Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 33 2007:

”Funderingarna utvecklades till boken ’Sonjas godhet’. Där söker han bland annat efter medlidande i skönlitteraturen och hittade det hos Fjodor Dostojevskij och Torgny Lindgren. De är dessutom västerbottningar båda två.”

Ölandsbladet

”Åtalad för att ha bett

BORLÄNGE. Ordningsvakten skulle avlägsna henne från Restaurang Flamingo. Då bet 19-åringen vakten i armen…”

Borlänge Tidning

”Föga oväntat visar studien att när män blir pappor så ökar deras chanser att bli chefer, medan detsamma inte gäller för kvinnor.”

Dagens Nyheter

”Tre dog, varav en allvarligt, och 24 personer fick föras till sjukhus vid olyckan utanför norska Verdal.”

Borås Tidning

”Skatten på bensin och diesel måste höjas”

I den förra valrörelsen drev de utrotningshotade Kristdemokraterna en ohöljt populistisk linje. Fastighetsskatten skulle bort. Pigavdrag skulle införas. Och den 21 augusti 2006 gjorde partiledaren Göran Hägglund följande uttalande:

– Den höga skatten på bensin slår hårt mot glesbygden och förstärker de regionala skillnaderna i Sverige. Kristdemokraterna vill halvera momsen på drivmedel för att även den som bor utanför tunnelbanans upptagningsområde ska ha råd att bo kvar.

– Mot en bakgrund av politisk klåfingrighet och höga skatter på boende och inkomster är stigande bensinpriser ännu en börda på hushållsekonomin. Kristdemokraterna föreslår en sänkning av momsen på alla drivmedel från 25 procent till 12 procent.

I dag är det dags för helomvändning. Den artikel Göran Hägglund och Anders Wijkman publicerar på DNdebatt i dag (Dagens Nyheter den 3 december) har rubriken

”Skatten på bensin och diesel måste höjas”.

Det här handlar om en omvändelse under galgen. Trycket mot KD har blivit för hårt: Miljödebatten, till exempel den del som handlar om nödvändigheten av att använda ökad koldioxidskatt för att minska växthusgaser, har varit hård och entydig. Det har också – redan när Kristdemokraterna i höstens budgetförhandlingar inte lyckades få gehör för sitt krav på bensinskattesänkning – blivit tydligt, att de övriga allianspartierna för länge sen har förstått, det som Hägglund och Wijkman skriver i dag:

”Transporterna är fortfarande av central betydelse för vårt samhälles utveckling och välstånd. Men resandet har långt ifrån enbart positiva sidor. Faktum är att de allra flesta människor lägger mer tid på att förflytta sig än de skulle vilja. Transporterna bidrar med avgaser och buller som minskar livskvalitén för alltför många människor. Utsläppen av växthusgaser från sektorn ökar samtidigt snabbare än från någon annan sektor. Idag kommer drygt 30 procent av de svenska utsläppen av växthusgaser från transportsektorn varav två tredjedelar från persontrafiken. Vad värre är, utsläppen från denna sektor ökar. Drygt 10 procents ökning sedan 1990 i en situation när utsläppen i övriga sektorer minskar. Uppgiften på sikt är att minska Sveriges totala utsläpp med 30-40 procent till 2020. Om ingenting görs för att avsevärt minska utsläppen från transporterna har Sverige inte möjlighet att klara den nödvändiga reduktionen till 2020.”

Man kan ju tycka att det är modigt av Kristdemokraterna att göra en kovändning av det här slaget.

Men å andra sidan är det inte säkert att den som, sist av alla, kryper till korset blir den som belönas av väljarna.

För att parera för den svekdebatt som säkert också kommer föreslår nu Kristdemokraterna, att man i stället höjer reseavdragen med 1:50 per mil i glesbygden. Där skulle man då, enligt KD, inte bara få göra avdrag för jobbresor utan också, när det gäller till exempel pensionärer, få göra schablonavdrag för nödvändiga serviceresor.

