Trollkarlen från Oz

21 juli 2007 16:43 | Barnkultur, Film | 1 kommentar

Amerikanska filmer för barn bygger ofta på böcker, skrivna av europeiska författare; Walt Disney står för flera av de mest kända exemplen på detta.

Ett undantag är ”Trollkarlen från Oz” (”The Wizard of Oz”) från 1939. Den bygger på en amerikansk barnklassiker, ”The Wonderful Wizard of Oz”, skriven av Frank L Baum och utgiven år 1900.

Filmen fick stort genomslag när den premiärvisades här i Sverige år 1940, Judy Garland som spelade huvudpersonen Dorothy blev känd och filmens av henne sjungna ledmotiv ”Over the Rainbow” en omtyckt populärmelodi. Däremot har Frank L Baums bok, den som filmen bygger på, aldrig varit särskilt mycket läst i vårt land. Mitt eget exemplar av bokens svenska version, ”Trollkarlen från Oz” (översättning Sam J Lundwall) är En bok för alla-utgåvan från 2002. (Men jag tror att jag har gett något av mina barn en tidigare upplaga.)

Filmen har jag förstås sett tidigare, vad jag kan komma i håg nu i TV på den tiden när vi fortfarande bara hade svart-vit TV. Det betyder att jag, när den här om kvällen gick i TV, för första gången såg den i färg.

Den är intressant som exempel på tidig färgfilm. Färgen används skickligt för att markera Dorothys medvetslöshetsdröm om äventyren i Oz – inslagen från Kansas i början och slutet av filmen är i svart-vitt eller snarare brunton. Samtidigt slås man av hur grälla à la teaterkulisser många av exteriörerna i sagopartiet är.

Specialeffekterna – tornadon, häxornas entréer och annat sådant – är naturligtvis inte märkliga mätta med dagens mått. Men på sin tid gjorde de alldeles säkert ett fantastiskt intryck.

Den inledande, realistiska handlingen tilldrar sig alltså i Kansas. Den föräldralösa Dorothy (Judy Garland) bor på en bondgård hos tant Em (Clara Bendick) och farbror Henry (Charley Grapewin). På gården arbetar också Hunk (Ray Bolger), Zeke (Bert Lahr) och Hickory (Jack Haley).

Den elaka grannkvinnan Miss Gulch (Margaret Hamilton) hotar att låta avliva Dorothys hund Toto, som har ställt till ofog hemma hos henne, men Toto lyckas fly från korgen på pakethållaren på Miss Gulch’s cykel, och Dortohy beslutar sig för att rymma tillsammans med sin älskade hund. På rymmarstråt träffar de fjärrskådaren professor Marvel (Frank Morgan), som med några lämpliga trick får Dorothy att vilja återvända hem.

Trakten drabbas av en mycket kraftig tornado, för övrigt mycket realistiskt skildrad i filmen. Innan Dorothy har hunnit hem, tar resten av hennes familj skydd i en källare, och precis när Dorothy är på väg in, får hon en hård smäll i huvudet och tuppar av.

Här startar drömmen/sagan.

Huset sugs upp i luften av tornadon och den nu (i drömmen) vakna Dorothy ser föremål flyga förbi fönstret. Bland det som flyger förbi finns den elaka Miss Gulch, nu i skepnad av en häxa på en kvast.

Huset landar i en främmande sagovärld – och kvaddar vid landningen den elaka Östhäxan (det vill säga Miss Gulch). Häxan har fört ett förfärligt regemente över det land av dvärgar där Dorothy landar – lilliputarna jublar över att häxan är död! Dorothy tas i försvar av den goda häxan från Norr (Billie Burke), när den döda östhäxans syster, den likaledes onda häxan från Väst (även hon spelad av Margaret Hamilton) hotar henne, och får av nordhäxan till skydd den döda östhäxans magiska skor.

Dorothy finner det land hon har hamnat i fantastiskt men undrar också, hur hon ska kunna ta sig och Toto med hem till Kansas. Av den goda häxan får hon rådet att uppsöka den mäktige Trollkarlen av Oz för att få hjälp med detta. Hon måste då följa den gula vägen till Smaragdstaden, där Trollkarlen bor.

Dorothy och Toto ger sig i väg och möter på vägen mot Smaragdstaden tre figurer, märkligt avvikande men samtidigt med drag av drängarna hemma på gården. (De spelas av samma personer.) Först möter de den halmstoppade Fågelskrämman, som så gärna vill ha en hjärna. Sen möter de Plåtmannen, en till en början hoprostad riddare som saknar hjärta. Och sist möter de Lejonet, som saknar mod – han är en riktig fegis.

Dorothy föreslår de här sorgliga skepnaderna att, också de, be den mäktige trollkarlen om hjälp, och de slår följe med henne.

Både de här mötena och de nu fyra vandrarnas äventyr längs vägen – oupphörliga attacker från Västhäxans sida, träd som lever, sövande vallmofält och annat sådant – är på bästa sagonivå.

Slutligen når de Smaragdstaden och lyckas, efter upprepade försök och hinder, bli insläppta hos trollkarlen – som dock själv inte visar sig. Av trollkarlen får de som villkor för att få sina önskningar uppfyllda i uppdrag att hämta Västhäxans kvast.

Det lyckas dem också, trots de uppenbara handikapp Dorothys tre följeslagare har. Hur det går till ska jag inte berätta i detalj, men jag kan ju åtminstone avslöja, att Västhäxan inte tål vanligt vatten.

Och så kommer då klimax, på samma gång ett antiklimax: Den store trollkarlen visar sig vara en vanlig man utan några som helst magiska egenskaper. Trollkarlen spelas för övrigt av samme skådespelare som spelar den fiffigt fifflande fjärrskådaren i filmens upptakt.

Trollkarlen ger dock Fågelskrämman, Plåtmannen och Lejonet bevis på att de nu har hjärna, hjärta och mod. Sens moralen är mer än övertydlig: De har under äventyret med häxan bevisat att de har vad de har trott sig sakna.

När Trollkarlen så abdikerar från sin tron i Oz för att per luftballong ta sig hem till USA, överlämnar han makten till Dorothys tre vänner.

Dorothy skulle egentligen också ha följt med i luftballongen men missar den när Toto, opassande nog, hoppar ur och hon måste följa efter.

Men då kommer den goda häxan på nytt till hjälp, och här är sens moralen ännu mer övertydlig: Dorothy måste intensivt tänka tanken ”borta bra men hemma bäst” – och vips befinner hon sig hemma i sängen, ömt vårdad av tant Em och omgiven av de övriga välbekanta ansiktena på gården.

Melodikrysset nr 29 2007

21 juli 2007 11:48 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

I dag tyckte jag Melodikrysset var lätt, men lik förbannat gick jag bet på en fråga, lodrätt 15. Frågan löd ”Var utspelar sig melodin? – jo, i en sådan”. Jag hade första bokstaven, B, och sista bokstaven, R, av sammanlagt tre, så egentligen fattades bara en bokstav. Trots att jag kände igen melodin, kom jag inte på svaret, som måste bli bar eller bur eller möjligen bår. Johan Jern skriver här bredvid att det ska vara bar – men jag kommer fortfarande inte på melodititeln. Magnus Ugglas ”Kung i baren” var det, upplyser mig sedan Bertil.

Eftersom jag aldrig skickar in svar, kan det ju göra detsamma.

Jag publicerar det här för att jag brukar berätta hur jag lyckas. Och det kan ju vara kul för mina läsare att kunna konstatera, att de själva har lyckats bättre med den här frågan. Säkert får jag en aha-upplevelse när Eldeman berättar, vad sången hette.

Märkligt nog lyckades jag i stället klara vilka som sjöng ”All That She Wants”: Ace of Base.

Relativt lätt klarade jag också att det var Peter Jöback som sjöng Charles Aznavours ”She”.

Eurovision Song Contest 2007 ligger ju så nära i tiden, att man fortfarande minns vinnarlåten ”Molitva” med Marija Šerifovic från Serbien – och invånarna där, åtminstone de flesta av dem, är ju serber.

I Eurovision Song Contest 1999 tävlade Charlotte Nilsson med ”Take Me To the Heaven”, som i svenskt original hette ”Tusen och en natt”.

