Badortsdagar i Öregrund 17-19 augusti

Jag är inte någon varm anhängare av riktigt alla stora sommarevenemang här i Öregrund.

Värst var det på den tiden då Roslagsloppet och Expressens Getingloppet genomfördes samma veckohelg, på lördag respektive söndag. Då var varenda gatstump och park i Öregrund packad med tillresandes bilar. Ungdomar utifrån i massor tältade – och skräpade ner – överallt där det fanns något litet utrymme, sov också ibland olovandes över i hammocken i någons trädgård. De söp kopiöst och lämnade drivor av tomma ölburkar och krossat glas efter sig. Pissade och sket i buskagen. Natten mellan lördag och söndag gällde det då att ha grinden låst, men naturligtvis hjälpte inte det heller. Jag och många andra höll vakt i våra trädgårdar långt in på natten; jag har några gånger faktiskt använt fysiskt våld för att förpassa inträngligar tillbaka över staketet.

Med Getingloppet bortopererat och kulmen alltså under en enda dag under veckohelgen är Roslagsloppet numera ett uthärdligt evenemang. Men helst lämnar jag fortfarande inte huset och trädgården medan det pågår. Innehåll, publik och livsstil är liksom inte min bag.

Så har jag då bekänt min snobbism.

Raka motsatsen är då senare års säsongavslutande badortsdagar i Öregrund.

Inte så att jag socialt och kulturellt känner mig hemma heller i den badortssocietet från förra sekelskiftet, som fanns här när Öregrund var en fin och ansedd badortsidyll vid havet, det som badortsdagarna knyter an till.

Men skalan är mänsklig, och programmet innehåller trevliga och intressanta punkter.

Årets badortsdagar äger rum kommande veckohelg, 17-19 augusti:

Fredag 17 augusti

16.00-20.00 Öppet hus på Hembygdsgården
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

15.00-17.30 Bouletävling vid tennistältet
För tremannalag.
Arr: SPF Havsörnen Öregrund

19.00 Badortsvandring – Samling vid Societetshusets trappa
En guidad vandring runt badortskvarteren.
Arr: Öregrundsguiderna

18.00 Jazzmusikalisk cabaret – Societetshuset
En kväll i Louis Armstrongs fotspår med
Björn Sjödin/Peter Lind and the Cabaret Band.
Inträde 140 kronor. Förköp Öregrunds Turistbyrå.
Arr: Björntjänst, Nytta och Nöje/ Lions

Lördag 18 aug

10.00-17.00 Gammeldags marknad längs med Rådhusgatan
Arr: Nytta och nöje / Lions

10.00-15.00 Tipsrodd runt hamnen – Start Hasselbackspiren
För vuxna och barn.
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-17.00 Veteranbåtsuppvisning – Hasselbackspiren
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

10.00-15.00 ”Dunk-Dunk” – Hasselbackspiren
Prova på att åka tändkulebåt.
Arr: Öregrunds Båtklubbs Veteranbåtssektion

10.00 Öregrundsrundan – Start/målgång Scenen
Anmälan på Turistbyrån Öregrund alternativt anmälan på Badortsdagen kl 08.00-09.30 vid start.
Startavgift: Över 16 år 50 kronor
Under 16 år 30 kr
Arr: ÖIK

11.00 Invigning av Badortsdagarna vid stora scenen följt av det traditionella Badortsdoppet.
Invigningstalare: journalisten, historikern och öregrundskännaren Stig Sandelin.
Var med och tävla om det prestigefyllda vandringspriset skänkt av Roland Kallström. Anmälan till Badortsdoppet sker på Öregrunds Turistbyrå tel. 0173-305 55
Baddräkter i begränsat antal finns att hyra på Turistbyrån.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.00-17.00 Hembygdens dag på Hembygdsgården
Kaffeservering, hantverkare och underhållning av Småländska paviljongsorkestern.
Arr: Öregrunds Hembygdsförening

11.30 Mässingsorkestern Blåslaget underhåller – Scenen
Oktett med trumslagare. Alla från Sala.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

11.45 Skötbåtstävling
Start i hamnen. Målgång beräknas till cirka 12.45.
Arr: Gräsö Skötbåtsförening

12.00-15.00 Öregrunds bibliotek håller öppet.
• Utställningar:
* Ralf Wiberg, Harg, akvareller.
* Roland Lundegård, Öregrund, modellbyggen av gamla
skolan och rådhuset samt fartyg från Öregrund.
* Ingegärd Lundegård, Öregrund, vykort från
badortsepoken.
• Via DVD visas gamla privata filmer från Öregrund.
• Stig Sandelin finns med sin öregrundshistoria på DVD. Den finns idag att köpa och behållningen går till Lions.
• Vernissage i Rådhussalen 11.00-18.00
Skärgårdsvyer och porträtt; oljemålningar av Alf Rådström, Öregrund och Ylva Lindberg, Saltsjö-Duvnäs.
Arr: Kulturnämnden / Biblioteket

12.00-16.00 Öppet hus Vävstugan (gamla polishuset)
Öregrund/Gräsö vävförening visar sin verksamhet i de anrika lokalerna.
Arr: Öregrund-Gräsö vävförening

12.00-16.00 ”Öregrunds Hafsbadsanstalt” – Strandhotellet
Kom och njut av hälsobringande massage av nacke, axlar och rygg, mjuk- och fuktgivande ansiktsbehandling och fotbad med efterföljande fotmassage. Avsluta med kaffe och Roslagspunsch på Strandhotellets veranda. Underhållning av Blåslaget och Honey Jam.
Arr: ”Aloeveratjejerna”, ”Massörerna”, SPF Havsörnen och Strandhotellet