Det låter ju i förstone rimligt och riktigt. Men vilket avgränsningskineseri kommer det inte att bli! Var ska man få dessa avdrag och var inte? Pensionärer som bor någonstans ute i skogen långt från affärer och läkare finns det ju för övrigt över hela Sverige, inte bara i glesbygderna i Norrlands inland.

Samma slags avgränsningsdebatt har det ju för övrigt redan uppstått i fråga om pigavdragen.

Inte heller i fråga om det som ska ersätta fastighetsskatten finns det någon mer allmänt omfattad enighet; fastighetsägarna har till exempel haft allvarliga invändningar.

Av det som lät så bra i valrörelsen blev det krångel, byråkrati och nya orättvisor.

Kristdemokraterna har länge i opinionsmätningarna parkerat farligt nära, periodvis under fyrapriocentsspärren.

Kanske är det början till vad som i nästa val kan bli en nedbantning av antalet borgerliga partier i riksdagen.

Quentin Blake: Mamma, pappa, monster

En bok för alla återutger Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (översättning Måns Gahrton, originalets titel ”Zagazoo”, 1998).

Quentin Blake är en effektiv, inte mångordig barnboksförfattare. Som illustratör är han ännu bättre, uttrycksfull, rent av drastisk. (Många av er har säkert också stött på hans illustrationer till Roald Dahls böcker.)

”Mamma, pappa, monster” börjar lovande: Boris och Bella lever i ett av bilderna att döma mycket jämställt äktenskap, och detta klargörs på ett roligt, inte pekpinnepedagogiskt sätt.

Sen kommer något som gör mig lite brydd: Sonen anländer i ett postpaket. Blake är ju engelsman, inte amerikan.

Större delen av boken handlar sedan om den gullige lille babypojken Zagazoos – han heter så! – förvandling till först gam-unge som skriker dag och natt, sen i tur och ordning liten elefant, vårtsvin, ilsken liten drake, fladdermus och hårigt monster. Ni som har barn i diverse åldrar förstår säkert poängen.

Sen kommer den stora överraskningen: det håriga monstret förvandlas till en mycket väluppfostrad ung man.

Så går det förstås som det brukar gå: den väluppfostrade unge mannen hittar en vacker flicka, i det här fallet Mirjam, och de unga tu förstår snart att de vill leva resten av sitt liv tillsammans.

”Men när de skulle berätta det för Boris och Bella upptäckte de att de hade förvandlats till ett par stora bruna pelikaner.

Av det sätt som de klapprade med näbbarna kunde man förstå att de var glada åt nyheten.”

Poem, ballader och lite blues x 2

1970 gav Anders Burmans Metronome ut dubbel-LPn ”Poem, ballader och lite blues” med Cornelis Vreeswijk. Samma bolag, nu Warner-ägt, återutgav den på CD 1990 (Metronome 9031-70900-2).

När nu Bonnier Amigo ger ut en cover av den med moderna svenska artister, startar jag förstås med att lyssna igenom Cornelis’ eget original.

Eftersom detta är producerat av Anders Burman, anar man ju gärna hans ande över arr, val av musiker med mera. Det är säkert rätt det också, men jag råkar veta, att det dessutom finns en annan musikalisk bakgrund. Skivinspelningen hade föregåtts av en folkparksturné, där Cornelis hade kompats av Made in Sweden-musikerna Georg Wadenius, gitarr och elbas, Tommy ”Slim” Borgudd, trummor, och Bosse Häggström, bas, piano och orgel. Made in Sweden låg dock, om jag minns rätt, inte på Metronome utan på konkurrerande Sonet – men eftersom åtminstone Wadenius och Borgudd medverkar på ”Poem, ballader och lite blues”, anar jag influenser också från turnén med Made in Sweden-folket.