Och minns jag inte alldeles galet, förekom även ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” i melodifestivalsammanhang någon gång på 1970-talet.

Ännu äldre, från 1960-talet, är ”Våran katt”, som Siw Malmqvist hade en hit med.

Och naturligtvis har en inbiten radiolyssnare som jag hört ”Tyrolerhatten” (”Du borde köpa dig en tyrolerhatt”) med den mångsidige Östen Warnerbring.

Zarah Leander har en röst som man omedelbart känner igen. Här sjöng hon ”Matroser ohoj”.

En mycket passande Taube-låt så här på sommaren är ”Sjösala vals”; den utspelar sig dock lite tidigare under den här årstiden:

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng.
Hör min vackra visa, kom sjung min refräng!
Tärnan har fått ungar och dyker i min vik,
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se, så många blommor som redan slagit ut
på ängen!
Gullviva,
mandelblom,
kattfot
och blå viol.

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna.
Lycklig som en lärka uti majsolens sken,
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren!
– Kurre, kurre, kurre ! Nu dansar Rönnedahl!
Koko! Och göken ropar uti hans gröna dal
och se, så många…

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans,
binder den kring håret, det gråa och rufsiga,
valsar in i stugan och har lutan till hands,
väcker frun och barnen med drill och kadans.
– Titta! ropar ungarna, Pappa är en brud,
med blomsterkrans i håret och nattskjortan till skrud!
– Och se, så många…

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå,
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner .
Sällan får han rasta – han får slita för två.
Hur han klarar skivan, kan ingen förstå –
ingen, utom tärnan i viken – hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan…

En annan känd och kär gestalt (utöver Rönnerdahl) är Astrid Lindgrens ”Karlsson på taket”. Signaturmelodin skulle ge tak.

Federico Fellinis ”La Strada” såg jag på bio redan under gymnasietiden i Sundsvall. Musiken i den är skriven av Nino Rota – som väl redan har förekommit tidigare i Melodikrysset.

Slutligen den låt jag personligen tyckte var roligast att höra, ”John Henry” med Bruce Springsteen. Jag har tidigare skrivit utförligt om hans Pete Seeger-CD – se Kulturspegeln, Musik. Där kan man också läsa mer om Seeger.

***

På jakt efter något svar i senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag.

Mot ett nytt veckoslut

20 juli 2007 18:16 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Det är fredag, och jag och Birgitta har som vanligt klippt gräset respektive städat huset; den här veckan var det min tur att klippa gräset.

Gräsklipparen jävlades lite till en början. Birgitta, som skötte gräsklippningen förra veckan, klagade då över att gräsklipparen hade något högt, obekant ljud, och så fort jag hade satt i gång den, hörde också jag att något inte var som det skulle. En närmare inspektion visade, att en mutter på undersidan hade lossnat och två var lösa – de aktuella skruvarna håller motorn på plats på plåtchassiet, och eftersom det nu var glappt emellan, skramlade det alldeles förbannat, när man satte i gång motorn. Det blev till att gå till järnhandeln och handla ny mutter (plus några i reserv).

När jag hade skruvat fast alla tre muttrarna, lät gräsklipparen som vanligt, och efter ytterligare ett annat hyss klippte den snällt gräsmattan jämn och slät. Men alltsammans tog en stor del av dagen.

Under tiden städade Birgitta huset. Hon har också satt på bastun och förberett middagen.

Jag har tidigare citerat den här dagsversen av Alf Henrikson:

Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
bör icke betrakta sig såsom en sann demokrat
och skall aldrig tala om frihet och oberoende.

(”Anacka”, 1980)

Det skedde då i ett jämställdhetssammanhang.

Efter den här veckans debatt här på bloggen om pigavdragen är jag beredd att se Alf Henriksons vers också som min slutreplik i pigdebatten.

***

I veckan har jag vidare fortsatt med trädgårdsarbetet.

Från Helga Henschens Vänner, vars styrelse jag har tillhört, fick jag i 70-årspresent ett presentkort till Fyrislunds trädgård i Uppsala. På väg hem från födelsedagsfirandet i Rinkeby (Saras och Amandas, inte mitt) stannade vi till i den här handelsträdgården, och jag köpte fler nya perenner.

Jag köpte två gulorange rudbeckior (Rudbeckia fulgida, Goldsturm), en blå italiensk oxtunga (Lodden Royalist), en vit stormhatt, en mörkt orange solbrud (Helenium, Moarheim Beauty), en blå Agastache-hybrid (Blue Fortune) – Agastache heter på svenska indianmynta eller anisört – och så en gul (OBS!) höstvädd (Scabiosa ochrolenica).

Alla de här växterna är nu i jord i min nyrestaurerade rabatt.

Den ena rudbeckian står dock i en annan rabatt som jag också sliter med, bredvid en blå veronika.

***

Nu ropar hustrun: Det är dags att gå till bastun.

Ha en bra fredagskväll!

Musikens hus snart klart

19 juli 2007 12:17 | Musik, Politik | 2 kommentarer

Musikens hus i Uppsala – Konsert & kongress – står snart klart. Huset tas i bruk vid månadsskiftet augusti-september.

Det är efterlängtat av stans musikvänner. Och det är vackert.

Dagens Upsala Nya Tidning (19 juli 2007) innehåller en stor artikel om huset; du kan läsa artikeln här.

I anslutning till artikeln kan du också ta del av ett bildspel om Musikens hus från in- och utsidan samt ett webb-TV-avsnitt.

Jan Myrdal

18 juli 2007 16:46 | Politik, Prosa & lyrik | 15 kommentarer

Jan Myrdal föddes den 19 juli 1927 och fyller alltså 80 år i morgon. Jag har träffat honom ett fåtal gånger – på möte om Kina i Laboreums, på flygplatsen i Helsinki då vi var på väg mot olika resmål, kanske vid något ytterligare tillfälle, också haft ett mindre gräl med honom. Men jag har naturligtvis läst desto mer av honom: hans söndagskåserier i Stockholms-Tidningen, hans många debattinlägg, reseböcker, romaner.

Jag hör till dem som har haft betydande meningsskiljaktigheter med honom i frågor som synen på Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Ändå anser jag att hans mycket omfattande skrivande rymmer åtskilligt som inte bara är värt att ta del av utan som också kommer att stå sig inför framtiden.

Den här dubbla men i grunden ändå välvilliga synen på Jan Myrdal och hans författarskap har också Åsa Linderborg i sin stora artikel, ”Var tid har sin strid”, på kultursidorna i dagens Aftonbladet (18 juli 2007). Du kan läsa artikeln här.

Men åter till min egen relation till Myrdal. Vi kan ta konflikten med honom först.

Jan Myrdal hade i Svenska Dagbladet den 26 maj 1979 publicerat en artikel med rubriken ”Dödsstraffet måste återinföras”. Artikeln drev där bland annat tesen att landsförräderi (à la Quisling) borde kunna förebyggas med hot om dödsstraff.

Från den pacifistiske författaren Bosse Gustafson (som jag vid tillfälle ska återkomma till; jag hade vid det laget känt honom sen studenttiden, publicerat en längre essä om honom plus recensioner av hans böcker, till och med figurerat en smula i en av hans romaner) fick jag för publicering en artikel om Myrdal, en artikel som bland annat innehöll en polemik mot SvD-artikeln och därför fick rubriken ”Jag undrar vilka Jan Myrdal vill döda med sitt dödsstraff”, när den publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1981 (26 februari). Artikeln var i övrigt ett inte helt snällt men initierat personporträtt av Myrdal; Gustafson var på 1940-talet svåger till Myrdal och hade också därefter hyggligt tät kontakt med honom.

Som redaktör såg jag naturligtvis debattpotentialen i den här artikeln och kontaktade därför självfallet Jan Myrdal med erbjudande om en replik. Myrdal reagerade surt, inte bara mot Gustafsons artikel utan också mot mig – såg publiceringen som en fientlig handling. Vägrade att skriva en replik och erbjöd mig i stället att, som ett slags svar, publicera en av honom tidigare publicerad artikel, en skriftställning om jag inte minns galet. Det avböjde jag i min tur. På kuppen förlorade jag som medarbetare en yngre författare och journalist, en av Jan Myrdals många supporters, som tyckte att jag hade behandlat Jan Myrdal illa.

