Trädgårdsfest med familjen Dahl

6 augusti 2007 17:36 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Mina få släktingar här i Sverige är en liten flyktingspillra av en mycket större släkt, som huvudsakligen finns i mitt forna hemland, Estland. Pappa och mamma är båda döda, likaså mina mostrar och deras män, likaså de två kusiner jag hade här i Sverige. Kvar (alltså här i Sverige) finns bara mina yngre bröder, ett brorsbarn och några kusinbarn, de senare dessutom bosatta långt ifrån mig.

När jag genom Birgitta i mitten av 1960-talet hamnade i, så småningom blev ingift i släkten Dahl, öppnades en ny och bokstavligen myllrande värld för mig. Julkalasen hos Birgittas mor Anna Brita i Vallentuna var inte bara kulinariska brakfester; huset formligen knakade av deltagare i alla tänkbara åldrar. Genom åren har jag senare varit med om släktsammankomster i ännu större skala, där jag har träffat representanter för denna vittförgrenade familj vilkas namn jag än i dag ännu inte har lyckats lära mig och vilkas inbördes band jag ännu mindre behärskar.

Men det är klart att jag så småningom lärde känna allt fler i den här familjen, inte bara i den trängre familjekretsen.

Efter Anna Britas död (ja redan före, när hon inte längre orkade) började julkalasen hållas i tur och ordning hos hennes fyra barn, Birgitta, Karin, Gunnar och Ragnar. Syskonen med respektive (men utan barn och barnbarn) träffas dessutom på middag hos varandra ett par gånger per år. På somrarna hålls släktkalas, som numera består av syskonfamiljerna med barn och barnbarn, dessutom också av faster Karin, en i dag 86-årig syster till Birgittas och de övriga syskonens pappa Sven. Karin Dahl är en imponerande människa, som fortfarande, vid denna höga ålder, håller den radikala fanan högt: går på debatter, deltar i fredsdemonstrationer och annat sånt.

I söndags gick årets sommarfest av stapeln i vår trädgård här i Öregrund. Dagen var vald med hänsyn till att det var 100-årsdagen av mamma Anna Britas födelse och gick också delvis i hennes tecken: en skriven och illustrerad släktkrönika som Birgitta har sammanställt samt ett fotoalbum gick runt, faster Karin och flera andra berättade minnen och annat sådant.

Sammanlagt deltog 34 personer i åldrarna 86 till ett år i kalaset i vår trädgård.

Vi hade ställt ut stolar och bord i grupper mellan och under fruktträden i trädgården, och vädret var oss nådigt: solen gassade så mycket, att det var behagligare att söka svalka under äppel- och päronträdens kronor.

Samtal pågick på olika håll, gärna över generationsgränserna. En del av de minsta, som tidigare inte kände varann, blev ganska snart goda vänner och lekte på sitt håll: klättrade på bergknallarna, åt bigarråer, kastade frisbee.

(En utvikning: Den frisbee som användes var en reklamfrisbee, framtagen under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). På den fanns en bild av den bamselike Essbjörn, tecknad av Rune Andréasson, och texten Vänner emellan, vilket senare var en radannonsavdelning i tidningen, där läsekretsen kunde köpa och sälja prylar respektive söka kontakt.)

Ibland deltog också vuxna – vår son Matti, hans sambo Karin, Viggos och Klaras pappa Bo med flera – i lekarna.

Några av de halvstora barnen gav sig under eftermiddagens lopp i väg ner till havet för att ta sig ett svalkande dopp.

Gästerna bjöds, allt efter som de anlände, på bål, gjord på olika sorters läsk, gurka, citron och apelsin samt is, ur en väldig kruka. Hela festen var, med tanke på barn och ungdomar och på att de flesta anlände i och skulle köra hem i bil, alkoholfri.

Dagens bravad stod Birgitta (med visst bistånd av dottern Kerstin) för: hon lagade mat åt de 34 deltagarna, med råge och så att det blev över.

Den kulinariska huvudattraktionen var tre stora fläskstekar i ugn. De var marinerade med Ketjap Manis, salt, peppar, timjan, oregano, salvia, kungsmynta, citronmeliss och libbsticka, kryddorna givetvis från den egna örtagården. Gissa om det blev gott!

Som alternativ fanns också rostbiff och, särskilt med tanke på de minsta, köttbullar.

Till detta kunde man äta ris, pain riche och så ugnestekt egen färskpotatis med egen squash (odlad i komposten), färsk lök, bondbönor och morötter från eget land, paprika och pepparfrukt från växthuset, dessutom köpta rödbetor (våra egna är ännu för små) och svarta oliver. Alltsammans bakat i ugn i olivolja med timjan plus salt och peppar.

Till detta serverades, utöver grönsallad och kvisttomater, en paprika- och persikosallad, grillad i ugn, i olivolja, citronsaft och spiskummin, vidare också hemlagade tillbehör som gelé, inlagd gurka och syltade tomater. Värd ett särskilt omnämnande är Birgittas hemgjorda indonesiska salsa, gjord på tomater, finhackad lök, pepparfrukt, olivolja, pressad citron och koriander.

Till efterrätt serverades dels gammaldags sockerkaka, dels röda, rensade vinbär i socker, givetvis hämtade från våra egna bärbuskar.

Till kaffet, teet och läsken (eller bålen – den byggdes gradvis på) serverades småkakor, som Kerstin hade bakat. Diabetiker som jag är, kunde jag förstås inte äta dem, men de andra lät sig väl smaka. Kerstin kan kanske berätta, vilka kakorna var?

