Sommarlovsföljetongerna i radio

Till Birgittas och mina morgonvanor under sommaren hör att lyssna på sommarlovsföljetongerna i radions P1. Det gjorde vi naturligtvis redan när det fanns barn i huset som ville lyssna. Men vi har aldrig upphört med denna vana, heller när barnen var utflugna ur boet.

Jag har sålunda genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks “Tordyveln flyger i skymningen“. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

Om boken och radiodramatiseringen finns mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Följande finns också där, men eftersom Maria Gripes ”Agnes Cecilia” den här sommaren har gått som radioföljetong, återpublicerar jag den del av texten, som rör den här boken.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes “Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes “Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med “Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I “Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

***

I raden av årets sommarlovsföljetonger såg jag, med det här som utgångspunkt, särskilt fram mot att få höra en dramatisering av ”Agnes Cecilia”.

Men jag blev besviken. Jag tyckte inte dramatiseringen var lyckad. Det var för många otydligheter och för mycket (ofta svåruppfattad) monolog från huvudpersonens sida. Trots att jag alltså har läst boken tidigare och till och med har skrivit om den, hade jag i den här radioversionen ibland svårt att uppfatta handlingen.

***

Desto mer har jag uppskattat den senast avslutade följetongen, Edith Nesbits ”Dickie Harding”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1980 (10 januari) skrev jag i en sammelrecension av flera böcker: ”Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta.”

Fantastika

I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga P Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel “Skattsökarna“, saknar inte socialt budskap! I “Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i “Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen “Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

Nesbits ”Dickie Harding” hade jag tidigare inte läst, när jag nu hörde den som sommarlovsföljetong. Jag förstod dock mycket snart, att den har ett samband med hennes ”Huset Ardens gåta”. Dickie Harding är släkt med barnen i ”Huset Ardens gåta”; i själva verket är hans namn en förvanskning av Richard Arden. Och mycket av det övriga spännande, skattsökeriet, tidsförflyttningarna till 1600-talet, Mullsorken och annat sådant, finns också i den här historien.

Och så är historien, också i sin radioversion, rasande bra berättad: spännande, begriplig för lyssnaren.

Den här sommarlovsföljetongen ber jag att få tacka för.

Slutligen: varför i all sin dar ger inte Rabén & Sjögren ut den här boken och övriga böcker av Edith Nesbit – samtliga mästerligt översatta av Jadwiga P Westrup – i sin ungdomsklassikerserie?

Svart plan

Lennart Nyblom (1915-1994), signaturen Red Top, var under många år en av de mest läsvärda kåsörerna på Dagens Nyheters Namn och Nytt. Han hade hjärtat till vänster – ett av hans kända ironiska yttranden är ”Det enklaste sättet att skapa en liten förmögenhet är att starta med en stor”. När jag bad honom om det, satte han sig glatt och villigt i juryn för en valvisetävling vi inför ett av 1970-talsvalen hade i Aktuellt i politiken (s).

Mindre känt är att han också var författare, och då tänker jag inte främst på hans samlingar med egna kåserier. Han var till och med ungdomsboksförfattare.

1948 gav han till exempel ut äventyrsboken ”Svart plan”. Den återutgavs 1953 som nummer 8 i den ungdomsmotsvarighet till FiBs folkböcker som Folket i Bilds förlag startade i samarbete med Rabén & Sjögren och LTs förlag. I denna utgåva är boken illustrerad och med omslag av Hans Arnold. Jag hittade den nyligen vid mitt besök på loppmarknaden i Norrskedika och köpte den givetvis.

Vad jag kan minnas, läste jag den aldrig i min egen slukarålder, men nu har jag gjort det.

Att jag inte läste den på den tiden då jag slukade pojkböcker kan ha att göra med att den, särskilt inledningsvis, är skriven med sikte på en publik av pojkar som är starkt intresserade av flyg och teknik; det var aldrig jag. Jag läste för all del Biggles-böckerna av W E Johns men då för rafflet, inte för att jag i grunden var intresserad av flyg och flygplan, ännu mindre av hur de senare fungerade.

