Sverige och Baltikums frigörelse

9 juli 2008 12:10 | Politik | 1 kommentar

Från Samtidshistoriska institutet, CBEES, Centre for Baltic and East European Studies, vid Södertörns högskola har jag fått boken ”Sverige och Baltikums frigörelse. Två vittnesseminarier om storpolitik kring Östersjön 1989-1994” (redaktörer Thomas Lundén och Torbjörn Nilsson, 2008).

Jag var med i panelen vid det första av dessa seminarier, detta i egenskap av socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare under den period som var temat för seminariet: Sveriges roll fram till de baltiska staternas självständighet 1991. Var Baltikums sak vår? Svensk politik och diplomati 1989-1991.

De övriga deltagarna i panelen var:
Birgitta Dahl, miljöminister (s) 1986-1991, riksdagens talman 1994-2002.
Hans Lepp, museiman, diplomat för kulturfrågor i Estland.
Peeter Luksep, riksdagsledamot (m), aktiv i norrmalmstorgsrörelsen.
Hans Olsson, handläggare Sovjetunionen, UD.
Krister Wahlbäck, professor i statsvetenskap, minister ambassaden i Helsingfors.

Även om de här samtalsdeltagarna under den aktuella perioden hade olika yrkesroller och olika partipolitisk hemhörighet, hade vi alla, mer eller mindre frektvent, stött på varandra, oftast då i samband med resor till frigörelseperiodens Estland.

Själv kom jag i samband med att en socialdemokratisk partidelegation åkte till Moskva och även Tallinn mycket tidigt i kontakt med till exempel Marju Lauristin, som då representerade den estniska folkfronten men snart skulle komma att bli ledare för det återuppståndna socialdemokratiska partiet i Estland. Jag kom själv att (i egenskap av ansvarig för baltiska frågor på socialdemokratiska partistyrelsen) vara mycket involverad i restaureringen av socialdemokratin i Estland och övriga Baltikum, men under den utdragna frigörelseprocessen i Baltikum stödde svensk socialdemokrati också substantiellt folkfronterna, de nybildade paraplyorganisationerna för först demokratisering i, snart nog också självständighet för de tre länderna.

Min hustru, Birgitta Dahl, gjorde det allra första svenska ministerbesöket efter den sovjetiska ockupationen av de tre baltiska staterna, och jag var med, formellt som make men i praktiken som en välorienterad och sakkunnig medlem av den svenska delegationen. Att just miljöministern med statsministerns goda minne fick göra detta allra första svenska officiella besök efter andra världskriget hade som en av sina bakgrunder, att de baltiska folkfronterna i mycket hög grad i begynnelsen kritiserade skövlingen av miljön, i Estlands fall i form av fosforitbrytning. Birgitta återvände snart tillsammans med mig till Estland för bildandet av Estlands socialdemokratiska självständighetsparti – den här gången var vi där som partirepresentanter (s).

Det här bidrog till att inte bara hon utan även jag fick värdefulla kontakter på mycket hög nivå i de baltiska staterna, givetvis i folkfronterna men också i den formellt fortfarande kommunistiska maktapparaten, av vilken dock stora delar snart kom att stödja tanken på först demokratisering, sedan också självständighet. De här tidiga kontakterna gjorde, att när folkfronterna senare splittrades upp i politiska partier, fortsatte jag att ha ett vitt kontaktnät över den mångskiftande politiska skalan.

Under frigörelseperioden och sedan även under den återvunna självständigheten åkte jag som en tätting till Estland, Lettland och Litauen: deltog i (s)-kongresser, var officiell svensk valövervakare, talade på seminarier, anordnade utbildningar, skänkte kontorsutrustning, gav ekonomiskt stöd för organisationsuppbyggnad och valrörelser. (Ännu tidigare, när det ännu inte fanns politiska partier, hade Arbetarrörelsens internationella centrum (AIC) inför de första demokratiska valen i Estland och Lettland tagit över grupper från folkfronterna i dessa båda länder för utbildning i demokratisk valteknik och kampanjande – den senare genomfördes på socialdemokratiska partistyrelsen och i några utvalda socialdemokratiska partidistrikt.)

Socialdemokratiska partiets VU måste ha varit en av de mest välinformerade grupperna i Sverige, när det gällde den politiska och övriga utvecklingen i Baltikum. Jag skrev nämligen utförliga och initierade rapporter, som mycket tätt skickades ut till VU-ledamöterna och sedan formellt bilades VU-protokollen (som jag också själv skrev). Alla dessa rapporter, från perestrojkan långt in på självständigheten, har jag överlämnat till Södertörns högskola, så att de finns tillgängliga för den fortsatta forskningen.

Bilden av hur svensk socialdemokrati såg på utvecklingen i Baltikum och inte minst av vad partiet i praktiken gjorde för att underlätta Baltikums frigörelse har på ett olyckligt sätt kommit att färgas av två saker.

Dels gjorde Sten Andersson ett onödigt formalistiskt och mycket olyckligt uttalande om karaktären på den sovjetiska närvaron i Baltikum, ett uttalande som kom att hårdexploateras av politiska motståndare både i Sverige och Baltikum. Som han, i diplomatiskt nit, uttalade sig, tänkte egentligen i praktiken inga av oss, knappast heller Sten själv.

Dels låg socialdemokratin, av taktiska skäl (man ville inte bidra till att locka fram de kontrarevolutionära krafterna), lågt med att berätta om alla sina insatser för Baltikum; jag har ovan bara antytt vidden av dem.

Hur som helst finns alla dessa insatser nu tillgängliga för forskarna, i och med att jag har lämnat över mina detaljerade rapporter till Södertörns högskola.

* * *

Utskriften av seminariesamtalet innehåller, vad gäller min medverkan, i sin tryckta version två fel, som jag bara kan beklaga.

Det första felet är rent komiskt: Vid återbildningen av det socialdemokratiska partiet i Estland den 19 maj 1990 i Tartu, där jag och Birgitta deltog, bildades Estlands socialdemokratiska självständighetsparti, inte – som det står – Sovjetunionens kommunistiska parti (!).

Det andra felet gäller ett namn: Det förekom att socialdemokrater medverkade i måndagsrörelsens möten, men framför allt hade arbetarrörelsen själv bildat den mycket aktiva Kommittén för solidaritet med Baltikum med Anna-Greta Leijon som ordförande. Jag ingick själv i kommitténs styrelse, i vilken det satt flera andra ester, bland dem Jüri-Karl Seim (som på grund av en korrekturmiss här har döpts till någonting annat).

Men trots dessa missar vill jag alltså varmt rekommendera boken med seminarieredovisningen, detta eftersom den ger en mycket mer balanserad och korrekt bild av vad som verkligen hände under de här dramatiska och för balterna livsavgörande åren.