Mavis Staples på Berns

15 juli 2007 16:27 | Musik, Politik, Ur dagboken | 2 kommentarer

I 70-årspresent av Anna fick jag att tillsammans med henne gå på Mavis Staples’ konsert på Berns. Birgitta ställde snällt upp och stannade hemma i huset i Rinkeby med Annas döttrar Sara, Amanda och Ella, så att jag och Anna kunde ta T-banan in till stan och, sittande vid bord (vi kom tillräckligt tidigt), läppja på lite rödvin och småprata till dess att konserten brakade loss med ”Down In Mississippi”.

Brakade loss var ordet. Mavis Staples, precis fyllda 68 år, är en urkraft på scenen, och hon backades upp av en oerhört samspelt och tungt gungande trio plus kör.

Vid det laget var salongen packad av stående publik, som omedelbart rycktes med av sången och musiken: smådansade, vaggade rytmiskt, tjöt av gillande, klappade takten, sjöng med. En så rolig konsert har jag inte varit med om på länge.

Men det var naturligtvis, ytterst, Mavis Staples’ förtjänst.

Jag ska ärligt tillstå, att jag inte har lyssnat på henne så mycket tidigare; soulmusik hör inte till det jag har lyssnat våldsamt mycket på. För många i Annas ålder har soulmusiken spelat en helt annan och mycket mer central roll. Eftersom Anna dessutom är troende kristen, till och med utbildad till pastor i Missionsförbundet, har hon således haft ett skäl till – gospelmusiken – att lyssna på en sångerska som Mavis Staples.

Just det senare, inslaget av gospelmusik i hennes repertoar, borde dock ha lett även mig, ateist men vän av hängiven musik, vidare till Mavis Staples. Jag har faktiskt en hel del sådan musik i min ägo, till exempel en CD-serie med en av de låtar Mavis Staples sjöng, ”Wade In the Water”, som titel och med afroamerikanska spritituals, gospel och congregational singing som innehåll – jag har dem på separata CD från 1994, men de finns också som box från 1996 (Smithsonian Folkways SFW 40076).

Att jag kom att intressera mig så mycket för den här musiken hade till stor del att göra med att de svarta amerikanska kyrkorna med Martin Luther King i spetsen under senare delen av 1950-talet och i början av 1960-talet aktivt deltog i kampen mot segregeringen i USA, främst i den amerikanska Södern. Det skrevs mycket och bra kampmusik under den perioden, men många av de ursprungligen rent religiösa sångerna fick i denna nya situation dessutom världsliga övertoner, ett hopp om att the freedom land kunde nås redan här och nu.

Mavis Staples pappa, metodistpastorn Roebuck ”Pops” Staples, var en av de kyrkoledare som stödde Martin Luther King. (En annan var Aretha Franklins pappa, lärde mig Anna på Berns.)

Han startade tillsammans med sina barn Cleotha (född 1934), Pervis (född 1935), Yvonne (född 1936) och Mavis (född 1939) gruppen The Staple Singers. De startade 1948 med att framträda i kyrkor i chicagoområdet och fick sitt första skivkontrakt 1952. Utöver gospel sjöng de också soul och rytm ‘n blues. På 1960-talet blev de riktigt stora. Och till deras storhet bidrog också att de deltog i medborgarrättskampen.

Pops Staples är numera död, och dottern Mavis har sedan länge skapat en framgångsrik solokarriär. På sitt senaste album, producerat av Ry Cooder (som jag har skrivit om), ”We’ll Never Turn Back”, har Mavis Staples återvänt till sångerna från 1960-talets svarta medborgarrättskamp. Jag har inte den här CDn, men jag ska snarast skaffa mig den.

