Familjen Dahl träffas i Sjöändan

28 juli 2008 12:28 | Mat & dryck, Resor, Trädgård, Ur dagboken | 1 kommentar

Jag har nästan inga släktingar kvar här i Sverige. På Birgittas sida finns det däremot en mångförgrenad och växande släkt. Dess medlemmar håller kontakt med varann, och Birgitta och hennes syskon med barn och barnbarn träffas regelbundet – naturligtvis är också vi ingifta i familjen Dahl med vid de här tillfällena.

Till sommartraditionerna hör att någon i syskonskaran – utöver Birgitta Karin, Gunnar och Ragnar – anordnar ett släktkalas. Eftersom det är så många som deltar i de här kalasen, vill det till, att vädret är vackert, så att man kan hålla till utomhus.

I år var det Ragnars och hans fru Gunnels tur att arrangera sommarkalaset. Ragge och Gunnel har tagit över moster Ruts sommarställe i Sjöändan utanför Kristinehamn i Värmland och bjöd oss följaktligen att komma dit. Ragges aktersnurra gick i skytteltrafik – det går ingen bilväg ända fram till deras stuga – och snart var tomten ett myller av vuxna i olika åldrar samt barn och ungdomar.

Trädgården i sluttningen ner mot sjön var i ett perfekt skick, dessutom en fröjd för ögat.

Bord och stolar fanns uppställda både på altanen och på den jämna ytan mellan huset och uthuset – tomten, som överst avgränsas av ett brant berg, sluttar, här och var ganska brant, ner mot vattnet. Gunnel hade bullat upp ett fantastiskt och varierat buffébord med många läckerheter – den här buffén var en prestation med tanke på de begränsade tillagnings- och lagringsmöjligheter som står till buds.

En sak väckte dock allmän besvikelse. Men ingen skugga över Ragge och Gunnel – de kan ju inte rå över algblomningen. Alla hade naturligtvis badkläder med sig men tvingades under båtfärden till den brygga som hör till Ragges och Gunnels hus konstatera, att i den gröna sörja som vinden hade fört till den sidan av sjön gick det inte att bada.

Karin och Hasse trotsade ändå riskerna och simmade över till sjöns andra sida, där det fanns en fin och algfri badstrand. Dit tog sig också, per kanot, Karins barnbarn Cecilia och Martin, vars föräldrar heter Anna-Karin och Per, och så Annas döttrar Amanda och Ella. Sen skjutsade Ragge över Anna, Kerstin, Viggo och Klara med sin aktersnurra. På vägen tillbaka tog han med också Hasse och Karin i båten och dessutom kanoten med ungdomarna på släp.

Sen var det snart dags för Ragge att tända grillen: det blev grillkorv för både stora och små.

Och så började delar av sällskapet gradvis troppa av. Några skulle hem till Stockholm med omnejd. Några skulle bo över på en närbelägen campingplats. Kerstin, Bo och deras barn var de enda som kunde övernatta på plats, i lillstugan ner mot sjön.

Jag och Birgitta hade valt att, för Birgittas sparade bonuspoäng, övernatta på hotell i Karlstad, så vi blev först av Ragge forslade i båt till bilparkeringen och sen därifrån av Hasse skjutsade i bil till stationen i Kristinehamn, varifrån vi åkte buss till Karlstad.

Klockan var ännu inte mycket och kvällen vacker, så vi satte oss, när vi hade fått vårt rum, på Scandic Hotel Winns uteveranda och tog var sitt glas svalkande vitt vin.

Det är inte så ofta vi bor på hotell i Sverige numera, i vart fall inte sommartid, och vi slogs under frukosten nästa morgon av hur det kryllade av barnfamiljer i den tämligen fullsatta matsalen.

Kryllade gjorde det också på tåget, både från Stockholm till Kristinehamn och på hemvägen från Karlstad till Stockholm: i det första fallet av japaner, japaner, japaner.

På ditvägen var större delen av vagnen nämligen full av japanska turister, förmodligen på väg till Oslo. De hade alla massor av bagage, och när vi skulle ta oss fram till våra platser, såg gången ut som en variant av Rubiks kub: överallt japaner som försökte förflytta sitt bagage, framåt, åt sidan, bakåt, framåt igen. När det här till slut var klart, började deras reseledare, en kvinna med stenansikte, dela ut paket med sushi och sen även dryck.

Själv försjönk jag i först tidningar, sen Ed McBain.

På hemvägen var det mycket värre. I Karlstad hade man pusslat ihop ett tåg, där varken vagns- eller platsnumreringen stämde. Vi fick till slut, trots att vi hade andraklassbiljetter, plats i en förstaklassvagn, som informellt sas motsvara den vagn vi hade platser i. Nå, det var verkligen ingen lyxvagn, och några fick stå i hettan – det fanns ingen luftkonditionering, och trots att fönstren stod öppna, var det varmt som i en bastu. Dess värre saknade det här nödtorftigt hoplappade tåget också serveringsvagn, så vi höll på att törsta ihjäl, innan vi lyckades släpa oss in på Pressbyrån på Stockholm C och köpa var sin kall Ramlösa.

Till uppsalatåget köpte Birgitta med var sin räksallad åt oss, så mitt känsliga blodsocker kom på rätt köl igen, och till resan på öregrundsbussen hade vi hunnit bunkra upp med kall Pepsi Max och mera vatten.

Väl hemma i huset i Öregrund satte jag mig förstås genast ner vid datorn och löste, lyssnandes på webbradion, lördagens melodikryss.

* * *

Bilder från Sjöändan hittar du på Kerstins blogg.