Man behöver förresten inte bara ana: Trion från Made in Sweden står för musiken till Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”, som Cornelis sjunger med djup själsfrändskap till den värmländske poeten. Wadenius är också medupphovsman till ”Sonja och Siw”, en ganska typisk Cornelis-text (om en trekant) och musikaliskt oerhört bra. Sammantaget hör de här båda låtarna till CDns bästa.

Den här Cornelis-utgåvan är ovanlig, så till vida att den också innehåller en rad upplästa dikter – Cornelis gav ju också ut poesi i bokform – ibland med aningen musikbakgrund pålagd: ”Apollinaire”, vidare ”Jag”, ”Etta”, ”Ett brev”, ”Predikan”, ”Hemställan”, ”Skulle jagh söria såå wore jagh tokott” (OBS! inte Lasse Lucidors text) och ”Anna själv tredje” (tillägnad Evert Taube).

Ett mellanting mellan dikt och musik är ”En visa till Gagga”, där Cornelis deklamerar till musik av Björn J:son Lindh. I stämning ligger det här nära Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.

Och i så fall ska man väl kanske också nämna, att ”Ågren” (där originalet är en norsk folkvisa) låter som ”jazz på norska”.

Över huvud taget rymmer ”Poem, ballader och lite blues” många jazzinfluenser. I ”Huvudlösen för aftonen”, för övrigt en bra låt, nämns till och med John Coltrane.

För det jazziga borgar bland annat medverkan av Rune Gustafsson på gitarr och Palle Danielsson på bas men förstås också att Rune Gustafssons kompis Georg Riedel har skrivit musiken till två av låtarna. Den första, ”Rosenblad, Rosenblad”, fördärvas en smula av lätt symfoniskt smet, men det avslutande numret på CDn, ”En viss sorts samba” i snabbt tempo, är desto mer hörvärd.

Annars tror jag att det är Björn J:son Lindhs medverkan på skivan – som kompositör, som arrangör och som musiker (piano, cembalo, flöjt) – som gör den så jazzigt svängig. ”Fåglar” hjälper han till att göra som visjazz. ”Cool Water – på Den gyldene freden” är otvetydigt jazz.

”Hajar’u de då Jack!” vill jag i brist på bättre etikettering kalla Cornelis-jazz.

”Märk hur vår skugga”, Fredmans Epistel Numero 81 av Carl Michael Bellman tycker jag här görs mer musikaliskt avskalat än materialet på den också fina Bellman-LPn ”Spring mot Ulla, spring!”, där Cornelis ju samarbetade med samme J:son Lindh. Hur som helst låter det här mycket bra.

Ballader, som ju också finns med i titeln, är det mycket lite av på den här skivan. Först som nummer 17 hittar man en riktig ballad, ”Elisabeth” – och den hör inte till Cornelis bästa. ”Transkription till D’Artagnan” är däremot en bra ballad.

Av och till gör Cornelis också riktigt bra blues, för att knyta an till den sista tredjedelen i titeln. ”Blues för Inga-Maj” är hederlig gitarrblues. (Inga-Maj, Sonja och Siw… Det märks att Cornelis hörde till min generation.) En mycket bra låt är ”Hopplös blues” – här märks för övrigt åter jazzinfluenserna.

Ett par av låtarna är så där riktigt vreeswijkska, på det där sättet som vi som hörde honom redan i begynnelsen associerar med honom. ”Generalens visa” hör kanske inte till det bästa i det facket, men ”Morbror Frans” är verkligen Cornelis Vreeswijk på gott och ont.

* * *

Varför har då Amigo valt att göra en cover på just den här skivan? Det normala när man har låtit dagens pop- och viselit tolka storheter som Taube och Vreeswijk har ju varit att låta artisterna välja egna favoriter; ofta har artisterna då också valt att göra några av de mest kända numren av legenden i fråga. Men i det här fallet har man alltså valt att göra nya versioner av låtarna och dikterna på en och samma dubbel-LP, där faktiskt mycket av materialet – hur bra det än är – inte hör till Cornelis’ mest kända.