12.00-17.00 Öppet hus på Societetshuset
Servering av kaffe och hembakat bröd. Bälgadraget spelar under eftermiddagen. Underhållning av G-klaven kl. 13,00 och 15,30.
Arr: PRO

12.00 Barnkören Busungarna – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.00 Brunnshusspelet – Bryggan Brobänken i hamnen
Lustspel i badordstidens anda av ensemblen ur Österby Herrgårdsspel.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

12.30 Barnkarneval – Från Turistbyrån till Hembygdsgården
Låt fantasin flöda! Klä ut dig till vad du vill! För barn mellan
0-13 år. Alla som deltar får pris. Efteråt blir det lekar, skoj och saft.
Arr: Nytta och Nöje, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Veteranbilsuppvisning – Scenen
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.00 Badortsvandring – Start vid Societetshusets trappa.
Lär dig mer om Öregrund som badort runt förrförra sekelskiftet. Följ med på en guidad tur genom de gamla kvarteren och kanske har du turen att träffa på några kända ”öregrundsprofiler” såsom dr Westerlund och Lubbe Nordström.
Arr: Öregrundsguiderna

13.30 Barnunderhållning – Hembygdsgården
”Det försvunna skrattet”. En sång- och dansföreställning för barn från 4 år där barnen själva är aktiva i spelet.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

13.30 Prisutdelning för Skötbåtstävling – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

14.00 Lådbilsrally – Hembygdsgården
Bygg din egen lådbil och visa vad den går för! Ålder 7-12 år.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.00 Honey Jam – Scenen
Honey Jam är en dixielandorkester med bara damer. ”Vi är glada och spelar glad jazz.”
Arr: Nytta och Nöje / Lions

14.30 Dräkt- och hattparad – Turistbyrån
Badortsdagarnas höjdpunkt! Visa upp dig i mormors dräkt,
grannens hatt eller sök efter fynd på vinden…
Anmälan till turistbyrån som även är startplats för paraden. Alla deltagare premieras i denna uppvisning. En jury ger hedersomnämnanden till de bästa i varje klass.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

15.30 Prisutdelning för tipsrodd samt lotteridragning – Scenen
Arr: Nytta och nöje / Lions

15.40 Båtparad med veteranbåtar
Arr: Föreningen Allmogebåtar, Arbetslag Norra Roslagen

19.00 – cirka 20.30 Konsert med Trio ALTE KAMERADEN – Societetshuset
Några av de största melodisuccéerna från den glada badortsepoken 1900-1930 väcks här till nytt klingande liv.
Leif Bergman, sång till luta
Per Sandklef, violin
Leif Thuresson, piano
Biljettpris 140 kronnor vid entrén, förköp 120 kronor på Öregrunds Turistbyrå och Biblioteket.
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Mäktig eldshow av Eldsjälarna Efrit från Uppsala – Hasselbackspiren
Arr: Nytta och Nöje / Lions

21.00 Dans på Strandhotellet
Arr: Strandhotellet

Övriga aktiviteter under lördagen
• ”Stallet” vid Kyrkans hus och Hantverksboden Ekan, har öppet under dagen. Småländska Paviljongsorkestern medverkar.
• Ponnyridning
• Konstapel på stan
• Höghjulingar
• Positivhalare
• Försäljning av lotter.
• Scoutbåten Kerstin finns på plats.
• Badortspunsch från Norrtelje Brenneri serveras på stadens restauranger.

Söndag 19 augusti

11.00 Friluftsgudstjänst – Hembygdsgården
Kyrkkaffe och deltagande av Småländska Paviljongsorkestern.
Arr: Öregrund/Gräsö församling, Öregrunds Hembygdsförening

13.00 Badortshelgens unika ”antikrunda” – Societetshuset
Kom och få dina antikviteter värderade. Max 2 objekt/person. Kaffeservering
Arr: Nytta och Nöje / Lions, PRO

Arrangörerna manar avslutningsvis: Kom till Badortsdagarna i tidsenlig klädsel, även om du inte tänkt ställa upp i dräktparaden – det kan löna sig!

***

Vid val av näringsställen har jag själv tidigare, på grund av matsedel och miljö, rekommenderat

Ankargården, Telegrafgatan 12 – man viker upp på denna tvärgata från Rådhusgatan, bakom Apoteket/Vårdcentralen. Utomhusservering på gården, men det finns också plats inomhus.

Floras trädgård, Västergatan 20. Utomhusservering i stor och vacker trädgård. Café med hembakt bröd och lättare luncher. Fantastiskt vacker miljö.

Köket Grill : Café, Strandgatan 12. Däck en trappa upp från hamnpromenaden, utsikt över hamnen.

Strandhotellet med Seglarbaren, Västergatan 1 (ingång även från hamnpromenaden, via trappa). Utiskt över piren och mot Gräsö.

***

Själv kommer jag tyvärr bara i begränsad omfattning att kunna ta del av årets badortsdagar. På lördag har jag nämligen oppositionsgruppen (s + v + mp) i kulturnämnden Uppsala hos mig här i Öregrund på planeringsöverläggning. Men kanske kan vi smita i väg en stund och titta på åtminstone något.

Men alla ni övriga: Ta gärna en tur till Öregrund under badortsdagarna. Det är värt besväret.

Städsommar med Susanna Alakoski

Sommarprogrammen i radions P1 pågår fortfarande. Många av dem är inte särskilt märkliga. I går lyssnade jag till exempel med ett halvt öra på Christer Fuglesangs program, som varken när det gällde innehållet eller musiken lyckades fånga mitt fulla intresse.

Men det finns undantag.

