Poem, ballader och lite blues x 2
2 december 2007 13:57 | Musik, Politik, Prosa & lyrik | 7 kommentarer1970 gav Anders Burmans Metronome ut dubbel-LPn ”Poem, ballader och lite blues” med Cornelis Vreeswijk. Samma bolag, nu Warner-ägt, återutgav den på CD 1990 (Metronome 9031-70900-2).
När nu Bonnier Amigo ger ut en cover av den med moderna svenska artister, startar jag förstås med att lyssna igenom Cornelis’ eget original.
Eftersom detta är producerat av Anders Burman, anar man ju gärna hans ande över arr, val av musiker med mera. Det är säkert rätt det också, men jag råkar veta, att det dessutom finns en annan musikalisk bakgrund. Skivinspelningen hade föregåtts av en folkparksturné, där Cornelis hade kompats av Made in Sweden-musikerna Georg Wadenius, gitarr och elbas, Tommy ”Slim” Borgudd, trummor, och Bosse Häggström, bas, piano och orgel. Made in Sweden låg dock, om jag minns rätt, inte på Metronome utan på konkurrerande Sonet – men eftersom åtminstone Wadenius och Borgudd medverkar på ”Poem, ballader och lite blues”, anar jag influenser också från turnén med Made in Sweden-folket.
Man behöver förresten inte bara ana: Trion från Made in Sweden står för musiken till Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”, som Cornelis sjunger med djup själsfrändskap till den värmländske poeten. Wadenius är också medupphovsman till ”Sonja och Siw”, en ganska typisk Cornelis-text (om en trekant) och musikaliskt oerhört bra. Sammantaget hör de här båda låtarna till CDns bästa.
Den här Cornelis-utgåvan är ovanlig, så till vida att den också innehåller en rad upplästa dikter – Cornelis gav ju också ut poesi i bokform – ibland med aningen musikbakgrund pålagd: ”Apollinaire”, vidare ”Jag”, ”Etta”, ”Ett brev”, ”Predikan”, ”Hemställan”, ”Skulle jagh söria såå wore jagh tokott” (OBS! inte Lasse Lucidors text) och ”Anna själv tredje” (tillägnad Evert Taube).
Ett mellanting mellan dikt och musik är ”En visa till Gagga”, där Cornelis deklamerar till musik av Björn J:son Lindh. I stämning ligger det här nära Jan Johanssons ”Jazz på svenska”.
Och i så fall ska man väl kanske också nämna, att ”Ågren” (där originalet är en norsk folkvisa) låter som ”jazz på norska”.
Över huvud taget rymmer ”Poem, ballader och lite blues” många jazzinfluenser. I ”Huvudlösen för aftonen”, för övrigt en bra låt, nämns till och med John Coltrane.
För det jazziga borgar bland annat medverkan av Rune Gustafsson på gitarr och Palle Danielsson på bas men förstås också att Rune Gustafssons kompis Georg Riedel har skrivit musiken till två av låtarna. Den första, ”Rosenblad, Rosenblad”, fördärvas en smula av lätt symfoniskt smet, men det avslutande numret på CDn, ”En viss sorts samba” i snabbt tempo, är desto mer hörvärd.
Annars tror jag att det är Björn J:son Lindhs medverkan på skivan – som kompositör, som arrangör och som musiker (piano, cembalo, flöjt) – som gör den så jazzigt svängig. ”Fåglar” hjälper han till att göra som visjazz. ”Cool Water – på Den gyldene freden” är otvetydigt jazz.
”Hajar’u de då Jack!” vill jag i brist på bättre etikettering kalla Cornelis-jazz.
”Märk hur vår skugga”, Fredmans Epistel Numero 81 av Carl Michael Bellman tycker jag här görs mer musikaliskt avskalat än materialet på den också fina Bellman-LPn ”Spring mot Ulla, spring!”, där Cornelis ju samarbetade med samme J:son Lindh. Hur som helst låter det här mycket bra.
Ballader, som ju också finns med i titeln, är det mycket lite av på den här skivan. Först som nummer 17 hittar man en riktig ballad, ”Elisabeth” – och den hör inte till Cornelis bästa. ”Transkription till D’Artagnan” är däremot en bra ballad.
Av och till gör Cornelis också riktigt bra blues, för att knyta an till den sista tredjedelen i titeln. ”Blues för Inga-Maj” är hederlig gitarrblues. (Inga-Maj, Sonja och Siw… Det märks att Cornelis hörde till min generation.) En mycket bra låt är ”Hopplös blues” – här märks för övrigt åter jazzinfluenserna.