Det här har inte hindrat att jag senare, när jag vid något tillfälle har stött ihop med Jan Myrdal, har kunnat föra samtal i vettig ton med honom. Men egentligen har jag alltså aldrig lärt känna honom närmare; därtill har vi rört oss i alltför olika sfärer.

Hans mor, Alva Myrdal, lärde jag mig då känna avsevärt bättre under den period då jag arbetade i sekretariatet för den av henne ledda Jämlikhetsgruppen. När jag skulle skriva om Jan Myrdals självbiografiska roman ”Barndom”, ställdes jag därför inför något av ett dilemma: politiskt (och även personligt) stod jag mycket närmare Alva än Jan, men samtidigt fann jag Jans barndomsskildring ha mycket stora skönlitterära kvaliteter.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1983 (27 januari) publicerade jag följande dubbelrecension:

Jan Myrdal

Jan Myrdal har under sina år som etablerad författare blivit föremål för mycket skiftande bedömningar. Under en period var han snudd på nationalskald för att inte säga nationalmonument. I dag kreerar han, delvis bland dem som förr beundrade honom, rollen som slagpåse. Det finns inte så lite av trender bakom den här utvecklingen. Enligt min mening är båda bedömningarna orättvisa.

Naturligtvis är det hans debattartiklar, ”skriftställningar”, som har väckt starka känslor. ”Dussinet fullt” (Norstedts) med undertiteln ”Skriftställning 12” rymmer utmärkta exempel: hans inlägg om dödsstraffet och i Faurisson-debatten. Utan att alltid dela Myrdals åsikter finner jag honom mestadels intressant att läsa; om inte annat får man ju sina egna åsikter (fördomar, skulle Myrdal förmodligen säga i somliga fall) hårdhänt prövade. Det senare är nyttigt.

Det hindrar inte att det finns invändningar (som inte rör enskilda sakfrågor) att göra mot Myrdals skriftställningar.

Ofta finns det något pompöst, självmedvetet över hans sätt att argumentera. Denna självmedvetenhet är inte parad med självironi som hos Kurt Vonnegut, inte heller med en charmig fräckhet som hos Jörn Donner. Nej, Myrdal har alltid rätt, har alltid haft rätt, och hans inställning till kritiker är därför hätsk; ofta ser han dessutom konspirationer bakom det som sker eller synes ske. (Självcentrering finns för övrigt också hos fadern, Gunnar Myrdal, i lite annan form; äpplet faller som bekant inte långt från trädet. Alltså syns även Jans eget ansikte i den narrspegel han håller fram för fadern, Gunnar, i den självbiografiska romanen ”Barndom. Mer om den nedan.)

Understundom känner jag mig också irriterad över att Jan Myrdal, när han polemiserar, inte håller sig strikt till sak och ämne. Ett exempel är Myrdals angrepp på Peter Weiss som författare och filmskapare i polemiken om båtflyktingarna från Vietnam.

Inte sällan känner jag vidare tvekan till Myrdals skriftställningar också i de fall då jag helt eller till stora delar ansluter mig till hans konklusioner. Den sovjetiska invasionen av Afganistan är bara ett exempel. Grunden för det obehag jag känner är den här: Nog är det märkvärdigt hur ofta Myrdals ståndpunkter sammanfaller med dem som förfäktas av SKP. Det gäller Afganistan, Sovjet, Vietnam, fredsfrågan, kulturpolitiken, ”folkets kultur”. Det markeras ytterligare av hans försvar av andra intellektuella i SKP-traditionen. Allt det här gör att man läser honom med en känsla av att man kanske inte har fått se alla kort, helheten. Att man är ense om att Vietnam bör lämna Kampuchea innebär ju nämligen inte att man nödvändigtvis är ense om vad som borde komma i stället.

Trots att jag här bara har redovisat kritik och invändningar tycker jag alltså att Jan Myrdals skriftställningar är värda att läsa.

* Värd att läsa i än högre grad är Jan Myrdals självbiografiska roman ”Barndom” (Norstedts). Med ”Barndom” placerar sig Jan Myrdal nämligen bland de främsta skönlitterära barndomsskildrarna på svenska.

Detta sagt trots att jag känner skepsis mot att Jan Myrdals version av Jan Myrdals barndom skulle vara ”sann” i objektiv (vad nu det innebär) eller i vart fall strikt biografisk mening. Så vitt jag kan förstå har nämligen hans far, Gunnar Myrdal, i en tidningsartikel punkterat sonens version av verkligheten på flera punkter. Det här är besvärande för Jan Myrdal: Det är svårt att frigöra sig från misstanken att boken är ett inlägg i en fejd mellan barn-föräldrar, och att den vuxne Jan Myrdals antipatier och aggressioner och besvikelser har fått lov att verka så att säga retroaktivt. Den här sidan av saken kan inte helt lämnas därhän, eftersom samtliga viktiga agerande är identifierbara, i flera fall levande och dessutom för bokläsarna kända personer. Problemet är principiellt; det besvärande är inte att Alva och Gunnar Myrdal är kända socialdemokrater eller har en viss samhällsställning.

Det hindrar inte att Jan Myrdals barndomsskildring kan vara sann (för honom själv) i en annan mening. ”Jag skriver mina ord. Den barndom jag skildrar är min”, står det i förordet. I subjektiv, psykologisk mening kan han ju faktiskt ha upplevt sin barndom så här, även sin mor på det sätt hon skildras i ”Barndom” (och som har fått många att reagera). I den frågan kan man inte som läsare eller recensent döma.

Läst strikt skönlitterärt (så långt detta med hänsyn till vad som har sagts ovan alltså går) är ”Barndom”, med undantag för några få avsnitt och några ovidkommande utvikningar till nutiden, en lysande barndomsskildring. Sann i biografisk mening eller inte är ”Barndom” en roman om det utlämnade, oälskade barnet sett med barnets egna ögon. Språket i ”Barndom” är konkret, bilderna i boken klara och sinnliga. Jan Myrdal förtjänar inte att mötas med tillmälen av typen ”världens längsta pubertet” – men kanske visar ”Barndom” att han ännu, vid femtiofem års ålder, inte helt har lyckats förlösa den begåvade, fabulerande skönlitteräre författare som helt säkert bor i honom.

***

”Myrdal har alltid rätt, har alltid haft rätt”, skrev jag.

I dagens Aftonbladet (19 juli 2007) finns en födelsedagsintervju, som innehåller en ganska rolig bekräftelse på ovanstående. Artikeln har rubriken ‘Jag har alltid haft rätt’.

Lite skruvad är rubriken dock, på kvällstidningsvis. Visserligen har den som bakgrund Myrdals konsterande ”I princip har jag haft rätt”. Men på frågan ”Har du aldrig haft fel?” svarar han, att han faktiskt har haft det en gång, nämligen när han uppmanade till att vägra värnplikt. ”Jag var aldrig radikalpacifist, men jag hade en fredsvacklan.”

Om livet på landet

16 juli 2007 16:55 | Politik, Trädgård, Ur dagboken | 31 kommentarer

Normalt städar vi huset och klipper gräset på fredagarna, men i fredags var vi – via Uppsala – på väg hem från Rinkeby efter konserten med Mavis StaplesBerns i torsdags kväll.

Så det blev till att klippa gräs och städa på lördag eftermiddag i stället. Birgitta klippte gräs och jag städade; vi turas om med det. Båda sakerna tar flera timmar att göra. På min lott föll alltså att plocka undan saker, dammtorka, dammsuga och knäskura furugolven, också att göra rent i bastun inför veckobastun, som vi alltid avslutar städ- och gräsklippningsdagarna med. Sen plockade jag in fyra buketter med blommor ur trädgården och förberedde middagen.

Som läsarna av den här bloggen vet, hör jag till dem som avskyr tanken på skattesubventionerade pigjobb. Det här handlar för min del om klassbaserad ryggmärgskänsla. Städar och klipper gräset gör man själv!

