Trädgårdsfest med familjen Dahl

6 augusti 2007 17:36 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | 5 kommentarer

Mina få släktingar här i Sverige är en liten flyktingspillra av en mycket större släkt, som huvudsakligen finns i mitt forna hemland, Estland. Pappa och mamma är båda döda, likaså mina mostrar och deras män, likaså de två kusiner jag hade här i Sverige. Kvar (alltså här i Sverige) finns bara mina yngre bröder, ett brorsbarn och några kusinbarn, de senare dessutom bosatta långt ifrån mig.

När jag genom Birgitta i mitten av 1960-talet hamnade i, så småningom blev ingift i släkten Dahl, öppnades en ny och bokstavligen myllrande värld för mig. Julkalasen hos Birgittas mor Anna Brita i Vallentuna var inte bara kulinariska brakfester; huset formligen knakade av deltagare i alla tänkbara åldrar. Genom åren har jag senare varit med om släktsammankomster i ännu större skala, där jag har träffat representanter för denna vittförgrenade familj vilkas namn jag än i dag ännu inte har lyckats lära mig och vilkas inbördes band jag ännu mindre behärskar.

Men det är klart att jag så småningom lärde känna allt fler i den här familjen, inte bara i den trängre familjekretsen.

Efter Anna Britas död (ja redan före, när hon inte längre orkade) började julkalasen hållas i tur och ordning hos hennes fyra barn, Birgitta, Karin, Gunnar och Ragnar. Syskonen med respektive (men utan barn och barnbarn) träffas dessutom på middag hos varandra ett par gånger per år. På somrarna hålls släktkalas, som numera består av syskonfamiljerna med barn och barnbarn, dessutom också av faster Karin, en i dag 86-årig syster till Birgittas och de övriga syskonens pappa Sven. Karin Dahl är en imponerande människa, som fortfarande, vid denna höga ålder, håller den radikala fanan högt: går på debatter, deltar i fredsdemonstrationer och annat sånt.

I söndags gick årets sommarfest av stapeln i vår trädgård här i Öregrund. Dagen var vald med hänsyn till att det var 100-årsdagen av mamma Anna Britas födelse och gick också delvis i hennes tecken: en skriven och illustrerad släktkrönika som Birgitta har sammanställt samt ett fotoalbum gick runt, faster Karin och flera andra berättade minnen och annat sådant.

Sammanlagt deltog 34 personer i åldrarna 86 till ett år i kalaset i vår trädgård.

Vi hade ställt ut stolar och bord i grupper mellan och under fruktträden i trädgården, och vädret var oss nådigt: solen gassade så mycket, att det var behagligare att söka svalka under äppel- och päronträdens kronor.

Samtal pågick på olika håll, gärna över generationsgränserna. En del av de minsta, som tidigare inte kände varann, blev ganska snart goda vänner och lekte på sitt håll: klättrade på bergknallarna, åt bigarråer, kastade frisbee.

(En utvikning: Den frisbee som användes var en reklamfrisbee, framtagen under min tid som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). På den fanns en bild av den bamselike Essbjörn, tecknad av Rune Andréasson, och texten Vänner emellan, vilket senare var en radannonsavdelning i tidningen, där läsekretsen kunde köpa och sälja prylar respektive söka kontakt.)

Ibland deltog också vuxna – vår son Matti, hans sambo Karin, Viggos och Klaras pappa Bo med flera – i lekarna.

Några av de halvstora barnen gav sig under eftermiddagens lopp i väg ner till havet för att ta sig ett svalkande dopp.

Gästerna bjöds, allt efter som de anlände, på bål, gjord på olika sorters läsk, gurka, citron och apelsin samt is, ur en väldig kruka. Hela festen var, med tanke på barn och ungdomar och på att de flesta anlände i och skulle köra hem i bil, alkoholfri.

Dagens bravad stod Birgitta (med visst bistånd av dottern Kerstin) för: hon lagade mat åt de 34 deltagarna, med råge och så att det blev över.

Den kulinariska huvudattraktionen var tre stora fläskstekar i ugn. De var marinerade med Ketjap Manis, salt, peppar, timjan, oregano, salvia, kungsmynta, citronmeliss och libbsticka, kryddorna givetvis från den egna örtagården. Gissa om det blev gott!

Som alternativ fanns också rostbiff och, särskilt med tanke på de minsta, köttbullar.

Till detta kunde man äta ris, pain riche och så ugnestekt egen färskpotatis med egen squash (odlad i komposten), färsk lök, bondbönor och morötter från eget land, paprika och pepparfrukt från växthuset, dessutom köpta rödbetor (våra egna är ännu för små) och svarta oliver. Alltsammans bakat i ugn i olivolja med timjan plus salt och peppar.

Till detta serverades, utöver grönsallad och kvisttomater, en paprika- och persikosallad, grillad i ugn, i olivolja, citronsaft och spiskummin, vidare också hemlagade tillbehör som gelé, inlagd gurka och syltade tomater. Värd ett särskilt omnämnande är Birgittas hemgjorda indonesiska salsa, gjord på tomater, finhackad lök, pepparfrukt, olivolja, pressad citron och koriander.

Till efterrätt serverades dels gammaldags sockerkaka, dels röda, rensade vinbär i socker, givetvis hämtade från våra egna bärbuskar.

Till kaffet, teet och läsken (eller bålen – den byggdes gradvis på) serverades småkakor, som Kerstin hade bakat. Diabetiker som jag är, kunde jag förstås inte äta dem, men de andra lät sig väl smaka. Kerstin kan kanske berätta, vilka kakorna var?

Fram mot kvällningen började gästerna troppa av, familj efter familj.

Kvar blev bara Anna med dottern Ella; de ska vara kvar delar av den här veckan. Till det återkommer jag senare.

Sen återstod bara disken, som – eftersom Birgitta hade stått för matlagningen – föll på min lott. Jag kan bara säga, att jag höll på i flera timmar. Varmvattnet i beredaren tog också slut flera gånger.

Fast sen förbarmade sig hustrun, som under tiden hade hämtat nya krafter, över mig och tog en del av disken hon också.

***

Anna-Karin Lundström, dotter till Birgittas syster Karin, har på sin blogg en kort och träffande beskrivning av det här kalaset. Särskilt gillar jag hennes faster Karin-citat, det där hon, vad gäller skiljaktiga åsikter och envishet, jämför släkten Dahl med FNs generalförsamling. Du kan läsa Anna-Karins beskrivning här, en bit ner i texten.