Fram mot kvällningen började gästerna troppa av, familj efter familj.

Kvar blev bara Anna med dottern Ella; de ska vara kvar delar av den här veckan. Till det återkommer jag senare.

Sen återstod bara disken, som – eftersom Birgitta hade stått för matlagningen – föll på min lott. Jag kan bara säga, att jag höll på i flera timmar. Varmvattnet i beredaren tog också slut flera gånger.

Fast sen förbarmade sig hustrun, som under tiden hade hämtat nya krafter, över mig och tog en del av disken hon också.

***

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, har på sin blogg en kort och träffande beskrivning av det här kalaset. Särskilt gillar jag hennes faster Karin-citat, det där hon, vad gäller skiljaktiga åsikter och envishet, jämför släkten Dahl med FNs generalförsamling. Du kan läsa Anna-Karins beskrivning här, en bit ner i texten.

Viggo och Klara i Öregrund

6 augusti 2007 15:47 | Barnkultur, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

I tisdags kväll i förra veckan skjutsade Bo ut Kerstin, Viggo och Klara till Öregrund. Han hade redan börjat jobba, medan Kerstin hade en semestervecka kvar, som hon tillsammans med barnen till största delen valde att tillbringa hos oss. Huset i Öregrund, visserligen senare till- och ombyggt, är Kerstins sommarviste ända sedan hon föddes, och också barnen – våra barnbarn – känner sig hemma här. Morfar välkomnade med en hel rad olika sorters grillkorv.

Vi har haft några fina sommardagar med barnen i centrum.

Alldeles i början råkade Klara ut för ett insektsbett och fick ögat alldeles igenmurat. Kerstin var på Vårdcentralen med henne för att konstatera vad det var. Nu har svullnaden gått tillbaka. Men hon har fått nya insektsbett och svullnader, är uppenbart känslig för sådant. Du kan se hur hon såg ut här. Kerstins bloggtext innehåller också bilder av barnen i vår trädgård och av det sandslott hon och Viggo byggde i Tallparken, där de var och badade tillsammans med Birgitta. Själv hade jag dan före varit i Sunnanöbadet med Kerstin och barnen.

En av kvällarna tog Kerstin med barnen på en strandpromenad, som innebar en nostalgitripp för henne själv och ett nytt äventyr för barnen: målet var Tallparken, och då även den del som ligger bortom nakenbadet och som under många år har varit vår familjs badberg. Hon visade barnen det förfallna skyttevärn bakom vilket vi har våra favoritplatser. När våra egna barn, bland dem Kerstin, var små, gick det här skyttevärnet (egentligen en del av en skjutbana) under benämningen Fästningen. Du kan se Kerstins bilder från Fästningen och av det för Ostkusten märkliga fenomenet solnedgång i havet här.

Under lördagen tog Birgitta med Kerstin, Bo och barnen på utflykt med sin båt, en liten snurra. Kerstin har lagt ut fina bilder från utflykten på sin blogg. Du kan se dem här.

Barnen tycker att vår stora trädgård är härlig. Där finns så mycket spännande att göra: smyga mellan buskarna, klättra upp och ner för små bergknallar, låtsas att en liten träd- och buskinhägnad yta dit bara en trång gång leder är en koja. I talltungen finns en gunga, i friggeboden en massa leksaker för bad och utelek. Viggo går omkring med båge och pil, helt ofarliga – pilen har sugkopp, och Viggo får i väg den bara någon meter. Klara gillar bigarråerna och vinbären. Hon leker också med små nerfallna äppelkart.

På kvällarna får mormor och morfar läsa godnattböcker för barnen.

Under loppet av ett par kvällar läser jag ut en kort kapitelbok för Viggo, den danske författaren Ole Lund Kirkegaards ”Gummi-Tarzan”. Här finns vår läsning på bild.

Så här skrev jag om den i julnumret (nummer 21, 9 december) av Aktuellt i politiken (s) , när boken kom på svenska 1976:

”Julens roligaste bok är annars ’Gummi-Tarzan’ (Tiden, översättning Karin Naumann), fantasifullt både ritad och berättad av Ole Lund Kirgegaard. Tro det eller inte, men boken handlar om mobbing!”

Jag läste den på sin tid för min dotter Kerstin, och liksom hon gillade hennes snart femårige son den. Boken innehåller mycket som en liten kille kan identifiera sig med: de stora grabbarnas övertag, hur det är att nästan – men bara nästan – kunna läsa, hur det är att försöka lära sig cykla. Viggo gillade den våldsamma handlingen och de groteskt övertydliga illustrationerna, skrattade våldsamt och högt åt en del av replikerna, särskilt de där knappt tydbara utropen som fanns i pratbubblorna som hörde till illustrationerna.

Historien om Gummi-Tarzan kontrasterar vardagens tillkortakommanden mot den dag – den enda dag – häxan ger Ivan Olsen (Gummi-Tarzan), då alla hans önskningar uppfylls.

Men bokens sens moral är brutal: nästa dag är allting som vanligt igen.

Men Viggo är nöjd och till freds, somnar med huvudet mot min axel, när boken är färdigläst.

De här dagarna av närhet till barnbarnen är underbara. Morfar och mormor känner att de räknas. Ingen är naturligtvis som mamma, men också vi duger som hjälp och sällskap.

Varje morgon kommer Klara ut i köket, ler sitt soligaste leende mot morfar och ger honom en spontan jättekram: armarna runt hans hals och huvudet borrat mot hans kind.