Orhan Pamuk om sitt skrivande

När Orhan Pamuk fick 2006 års nobelpris i litteratur, hälsade jag detta med tillfredsställelse och skrev också en kortfattad översikt över hans författarskap. Eftersom texten var så översiktlig och, vad gäller de enskilda böckerna, kortfattad, valde jag att inte placera den under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Men den finns naturligtvis åtkomlig här på bloggen.

Pamuk är en författare som jag känner stor sympati för. Han är en god berättare och han skildrar den turkiska kultur han hör hemma i både med inkännande och med den distans som utmärker intellektuella människor varhelst de bor och verkar.

Hans senaste bok, ”Pappas resväska” (översättning Birgit N Schlyter, Norstedts, 2008) består av tre föreläsningar. Den första, ”Pappas resväska”, är hans nobelföreläsning i Stockholm 2006. Den andra, ”Den implicerade författaren”, hölls vid en konferens i Oklahoma, USA, tidigare samma år. Och den avslutande, ”Kars och Frankfurt”, hölls 2005, när Pamuk tog emot den tyska bokhandelns fredspris.

Det av föredragen som åtminstone till en del är mest skönlitterärt är nobelföreläsningen ”Pappas resväska”, där Pamuk berättar om sitt förhållande till fadern och om den resväska, fullproppad med manuskript, skönlitterära försök av fadern, som pappan överlämnade till honom.

De här tre föreläsningarna handlar förstås också om skönlitteratur men då om Pamuks förhållande till skönlitteratur och skönlitterärt skapande. Ett genomgående tema är ömsesidigheten: hur författaren Pamuk låter sitt eget jag ta gestalten av andra och hur dessa andra kommer till tals genom samme författare.

Föreläsningarna myllrar av intressanta iakttagelser av fenomen i tiden och historien och också av träffsäkra iakttagelser av bärande element i andras författarskap.

Den västeuropeiskt orienterade och sekulariserade Pamuk har gång på gång mötts av misstro (för att inte nämna värre saker) från islamistiskt orienterade grupperingar i sitt hemland. Ändå är han inte någon motståndare till mer traditionell turkisk kultur och knappast heller någon politisk eller öppet agiterande författare. Naturligtvis finns det tendens i det han skriver, men budskapen förs fram genom de individuella människoöden som finns i hans berättelser. Pamuk når sina mål genom att fabulera, inte agitera.

Mot den här bakgrunden framstår föredraget i Frankfurt som ett intressant undantag: Pamuk tar där ställning för ett kulturellt och religöst mångskiftande Europa, präglat av tolerans och erfarenhetsutbyte; dessutom pläderar han för att Turkiet ska släppas in i den europeiska unionen. Och han menar då, att vinsten skulle vara ömsesidig – inte bara Turkiet behöver vidga sin toleranströskel och öva upp sin mottaglighet för det främmande.