Ett sådant var dagens sommarprogram med författarinnan Susanna Alakoski.

Det hade ett mycket tydligt klass-, köns- och invandrarperspektiv. Det hon talade om var självupplevt, vilket gav programmet dess styrka.

Alla dessa tre perspektiv löpte samman i hennes attack på borgarklassens nya städsubventioner; hon kallade för övrigt vid ett tillfälle sitt program ironiskt för ”Städsommar”. Hur man efter att ha hört det här programmet fortsatt kan tro på värdet av pigavdrag övergår mitt förstånd!

Argumentationen blev inte svagare av att den beledsagades av musik, vald med humor: Monica Zetterlund med ”O, vad en liten gumma kan gno”, ”Teskedsgummans städvisa” (”Diska och städa och sopa och gno”) och ”Pippi skurar golv”.

Att programmet hade ett tydligt arbetarklassperspektiv hindrade henne inte från att, helt berättigat, markera mot det mansperspektiv som envist har levt kvar också inom arbetarrörelsen. Hon illustrerade det senare bland annat genom det potpurri av kända arbetarsånger hon spelade i början av programmen: ”Internationalen”, ”Arbetets söner”, ”Första maj”, ”Vi bygger landet”, även den finska ”Punalippu” med Reijo Frank (jag har den själv på skiva). Jag hör till dem som älskar de här gamla sångerna. Men jag inser självfallet också, att de är genomsyrade av ett manligt perspektiv. Och jag tyckte det var fantastiskt kul, när Susanna Alakoski som kontrast till allt detta spelade ”Mamma byggde landet” med Karin Nielsen med flera.

Om den flerdubbla bördan människor av hennes sort – arbetarklass, kvinna och invandrare – har fått bära (och fortsatt får bära) har hon skrivit en prisad roman, ”Svinalängorna” (Bonniers, 2006), och också i sitt sommarprogram återvände hon till Fridhem (bokens Svinalängorna) i barndomens Ystad.

Hennes perspektiv är annars inte hjärtnupet, ömkande eller nostalgiskt. Sina finska föräldrars flytt till Sverige på 1950-talet betecknade hon inte som nödtvungen arbetskraftsinvandring – hon kallade glatt föräldrarna för ”äventyrsinvandrare”. Men sen spelade hon ändå ”Satumaa” med Reijo Taipale, en finsk tango. Finsk tango med dess märkliga blandning av svårmod och kärlek gör åtminstone mig svårt nostalgisk i sinnet, på gränsen till tårögd.

Musiken i Susanna Alakoskis sommarprogram var över huvud väl vald; mig tilltalade den starkt. Där fanns Bob Dylans ”Hurricane”, Leonard Cohens ”I’m Your Man”, Bertolt Brechts och Kurt Weills underbara ”Alabama Song”, Sofia Karlsson med Lars Forssells tolkning ”Jag står här på ett torg” av Boris Vians ”Le déserteur” och så ett par låtar av och med Stefan Sundström.

Den här, som för övrigt har ingått i en valdiktsamling, redigerad av Thorstein Bergman (”Människans röst”, P M Bäckströms förlag, 1994), har jag ett antal gånger spelat vid de program med politisk musik jag då och då gör i olika föreningar:

Nån har slagit upp ett hål

Text och musik: Stefan Sundström, 1994

Över stan så hänger stjärnorna, hotar med att falla ned
Ja, det far så mycket märkligt genom luften
På en nattbusskarusell runt, runt genom sovande kvarter
Vill Nefretite flyga buss men hon får aldrig upp den

Men dom som lyckas far till Bryssel nu, tar en grogg högt över stan
Skålar för att Gubben Grå han har fått sparken
Flygvärdinnor ler som änglar, men i styrhytten bor Fan
Så tillitsfullt dom störtar emot marken

Nån har slagit upp ett hål
Och utanför står änglarna på rad
Nån har slagit upp ett hål
Nu faller alla stjärnor över stan

Vi gömmer oss i källarhål med stjärnljus-stroboskop
I vårt eget lilla fega Cosmonova
Stjärnor på dekis och en måne som ett svart och hotfullt hål
Jag borde sluta yla nu och gå och lägga mig och sova

Men varje gång jag blundar ser jag Nefretites buss
som ett rymdskepp utan tillstånd att få landa
Som att fastna i en dataloop, som att be djävulen om skjuts
Man ser hans bockfot först när man ber honom att stanna

Nån har slagit upp ett hål…

Nån börjar snurra himlen som ett jätte-stroboskop
Dom privatiserar Venus för mediabruset
Dunkelspel och Calle GoddagsPilt, ja dom har horoskop
Men det är båg för stjärnorna far snabbt som ljuset

Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film
Folk ler som flygvärdinnor i ett JAS-plan
Medans vi dansar runt på marken i en loop och som dom vill
Medans Adolf slöjdar flitigt på sin gaskran

Nån har slagit upp ett hål…

(Låten finns på följande album med Stefan Sundström: ”VitaBergsPredikan”, 1994, ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, 1999 och ”Golden Hits”, 1998.)

Till Alakoskis styrka hörde slutligen också, att hon klarade att skildra de arbetarklass- och invandrartäta miljonprogramsområdena både med kärleksfull förståelse (de som flyttade in i miljonprogramhuset tyckte att de hade fått det fantastiskt: modernt och fint) och med kritik av deras baksidor (den bristfälliga miljön, ghettoiseringen, den sociala utslagningen – synd bara att hon endast hann nämna, inte spela också Ulf Dagebys och Nationalteaterns ”Barn av vår tid”).