Visst kan det komma en tid, då jag på grund av bristande fysisk ork kan komma att behöva hjälp med sådant. Men så länge jag har hälsan sätter jag en ära i att för egen maskin hålla helt och rent omkring mig. Hjälp är jag beredd att betala för, när det rör sig om något jag inte själv behärskar: snickeri, elmontering och annat sådant. Och vi har aldrig köpt sådana tjänster svart!

Det är lätt att säga för dig att säga som är pensionär, hör jag någon invända – har man heltidsjobb och barn, kan man behöva avlastning. Men på den punkten är jag orubblig, också obarmhärtig om ni vill kalla det så. Jag och Birgitta – jag chefredaktör och sen ombudsman, hon i tur och ordning riksdagsledmot, minister och talman, med gemensamt ansvar för tre barn – har klarat det här, vecka efter vecka, år efter år. Och jag garanterar att vi har haft det rent och välvårdat omkring oss. Vilka är nu alla dessa som har haft så mycket mer än vi att göra, att de inte hinner med att städa sitt eget hem och inte klippa gräset på sin egen tomt?

Nåväl, efter det här bestyret, normalt på fredagar, den här veckan alltså på lördag, är man skitig och svettig. Då är det skönt att avsluta med en riktig estnisk bastu.

Efter den sista, avslutande kallduschen sitter vi i morgonrock i trädgårdsstolarna under plommonträden: svalkar kropparna och läppjar på var sin stor dry martini med mycket is.

Inne väntar middagen som jag har förberett.

***

Vädret är åter så där varmt som det kan vara i mitten av juli. I dag har jag i omgångar suttit vid trädgårdsbordet och läst Gunnar Balgårds Helmer Grundström-biografi; jag ska så småningom återkomma till den och till Grundström. Birgitta har ambulerat mellan samma bord och sin örtagård: hon klipper ner kryddörter i plastaskar, som vi ska ta med till frysen inne i stan, när vi passerar lägenheten, åter på väg till Rinkeby. (Vi ska fira Saras och Amandas födelsedagar.)

I var sin ända av bordet växer äppelträd, för närvarande dignande av växande äpplen.

I slänten mot vägen utanför fönstret i rummet där datorn finns rodnar bigarråerna. På solsidan är de redan ätbara: söta, goda.

I bärklyftan nedanför Birgittas kryddträdgård är vinbären på väg att få sin rätta röda färg.

De flesta pionerna har vid det här laget blommat över. I stället blommar riddarsporrarna och ett antal ettåriga snittblommor: blåklint, rosenskära, estnisk malva.

Rosorna tävlar med varann i skönhet. Fullt krig råder mellan Lancasters röda ros (Provinsros, Apoteksros) i Birgittas rabatt nere vid vägen och Yorks vita ros i min rabatt i slänten ner mot vägen. I häcken bredvid trädgårdsbordet blommar en jättelik Rosa Carolina i rosa.

Men allra vackrast just nu, åtminstone för bruk i bukett, är Rosa Alba Maidens Blush, också i Birgittas rabatt nere vid gatan. Jungfruns rodnad!

Mavis Staples på Berns

15 juli 2007 16:27 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I 70-årspresent av Anna fick jag att tillsammans med henne gå på Mavis Staples’ konsert på Berns. Birgitta ställde snällt upp och stannade hemma i huset i Rinkeby med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, så att jag och Anna kunde ta T-banan in till stan och, sittande vid bord (vi kom tillräckligt tidigt), läppja på lite rödvin och småprata till dess att konserten brakade loss med ”Down In Mississippi”.

Brakade loss var ordet. Mavis Staples, precis fyllda 68 år, är en urkraft på scenen, och hon backades upp av en oerhört samspelt och tungt gungande trio plus kör.

Vid det laget var salongen packad av stående publik, som omedelbart rycktes med av sången och musiken: smådansade, vaggade rytmiskt, tjöt av gillande, klappade takten, sjöng med. En så rolig konsert har jag inte varit med om på länge.

Men det var naturligtvis, ytterst, Mavis Staples’ förtjänst.

Jag ska ärligt tillstå, att jag inte har lyssnat på henne så mycket tidigare; soulmusik hör inte till det jag har lyssnat våldsamt mycket på. För många i Annas ålder har soulmusiken spelat en helt annan och mycket mer central roll. Eftersom Anna dessutom är troende kristen, till och med utbildad till pastor i Missionsförbundet, har hon således haft ett skäl till – gospelmusiken – att lyssna på en sångerska som Mavis Staples.

Just det senare, inslaget av gospelmusik i hennes repertoar, borde dock ha lett även mig, ateist men vän av hängiven musik, vidare till Mavis Staples. Jag har faktiskt en hel del sådan musik i min ägo, till exempel en CD-serie med en av de låtar Mavis Staples sjöng, ”Wade In the Water”, som titel och med afroamerikanska spritituals, gospel och congregational singing som innehåll – jag har dem på separata CD från 1994, men de finns också som box från 1996 (Smithsonian Folkways SFW 40076).

Att jag kom att intressera mig så mycket för den här musiken hade till stor del att göra med att de svarta amerikanska kyrkorna med Martin Luther King i spetsen under senare delen av 1950-talet och i början av 1960-talet aktivt deltog i kampen mot segregeringen i USA, främst i den amerikanska Södern. Det skrevs mycket och bra kampmusik under den perioden, men många av de ursprungligen rent religiösa sångerna fick i denna nya situation dessutom världsliga övertoner, ett hopp om att the freedom land kunde nås redan här och nu.

Mavis Staples pappa, metodistpastorn Roebuck ”Pops” Staples, var en av de kyrkoledare som stödde Martin Luther King. (En annan var Aretha Franklins pappa, lärde mig Anna på Berns.)

Han startade tillsammans med sina barn Cleotha (född 1934), Pervis (född 1935), Yvonne (född 1936) och Mavis (född 1939) gruppen The Staple Singers. De startade 1948 med att framträda i kyrkor i chicagoområdet och fick sitt första skivkontrakt 1952. Utöver gospel sjöng de också soul och rytm ‘n blues. På 1960-talet blev de riktigt stora. Och till deras storhet bidrog också att de deltog i medborgarrättskampen.

Pops Staples är numera död, och dottern Mavis har sedan länge skapat en framgångsrik solokarriär. På sitt senaste album, producerat av Ry Cooder (som jag har skrivit om), ”We’ll Never Turn Back”, har Mavis Staples återvänt till sångerna från 1960-talets svarta medborgarrättskamp. Jag har inte den här CDn, men jag ska snarast skaffa mig den.

De här sångerna hörde mycket riktigt till det som bar upp konserten på Berns. Mavis Staples sjöng sin pappas ”Why Am I Treated So Bad” (med musik av Cannonball Adderley), den gamla Staple Singers-succén ”Will the Cirkle Be Unbroken”, ”Keep Your Eyes On the Prize”…

Många av den amerikanska medborgarrättsrörelsens sånger har jag lärt mig och lärt mig att älska framför allt genom Pete Seegers injungningar, till exempel på den LP som dokumenterar den berömda Carnegie Hall-konserten den 8 juni 1963, ”We Shall Overcome”. Den finns också i utvidgad form, ”We Shall Overcome – The Complete Carnegie Hall Concert”, på CD (Columbia 45312).

Här är den text han använde till ”Keep Your Eyes On the Prize”; jag kan ju inte garantera att det var just den Mavis Staples använde:

Keep Your Eyes On the Prize

Musik: Traditionell afro-amerikansk spiritual
Text: bearbetad och med tillägg av Alice Wins, Guy & Candie Carawan och medlemmar i The Civil Rights Movement

Paul and Silas bound in jail
Had no money for to go their bail
Keep your eyes on the prize, hold on

Paul and Silas thought they was lost
Dungeon shook and the chains come off
Keep your eyes on the prize, hold on

Freedom’s name is mighty sweet
And soon we’re gonna meet
Keep your eyes on the prize, hold on

I got my hand on the gospel plow
Won’t take nothing for my journey now
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Soozie!

Only chain that a man can stand
Is that chain o’ hand on hand
Keep your eyes on the prize, hold on

I’m gonna board that big greyhound
Carry the love from town to town
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hey!

Hey!