Men också ”Svart plan” övergår ganska snart i raffel: Två moderlösa svenska pojkar, Christer och Mac, rymmer till Sydamerika, närmare bestämt till sin far som är säkerhetsansvarig på ett flygbolag i den fiktiva staten Corriente. De gör det genom att tjuvåka i bagageutrymmet (!) på ett plan, som via London, Lissabon och Dakar för dem till landet där pappa bor. Redan den flygfärden innehåller hart när otroliga element.

Men värre ska det bli. De får, i avvaktan på att bli tvungna att återvända hem till skolan, tillfällig anställning hos det flygbolag där pappan arbetar. Flygbolaget drabbas trots minutiös säkerhetskontroll av en serie oförklarliga motorhaverier, alla dock – vilket är ytterligare ett otroligt element i berättelsen – utan dödsolyckor som följd. Men resultatet av haverierna är illa nog: bolaget får dåligt rykte och flygförbud, och ett konkurrerande bolag får koncession på bolagets viktiga linje till Rio.

De svenska grabbarna börjar nu leka detektiver.

Läsaren anar tidigt vad som ligger bakom ”olyckorna” – titeln, ”Svart plan”, ger för övrigt en ledtråd till var de skyldiga ska sökas. Men vilka är det som, konkret, utför sabotagen? Historien om detta är spännande och mycket rappt berättad. I detta inkluderar jag både räddningsexpeditionen in i djungeln – åter med ganska otroliga inslag – och slutrafflet på en tjurfäktningsarena.

Miljöskildringen är ganska väl genomförd, inklusive i det att den ger en realistisk skildring av den tidens politiskt instabila och korrupta syd- och mellanamerikanska republiker. Boken innehåller dock åtminstone ett mycket tidstypiskt uttryck, som aldrig skulle ha passerat dagens förlagsredaktörer: invånarna i Corriente beskrivs som varande av en annan art. Dock finns det inget nedsättande i att människor i ett tidigare avsnitt av boken, det om mellanlandningen i Dakar, kallas negrer – det var det gängse och helt neutrala uttryckssättet på den tiden.

Själv är jag, som ju växte upp i 1940- och 1950-talens Sverige, mer överraskad över ett annat inslag i handlingen: Bokens 16-åriga hjältar röker och dricker vin vid upprepade tillfällen, erbjuds också detta av sin egen far. Även om sådant inte förekom eller accepterades i min hemmiljö, kan det ju i och för sig ha förekommit i andra miljöer och socialgrupper. Men i en ungdomsbok – normalt aldrig!

Också på en annan punkt är ”Svart plan” mer frispråkig än de flesta ungdomsböcker på den tiden. De svenska killarna blir milt talat betuttade i pappans sekreterare, Eva Duarte. Men deras beundrarlovar kring den unga damen får ett ganska försmädligt slut: Föremålet för deras kärlekslåga förlovar sig i slutet av boken med – pappa.

Dagar med Anna och Ella

När alla gästerna hade åkt hem från det stora trädgårdskalaset förra söndan, blev alltså Anna och Ella kvar hos oss i Öregrund. Här kan du se Anna vilande i min säng.

Under måndagen ville Anna och Ella åka till det närbelägna Norrskedika. På vägen hit i söndags hade de nämligen varit inne på den stora loppmarknaden där och sett ett skrivbord, som skulle passa i Ellas rum hemma i Rinkeby. Alltså åkte vi i Annas bil till Norrskedika, konstaterade att skrivbordet fanns kvar och köpte det – Birgitta och jag betalade, för vi kom överens med Ella om att det här kunde vara en present i förväg inför hennes elvaårsdag den 25 oktober. Skrivbordet var inte större än att det fick plats i bakluckan på Annas bil och kunde alltså på så sätt tas med hem till huset i Rinkeby.

Själv gjorde jag ett par bokfynd på loppmarknaden, köpte ett par av FiBs ungdomsböcker från tidigt 1950-tal. Den ena, Åke Holmbergs ”Skuggornas hus”, har jag redan skrivit om. Mina läsintryck av Lennart ”Red Top” Nybloms ”Svart plan” kommer strax.