Jag kan inte säga, att jag har fått något riktigt bra svar, när jag nu också har lyssnat mig igenom ”Poem, ballader och lite blues. Återbesöket” (Amigo AMCD 921, 2007). Medproducent är Nina Ramsby, som själv medverkar med sång och på en rad instrument. Kapellmästare (bas för en mängd duktiga musiker) är Marin Hederos. Den här dubbel-CDn innehåller förvisso några riktigt bra nummer – jag ska strax återkomma till dem – men i många fall förstår jag inte själva ansatsen.

Vi kan ta dikterna först: När vi nu har de här dikterna av Cornelis lästa av honom själv, ska det ju rätt mycket till för att hans texter med en annan inläsare ska få någon ny och intressant valör. Jag kan heller inte se, att ens Ingvar Hirdwall och Kristina Lugn, som medverkar på Amigo-CDn, lyckas med detta och långt mindre då flera av de övriga poesiuppläsarna. En överraskande bra tolkning gör dock Hans Appelqvist av Cornelis’ ”Hemställan”.

En annan knepighet som de som gjorde cover-CDn måste ha ställts inför är det faktum att Cornelis ju, utöver att sjunga egna sånger, inte så sällan tolkade också andras material.

Hans Bellman-tolkningar är således legendariska. I dem fanns Cornelis’ idiom och, tror jag jag törs säga, liv i kombination med Björn J:son Lindhs trollspö. Men vad gör norskan Ane Brun, för övrigt en sångerska jag gillar, av ”Märk hur vår skugga”? Jo, hon relaterar inte till Cornelis utan sjunger en epistel av Carl Michael Bellman – dess värre inte på något särskilt minnesvärt sätt.

Och som jag ser det, har Sofia Karlsson, en sångerska som jag verkligen älskar att lyssna på, ställts inför ett helt olösligt problem, när hon sattes att sjunga Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”. Kanske har avsikten varit att låta Sofia Karlsson sjunga utifrån den bergtagna prinsessans perspektiv, vilket också skulle kunna vara förklaringen till att Made in Sweden-musikernas fullkomligt suveräna bakgrundsmusik här har bytts ut mot nykomponerad av Nina Ramsby. Jag är inte säker på att detta ens teoretiskt skulle gå – läs Frödings text – men det riktigt stora problemet i just det här sammanhanget är, att Cornelis’ tolkning, som det här ju är en cover på, bygger på manlig identifikation, i viss utsträckning till och med på paralleller mellan sångarens respektive skaldens verkliga liv.

Ett liknande problem ställs Miss Li inför, när hon ska tolka ”Sonja och Siw”: Cornelis’ text handlar om en trekant. Jag gillar verkligen, rent musikaliskt, den här versionen, där Sonjas kropp besjungs till våldsam rockmusik. PO Tidholm har i DN (30 november) gjort den intressanta tolkningen, att det här – med en kvinnlig sångare/berättare – skulle kunna röra sig om en trekant med tre kvinnor. Problemet är att texten uttryckligen handlar om en ”yngling”.

I övrigt innehåller de båda CDna nytolkningar av, helt naturligt, blandad kvalitet, nytolkningar som inte ställer lyssnaren, särskilt den inbitne cornelislyssnaren, inför det slags principiella problem som jag anför ovan.

Ett exempel på att man kan göra Cornelis i en modern version och ändå känna att det är Cornelis är ”Transkription till d’Artagnan” med Christian Kjellvander.

Nina Ramsbys ”Rosenblad, Rosenblad”, som glider över från folkton till rockig jazz, är OK men inget mer.

Annika Norlin – Säkert! gör ”Generalens visa” som tung rock – inte så tokigt, men jag gillar inte hennes ä:n.

Stefan Sundström är som väntat riktigt bra i ”Fåglar”. Men Cornelis’ egen version var faktiskt ännu bättre.