Den som är intresserad av den politiska Susanna Alakoski, med tonvikt på hennes kvinnliga klassperspektiv, rekommenderar jag att läsa hennes bidrag i Ordfront-antologin ”Tala om klass” (2006), där för övrigt även till exempel Anneli Jordahl, Elsie Johansson, Doris Dahlin och Lo Kauppi medverkar.

Sommarlovsföljetongerna i radio

Till Birgittas och mina morgonvanor under sommaren hör att lyssna på sommarlovsföljetongerna i radions P1. Det gjorde vi naturligtvis redan när det fanns barn i huset som ville lyssna. Men vi har aldrig upphört med denna vana, heller när barnen var utflugna ur boet.

Jag har sålunda genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks “Tordyveln flyger i skymningen“. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

Om boken och radiodramatiseringen finns mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Följande finns också där, men eftersom Maria Gripes ”Agnes Cecilia” den här sommaren har gått som radioföljetong, återpublicerar jag den del av texten, som rör den här boken.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes “Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes “Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med “Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I “Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

***

I raden av årets sommarlovsföljetonger såg jag, med det här som utgångspunkt, särskilt fram mot att få höra en dramatisering av ”Agnes Cecilia”.

Men jag blev besviken. Jag tyckte inte dramatiseringen var lyckad. Det var för många otydligheter och för mycket (ofta svåruppfattad) monolog från huvudpersonens sida. Trots att jag alltså har läst boken tidigare och till och med har skrivit om den, hade jag i den här radioversionen ibland svårt att uppfatta handlingen.

***

Desto mer har jag uppskattat den senast avslutade följetongen, Edith Nesbits ”Dickie Harding”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1980 (10 januari) skrev jag i en sammelrecension av flera böcker: ”Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta.”

Fantastika

I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga P Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel “Skattsökarna“, saknar inte socialt budskap! I “Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i “Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen “Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

Nesbits ”Dickie Harding” hade jag tidigare inte läst, när jag nu hörde den som sommarlovsföljetong. Jag förstod dock mycket snart, att den har ett samband med hennes ”Huset Ardens gåta”. Dickie Harding är släkt med barnen i ”Huset Ardens gåta”; i själva verket är hans namn en förvanskning av Richard Arden. Och mycket av det övriga spännande, skattsökeriet, tidsförflyttningarna till 1600-talet, Mullsorken och annat sådant, finns också i den här historien.

Och så är historien, också i sin radioversion, rasande bra berättad: spännande, begriplig för lyssnaren.

Den här sommarlovsföljetongen ber jag att få tacka för.

Slutligen: varför i all sin dar ger inte Rabén & Sjögren ut den här boken och övriga böcker av Edith Nesbit – samtliga mästerligt översatta av Jadwiga P Westrup – i sin ungdomsklassikerserie?

Svart plan

Lennart Nyblom (1915-1994), signaturen Red Top, var under många år en av de mest läsvärda kåsörerna på Dagens Nyheters Namn och Nytt. Han hade hjärtat till vänster – ett av hans kända ironiska yttranden är ”Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor”. När jag bad honom om det, satte han sig glatt och villigt i juryn för en valvisetävling vi inför ett av 1970-talsvalen hade i Aktuellt i politiken (s).

Mindre känt är att han också var författare, och då tänker jag inte främst på hans samlingar med egna kåserier. Han var till och med ungdomsboksförfattare.

1948 gav han till exempel ut äventyrsboken ”Svart plan”. Den återutgavs 1953 som nummer 8 i den ungdomsmotsvarighet till FiBs folkböcker som Folket i Bilds förlag startade i samarbete med Rabén & Sjögren och LTs förlag. I denna utgåva är boken illustrerad och med omslag av Hans Arnold. Jag hittade den nyligen vid mitt besök på loppmarknaden i Norrskedika och köpte den givetvis.

Vad jag kan minnas, läste jag den aldrig i min egen slukarålder, men nu har jag gjort det.

Att jag inte läste den på den tiden då jag slukade pojkböcker kan ha att göra med att den, särskilt inledningsvis, är skriven med sikte på en publik av pojkar som är starkt intresserade av flyg och teknik; det var aldrig jag. Jag läste för all del Biggles-böckerna av W E Johns men då för rafflet, inte för att jag i grunden var intresserad av flyg och flygplan, ännu mindre av hur de senare fungerade.

Men också ”Svart plan” övergår ganska snart i raffel: Två moderlösa svenska pojkar, Christer och Mac, rymmer till Sydamerika, närmare bestämt till sin far som är säkerhetsansvarig på ett flygbolag i den fiktiva staten Corriente. De gör det genom att tjuvåka i bagageutrymmet (!) på ett plan, som via London, Lissabon och Dakar för dem till landet där pappa bor. Redan den flygfärden innehåller hart när otroliga element.

Men värre ska det bli. De får, i avvaktan på att bli tvungna att återvända hem till skolan, tillfällig anställning hos det flygbolag där pappan arbetar. Flygbolaget drabbas trots minutiös säkerhetskontroll av en serie oförklarliga motorhaverier, alla dock – vilket är ytterligare ett otroligt element i berättelsen – utan dödsolyckor som följd. Men resultatet av haverierna är illa nog: bolaget får dåligt rykte och flygförbud, och ett konkurrerande bolag får koncession på bolagets viktiga linje till Rio.

De svenska grabbarna börjar nu leka detektiver.

Läsaren anar tidigt vad som ligger bakom ”olyckorna” – titeln, ”Svart plan”, ger för övrigt en ledtråd till var de skyldiga ska sökas. Men vilka är det som, konkret, utför sabotagen? Historien om detta är spännande och mycket rappt berättad. I detta inkluderar jag både räddningsexpeditionen in i djungeln – åter med ganska otroliga inslag – och slutrafflet på en tjurfäktningsarena.