Ett par av låtarna är så där riktigt vreeswijkska, på det där sättet som vi som hörde honom redan i begynnelsen associerar med honom. ”Generalens visa” hör kanske inte till det bästa i det facket, men ”Morbror Frans” är verkligen Cornelis Vreeswijk på gott och ont.
* * *
Varför har då Amigo valt att göra en cover på just den här skivan? Det normala när man har låtit dagens pop- och viselit tolka storheter som Taube och Vreeswijk har ju varit att låta artisterna välja egna favoriter; ofta har artisterna då också valt att göra några av de mest kända numren av legenden i fråga. Men i det här fallet har man alltså valt att göra nya versioner av låtarna och dikterna på en och samma dubbel-LP, där faktiskt mycket av materialet – hur bra det än är – inte hör till Cornelis’ mest kända.
Jag kan inte säga, att jag har fått något riktigt bra svar, när jag nu också har lyssnat mig igenom ”Poem, ballader och lite blues. Återbesöket” (Amigo AMCD 921, 2007). Medproducent är Nina Ramsby, som själv medverkar med sång och på en rad instrument. Kapellmästare (bas för en mängd duktiga musiker) är Marin Hederos. Den här dubbel-CDn innehåller förvisso några riktigt bra nummer – jag ska strax återkomma till dem – men i många fall förstår jag inte själva ansatsen.
Vi kan ta dikterna först: När vi nu har de här dikterna av Cornelis lästa av honom själv, ska det ju rätt mycket till för att hans texter med en annan inläsare ska få någon ny och intressant valör. Jag kan heller inte se, att ens Ingvar Hirdwall och Kristina Lugn, som medverkar på Amigo-CDn, lyckas med detta och långt mindre då flera av de övriga poesiuppläsarna. En överraskande bra tolkning gör dock Hans Appelqvist av Cornelis’ ”Hemställan”.
En annan knepighet som de som gjorde cover-CDn måste ha ställts inför är det faktum att Cornelis ju, utöver att sjunga egna sånger, inte så sällan tolkade också andras material.
Hans Bellman-tolkningar är således legendariska. I dem fanns Cornelis’ idiom och, tror jag jag törs säga, liv i kombination med Björn J:son Lindhs trollspö. Men vad gör norskan Ane Brun, för övrigt en sångerska jag gillar, av ”Märk hur vår skugga”? Jo, hon relaterar inte till Cornelis utan sjunger en epistel av Carl Michael Bellman – dess värre inte på något särskilt minnesvärt sätt.
Och som jag ser det, har Sofia Karlsson, en sångerska som jag verkligen älskar att lyssna på, ställts inför ett helt olösligt problem, när hon sattes att sjunga Gustaf Frödings ”Ett gammalt bergtroll”. Kanske har avsikten varit att låta Sofia Karlsson sjunga utifrån den bergtagna prinsessans perspektiv, vilket också skulle kunna vara förklaringen till att Made in Sweden-musikernas fullkomligt suveräna bakgrundsmusik här har bytts ut mot nykomponerad av Nina Ramsby. Jag är inte säker på att detta ens teoretiskt skulle gå – läs Frödings text – men det riktigt stora problemet i just det här sammanhanget är, att Cornelis’ tolkning, som det här ju är en cover på, bygger på manlig identifikation, i viss utsträckning till och med på paralleller mellan sångarens respektive skaldens verkliga liv.
Ett liknande problem ställs Miss Li inför, när hon ska tolka ”Sonja och Siw”: Cornelis’ text handlar om en trekant. Jag gillar verkligen, rent musikaliskt, den här versionen, där Sonjas kropp besjungs till våldsam rockmusik. PO Tidholm har i DN (30 november) gjort den intressanta tolkningen, att det här – med en kvinnlig sångare/berättare – skulle kunna röra sig om en trekant med tre kvinnor. Problemet är att texten uttryckligen handlar om en ”yngling”.
I övrigt innehåller de båda CDna nytolkningar av, helt naturligt, blandad kvalitet, nytolkningar som inte ställer lyssnaren, särskilt den inbitne cornelislyssnaren, inför det slags principiella problem som jag anför ovan.
Ett exempel på att man kan göra Cornelis i en modern version och ändå känna att det är Cornelis är ”Transkription till d’Artagnan” med Christian Kjellvander.