Britta Persson gör en mycket bra version av ”Hajar’u de då Jack”. Men den här låten fick, när det begav sig, en extra kvalitet av Cornelis’ personliga tonfall.

Den första låten i den här utgåvan som jag verkligen faller platt för är ”Morbror Frans”, framförd i vanvettigt tempo av Moenybrother. Lysande!

Inte lika bra men ändå klart hörvärd är den reggaerap Ebbot Lundberg och Timbuktu gör av ”Huvudlösen för aftonen”.

Kristoffer Åströms ”Blues för Inga-Maj”, långsam jazzmusik med blueskänsla, är inte oäven den heller.

Klart godkänt får också Thåströms version av ”Cool Water – på Den gyldene freden”.

Förtjänsten med Mattias Hellbergs version av ”Elisabeth” är att han, i Cornelis’ anda, faktiskt gör den som ballad.

Till ”Återkomstens” allra bästa nummer hör Nicolai Dungers ”En visa till Gagga”. Till det bidrar också att det folkmusikaliska draget i melodin framhävs så starkt.

Intressant nog är pendangen ”Ågren” i sin nya version med Dan Berglund också mycket bra – detta trots att draget av norsk folkmusik här är nedtonat.

Jaqees version av ”En viss sorts samba” är däremot inte lika bra – musiken är för stompig för samba.

Allra sist vill jag nämna det som kanske är nyutgåvans höjdare, Dan Viktors ”Hopplös blues”, till största delen med akustisk bluesgitarr, spelad av Viktor själv.

Cover-CDn innehåller ett helt nytt element, som man kan ha eller, oftast, mista: Många av låtarna har försetts med musikalisk prolog eller epilog, ett instrumentalt broderi som tar upp trådar ur melodin i fråga. När det här fungerar som bäst, blir resultatet som i Nils Bergs prolog till ”En visa till Gagga” med dess basklarinettslinga à la jazz på svenska.

Jesper Wadstens fina omslag och illustrationer i texthäftet förtjänar ett särskilt omnämnande.

DNs seriesida byter skepnad

Dagens Nyheter inför färg på sin seriesida. Ja, ”Medelålders plus” har redan sedan en tid tillbaka införts i fyrfärg. Men nu är alla serier utom ”Rocky” i färg.

Att Martin Kellermans ”Rocky” går i DN är förstås ett plus för tidningen – även om jag ibland tycker, att ”Rocky” tenderar att gå i stå. Fast dagens rundpall mot Täby var ju inte så illa.

Även Lise Myhres ”Nemi” läser jag gärna.

Men jag saknar från och med nu DNs andra norska serie, Frode Øverlis milt talat grovkorniga familjeserie ”Pondus”. Varför togs den bort?

DN kör också ända sedan 1990 en fullkomligt suverän svensk serie, Ulf Lundkvists ”Assar”. Men inte blev den bättre av att förses med lite röd dekorfärg.

Sven-Bertil Bärnarps ”Medelålders plus” är ofta en pärla bland serier. Den har tidigare gästspelat i DN men är nu alltså sedan någon tid ett permanent inslag på tidningens seriesida.

Ny på seriesidan är en barnserie, Susanne Fredelius’ ”Doris”. Jag ska kanske inte uttala mig definitivt om den efter att ha läst en stripp, men jag tyckte inte den verkade lovande. Om nu DN vill ha en serie för barn, varför då inte i stället återinföra klassikernas klassiker, Marten Toonders oslagbara ”Tom Puss”?!

”Doris” ersätter inte bara en serie, den redan nämnda ”Pondus”, utan också det hittills fasta inslaget på seriesidan, ”Klassikern”, som nu senast bestod av Johnny Harts ”BC”, en serie som verkligen förtjänar benämningen klassiker. Så då blir det inga serieklassiker i DN mer?

För övrigt saknar jag bland de fasta inslagen på DNs seriesida också Jan Romares olika serier.