Miljöskildringen är ganska väl genomförd, inklusive i det att den ger en realistisk skildring av den tidens politiskt instabila och korrupta syd- och mellanamerikanska republiker. Boken innehåller dock åtminstone ett mycket tidstypiskt uttryck, som aldrig skulle ha passerat dagens förlagsredaktörer: invånarna i Corriente beskrivs som varande av en annan art. Dock finns det inget nedsättande i att människor i ett tidigare avsnitt av boken, det om mellanlandningen i Dakar, kallas negrer – det var det gängse och helt neutrala uttryckssättet på den tiden.

Själv är jag, som ju växte upp i 1940- och 1950-talens Sverige, mer överraskad över ett annat inslag i handlingen: Bokens 16-åriga hjältar röker och dricker vin vid upprepade tillfällen, erbjuds också detta av sin egen far. Även om sådant inte förekom eller accepterades i min hemmiljö, kan det ju i och för sig ha förekommit i andra miljöer och socialgrupper. Men i en ungdomsbok – normalt aldrig!

Också på en annan punkt är ”Svart plan” mer frispråkig än de flesta ungdomsböcker på den tiden. De svenska killarna blir milt talat betuttade i pappans sekreterare, Eva Duarte. Men deras beundrarlovar kring den unga damen får ett ganska försmädligt slut: Föremålet för deras kärlekslåga förlovar sig i slutet av boken med – pappa.

Dagar med Anna och Ella

När alla gästerna hade åkt hem från det stora trädgårdskalaset förra söndan, blev alltså Anna och Ella kvar hos oss i Öregrund. Här kan du se Anna vilande i min säng.

Under måndagen ville Anna och Ella åka till det närbelägna Norrskedika. På vägen hit i söndags hade de nämligen varit inne på den stora loppmarknaden där och sett ett skrivbord, som skulle passa i Ellas rum hemma i Rinkeby. Alltså åkte vi i Annas bil till Norrskedika, konstaterade att skrivbordet fanns kvar och köpte det – Birgitta och jag betalade, för vi kom överens med Ella om att det här kunde vara en present i förväg inför hennes elvaårsdag den 25 oktober. Skrivbordet var inte större än att det fick plats i bakluckan på Annas bil och kunde alltså på så sätt tas med hem till huset i Rinkeby.

Själv gjorde jag ett par bokfynd på loppmarknaden, köpte ett par av FiBs ungdomsböcker från tidigt 1950-tal. Den ena, Åke Holmbergs ”Skuggornas hus”, har jag redan skrivit om. Mina läsintryck av Lennart ”Red Top” Nybloms ”Svart plan” kommer strax.

Ella är, vad gäller intresse för läsande, en avvikare från alla de bokmalar i olika generationer som finns i den här familjen. I stället är hon som fastklistrad vid TVn, ser hellre filmade böcker – i det aktuella fallet ”Karlsson på taket” – än läser Astrid Lindgrens original. En natt, när jag skulle gå på toa, hittade jag henne strax före fyra på morgonen i TV-rummet; hon har en något säregen dygnsrytm och är dessutom lite av en orolig ande. Men jag sjasade henne förstås då i säng.

Om hennes talang inte ligger i läsandet och skrivandet, tar hon igen det på annat: är mycket duktig på att måla (med vattenfärg) och gör det också flera gånger under vistelsen hos oss.

Men tillbaka till besöket i Norrskedika.

När vi är klara med handlandet, sätter vi oss en stund i loppmarknadens – den är inhyst i den före detta pepparkaksfabriken, som Anna på sin tid gjorde skolutflykt till – utomhuscafé, dricker kaffe och läsk i skuggan av ett stort träd. Det är en mycket varm dag.

Väl hemma i Öregrund beslutar vi oss för att vara lata med matlagningen den här dagen.

Lunch äter vi således under ett annat träd i ett annat utomhuscafé: Floras trädgård i Öregrund. Anna har faktiskt inte varit där sedan gamla pensionat Västerport blev Hotell Floras trädgård. Floras trädgård har i sommar utvidgat från att bara ha varit café till att också servera lättare luncher. I mitt fall blev det rostbiff med potatissallad.

Medan vi vuxna pratade, testade Ella hängmattan och gungan och tittade in i det lusthusartade lilla huset längst nere i trädgården. Vi avslutade med att ta en titt på trädgården och blomrabatterna, där bland annat höstanemonerna blommade.

På eftermiddagen gjorde tjejerna en badutflykt, men sen fortsatte kvällen i samma matlata stil: Vi lyckades, möjligen genom en extra ansträngning från innehavarinnans sida (tack!), få ett bord för fyra på populära Köket grill : café nere i hamnen. Också det här är ett nytt ställe; det fanns inte, när Anna tillbringade en rad barndomssomrar här i Öregrund. Vi äter åter av den utmärkta grillbuffén. Ella får dessutom en alkoholfri jordgubbsdrink som hon först förkastar men sen vill ha mer av.

Ella gillar att bada, vilket leder till att även jag kommer med på några badutflykter.

En eftermiddag tar vi oss ner till klippstranden som finns raka kursen från oss på Håkanssonsgatan ner till havet. Vattentemperaturen är behaglig och solen skiner.

Sista eftermiddagen Ella är kvar hos oss – Anna har redan åkt hem till Rinkeby; hon har uppdrag att sköta – gör vi ytterligare en badutflykt, nu till vårt gamla favoritställe i tallparksområdet. Medan vi promenerar mot Tallparken börjar det falla regndropp, allt mer ju längre vi kommer. Men vi vet råd: söker skydd under taket till den gamla dansbanan på berget bakom tennisbanorna och omklädningsrummen. Allt fler kommer på samma idé. Snart är dansbanans sittbänkar och golv fulla av folk som passar på att äta sin medhavda lunch, medan regnet drar över.