Ella är, vad gäller intresse för läsande, en avvikare från alla de bokmalar i olika generationer som finns i den här familjen. I stället är hon som fastklistrad vid TVn, ser hellre filmade böcker – i det aktuella fallet ”Karlsson på taket” – än läser Astrid Lindgrens original. En natt, när jag skulle gå på toa, hittade jag henne strax före fyra på morgonen i TV-rummet; hon har en något säregen dygnsrytm och är dessutom lite av en orolig ande. Men jag sjasade henne förstås då i säng.

Om hennes talang inte ligger i läsandet och skrivandet, tar hon igen det på annat: är mycket duktig på att måla (med vattenfärg) och gör det också flera gånger under vistelsen hos oss.

Men tillbaka till besöket i Norrskedika.

När vi är klara med handlandet, sätter vi oss en stund i loppmarknadens – den är inhyst i den före detta pepparkaksfabriken, som Anna på sin tid gjorde skolutflykt till – utomhuscafé, dricker kaffe och läsk i skuggan av ett stort träd. Det är en mycket varm dag.

Väl hemma i Öregrund beslutar vi oss för att vara lata med matlagningen den här dagen.

Lunch äter vi således under ett annat träd i ett annat utomhuscafé: Floras trädgård i Öregrund. Anna har faktiskt inte varit där sedan gamla pensionat Västerport blev Hotell Floras trädgård. Floras trädgård har i sommar utvidgat från att bara ha varit café till att också servera lättare luncher. I mitt fall blev det rostbiff med potatissallad.

Medan vi vuxna pratade, testade Ella hängmattan och gungan och tittade in i det lusthusartade lilla huset längst nere i trädgården. Vi avslutade med att ta en titt på trädgården och blomrabatterna, där bland annat höstanemonerna blommade.

På eftermiddagen gjorde tjejerna en badutflykt, men sen fortsatte kvällen i samma matlata stil: Vi lyckades, möjligen genom en extra ansträngning från innehavarinnans sida (tack!), få ett bord för fyra på populära Köket grill : café nere i hamnen. Också det här är ett nytt ställe; det fanns inte, när Anna tillbringade en rad barndomssomrar här i Öregrund. Vi äter åter av den utmärkta grillbuffén. Ella får dessutom en alkoholfri jordgubbsdrink som hon först förkastar men sen vill ha mer av.

Ella gillar att bada, vilket leder till att även jag kommer med på några badutflykter.

En eftermiddag tar vi oss ner till klippstranden som finns raka kursen från oss på Håkanssonsgatan ner till havet. Vattentemperaturen är behaglig och solen skiner.

Sista eftermiddagen Ella är kvar hos oss – Anna har redan åkt hem till Rinkeby; hon har uppdrag att sköta – gör vi ytterligare en badutflykt, nu till vårt gamla favoritställe i tallparksområdet. Medan vi promenerar mot Tallparken börjar det falla regndropp, allt mer ju längre vi kommer. Men vi vet råd: söker skydd under taket till den gamla dansbanan på berget bakom tennisbanorna och omklädningsrummen. Allt fler kommer på samma idé. Snart är dansbanans sittbänkar och golv fulla av folk som passar på att äta sin medhavda lunch, medan regnet drar över.

Men regnet drar över.

Snart kan vi promenera stigen ner mot badviken utan att bli våta. Och så promenerar vi stigen längs efter den långa nakenbadstranden bort mot vårt mål, skyttevärnet och vårt badberg där bakom.

Här finns en länk till Kerstins bilder från Tallparken och vårt badställe där.

Jag visar Ella den perfekta rännan att promenera ut i vattnet, men hon föredrar att kana rakt ner i vattnet. Den här dagen är vattnet aningen kyligare men fortfarande klart badbart.

När molnen åter börjar dra ihop sig, klär vi på oss och promenerar hem.

Nästa morgon, när Ella ska åka vidare, hinner hon ta ytterligare ett dopp tillsammans med mormor. Därefter sätter Birgitta henne på bussen mot Uppsala, där morfar Bengt och hans fru Inger tar emot för vidare befordran i bil via Wiks slott till Annas eget sommarställe i Ekolsund vid Mälaren.