När DN går ner från sex till fem serier, görs de nu fem serierna i gengäld i lite större format. Så vitt jag kan se, är detta till glädje bara i ett fall, ”Rocky”. Martin Kellerman är nämligen både ordrik och finstilt, kort sagt ibland svårläst i sitt föregående format, men det hade man ju kunnat lösa genom att göra bara ”Rocky” större – det hade gått, säger mig mitt redaktörsöga – och ha kvar ytterligare en serie.

Blev det alltså bättre så här?

Nej!

* * *

PS Beträffande Frode Øverlis ”Pondus” oroade jag mig i onödan. ”Pondus” har blivit söndagsserie i stort format och i fyrfärg. Utmärkt!

Melodikrysset nr 48 2007

Jag tror att jag har löst dagens melodikryss rätt, men jag hade faktiskt problem med flera av frågorna.

Ta som exempel lodrätt 4. Jag kände så väl igen melodin, men vad hette den? Hur som helst är det enda verb som går in där le.

Och det är klart att jag har hört gladpoplåten ”Pretty Belinda”? Men vem gjorde den i engelskt original? Jo, Chris Andrews 1970, berättar Google.

I ett par andra fall klarade jag svaren med hjälp av ledbokstäver.

Det första var nästan en bravad, eftersom jag klarade efternamnet (tio bokstäver) med hjälp av bara två ledbokstäver. Och jo, Justin Timberlake är född 1981 (ledtråd från Eldeman).

Den brittiska tjejgruppen, den med ”Ladies Night”, klarade jag bums första delen av namnet på, Atomic. Jo, det var Atomic Kitten, bildad 1999, som gjorde den här låten 2003. På Google lär jag mig dessutom, att gruppen består av Natasha Hamilton, Liz McClamon och Jenny Frost.

Slutligen hade jag, som vanligt också svårt att klara TV-signaturen. Till att börja med verkar jag aldrig lägga märke till de här signaturerna. Och i det här fallet – ”Mot alla vindar” – har jag dessutom aldrig sett ett enda avsnitt av serien. Men när jag fick ledbokstäver, dök titeln upp i minnet.

Lättare var det då att känna igen Magnus Härenstam i ”Tajta jeans” och den legendariske sommarprataren med mera Torsten Ehrenmark.

Sångerskan och skådespelerskan med ”The Looptroop Song” var förstås Cher, det vill säga Cherilyn Sarkisian LaPiere. Sarkisian tyder på armeniskt påbrå.

I de fall jag kommer i håg melodifestivalmelodier, brukar det bero på att det är något speciellt med dem. Py Bäckmans ”Stad i ljus” är en sådan låt. Det gick ju i och för sig inte särskilt bra för Tommy Körberg med den i Eurovision Song Contest 1988, men det är en bra schlagermelodi.

Till barnkultursfären får man väl hänföra visan om tre små gummor, de som gick till marknaden i Nora.

Och då är steget inte långt till midsommarfirandet. Vi hörde Håkan Norléns och Rune Lindströms ”Visa vid midsommartid”, som börjar ”Jag lindar av olvon en midsommarkrans”. Du kan hitta hela texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Eric ”Slowhand” Clapton lärde jag mig till fullo uppskatta med min gitarrspelande son Matti Dahl som kunnig guide. Clapton, här med den fina och dessutom personliga ”Tears in Heaven”, är verkligen en fantastisk instrumentalist och även låtskivare. Numera är Clapton rikligt företrädd i våra skivhyllor. Jag har också sett honom live på Globen.

Allra sist en låt som jag också gillar väldigt mycket, Stevie Wonders hyllning till Duke Ellington, ”Sir Duke”. Jag har den nånstans i skivhyllorna i en svensk version, på en LP där – vill jag minnas; jag hittar den inte just nu – bland andra Bengt Hallberg och Tre damer medverkade och Björn Barlach skrev texterna. Men Bengan Janssons dragspelsversion var kul även den.