Nina Ramsbys ”Rosenblad, Rosenblad”, som glider över från folkton till rockig jazz, är OK men inget mer.
Annika Norlin – Säkert! gör ”Generalens visa” som tung rock – inte så tokigt, men jag gillar inte hennes ä:n.
Stefan Sundström är som väntat riktigt bra i ”Fåglar”. Men Cornelis’ egen version var faktiskt ännu bättre.
Britta Persson gör en mycket bra version av ”Hajar’u de då Jack”. Men den här låten fick, när det begav sig, en extra kvalitet av Cornelis’ personliga tonfall.
Den första låten i den här utgåvan som jag verkligen faller platt för är ”Morbror Frans”, framförd i vanvettigt tempo av Moenybrother. Lysande!
Inte lika bra men ändå klart hörvärd är den reggaerap Ebbot Lundberg och Timbuktu gör av ”Huvudlösen för aftonen”.
Kristoffer Åströms ”Blues för Inga-Maj”, långsam jazzmusik med blueskänsla, är inte oäven den heller.
Klart godkänt får också Thåströms version av ”Cool Water – på Den gyldene freden”.
Förtjänsten med Mattias Hellbergs version av ”Elisabeth” är att han, i Cornelis’ anda, faktiskt gör den som ballad.
Till ”Återkomstens” allra bästa nummer hör Nicolai Dungers ”En visa till Gagga”. Till det bidrar också att det folkmusikaliska draget i melodin framhävs så starkt.
Intressant nog är pendangen ”Ågren” i sin nya version med Dan Berglund också mycket bra – detta trots att draget av norsk folkmusik här är nedtonat.
Jaqees version av ”En viss sorts samba” är däremot inte lika bra – musiken är för stompig för samba.
Allra sist vill jag nämna det som kanske är nyutgåvans höjdare, Dan Viktors ”Hopplös blues”, till största delen med akustisk bluesgitarr, spelad av Viktor själv.
Cover-CDn innehåller ett helt nytt element, som man kan ha eller, oftast, mista: Många av låtarna har försetts med musikalisk prolog eller epilog, ett instrumentalt broderi som tar upp trådar ur melodin i fråga. När det här fungerar som bäst, blir resultatet som i Nils Bergs prolog till ”En visa till Gagga” med dess basklarinettslinga à la jazz på svenska.
Jesper Wadstens fina omslag och illustrationer i texthäftet förtjänar ett särskilt omnämnande.
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Hej Enn
Jag försökte hitta en e-postadress till dig men eftersom jag gick bet på det så skriver jag här istället.
Jo, jag såg att du hade varit med och skrivit en del kring organisationen inom SAP och jag undrar ifall du har några rekommendationer på bra undersökningar och studier utav SAP ur organisatorisk synvinkel. Har precis läst en fältstudie utav SAP i Gävleborg men skulle gärna vilja läsa lite mera.
Så rekomendationer av böcker och häften mottages tacksamt.
Tack för en bra blogg i övrigt!
Comment by Jonas Ryberg — 2007 12 02 15:37 #
Till Jonas Ryberg: Det mesta som har skrivits i form av till exempel avhandlingar berör ideologi, politiska brytpunkter och strategier, inte organisation. Jag skulle i första hand faktiskt rekommendera en bok som inte har vetenskapliga anspråk utan är en debattbok: Jan Lindhagens och Macke Nilssons ”Hotet mot arbetarrörelsen” (Tiden, 1970.)
Själv har jag inte skrivit särskilt mycket om organisation, i vart fall inte i bokform. Jag vill dock påminna om att den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen beskrivs relativt utförligt i min ”VITBOK. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen” (Hjalmarson & Högberg, 2001), som ju annars har fokus på IB-frågan.
Genom åren har det utkommit en rad småskrifter – närmast skrivna för nya medlemmar och intresserade – som kan vara av intresse, om man vill ha socialdemokratins självbild av organisationen:
”Detta är socialdemokraterna” (Socialdemokraterna, 1971)
”Socialdemokraterna. En presentation av Sveriges socialdemokratiska arbetareparti” (Socialdemokraterna, 1973)
”Välkommen i partiet!” (Socialdemokraterna, 1984)
”Socialdemokraterna” (ARE Idé 2 och Socialdemokraterna, 1988)
”En liten skrift om socialdemokratin i Sverige” (Socialdemokraterna, cirka 1990 – tryckår saknas)
”Socialdemokraterna” (Socialdemokraterna, 1995)
”Lite om Socialdemokraterna” (Socialdemokraterna, 2000)
Sannolikt finns det också senare skrifter av det här slaget, men de här är de som jag har i min bokhylla. Det man möjligen kan få ut av att läsa alla varianterna är, om socialdemokratins självbild möjligen har förändrats över tid.
