. Gunnel hade bullat upp ett fantastiskt och varierat buffébord med många läckerheter – den här buffén var en prestation med tanke på de begränsade tillagnings- och lagringsmöjligheter som står till buds.

En sak väckte dock allmän besvikelse. Men ingen skugga över Ragge och Gunnel – de kan ju inte rå över algblomningen. Alla hade naturligtvis badkläder med sig men tvingades under båtfärden till den brygga som hör till Ragges och Gunnels hus konstatera, att i den gröna sörja som vinden hade fört till den sidan av sjön gick det inte att bada.

Karin och Hasse trotsade ändå riskerna och simmade över till sjöns andra sida, där det fanns en fin och algfri badstrand. Dit tog sig också, per kanot, Karins barnbarn Cecilia och Martin, vars föräldrar heter Anna-Karin och Per, och så Annas döttrar Amanda och Ella. Sen skjutsade Ragge över Anna, Kerstin, Viggo och Klara med sin aktersnurra. På vägen tillbaka tog han med också Hasse och Karin i båten och dessutom kanoten med ungdomarna på släp.

Sen var det snart dags för Ragge att tända grillen: det blev grillkorv för både stora och små.

Och så började delar av sällskapet gradvis troppa av. Några skulle hem till Stockholm med omnejd. Några skulle bo över på en närbelägen campingplats. Kerstin, Bo och deras barn var de enda som kunde övernatta på plats, i lillstugan ner mot sjön.

Jag och Birgitta hade valt att, för Birgittas sparade bonuspoäng, övernatta på hotell i Karlstad, så vi blev först av Ragge forslade i båt till bilparkeringen och sen därifrån av Hasse skjutsade i bil till stationen i Kristinehamn, varifrån vi åkte buss till Karlstad.

Klockan var ännu inte mycket och kvällen vacker, så vi satte oss, när vi hade fått vårt rum, på Scandic Hotel Winns uteveranda och tog var sitt glas svalkande vitt vin.

Det är inte så ofta vi bor på hotell i Sverige numera, i vart fall inte sommartid, och vi slogs under frukosten nästa morgon av hur det kryllade av barnfamiljer i den tämligen fullsatta matsalen.

Kryllade gjorde det också på tåget, både från Stockholm till Kristinehamn och på hemvägen från Karlstad till Stockholm: i det första fallet av japaner, japaner, japaner.

På ditvägen var större delen av vagnen nämligen full av japanska turister, förmodligen på väg till Oslo. De hade alla massor av bagage, och när vi skulle ta oss fram till våra platser, såg gången ut som en variant av Rubiks kub: överallt japaner som försökte förflytta sitt bagage, framåt, åt sidan, bakåt, framåt igen. När det här till slut var klart, började deras reseledare, en kvinna med stenansikte, dela ut paket med sushi och sen även dryck.

Själv försjönk jag i först tidningar, sen Ed McBain.

På hemvägen var det mycket värre. I Karlstad hade man pusslat ihop ett tåg, där varken vagns- eller platsnumreringen stämde. Vi fick till slut, trots att vi hade andraklassbiljetter, plats i en förstaklassvagn, som informellt sas motsvara den vagn vi hade platser i. Nå, det var verkligen ingen lyxvagn, och några fick stå i hettan – det fanns ingen luftkonditionering, och trots att fönstren stod öppna, var det varmt som i en bastu. Dess värre saknade det här nödtorftigt hoplappade tåget också serveringsvagn, så vi höll på att törsta ihjäl, innan vi lyckades släpa oss in på Pressbyrån på Stockholm C och köpa var sin kall Ramlösa.

Till uppsalatåget köpte Birgitta med var sin räksallad åt oss, så mitt känsliga blodsocker kom på rätt köl igen, och till resan på öregrundsbussen hade vi hunnit bunkra upp med kall Pepsi Max och mera vatten.

Väl hemma i huset i Öregrund satte jag mig förstås genast ner vid datorn och löste, lyssnandes på webbradion, lördagens melodikryss.

* * *

Bilder från Sjöändan hittar du på Kerstins blogg.