Städsommar med Susanna Alakoski

13 augusti 2007 16:44 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 10 kommentarer

Sommarprogrammen i radions P1 pågår fortfarande. Många av dem är inte särskilt märkliga. I går lyssnade jag till exempel med ett halvt öra på Christer Fuglesangs program, som varken när det gällde innehållet eller musiken lyckades fånga mitt fulla intresse.

Men det finns undantag.

Ett sådant var dagens sommarprogram med författarinnan Susanna Alakoski.

Det hade ett mycket tydligt klass-, köns- och invandrarperspektiv. Det hon talade om var självupplevt, vilket gav programmet dess styrka.

Alla dessa tre perspektiv löpte samman i hennes attack på borgarklassens nya städsubventioner; hon kallade för övrigt vid ett tillfälle sitt program ironiskt för ”Städsommar”. Hur man efter att ha hört det här programmet fortsatt kan tro på värdet av pigavdrag övergår mitt förstånd!

Argumentationen blev inte svagare av att den beledsagades av musik, vald med humor: Monica Zetterlund med ”O, vad en liten gumma kan gno”, ”Teskedsgummans städvisa” (”Diska och städa och sopa och gno”) och ”Pippi skurar golv”.

Att programmet hade ett tydligt arbetarklassperspektiv hindrade henne inte från att, helt berättigat, markera mot det mansperspektiv som envist har levt kvar också inom arbetarrörelsen. Hon illustrerade det senare bland annat genom det potpurri av kända arbetarsånger hon spelade i början av programmen: ”Internationalen”, ”Arbetets söner”, ”Första maj”, ”Vi bygger landet”, även den finska ”Punalippu” med Reijo Frank (jag har den själv på skiva). Jag hör till dem som älskar de här gamla sångerna. Men jag inser självfallet också, att de är genomsyrade av ett manligt perspektiv. Och jag tyckte det var fantastiskt kul, när Susanna Alakoski som kontrast till allt detta spelade ”Mamma byggde landet” med Karin Nielsen med flera.

Om den flerdubbla bördan människor av hennes sort – arbetarklass, kvinna och invandrare – har fått bära (och fortsatt får bära) har hon skrivit en prisad roman, ”Svinalängorna” (Bonniers, 2006), och också i sitt sommarprogram återvände hon till Fridhem (bokens Svinalängorna) i barndomens Ystad.

Hennes perspektiv är annars inte hjärtnupet, ömkande eller nostalgiskt. Sina finska föräldrars flytt till Sverige på 1950-talet betecknade hon inte som nödtvungen arbetskraftsinvandring – hon kallade glatt föräldrarna för ”äventyrsinvandrare”. Men sen spelade hon ändå ”Satumaa” med Reijo Taipale, en finsk tango. Finsk tango med dess märkliga blandning av svårmod och kärlek gör åtminstone mig svårt nostalgisk i sinnet, på gränsen till tårögd.

Musiken i Susanna Alakoskis sommarprogram var över huvud väl vald; mig tilltalade den starkt. Där fanns Bob Dylans ”Hurricane”, Leonard Cohens ”I’m Your Man”, Bertolt Brechts och Kurt Weills underbara ”Alabama Song”, Sofia Karlsson med Lars Forssells tolkning ”Jag står här på ett torg” av Boris Vians ”Le déserteur” och så ett par låtar av och med Stefan Sundström.

Den här, som för övrigt har ingått i en valdiktsamling, redigerad av Thorstein Bergman (”Människans röst”, P M Bäckströms förlag, 1994), har jag ett antal gånger spelat vid de program med politisk musik jag då och då gör i olika föreningar:

Nån har slagit upp ett hål

Text och musik: Stefan Sundström, 1994

Över stan så hänger stjärnorna, hotar med att falla ned
Ja, det far så mycket märkligt genom luften
På en nattbusskarusell runt, runt genom sovande kvarter
Vill Nefretite flyga buss men hon får aldrig upp den

Men dom som lyckas far till Bryssel nu, tar en grogg högt över stan
Skålar för att Gubben Grå han har fått sparken
Flygvärdinnor ler som änglar, men i styrhytten bor Fan
Så tillitsfullt dom störtar emot marken

Nån har slagit upp ett hål
Och utanför står änglarna på rad
Nån har slagit upp ett hål
Nu faller alla stjärnor över stan

Vi gömmer oss i källarhål med stjärnljus-stroboskop
I vårt eget lilla fega Cosmonova
Stjärnor på dekis och en måne som ett svart och hotfullt hål
Jag borde sluta yla nu och gå och lägga mig och sova

Men varje gång jag blundar ser jag Nefretites buss
som ett rymdskepp utan tillstånd att få landa
Som att fastna i en dataloop, som att be djävulen om skjuts
Man ser hans bockfot först när man ber honom att stanna

Nån har slagit upp ett hål…

Nån börjar snurra himlen som ett jätte-stroboskop
Dom privatiserar Venus för mediabruset
Dunkelspel och Calle GoddagsPilt, ja dom har horoskop
Men det är båg för stjärnorna far snabbt som ljuset

Sen Palme gick på bio har allt blivit som på film
Folk ler som flygvärdinnor i ett JAS-plan
Medans vi dansar runt på marken i en loop och som dom vill
Medans Adolf slöjdar flitigt på sin gaskran

Nån har slagit upp ett hål…

(Låten finns på följande album med Stefan Sundström: ”VitaBergsPredikan”, 1994, ”Bland skurkar, helgon och vanligt folk”, 1999 och ”Golden Hits”, 1998.)

Till Alakoskis styrka hörde slutligen också, att hon klarade att skildra de arbetarklass- och invandrartäta miljonprogramsområdena både med kärleksfull förståelse (de som flyttade in i miljonprogramhuset tyckte att de hade fått det fantastiskt: modernt och fint) och med kritik av deras baksidor (den bristfälliga miljön, ghettoiseringen, den sociala utslagningen – synd bara att hon endast hann nämna, inte spela också Ulf Dagebys och Nationalteaterns ”Barn av vår tid”).

Den som är intresserad av den politiska Susanna Alakoski, med tonvikt på hennes kvinnliga klassperspektiv, rekommenderar jag att läsa hennes bidrag i Ordfront-antologin ”Tala om klass” (2006), där för övrigt även till exempel Anneli Jordahl, Elsie Johansson, Doris Dahlin och Lo Kauppi medverkar.