Skrifterna finns med all sannolikhet på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Den ansvarige där för SAPs srkiv, Stellan Andersson, kan säkert ge dig ännu fler bra tips.
Ett liknande perspektiv över tid kan du få genom att gå igenom studiematerial i organisationsfrågor för partimedlemmar, det som en gång i världen kallades A-skolan. Jag ger dig tre exempel hämtade ur min egen bokhylla:
”SAP Organisation” (Socialdemokraterna och Brevskolan, 1967)
”Partiskolan” (Socialdemokraterna-ABF-Brevskolan, 1980)
”Vår organisation. Medlemsutbildning” (Socialdemokraterna, 2001)
En mycket bra källa är partiets årliga (tryckta) verksamhetsberättelser. I dem hittar man bland annat avsnitt om partiets organisation och arbetssätt, också medlemssiffror år för år. Partiets verksamhetsberättelser innehåller också avsnitt om sidoorganisationernas verksamhet.
Slutligen vill jag hänvisa dig till kongresstrycket, de motioner och utlåtanden som sorteras in under rubriken ”Vårt parti”. Som man kan vänta, aktualiserar motionerna i organisatoriska frågor ofta de för tiden i fråga mest brännande frågorna.
Till flera av partikongresserna har det också lagts särskilda, tryckta rapporter i organisationsfrågor, till exempel
”Utveckling av organisation och verksamhet” (1975) – den här rapporten finns också utgiven med kongressens beslut infogade
”Hur ska vi stärka folkrörelserna?”, rapportförslag 1980 – diskussionsfrågor finns i särskilt häfte
”Facklig-politisk samverkan”, 1984
”Partiets inre arbete”, 1984
”Folk i rörelse”, 1991
”Ett parti i människors vardag”, 2000
Sannolikt finns det mer än det här som jag på relativt kort tid (efter besök i bokhyllorna) har lyckats få fram.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 02 16:48 #
Tack tack. Det finns säkerligen mer, men lär nog ta sin lilla tid att gräva fram och kika igenom de här du tipsade om.
Comment by Jonas Ryberg — 2007 12 02 17:20 #
Apropå Annika Norlins ä-n: Nej, östersundsbornas breda ä-n – som ibland nästan låter som tyska ah-n – är gravt oestetiska. Å andra sidan är de öppna ö-na i Östersunds arvfiendestad Sundsvall ännu mer frånstötande. Verkligt intressant är att just det här mycket öppna uttalet av både ö och ä på senare år har blivit det gängse i yngre personers svenska uttal i Stockholm och i kringliggande bygder. Snart kommer kanske vi som i vår uttalsvariant skiljer mellan e-ljud med tre olika öppenhetsgrader (bortsett från vokallängd: /e/ hel; /ɛ/ häl; /æ/ här) och mellan ö-ljud med två eller tre olika öppenhetsgrader (/ø/ röd; /œ/ rött; /œ̞ː/ rör) att betraktas som vandrande språkliga kvarlevor från förra seklet.
Comment by Magnus Andersson — 2007 12 03 0:24 #
Till Magnus Andersson: Intressant – jag visste inte ens att de här ä-na kommer från just Östersund.
Men jag har verkligen funderat över dem, särskilt för att de uppenbarligen så påfallande ofta används av unga människor. Jag har som en teori haft lågstadielärare som försöker lära barnen skillnaden mellan ä och e: ääääääääää, eeeeeeeee.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 03 10:34 #
Nja, jag menade ju inte att de öppna ö- och ä-ljud som nu blir vanligare verkligen skulle ha spritt sig från Sundsvall respektive Östersund.
Om ljuden kommer någonstans ifrån geografiskt sett, kommer de nog snarare söderifrån. (Det mycket öppna ä-et i stadsdialekten i Östersund har jag föreställt mig skulle vara påverkat av det ljud mellan ä och a som finns i den genuina jämtskan, och som brukar skrivas med æ eller kursivt ä i jämtska dialekttexter.)