De här sångerna hörde mycket riktigt till det som bar upp konserten på Berns. Mavis Staples sjöng sin pappas ”Why Am I Treated So Bad” (med musik av Cannonball Adderley), den gamla Staple Singers-succén ”Will the Cirkle Be Unbroken”, ”Keep Your Eyes On the Prize”…

Många av den amerikanska medborgarrättsrörelsens sånger har jag lärt mig och lärt mig att älska framför allt genom Pete Seegers injungningar, till exempel på den LP som dokumenterar den berömda Carnegie Hall-konserten den 8 juni 1963, ”We Shall Overcome”. Den finns också i utvidgad form, ”We Shall Overcome – The Complete Carnegie Hall Concert”, på CD (Columbia 45312).

Här är den text han använde till ”Keep Your Eyes On the Prize”; jag kan ju inte garantera att det var just den Mavis Staples använde:

Keep Your Eyes On the Prize

Musik: Traditionell afro-amerikansk spiritual
Text: bearbetad och med tillägg av Alice Wins, Guy & Candie Carawan och medlemmar i The Civil Rights Movement

Paul and Silas bound in jail
Had no money for to go their bail
Keep your eyes on the prize, hold on

Paul and Silas thought they was lost
Dungeon shook and the chains come off
Keep your eyes on the prize, hold on

Freedom’s name is mighty sweet
And soon we’re gonna meet
Keep your eyes on the prize, hold on

I got my hand on the gospel plow
Won’t take nothing for my journey now
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Soozie!

Only chain that a man can stand
Is that chain o’ hand on hand
Keep your eyes on the prize, hold on

I’m gonna board that big greyhound
Carry the love from town to town
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hey!

Hey!

Now only thing I did was wrong
Stayin’ in the wilderness too long
Keep your eyes on the prize, hold on

The only thing we did was right
Was the day we started to fight
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

One, two!
(The only thing we did was wrong)
(Staying in the wilderness too long)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Woah, woah!
(The only thing we did was right)
(Was the day we started to fight)
(Keep your eyes on the prize, hold on)

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Hold on, hold on
Keep your eyes on the prize, hold on

Ain’t been to heaven but I been told
Streets up there are paved with gold

Jag har hittills alltid tyckt att Pete Seeger har gjort den ultimata versionen av den här sången – Bruce Springsteen får ursäkta. Men nu är herrarna överglänsta. Av Mavis Staples.

2 kommentarer

  1. På väg genom Finnskogsriket hörde jag Mavis Staples på radion – en recension av konserten, tror jag. Ibland stämmer musiken med landskapet, och det här var en sådan gång. Du har fått många trevliga presenter i form av upplevelser med dina nära och kära. Det är en väldigt god idé – jag gör så med mina barn. En julklapp är alltid bio med hela familjen. I år blir det nog Arn-filmen. Tidigare har det varit Sagan om ringen. Även Hultsfredfestivalen, Peace & Love i Borlänge och Augustibuller i Lindesberg var upplevelser med tonårsbarn.

    De borde verkligen fråga dig om Sommarprogrammet. Dina upplevelser av flykten från Estland, livet i Sverige och din vy av folkhemmet, nära makten vore otroligt intressant. Jag gillar din både ömsinta och bitska ton. Dessutom vore dina musikval intressanta att höra. Jag minns att jag lyssnade på Annas program – det handlade bl a om att bo i Rinkeby, eller om det var Tensta.

    Michael Nyqvist pratatde intressant och dramatiskt om sökandet efter sina biologiska föräldrar i lördags. Mycket fint program, men lite tam musik. Jag skulle själv gärna göra Sommar, men risken är minimal.

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2007 07 16 13:17 #

  2. Till Ann Christin Sandlund: Jag håller med dig om att Michael Nyqvists program var intressantare till innehållet än till musiken. Av de sommarprogram jag senast har hört är Margareta Strömstedts det bästa. Hon kan konsten att berätta, och hon spelade mängder av låtar som var värda att spela. Det är roligt när musikvalet speglar ett personligt temperament och samtidigt vittnar om att den som har valt musiken är förtrogen med många olika slags musikgenrer.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 16 14:32 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^