Now only thing I did was wrong
Stayin’ in the wilderness too long
Keep your eyes on the prize, hold on

The only thing we did was right
Was the day we started to fight
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

One, two!
(The only thing we did was wrong)
(Staying in the wilderness too long)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Woah, woah!
(The only thing we did was right)
(Was the day we started to fight)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Ain’t been to heaven but I been told
Streets up there are paved with gold

Jag har hittills alltid tyckt att Pete Seeger har gjort den ultimata versionen av den här sången – Bruce Springsteen får ursäkta. Men nu är herrarna överglänsta. Av Mavis Staples.

Melodikrysset nr 28 2007

14 juli 2007 11:56 | Barnkultur, Musik, Serier, Ur dagboken | 4 kommentarer

Åtminstone en fråga i dagens melodikryss hade jag aldrig klarat utan Google. Linda Sundblad är en sångerska som är helt obekant för mig (även om alltså hennes förutvarande grupp Lambretta tycks ha förekommit tidigare i Melodikrysset – men jag minns just nu inte den heller). När jag sökte på låten ”Oh, Father”, fick jag svaret.

Också Sara Isaksson, med ”Skymtar för en stund”, hade jag inledningsvis problem med att identifiera, men henne har jag åtminstone hört, och jag känner till hennes samarbete med Uno Svenningsson.

Satirgruppen Framåt fredags bidrag till dagens kryss tror jag använde sig av melodin till ”Ge mig en kaka till kaffet”, ett melodifestivalbidrag från Östen med resten. Svaret, drycken, skulle hur som helst bli kaffe.

Alf Robertson har en så omisskännlig röst, att den är lätt att identifiera. Här sjöng han ”Det är mig du tar i båten”.

Till de på motsvarande sätt lättare att identifiera var gruppen Nordman med ”Ta mig för den jag är”.

Och veckans kanske lättaste schlagerfråga var nog Thore Skogmans ”Fröken Fräken” (båda orden godkändes av Eldeman som svar). I mitten av 1960-talet åkte Sven-Ingvars runt i parkerna och sjöng och spelade ”Lilla söta fröken Fräken ifrån Fryken blev miss Värmland nu i år”. Den här låten är nog begynnelsen till många äktenskap, som startade på dansbanan.

Det här leder vidare till P4-programmet Svensktoppen, som dock här fick en egen pricksäker illustration: Benny Anderssons ”Du är min man” med, förstås, Helen Sjöholm.

Går vi ännu längre tillbaka i tiden, fanns bland de stora svenska schlagermelodierna mycket länge ”Där som sädesfälten böja sig för vinden”. Den gjorde Ernst Rolf till stor schlager här hemma. Men ursprungligen var melodin amerikansk.

Amerikansk är förstås också Don McLeans ”American Pie”, som vi bland annat har hört med Madonna.

Då återstår ett antal pärlor ur barnkulturvärlden.

Svaret på Eldemans fråga ”Vad är det som siktas? Ja, den!” när han spelade ”Å, se det snöar” är förstås snön.

Första ordet, verbet, i ”Blinka lilla stjärna där” var ju heller inte så svårt att klara.

Filmmusiken ”Sjörövar-Fabbe” skulle förstås leda tanken till först Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och sedan till Pippis pappa, Efraim Långstrump.

Musiken är skriven av Ivan Renliden. Jag minns fortfarande, när vår dotter Kerstin var liten och ständigt hörde Ivan Renliden i radio. En dag, när vi hand i hand vandrade nerför Konsum-backen här i Öregrund, gjorde jag henne uppmärksam på en affisch, där det stod, att Ivan Renliden skulle spela i Öregrunds kyrka. Kerstin, störthäpen: – Renliden, finns han på riktigt, pappa? (Det var ju inte så lätt att veta, vilka av alla de där figurerna som förekom på radio och på skiva som var sagofigurer respektive fanns i verkligheten.)

Den populäre, just nu TV-aktuelle figuren som efterlystes var Tintin. Jag har alltid själv älskat Tintin – alla de gamla Tintin-albumen finns här i Öregrund, och jag har läst dem också för mina barn. Just nu försöker jag, så fort jag hinner, se de tecknade Tintin-filmerna, som går på bolibompatid. Och i julas gjorde jag ett kap: på Akademibokhandeln/Lundeq fanns samtliga Tintin-filmer att köpa för sammanlagt en struntsumma. Jag fick tag på, tror jag, alla utom en, och så gav jag dem i ett stort paket till lille Viggo i julklapp. Fast den som skrek högst av förtjusning var den som satt bredvid Viggo, hans mamma Kerstin.

PS Viggos pappa Bo har – delvis med min hjälp i form av julklappar och födelsedagspresenter – skaffat nyöversättningarna av Tintin-albumen. Dem har jag inte läst. Men jag undrar om Kapten Haddocks svordomar är lika fantasifulla och mustiga i den nya svenska versionen. DS

***

Jagar du rätt svar till senaste Melodikrysset, föreslår jag att du antingen klickar på Blog ovan eller går direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Emil Hagstöm 100 år

13 juli 2007 16:03 | Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Olof G Strömberg berättar på Strömbergsbloggen om hur hundraårsdagen av Emil Hagströms födelse (3 juli 2007) firades i hans födelsestad Sollefteå.

Där finns också bilder från evenemanget.

En bok för alla

11 juli 2007 23:21 | Barnkultur, Deckare, Politik, Prosa & lyrik | 26 kommentarer

Den billiga kvalitetspocketutgivningen En bok för alla är hotad. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) har meddelat, att statsstödet inte bara till förlagets vuxenutgivning utan också till dess barn- och ungdomsbokutgivning kommer att dras in.

Det är skamligt. Förlagets lågprislinje – möjlig genom statsbidraget – och dess läsfrämjande åtgärder bland annat i samarbete med fackföreningsrörelsen och skolorna hade varit värda ett fortsatt stöd. Nu står förlagets hela framtid på spel.

Flera tusen läsare har protesterat genom att skriva på en protestlista på nätet, avsedd att överlämnas till Adelsohn Liljeroth. Skriv på du också! Använd En bok för alla som sökord.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) presenterades de första böckerna i serien En bok för alla:

Här är böckerna
vi köper
för en femma!

I mitten av november kan vi köpa de första böckerna från massmarknadsförlaget.

Böckerna som är subventionerade av samhället kommer att kosta fem kronor styck.

Inför den förestående utgivningen av kvalitetslitteraturen har Stiftelsen Litteraturfrämjandets förlagsråd kommit överens om följande titlar:

Sven Edvin Salje: ”På dessa skuldror
Max von der Grün: ”Halt väglag
Karl Rune Nordkvist: ”En dag i oktober
Ivar Lo-Johansson: ”Gårdfarihandlaren
Tove Ditlevsen: ”Två som älskar varandra
Hans Hergin: ”Bryta sigill
Owe Husáhr: ”Jerico
Ove Allansson: ”Resan till Honduras
Eva Waldemarsson: ”Pärlhönan
Sigfrid Siwertz: ”Mälarpirater

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1978 (18 maj), ett nummer med kultur som bärande tema, presenterades sedan En bok för alla utförligt av Stig Göran Gustafsson i en artikel över ett helt uppslag, Folkboksidén lever! Underrubrik: Kulturgärning på gräsrotsnivå.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) recenserade jag under samlingsrubriken Höstromaner en rad böcker av Karl Rune Nordkvist, däribland den ovan nämnda:

En dag i oktober”, som Litteraturfrämjandet har gett ut i sin femkronorsserie En bok för alla, är också en politisk roman. Här står huvudfiguren, Lasse Lundgren, långt ut till vänster; kanske är han kommunist. ”En dag i oktober” är en skickligt uppbyggd roman. Lasse Lundgren själv är död – han har råkat ut för en gåtfull tågolycka. Genom vittnesbörd från dem som kände honom, hans föräldrar och släktingar, antagonistiskt inställda före detta arbetskamrater och så vidare får man indirekt lära känna honom, vilket ger romanen en speciell spänning.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1978 (Första maj-numret, 13 april) recenserade jag en hel rad böcker från En bok för alla:

Folkböcker

Eric Lundqvist var en flitig medarbetare i gamla Folket i Bild och i FiBs folkbokserie. Just ”Ingen tobak inget halleluja” – en rolig bok om en svenskättad missionärs vedermödor – ingick inte i folkbokserien. Men namnet Eric Lundqvist är ändå ett av flera belägg för att FiBs folkböcker har fått en efterföljare i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla, där ”Ingen tobak inget halleluja” nu ingår.

