Sommarlovsföljetongerna i radio

12 augusti 2007 16:07 | Barnkultur, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Till Birgittas och mina morgonvanor under sommaren hör att lyssna på sommarlovsföljetongerna i radions P1. Det gjorde vi naturligtvis redan när det fanns barn i huset som ville lyssna. Men vi har aldrig upphört med denna vana, heller när barnen var utflugna ur boet.

Jag har sålunda genom årtiondena lyssnat på många sommarlovsföljetonger i radio, tillsammans med tre barn i skilda åldrar men också för egen maskin. Den dramatisering jag håller allra högst är, utan konkurrens, Maria Gripes och Kay Pollaks “Tordyveln flyger i skymningen“. Dess blandning av gåtfull handling och deckarintrig gjorde ett outplånligt intryck på både mig och barnen. Särskilt minns man Hans Alfredson i rollen som prosten.

Följetongen, i 24 avsnitt, har därefter repriserats flera gånger. Jag har lyssnat varje gång jag har kunnat.

Om boken och radiodramatiseringen finns mer att läsa ovan under Kulturspegeln, Barnkultur.

Följande finns också där, men eftersom Maria Gripes ”Agnes Cecilia” den här sommaren har gått som radioföljetong, återpublicerar jag den del av texten, som rör den här boken.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1982 (10 juni) publicerade jag följande:

Gripe

Jag håller Maria Gripes “Tordyveln flyger i skymningen” (Bonniers, 1978) för att vara en av de allra bästa barn- och ungdomsböckerna under senare år.

Hennes “Agnes Cecilia – en sällsam historia” (Bonniers) är besläktad med “Tordyveln flyger i skymningen”; båda handlar om övernaturliga ting. I boken om Agnes Cecilia förekommer osynlig närvaro i rummet (stegen hörs!), en docka som ger impulser och tecken, en hund som uppfattar saker som människor inte kan och så vidare. Det här tycker jag – så rationalist jag är – är roligt och spännande och fascinerande som tankelek. Dessutom är mycket av det som är bokens kärna nog så verkligt – de många osynliga och synliga trådar som finns mellan människor dels här och nu, dels bakåt i tiden i form av socialt och personligt arv.

Möjligen kan jag tycka att Maria Gripe den här gången tar för allvarligt på det ockulta, men det har väl med övertygelse att göra. I “Tordyveln flyger i skymningen” hade hon mer distans till ämnet; där fanns mer av humor och mer av regelrätta pojkboksäventyr.

***

I raden av årets sommarlovsföljetonger såg jag, med det här som utgångspunkt, särskilt fram mot att få höra en dramatisering av ”Agnes Cecilia”.

Men jag blev besviken. Jag tyckte inte dramatiseringen var lyckad. Det var för många otydligheter och för mycket (ofta svåruppfattad) monolog från huvudpersonens sida. Trots att jag alltså har läst boken tidigare och till och med har skrivit om den, hade jag i den här radioversionen ibland svårt att uppfatta handlingen.

***

Desto mer har jag uppskattat den senast avslutade följetongen, Edith Nesbits ”Dickie Harding”.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 1 1980 (10 januari) skrev jag i en sammelrecension av flera böcker: ”Just nu finns det i barn- och ungdsomslitteraturen ett mäktigt stråk av det fantastiska, det oförklarliga, det skrämmande och det ockulta.”

Fantastika

I Edith Nesbits böcker (AWE/Gebers, översättning Jadwiga P Westrup), på det hela taget spännande och realistiska berättelser, finns alltid ett inslag av trolleri, något som inte går att förklara med sunda förnuftet. Ändå var hon socialist, fabian, och hennes böcker, till exempel “Skattsökarna“, saknar inte socialt budskap! I “Det förtrollade slottet” förekommer det en önskering. Och i “Huset Ardens gåta” är det en mullsork som står för trolleriet; han kan föra barnen till det förflutna. (Den som känner igen “Huset Ardens gåta” i TV-serien om Silfvercronas skatt har alldeles rätt; grundidén till TV-serien hade hämtats från Edith Nesbit.)

***

Nesbits ”Dickie Harding” hade jag tidigare inte läst, när jag nu hörde den som sommarlovsföljetong. Jag förstod dock mycket snart, att den har ett samband med hennes ”Huset Ardens gåta”. Dickie Harding är släkt med barnen i ”Huset Ardens gåta”; i själva verket är hans namn en förvanskning av Richard Arden. Och mycket av det övriga spännande, skattsökeriet, tidsförflyttningarna till 1600-talet, Mullsorken och annat sådant, finns också i den här historien.

Och så är historien, också i sin radioversion, rasande bra berättad: spännande, begriplig för lyssnaren.

Den här sommarlovsföljetongen ber jag att få tacka för.

Slutligen: varför i all sin dar ger inte Rabén & Sjögren ut den här boken och övriga böcker av Edith Nesbit – samtliga mästerligt översatta av Jadwiga P Westrup – i sin ungdomsklassikerserie?