Men regnet drar över.

Snart kan vi promenera stigen ner mot badviken utan att bli våta. Och så promenerar vi stigen längs efter den långa nakenbadstranden bort mot vårt mål, skyttevärnet och vårt badberg där bakom.

Här finns en länk till Kerstins bilder från Tallparken och vårt badställe där.

Jag visar Ella den perfekta rännan att promenera ut i vattnet, men hon föredrar att kana rakt ner i vattnet. Den här dagen är vattnet aningen kyligare men fortfarande klart badbart.

När molnen åter börjar dra ihop sig, klär vi på oss och promenerar hem.

Nästa morgon, när Ella ska åka vidare, hinner hon ta ytterligare ett dopp tillsammans med mormor. Därefter sätter Birgitta henne på bussen mot Uppsala, där morfar Bengt och hans fru Inger tar emot för vidare befordran i bil via Wiks slott till Annas eget sommarställe i Ekolsund vid Mälaren.

Melodikrysset nr 32 2007

Vi får väl se om det fortfarande funkar att lägga ut en text på bloggen i dess hittillsvarande webhotell. Men melodikrysset är färskvara, så jag gör ett försök:

Det svåraste, för mig vill säga, i dagens melodikryss var ”Vi kan gunga”, som i Melodifestivalen 2005 sjöngs av Jimmy Jansson. Honom har jag inget som helst minne av och inte av melodin heller. Jag fick googla.

Däremot klarade jag, helt utan Eldemans ledtrådar, omedelbart vem som har skrivit texten till ”Uti Rio de Janeiro”, som här sjöngs av Ulla Billquist. Textförfattaren kallade sig Gus Morris men hette egentligen Gustaf Wahlenius. Musiken skrevs för övrigt av Kai Gullmar.

Också i övrigt bestod dagens melodikryss av en blandning av gammalt och nytt.

Till det riktigt nya hörde Per Gessles ”En händig man”.

Någorlunda moderna är också Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”, som här spelades av Lars Roos, och Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, som börjar ”Inte ett moln, så långt ögat kan nå”.

Äldre musiklyssnare som jag tyckte förstås att det var minst lika lätt att identifiera Rudolf Frimls ”Donkey Serenade”, som här skulle ge pluralen åsnor, och Ralph McTells ”Streets of London”.

Ytterligare en europeisk huvudstad, Paris, förekom i dagens melodikryss: Vi fick höra ”April In Paris”, dock tyvärr inte med upphovsmannen, pianisten och orkesterledaren Count Basie.

Veckans klassiker var ”Kejsarvalsen” av Johann Strauss d y. Den här wienervalsen skulle ge titeln kejsare.

Till klassikerna vill jag för min del också räkna Evert Taubes (ET) ”Calle Schewens vals”, där det bland annat förekommer nyslaget hö.

En vid det här laget klassisk sångerska är Edith Piaf, som här fick sjunga ”Non, rien de rien”. Trots att hon är död, medverkar hon med sin sång på den aktuella filmbiografin ”La vie en rose”.

Ett annat slags film, för barn, förekom också i dagens kryss. Vi fick höra signaturmelodin till Leif Krantz’ mycket suggestiva ungdoms-TV-deckare ”Kråkguldet”. Signaturmelodin har för övrigt skrivits av Thorstein Bergman, som ni har mött som skribent här på bloggen ett par gånger. Jag vill för övrigt också rekommendera Leif Kranz’ ”Kullamannen”; båda de här filmerna finns numera att köpa som DVD.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa, ”What a Day For a Daydream” – ordet dagdröm skulle här ge dröm. Det är en härlig låt, signerad Lovin’ Spoonful.

***

Letar du efter något svar till det allra senaste Melodikrysset. Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag (ibland söndag).

Info från webmaster

Webbhotellet hävdar att deras databasservrar inte tål belastningen och de gjorde något oannonserat ingrepp i förmiddags som medförde att bloggen har legat nere och dessutom har kontot blivit uppsagt. Jag har återställt detta nu och ser om bloggen får ligga ute här tills vi har flyttat den till ett vettigt webbhotell.

Skuggornas Hus

Åke Holmberg (1907-1991) är, med rätta, mest berömd för böckerna om Ture Sventon.

Men han har skrivit många andra läsvärda böcker också. Jag vill till exempel påminna om bilderboken ”Lilla spöket” från 1967.

Som sig bör blev han belönad med pris: Svenska Dagbladets litteraturpris 1948 och Nils Holgersson-plaketten 1961.

Liksom Astrid Lindgren hörde han till Rabén & Sjögrens stall av med tiden allt mer ryktbara barn- och ungdomsboksförfattare, och när Folket i Bild 1952 i samarbete med Rabén & Sjögren startade en ungdsomvariant av sin folkbokserie, var de två första titlarna Astrid Lindgrens ”Britt-Mari lättar sitt hjärta” och Åke Holmbergs ”Skuggornas Hus”.

”Skuggornas Hus” hade ursprungligen utkommit 1946, och jag läste den med stor behållning någon gång i slukaråldern. Här om dan var jag tillsammans med Birgitta, Anna och Ella till den jättelika loppmarknad, som härbärgeras i den före detta pepparkaksfabriken i Norrskedika – Ella fick i förväg ett skrivbord i födelsedagspresent från mormor och mig – och hittade där också ett par av de tidigaste numren i FiBs ungdomsbokserie, bland dem ”Skuggornas Hus”.