* Däremot rymmer En bok för alla en FiB-bok från våren 1951, Folke FridellsSyndfull skapelse” (som ursprungligen kom ut 1948). Det är en av de bästa böckerna av denne 1940- och 1950-talens store arbetarskildrare. En författare som tidigt satte sökarljuset på de mörka sidorna av den fulla sysselsättningens och det ekonomiska framåtskridandets efterkrigssamhälle. Vid en omläsning i dag ter sig ”Syndfull skapelse” som märkligt individualistisk. Konrad Johnsons självtagna skapelsevecka är ett anarkistiskt uppror. (Den som vill veta mer om Fridells författarskap och hans syndikalistiska inställning kan läsa en alldeles nyutkommen bok av Rolf Blom, ”Folke Fridell, proletärförfattare”, LTs förlag.)

* Cora SandelsKranes konditori” (översättning Ann-Mari Lindberger) kom ut 1956, inte i folkbokserien men väl i FiBs världsbiblioteks norska serie. Det är fortfarande en förträfflig och läsvärd roman. Utomordentligt teateraktig i sin uppläggning. En tidig kvinnoroman om behov av självkänsla och om ett uppror mitt i den stillsamma vardagen.

* En annan, modernare kvinnoroman i En bok för alla är Ingrid ArvidssonsEnsamheten”, som kom ut i original så sent som 1976. Det är en realistisk, vardagsorienterad roman helt i den gamla FiB-stilen. Den har mycket att lära oss om hur vi skuffar ut våra gamla ur samhället. På romanens minuskonto får väl bokföras att skildringen av den yngre generationen är lite väl schablonartad.

* Ett ännu snabbare nytryck har Litteraturfrämjandet bestått Veikko HuovinensFårätarna” (översättning Jens Hildén), som kom ut på Rabén & Sjögren så sent som förra året. Det är en ganska rolig rövarroman, även om de båda fårrövarna företräder en väl stereotyp mansroll.

* Litterärt är den sjätte och sista titeln i den senaste given från En bok för alla, Thorsten JonssonsKonvoj” från 1949, mycket överlägsen både ”Fårätarna” och flera av de andra titlarna. Det är en bok med en säregen och helgjuten stämning. Till och med den på sin tid mycket uppmärksammade erotiska skildringen håller, nästan trettio år efter utgivningen.

***

Ove Allanssons ovan översiktligt omnämnda ”Resan till Honduras” nämns kort i en översiktsartikel, Människor, arbete, om Allanssons författarskap i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1978 (8 maj):

Den här realistiska formen (syftar på vad jag ovanför skrev om ”Berättelser från sjönEK) hade Allansson ännu inte funnit i debutboken ”Resan till Honduras”, som nu finns i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla. Även här finns något av den miljömässiga exakthet som senare har kommit att utmärka Allanssons böcker. Men människoskildringen är mer fantastisk, handlingen inte så realistisk.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1978 (21 september, ett kongressnummer) fortsätter jag genomgången av böcker från En bok för alla:

Bok för alla

Litteraturfrämjandets serie En bok för alla vandrar vidare på folkboksvägen. Jan FridegårdsEn natt i juli” utkom hösten 1945 i FiBs folkbokserie och såldes i 105.000 exemplar; måtte den nu nå många nya läsare! Stig DagermansBröllopsbesvär” läste jag första gången i en utgåva från KFs Vingserien. Och Arthur Koestlers skrämmande och dess värre ständigt aktuella ”Natt klockan 12 på dagen” har ingått i Tidens bokklubb.

Det här blandar man med bra nytillskott som Sun AxelssonsEldens vagga” och Panait IstratisKyra Kyralina”.

Särskilt gläder det mig att Max Lundgren, med debutromanen från 1962, ”Hunden som äntligen visslade”, har hamnat i femkronorsserien. Det är en i grunden allvarlig bok, full av humor och galna infall.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1979 (16 augusti, AiPs 25-årsjubileumsnummer) finns en genomgång, som mest är en lång uppräkning men samtidigt ger en bild av rikedomen i En bok för allas utgivning:

För en femma

Vilken fantastisk gåva till alla bokälskare – och med hänsyn till priset, en femma per bok, i ännu högre grad till dem som inte har ett naturligt umgänge med böcker – Litteraturfrämjandets En bok för alla är!

De senaste givarna borde kunna tillfredsställa praktiskt taget alla smakriktningar. Där finns P C Jersilds roman från 1973, ”Stumpen”, om alkoholisten och uteliggaren Sture Stumpen Lindström. Där finns Antoine de Saint-ExupérysPostflyg syd” i Gunnar Ekelöfs översättning. Där finns finlandssvenskan Marianne Alopaeus’Mörkrets kärna” (1965). Där finns ”Hungerpesten”, en bok från 1975 (som borde ha passat in i gamla Folket i Bilds nedlagda folkbokserie) av Linnéa Fjällstedt, småbrukarhustru från Västerbotten, sedermera journalist på Västerbottens Folkblad. Där finns Henrik Tikkanens30-åriga kriget” som Alba gav ut så sent som 1977. (Det går säkert att få tag på den bundna upplagan än.) Där finns Barbro Widebäcks bok om akademikeröverskott och invandrarhat, ”Två stenar på min grav” (1975). Där finns Elisabet Hermodssons fina lyrikantologi ”Kvinnors dikt om kärlek” med bidrag av bland andra Ann-Charlotte Alvefors, Stina Aronson, Karin Boye, Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, Elsa Grave, Majken Johansson, Anna Maria Lenngren, Moa Martinson, Edith Södergran och Sonja Åkesson. Där finns Walter Ljungquists debutroman från 1933, ”Ombyte av tåg”. Där finns Sven Lindqvists självbiografiska ”Myten om Wu Tao-tzu” (1967). Där finns, om man så vill, en realistisk motsats, Maj-Britt Erikssons skärgårdsskildring från 1954, ”Kvinnorna på Gårdskär”, med teckningar av Harald Wiberg. Där finns den lika handfasta historiska romanen om sextonhundratalets Nordamerika, Helmer LinderholmsKommer aldrig mitt skepp” (1964). Sjuttonhundratalets Värmland speglas i den ännu bättre ”Den röda mården” (1954) av Peter Nisser. Artur Lundkvist går ända tillbaka till Alexander den Store i ”Krigarens dikt” (1976). Om ohyggligheter i vårt eget århundrade handlar Zenia LarssonsSkuggorna vid träbron” (1960). Där finns Göran Börges thrillerartade ”Agenten” (1967), Carl-Göran Ekerwalds roliga ”Polskt socker från Norge” (1967) och Ingvar Wahléns mörka ”Råttorna” (1977). Där finns den flyhänte men för den skull inte flacke Hans PetersonsÄlskaren” (1966).

Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsgivarna.

Dels Stig Claessons självbiografiska ”Västgötalagret” (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas’ eget Söder.

Dels Pär Rådströms – denne underbare författare! – ”Ärans portar” (1954), som fångar femtitalet på kornet.

Det gäller i viss mening också en tredje bok, den mystiske B Travens debutroman från 1926, ”Dödsskeppet” (reviderad översättning av A Forsström). Det är en sjöroman, som har sin startpunkt i arbetslöshetens Tjugotalseuropa. I viss mån, därför att det finns en del tveksamheter kring vissa partier av texten; frågetecknen gäller äktheten. Men visst är det Traven i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara ett nöje att läsa boken!

Fem kronor kostar den här utgåvan, som alla volymer i serien En bok för alla. Jag nämner det åter igen, därför att det faktiskt också kan finnas skäl att i vissa fall betala mer för böcker. ”Dödsskeppet” har nämligen samtidigt (1978) utkommit i en upplaga som kostar flera gånger så mycket, på förlaget Atlantis. För mellanskillnaden får man en inbunden volym med omslag och inte mindre än 44 fantastiskt fina illustrationer av Torsten Billman. De senare är faktiskt värda pengarna.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 mars) publicerade jag följande:

För en femma

Litteraturfrämjandet, denna underbara inrättning, fortsätter att ösa ut böcker, den ena bättre än den andra, för bara en femma per styck.

