Fat Ollie som författare

Ed McBain (1926-2005) hörde länge till mina deckarfavoritet – en längre artikel om honom och hans författarskap finns ovan under Kulturspegeln, Deckare.

I Sverige sågs han till att börja med som kioskboksförfattare, men sen upptäckte Norstedts hans litterära kvalitéer och tog över honom från massmarknadsförlagen. Ironiskt nog är han nu, efter sin död, tillbaka hos dem igen. Alltså är det B Wahlströms som har givit ut en av hans sista böcker om 87e polisdistriktet, ”Fat Ollies bok” (översättning Mats Blomqvist, 2006).

Fat Ollie, kriminalinspektör Oliver Wendell Weeks, hör hemma i det angränsande 88e distriktet men har tidigare figurerat i 87e-deckare. Han snubblar över mordet på borgmästarkandidaten Lester Henderson, och han och 88e får det alltså som sitt fall. Men omständigheterna kring mordet gör att det krävs ett omfattande samarbete med 87e och de för oss McBain-läsare välkända kriminalinspektörerna Steve Carella, Andy Parker och Bert Kling. Och Eileen Burke, som tidigare har varit ihop med Kling och nu har hamnat på 87e, vilket utgör en komplikation: Kling har en ny tjej.

Det är i praktiken 87e-poliserna som löser fallet, dock med stöd av en nyanställd sådan på 88e, den observanta Patricia Gomez. Till det märkligaste i den här bokens handling hör att den klipska Patricia faller för den dumdryge Fat Ollie – men vad vet man egentligen om vad som styr människornas känsloliv? Fat Ollie har i bok efter bok framställts som ett monster: ständigt ätande tredubbla portioner skräpmat, fet, fördomsfull, rasistisk, alltid övertygad om att han – och bara han – har rätt. Och sen faller han för en puertoricanska.

Skildringen av Fat Ollies alla fördomar och förutfattade meningar är faktiskt rolig.

Men mot bakgrund av vad han hittills har stått för (och står för även i denna bok) är det en närmast revolutionerande tanke, att den här mannen skulle ha kommit på idén att skriva en bok och faktiskt också åstadkommit ett manus till en polisrutinroman. De fragment av romanen vi får ta del av blir dock så småningom allt mer skruvade.

McBain är ju känd för att arbeta med parallella historier, och jag måste även om den del av den här boken, som handlar om just Fat Ollies bok, säga att den hör till de mer skruvade. Manuset stjäls nämligen vid ett bilinbrott, och dess karaktär av rapport till kriminalinspektören får tjuven, en transvestit och hora och knarkare, att tro, att hon (egentligen han) har kommit ett gömt parti ”konfliktdiamanter” från Afrika på spåren. Tyvärr är den här delen av handlingen mer fars än kriminalroman, dessutom omöjlig att tro på.

Huvudhistorien, den om den mördade borgmästarkandidaten (av vem? varför?), är också skriven på ganska trött rutin. Spåren leder så småningom via en kvinna till en annan.

Mer än så kan man ju inte, som deckarrecensent, avslöja för kommande läsare.