Vilket förstås ledde till att jag läste om den.

Boken håller än i dag; den borde snarast återutges. Dagens ungdomar skulle sannolikt finna den väl mycket kommaterad (ungefär som min blogg; jag lärde mig satslära och kommatering i 1940- och 1950-talens svenska skola), men säkert skulle de tycka, att historien var spännande och väl berättad, också väl illustrerad av Ragnar Lindén; omslagsbilden i färg är dock signerad Hans Arnold, suggestiv i stilen han också.

Ture Sventon-böckerna har ju formen av parodier på deckargenren och blir maximalt njutbara för den som känner till schablonerna i denna. Det gjorde den unga publiken, när Åke Holmberg publicerade Ture Sventon-böckerna. Det fanns på den tiden en uppsjö av ungdomsdeckare, som förstås i sin tur hämtade förebilder i deckarlitteraturen för vuxna. Åke Holmbergs ”Skuggornas Hus” är i själva verket ett bra exempel på deckare för unga, till och med en lysande bok i genren.

Det senare gäller så väl miljö som psykologi och handling.

Miljön är det efterkrigstida Sommarsverige med skolpojkar på lov. Bokens båda huvudpersoner, Bo och Alf, kommer från mindre välbeställd respektive lite bättre ställd medelklass – annars skulle ingen av deras familjer ha haft råd att hålla sig med sommarställe i den tidens Sverige – och de hamnar i ett släktdrama, som tilldrar sig i övre medelklass med pengar att girigt sträva efter.

Boken börjar som en solig sommarlovsskildring, men snart går mörka underströmmar genom handlingen. Det börjar i sommarhuset hos den faderlöse och överbeskyddade Alf, som har bjudit sin klasskompis Bo att komma och hälsa på en del av sommarlovet. Åke Holmberg skildrar med små medel och ganska trovärdigt det händelseförlopp, som får Alf att besluta sig för rymma hemifrån – och ta vännen Bo med sig.

Deras rymmarstråt genom ett lantligt landskap är väl tecknad, men den riktigt spännande delen av handlingen tar sin begynnelse, när de, genomvåta, frusna och hungriga, knackar på i det nedsläckta och till synes öde Skuggornas Hus.

Genom ett förväxlingsdrama tror husets innehavarinna, en ensam gammal dam, ”faster” Anna, att de båda rymlingarna är hennes brorsbarn, tvillingarna Alf (!) och Arne, som efter femton år har återvänt från Argentina. Den här förväxlingen bidrar också till att den gren av damens släkt, som de senare träffar i den betydligt flottare sommarvilla, Forest Hill, som ägs av hennes bror Gottfrid, inte förstår att pojkarna inte är de som Anna tror att att de är. Vi talar nu om Gottfrid och så om de fyra flugorna (faster Annas uttryck) som surrar omkring honom för att komma åt hans pengar.

I själva verket, berättar faster Anna för pojkarna, har hon nyligen hindrat ett mord på Gottfrid: hon tog den medicinburk (med ett specialpreparerat piller) någon – men vem? – ställde på Gottfrids nattduksbord. Alf och Bo (den senare av henne alltså antagen heta Arne) får bokstavligen i uppdrag av henne att ta sig till Forest Hill och avslöja vem av ”flugorna” som vill mörda Gottfrid.

Också skildringen av vistelsen på Forest Hill har många intressanta poänger. Den ändar i att farbror Gottfrid faktiskt dör – han, med sitt svaga hjärta, skräms ihjäl av ett föregivet spöke.

Slutdramat, som äger rum i Skuggornas Hus, har som utgångspunkt att också faster Anna troligen kommer att mördas. Hur det exakt slutar och vem mördaren är ska man ju inte avslöja heller när det är fråga om ungdomsdeckare, men avslöjandet sker på klassiskt deckarmaner och blir nog så dramatiskt.

Inte heller ska jag avslöja, hur det går när pojkarna kommer hem igen. Läs själva!

DN i världen

Med dagens DN följde en bilaga, DN i världen. I den presenteras DNs utlandsbevakning: porträtt av korrarna, världskarta med deras placeringsorter och en del annat.

Det är sammantaget ett imponerande bevakningsnät – men ändå är min egen reaktion stor förvåning: Är de verkligen så här många? Hur ofta rapporterar de i tidningen? Gör tidningens redigerare tillräckligt för att lyfta fram deras artiklar?

Vad jag menar är att mitt subjektiva intryck av DNs bevakning av världen är av något som jag uppfattar som något mycket mindre än det egentligen tycks vara.

Det kan ju vara mitt, läsarens, eget fel.

Men samtidigt minns jag det starka intryck som gamla Stockholms-Tidningens utlandsbevakning gjorde på mig, när Victor Vinde var chefredaktör. Och vem minns inte DNs egna legendariska utlandskorrar, Sven Öste och andra.

På den tiden tyckte man sig som tidningsläsare befinna sig mitt i världen.

Trädgårdsfest med familjen Dahl

Mina få släktingar här i Sverige är en liten flyktingspillra av en mycket större släkt, som huvudsakligen finns i mitt forna hemland, Estland. Pappa och mamma är båda döda, likaså mina mostrar och deras män, likaså de två kusiner jag hade här i Sverige. Kvar (alltså här i Sverige) finns bara mina yngre bröder, ett brorsbarn och några kusinbarn, de senare dessutom bosatta långt ifrån mig.