I En bok för alla hittar man till exempel nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers mycket läsvärda ”Fiender” (översättning Mårten Edlund), en berättelse om judenheten i New York och allestädes.

En mer puramerikansk klassiker är Mark TwainsTom Sawyers äventyr” (översättning Gustav Sandgren) – har ni inte ramlat in i den historien förr så är det verkligen på tiden.

Ett annat slags bestsellerförfattare – intelligent och genomskådande men spännande och underhållande – är Somerset Maugham. Hans ”Den brokiga vävnaden” (översättning Thorsten W Törngren) finns nu i En bok för alla.

Där finns också ett annat slags kärlekshistoria, ColettesTidig blomning” (översättning Eva Marstrander).

Så de svenska berättarna.

Att Harry AhlbergsTeresa och männen” har plockats in i En bok för alla känns riktigt. Det är i enlighet med traditionerna från FiBs folkböcker och Tidens bokklubb.

Likaså tycker jag att det är fint att man slår ett slag för Willy Kyrklund genom att trycka om hans ”Solange”, som ju hör till de för en bred publik mer lättillgängliga Kyrklund-böckerna.

Lika angelägen (i En bok för alla) känns inte Lars GustafssonsYllet”; jag undrar om han kommer att förbli ett så stort namn i den svenska litteraturhistorien som han ibland ter sig i dag.

Umbärlig finner jag också Anderz HarningsGerilla”. I och för sig är den läsvärd, men nog skulle jag vilja lyfta fram andra böcker till en bred publik.

Däremot är det väl inte ur vägen, att en och annan modern debattroman – som Margareta SarrisTa dig en slav” – infogas i serien.

Slutligen en bok som förenar litterär kvalitet med brett publiktycke, Poul ØrumsTysta vittnen” (översättning Maj Sjöwall), en alldeles utmärkt spännande och psykologiskt vardagsrealistisk kriminalroman. Bra att En bok för alla inte avfärdar deckargenren!

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september) finns nästa genomgång:

Folkböcker

Litteraturfrämjandets billigserie (7:50 per bok) En bok för alla fortsätter att förse oss med böcker i den tradition Folket i Bilds folkbokserie arbetade i. Johan Bojers fiskarskildring ”Den siste vikingen” (översättning Sven Barthel) har till exempel ingått i FiBs folkbokserie. Även Gustav Hedenvind-Eriksson och Vilhelm Moberg var väl kända för folkboks- och FiB-läsarna. I En bok för alla representeras de av ”Snöskottning i paradiset” (1952) respektive ”Din stund på jorden” (1963). Erich Maria Remarques pacifistiska roman ”På västfronten intet nytt” (1929, översättning Curt Berg), med dess skildring av första världskrigets fronthelvete, gavs däremot ut av konkurrerande Bonniers Folkbibliotek. I den här femgiven ingår slutligen novellsamlingen ”Arbetsbiens kärlek” (1923) av Alexandra Kollontay.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september) har jag en lång översikt över utgivningen för barn och ungdomar:

Billigt

Litteraturfrämjandet ger numera också ut billigserien En bok för alla barn och ungdomar som rymmer allt från bilderböcker för fyraåringar till äventyrsböcker för femtonåringar.

För åldern 4-8 år finns Lennart Helsings verssaga ”Boken om Kasper” (illustrationer Poul Ströyer) och Munro Leafs ”Berättelsen om Ferdinand” (illustrationer Robert Lawson) som alltså inte alls har skrivits av Walt Disney, vilket alla vi trogna julaftonsTVtittare lätt kunde få för oss.

För åldern 4-9 år finns Lars Furulands ”Barnens rim och ramsor” som bland annat rymmer ”Skatan gick på gatan” och ”Herr Baron sket på bron”.

För åldern 5-8 år finns ett par fina bilderböcker, Gene Zions ”Harry den smutsiga hunden” (illustrationer Margaret Bloy Graham, översättning Gunilla Borgström) och Jack Tworkovs ”Den vackra kamelens morgonpromenad” (illustrationer Roger Duvoisin, översättning Sebastian Lybeck).

För åldern 5-9 år finns Margareta Lööf Erikssons bilderbok ”När Robert hade barnvakt” och läsböckerna ”Ett två tre Fyrkanten” av Carl Magnus von Seth (illustrationer Martin Lamm), ”Måns i Vasastan” av Ann Mari Falk (illustrationer Mats Andersson) och Inga Borgs (text och illustrationer) ”Tobby och Tuss i Villa Matilda”.

För åldern 6-9 år finns Birgitta GedinsLustöra” (illustrationer Veronica Leo) och Irmelin Sandman Lilius’Enhörningen” (illustrationer Veronica Leo) – den senare boken vill jag särskilt rekommendera.

För åldern 6-10 år finns Britt G Hallqvists versbok ”Nalles poesi” (illustrationer Madeleine Sandell).

För åldern 7-10 år finns Birgit BergkvistsHela veckan är pappa borta” (illustrationer Christina Guth) och Åke Holmbergs jätteroliga ”Ture Sventon i Venedig” (illustrationer Sven Hemmel).

För åldern 7-11 år finns ”Prärie-sommar” av den canadensiske konstnären William Kurelek (text och färgbilder).

För åldern 7-12 år finns Margaretha SheminsDe små ryttarna” (översättning Anna-Lisa Wärnlöts) och Carmen Barnos de GasztoldsDjurens kör” (översättning Lars Gustav Hellström, illustrationer Jan Biberg).

För åldern 8-12 år finns Lennart ”Red Top” Nybloms spännande ”Sök vid nymåne” (illustrationer Edward Lindahl).

För åldern 8-13 år finns Maria Gripes fina ”Pappa Pellerin” (illustrationer Harald Gripe), som väl många har sett som TV-serie.

För åldern 9-12 år finns Kerstin Thorvalls (text och illustrationer) ”Nämen Gunnar!”.

För åldern 9-13 år finns den ryske trubaduren och visdiktaren Bulat OkudzjavasFronten närmar sig” (översättning Torsten M Nilsson), Harry Kullmans moderna vilda västern-bok ”Spejarna”, Siv WiderbergsKlass 6 D, Sverige, Världen” (illustrationer Cecilia Torudd) och Sven-Christer Swahns läsvärda ”Havsporten”.

För åldern 9-14 år finns A Philippa PearcesMysteriet vid midnatt” (översättning Stina Hergin), en bok om resor i tiden.

För åldern 10-13 år finns Lennart FricksHotet”, Marie-Louise WallinsNärmare dej”, Hans-Eric Hellbergs roliga Dunder & Brak-bok ”De enögda banditerna”, Isaac Asimovs science fiction-historia ”Lucky Starr på Merkurius” (översättning Saga och Claes Gripenberg), Leif Esper Andersens fina bok om häxprocesserna ”Häxfeber” (illustrationer Mads Stage, översättning Pelle Fritz-Crone) och så en av de bästa ungdomsböckerna över huvud taget (läs den!), Alan GarnersElidor, det gyllene landet” (översättning Allan Fredriksson).

För åldern 10-14 år finns Aimée SommerfeltsBeslutet” (översättning Margareta Schildt).

För åldern 10-15 år finns Kai Söderhjelms historiska berättelse ”Mikko”.

För åldern 11-14 år finns Kurt Helds klassiska ”Röda Zora” (översättning Gertrud Zetterholm).

Därutöver finns Sven WernströmsUpproret”, beträffande vilken jag inte kan ange för vilken ålder den är avsedd; jag kan nämligen i skrivande stund inte hitta boken.

Men det kan ju också göra detsamma. Alla såna här åldersangivelser är grova och ungefärliga. Till slut kommer det alltid an på barnens och ungdomarnas mognad och läsvanor (föräldrarnas kunskaper om sina egna barn).

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1983 (24 februari) har jag åter en lång översikt över En bok för allas utgivning för barn och ungdomar:

Billigt

Litteraturfrämjandet fortsätter att i serien En bok för alla barn och ungdomar ge ut billiga barn- och ungdomsböcker. Dom här kostar 9:75 per styck.