Det verkar inte finnas någon som vet vad förskjutningen av uttalet av de här ljuden kan bero på. Jag har läst diverse försök till förklaringar till uttalstendensen från både lekmän och fackmän, men inga som verkar troliga. En professor har föreslagit att det hela skulle bero på att några av de medverkande i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter skulle ha haft särskilt öppna ö- och ä-ljud (att språkexponering genom 30 minuter långa TV-program skulle kunna ha sådan inverkan tror jag inte en sekund på), någon annan att inverkan från främmande språks ljudsystem skulle ligga bakom (det verkar mindre otroligt; ibland låter t.ex. det ”nya”, breda ä-et som ett finskt ä). Men i Annika Norlins fall är det alltså inte fråga om något sentida ungdomsuttal, utom om oförfalskat stadsmål från Östersund.
Beträffande lågstadielärarnas roll så har vi haft folkskola etc. sedan 1842. Det vore väl konstigt om småskole/lågstadielärarnas pedagogiska strävanden på detta område skulle ha fått genomslag just nu? (Det är nog inte riktigt rättvist att lågstadielärarna och de märkliga uppfattningar de antas förmedla till de oskyldiga barnen får klä skott för alla möjliga missförhållanden i samhället. Å andra sidan hade jag själv en lågstadielärare som först häpnade över mitt uttal av ordet rör och trodde det var felaktigt, eftersom hon inte kände till att de flesta svensktalande har ett öppnare uttal av ö före r — själv uttalade hon rör med samma ö-ljud som i sjö; senare trodde hon att jag inte kunde uttala sj-ljudet heller, eftersom hon inte kände till att det finns svensktalande som fortfarande använder främre sj-ljud i alla lägen. Hon var från Jämtland. En annan lågstadielärare kunde inte förstå varför jag ”uttalade ser med sj-ljud”, när jag läste meningen ”Tor ser en häst”. Och hon var inte ens från Sydsverige. Man kan inte begära att en småskollärare skall känna till begreppet sandhiförbindelse, men att bl.a. r+s, r+t och r+n i de flesta svensktalandes uttal assimileras till ett enda ljud måste hon känna till, särskilt när hon talar så själv. — Nå, den enda oförlåtliga synd den svenska lågstadielärarkåren kan beslås med är att lärarna på 1970-talet aldrig lyckades förstå att det var en utsökt renässansskrift från 1500-talets början de efter en väl genomtänkt SÖ-reform fick i uppdrag att lära de små eleverna, utan — fyllda av olust skapad av den felaktiga uppfattningen att det i stället vore en nykonstruerad, datoranpassad skrift, nykonstruerad genom sammanbindning av ”textade” bokstäver de tvingades lära ut — skändligen misslyckades med uppgiften, trots tillgång till utmärkta lärarhandledningar och goda pedagogiska hjälpmedel, utformade av landets förnämsta skriftexperter och kalligrafer. Grunden i den metod lärarna inte klarade av att förmedla.)
Nej, skiftningen i uttalet av ö och ä är nog bara en helt normal, spontan förändring av uttalet, en sådan som hela tiden uppkommer i alla levande språk.
Vetenskapsradions Språket tog upp frågan i sin sändning den 22 februari 2005.
Och DN:s språkvårdare Catharina Grünbaum diskuterar den också i en språkspalt den 2 september i år.
För övrigt har jag en privat, sociolingvistisk idé om att vi gärna uppfattar stadsmål som fula, om de hör hemma i städer där det tidigt växte fram industrier och där det därmed tidigt fanns en omfattande, proletariserad arbetarbefolkning med ringa socialt kapital: Exempel: Norrköping, Gävle, Eskilstuna, Västerås, Sundsvall, Malmö. Jag har förstås inga belägg för denna tanke (fast nog vore det intressant att göra en undersökning av sambandet mellan uppfattningarna om olika stadsmåls prestige och städernas historiska sociala strukturer). Men om hovet — och så småningom regering, riksdag, radio och TV — hade fått fast säte i Norrköping i stället för i Stockholm skulle vi inte ha uppfattat norrköpingsbornas snörvlande läten som fåniga, utan tyckt att det vore det tjusigast (eller högfärdigast) möjliga sättet att uttrycka sig på.
Comment by Magnus Andersson — 2007 12 04 0:25 #
Till Magnus Andersson: Så lärda och utförliga kommentarer har jag sällan fått. OBS! jag menar det verkligen som uppskattning.
Ditt allra sista stycke, det om städerna med stor arbetarbefolkning, tyckte jag var särskilt stimulernade att läsa.
Comment by Enn Kokk — 2007 12 04 10:30 #