När jag genom Birgitta i mitten av 1960-talet hamnade i, så småningom blev ingift i släkten Dahl, öppnades en ny och bokstavligen myllrande värld för mig. Julkalasen hos Birgittas mor Anna Brita i Vallentuna var inte bara kulinariska brakfester; huset formligen knakade av deltagare i alla tänkbara åldrar. Genom åren har jag senare varit med om släktsammankomster i ännu större skala, där jag har träffat representanter för denna vittförgrenade familj vilkas namn jag än i dag ännu inte har lyckats lära mig och vilkas inbördes band jag ännu mindre behärskar.

Men det är klart att jag så småningom lärde känna allt fler i den här familjen, inte bara i den trängre familjekretsen.

Efter Anna Britas död (ja redan före, när hon inte längre orkade) började julkalasen hållas i tur och ordning hos hennes fyra barn, Birgitta, Karin, Gunnar och Ragnar. Syskonen med respektive (men utan barn och barnbarn) träffas dessutom på middag hos varandra ett par gånger per år. På somrarna hålls släktkalas, som numera består av syskonfamiljerna med barn och barnbarn, dessutom också av faster Karin, en i dag 86-årig syster till Birgittas och de övriga syskonens pappa Sven. Karin Dahl är en imponerande människa, som fortfarande, vid denna höga ålder, håller den radikala fanan högt: går på debatter, deltar i fredsdemonstrationer och annat sånt.

I söndags gick årets sommarfest av stapeln i vår trädgård här i Öregrund. Dagen var vald med hänsyn till att det var 100-årsdagen av mamma Anna Britas födelse och gick också delvis i hennes tecken: en skriven och illustrerad släktkrönika som Birgitta har sammanställt samt ett fotoalbum gick runt, faster Karin och flera andra berättade minnen och annat sådant.

Sammanlagt deltog 34 personer i åldrarna 86 till ett år i kalaset i vår trädgård.

Vi hade ställt ut stolar och bord i grupper mellan och under fruktträden i trädgården, och vädret var oss nådigt: solen gassade så mycket, att det var behagligare att söka svalka under äppel- och päronträdens kronor.

Samtal pågick på olika håll, gärna över generationsgränserna. En del av de minsta, som tidigare inte kände varann, blev ganska snart goda vänner och lekte på sitt håll: klättrade på bergknallarna, åt bigarråer, kastade frisbee.

(En utvikning: Den frisbee som användes var en reklamfrisbee, framtagen under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). På den fanns en bild av den bamselike Essbjörn, tecknad av Rune Andréasson, och texten Vänner emellan, vilket senare var en radannonsavdelning i tidningen, där läsekretsen kunde köpa och sälja prylar respektive söka kontakt.)

Ibland deltog också vuxna – vår son Matti, hans sambo Karin, Viggos och Klaras pappa Bo med flera – i lekarna.

Några av de halvstora barnen gav sig under eftermiddagens lopp i väg ner till havet för att ta sig ett svalkande dopp.

Gästerna bjöds, allt efter som de anlände, på bål, gjord på olika sorters läsk, gurka, citron och apelsin samt is, ur en väldig kruka. Hela festen var, med tanke på barn och ungdomar och på att de flesta anlände i och skulle köra hem i bil, alkoholfri.

Dagens bravad stod Birgitta (med visst bistånd av dottern Kerstin) för: hon lagade mat åt de 34 deltagarna, med råge och så att det blev över.

Den kulinariska huvudattraktionen var tre stora fläskstekar i ugn. De var marinerade med Ketjap Manis, salt, peppar, timjan, oregano, salvia, kungsmynta, citronmeliss och libbsticka, kryddorna givetvis från den egna örtagården. Gissa om det blev gott!

Som alternativ fanns också rostbiff och, särskilt med tanke på de minsta, köttbullar.

Till detta kunde man äta ris, pain riche och så ugnestekt egen färskpotatis med egen squash (odlad i komposten), färsk lök, bondbönor och morötter från eget land, paprika och pepparfrukt från växthuset, dessutom köpta rödbetor (våra egna är ännu för små) och svarta oliver. Alltsammans bakat i ugn i olivolja med timjan plus salt och peppar.

Till detta serverades, utöver grönsallad och kvisttomater, en paprika- och persikosallad, grillad i ugn, i olivolja, citronsaft och spiskummin, vidare också hemlagade tillbehör som gelé, inlagd gurka och syltade tomater. Värd ett särskilt omnämnande är Birgittas hemgjorda indonesiska salsa, gjord på tomater, finhackad lök, pepparfrukt, olivolja, pressad citron och koriander.

Till efterrätt serverades dels gammaldags sockerkaka, dels röda, rensade vinbär i socker, givetvis hämtade från våra egna bärbuskar.

Till kaffet, teet och läsken (eller bålen – den byggdes gradvis på) serverades småkakor, som Kerstin hade bakat. Diabetiker som jag är, kunde jag förstås inte äta dem, men de andra lät sig väl smaka. Kerstin kan kanske berätta, vilka kakorna var?

Fram mot kvällningen började gästerna troppa av, familj efter familj.

Kvar blev bara Anna med dottern Ella; de ska vara kvar delar av den här veckan. Till det återkommer jag senare.

Sen återstod bara disken, som – eftersom Birgitta hade stått för matlagningen – föll på min lott. Jag kan bara säga, att jag höll på i flera timmar. Varmvattnet i beredaren tog också slut flera gånger.

Fast sen förbarmade sig hustrun, som under tiden hade hämtat nya krafter, över mig och tog en del av disken hon också.

***

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, har på sin blogg en kort och träffande beskrivning av det här kalaset. Särskilt gillar jag hennes faster Karin-citat, det där hon, vad gäller skiljaktiga åsikter och envishet, jämför släkten Dahl med FNs generalförsamling. Du kan läsa Anna-Karins beskrivning här, en bit ner i texten.