Ulf Löfgrens stora bilderbok ”Tuffa gumman” är färgsprakande och rolig i bild och klurig i text. Den har den klassiska sagans alla kännemärken: vandringen, upprepningsmomentet, sensmoralen. Ålder: 3-7 år.

En ganska rar bilderbok på det ganska vanliga sängläggningstemat är Russell HobansSängdags för Polly” (översättning Marianne Eriksson). Boken lever i hög grad på teckningarna (med en dekorfärg) av Garth Williams, vars lilla björnflicka det är lätt för barnen att identifiera sig med. Ålder: 3-7 år.

Bernhard Webers bilderbok ”Martin sover över” (översättning Elisabeth Hansson) lever främst på sitt tema: sturska små gossar får vara mörkrädda och sakna sina kramdjur. Ålder: 3-7 år.

Åsneprinsen” (översättning Karin Darje) är den klassiska sagan, här med text av Barbara Cooney, om kärleken som förlöser och som övervinner allt. Ålder: 4-7 år.

Lasse är en tjuv” av Anna Carin Eurelius är vettig utan att vara svåruthärdligt pedagogisk; dess (för bilderböcker) relativt långa text är habil utan stora litterära förtjänster. Monika Linds illustrationer (en dekorfärg) är inte särskilt roliga. Ålder: 5-9 år.

Därefter går vi över till böcker som huvudsakligen bygger på text och läsning.

Anna-Lena WästbergsDen blå knappen” (illustrationer Fibben Hald) bygger på ett inte ovanligt (Astrid LindgrensNils Karlsson Pyssling”, Antoinette Bakers Millan-böcker med flera) grepp: genom en magisk nyckel – här en blå knapp i sänggaveln – öppnas okända världar och äventyr för det ensamma barnet. Boken hör inte till de allra originellaste i genren. Ålder: 5-9 år.

En underbar, härlig bok är Rose Lagercrantz’Nån sorts torsdag” (kongenialt illustrerad av Kjell Ivan Andersson). Möt gärna Lotta Månsson och hennes kompisar, Torden, Sundan och dom andra, tillsammans med era barn. Jag garanterar – ni kommer att ha lika roligt som barna! Ålder: 7-10 år.

En djupt originell och läsvärd barnboksförfattare är Allan Rune Pettersson. Jag har i och för sig läst honom förut och vet vad han går för, men jag behöver bara läsa de första raderna i ”Snagg – en sjöman med krut” (illustrationer Fibben Hald) för att falla pladask. Oj, en sån här bok igen! Så här börjar boken: ”Det var en gång för länge sen en pojke som hette Victor Lucullus Horatio Caesar.” Ålder: 7-11 år.

Hans PetersonsDagen när allting hände” (illustrationer Tord Nygren) är en spännande och mycket läsvärd bok. Ett extra plus är att den skildrar sociala förhållanden vid tiden för första världskriget i en miljö där arbetarrörelsen höll på att växa sig stark. Hoppas att de övriga Simon-böckerna kommer i En bok för alla barn och ungdomar-serien också! Ålder: 7-12 år.

Liknande (historiska) förtjänster har Ulf NilssonsPojkdjävlarna” (illustrationer Björn Berg), vars huvudpersoner, några barn, sliter i sockerbetsfältet år 1909, storstrejkens år. Om den här boken har jag ändrat uppfattning. När jag läste och recenserade originalet var jag negativ; jag tyckte att den kändes för svår, att för mycket var oförklarat. När jag nu åter läser den, tycker jag inte så längre. Ändå kan jag, när jag jämför de olika upplagorna, bara finna att originalets (Bonniers) typografi är mer komplicerad. Så jag tar tillbaka. Läs den! Ålder: 8-12 år.

Åke Holmberg har inte bara skrivit böckerna om Ture Sventon. Även hans ”Monstret” – ett riktigt, mitt inne i Stockholm – är en bekantskap värd att göra. Illustratör, förstås: Hans Arnold. Ålder: 7-12 år.

En saga av ett mer klassiskt mytiskt kynne är J R R TolkiensSagan om smeden och stjärnan” (översättning Britt G Hallqvist, illustrationer Pauline Baynes). Ålder: 9-13 år.

Stig EricsonsHjältejakten” är en ifrågasättande äventyrsbok. Den är klok och läsvärd även om metagreppet med journalisten som ska skriva sanningen känns lite sökt. Ålder: 9-13 år.

Även Anne HolmsJag är David” (översättning Jadwiga P Westrup) väcker eftertanke; juryns motivering – boken vann den nordiska ungdomsbokspristävlingen 1963 – är att den är en omvänd robinsonad: En pojke som har levt isolerad i ett fångläger erövrar en befolkad värld. Ålder: 12-15 år.

Inger Brattström, också hon nyligen prisbelönt (med Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris), har skrivit en annan verklighetsförankrad och klok bok, ”Utflykt till verkligheten”. Ålder: 13 år och uppåt.

Fast ta inte de här åldersanvisningarna för bokstavligt. Känner ni era barn vet ni nog också vilka böcker de tycker om och klarar av att läsa.

***

Den sista av barn- och ungdomsboksöversikterna inflöt i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1984 (23 februari):

Billigt

En tia och strax därunder kostar de senaste utgåvorna i Litteraturfrämjandets serie En bok för alla barn och ungdomar.

Alban. Popmuffa för små hundar”, Barbro Lindgrens fina bilderbok, finns till exempel i serien. Ålder 4-8 år.

Själv är jag också svag för Arnold LobelsBror Groda och Bror Padda” (översättning Marianne Gerland-Ekeroth) med dess lustiga text och dess grön-brun-grå färskala i bilderna. Ålder 4-8 år.

En välkommen repris är vidare Bengt AnderbergsPoas sagobok” (illustrationer Kjell Ivan Andersson). Ålder 5-10 år.

En lätt absurd och tänkvärd bok är Florence Parry HeidesNär Trevald krympte” (illustrationer Edward Gorey, översättning Magnus Hedlund). Ålder 6-9 år.

I den klassiska sagans anda skriver Lloyd Alexander. Hans ”Katten som sa nej och andra berättelser” (illustrationer Laszlo Kubinyi, översättning Karin Strandberg) är dock inte avsedd för de allra minsta. Ålder 9 år och uppåt.

Verklighets- och människostudier ägnar sig Harriet åt i ”Harriet, spion” (översättning Harry Kullman) av Louise Fitzhugh. Ålder 10-13 år.

Olle Mattson finns representerad i serien med ”Veckan innan Algot rymde”. Man citerar gärna förlaget: ”En spännande deckarhistoria och en gripande skildring av ett pojköde i Göteborgs fattigkvarter vid tiden för andra världskriget.” Ålder 11 år och uppåt.

Otfried PreusslersHan sålde sin frihet” (översättning Ingegärd Olsson) gick för inte så länge sen som spännande och hörvärd sommarföljetong i radio. Fjortonårige Krabat, en vendisk tiggarpojke, tar jobb i en kvarn men blir då en trollkarls lärling och fånge… Ålder 11 år och uppåt.

Från TV minns vi Max Lundgrens både finstämda och socialt inträngande ”Sommarflickan” om femtonåriga Evy som hamnar som feriebarn hos ett ungt par i Småland. Ålder 13 år och uppåt.

Ta åldersanvisningarna för vad de är!

***

Utgivningen, både den av vuxenböcker och den av barn- och ungdomsböcker, har förstås fortsatt även efter det att jag slutade skriva om den i Aktuellt i politiken (s), med fortsatt hög kvalitet.

Min avsikt med att skriva in allt det ovanstående i datorn är att göra mina läsare uppmärksamma på vilken förnämlig utgivning En bok för alla har haft, den som vi genom kulturministerns förslag om indraget statsbidrag nu kommer att gå miste om. Sådan är alltså den moderata, och hela den samlade borgerliga, kulturpolitiken.

***

En mycket bra genomgång av allt som talar för fortsatt statsstöd till En bok för alla – läsfrämjande åtgärder, upplagor, särart – gör Göran Palm på kultursidan i Aftonbladet den 19 juli 2007. Artikeln heter ”Kioskvältare och kvalitetsböcker”. Du hittar den här.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^