Jan Myrdal

18 juli 2007 16:46 | Politik, Prosa & lyrik | 15 kommentarer

Jan Myrdal föddes den 19 juli 1927 och fyller alltså 80 år i morgon. Jag har träffat honom ett fåtal gånger – på möte om Kina i Laboreums, på flygplatsen i Helsinki då vi var på väg mot olika resmål, kanske vid något ytterligare tillfälle, också haft ett mindre gräl med honom. Men jag har naturligtvis läst desto mer av honom: hans söndagskåserier i Stockholms-Tidningen, hans många debattinlägg, reseböcker, romaner.

Jag hör till dem som har haft betydande meningsskiljaktigheter med honom i frågor som synen på Maos Kina och Pol Pots Kambodja. Ändå anser jag att hans mycket omfattande skrivande rymmer åtskilligt som inte bara är värt att ta del av utan som också kommer att stå sig inför framtiden.

Den här dubbla men i grunden ändå välvilliga synen på Jan Myrdal och hans författarskap har också Åsa Linderborg i sin stora artikel, ”Var tid har sin strid”, på kultursidorna i dagens Aftonbladet (18 juli 2007). Du kan läsa artikeln här.

Men åter till min egen relation till Myrdal. Vi kan ta konflikten med honom först.

Jan Myrdal hade i Svenska Dagbladet den 26 maj 1979 publicerat en artikel med rubriken ”Dödsstraffet måste återinföras”. Artikeln drev där bland annat tesen att landsförräderi (à la Quisling) borde kunna förebyggas med hot om dödsstraff.

Från den pacifistiske författaren Bosse Gustafson (som jag vid tillfälle ska återkomma till; jag hade vid det laget känt honom sen studenttiden, publicerat en längre essä om honom plus recensioner av hans böcker, till och med figurerat en smula i en av hans romaner) fick jag för publicering en artikel om Myrdal, en artikel som bland annat innehöll en polemik mot SvD-artikeln och därför fick rubriken ”Jag undrar vilka Jan Myrdal vill döda med sitt dödsstraff”, när den publicerades i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1981 (26 februari). Artikeln var i övrigt ett inte helt snällt men initierat personporträtt av Myrdal; Gustafson var på 1940-talet svåger till Myrdal och hade också därefter hyggligt tät kontakt med honom.

Som redaktör såg jag naturligtvis debattpotentialen i den här artikeln och kontaktade därför självfallet Jan Myrdal med erbjudande om en replik. Myrdal reagerade surt, inte bara mot Gustafsons artikel utan också mot mig – såg publiceringen som en fientlig handling. Vägrade att skriva en replik och erbjöd mig i stället att, som ett slags svar, publicera en av honom tidigare publicerad artikel, en skriftställning om jag inte minns galet. Det avböjde jag i min tur. På kuppen förlorade jag som medarbetare en yngre författare och journalist, en av Jan Myrdals många supporters, som tyckte att jag hade behandlat Jan Myrdal illa.

Det här har inte hindrat att jag senare, när jag vid något tillfälle har stött ihop med Jan Myrdal, har kunnat föra samtal i vettig ton med honom. Men egentligen har jag alltså aldrig lärt känna honom närmare; därtill har vi rört oss i alltför olika sfärer.

Hans mor, Alva Myrdal, lärde jag mig då känna avsevärt bättre under den period då jag arbetade i sekretariatet för den av henne ledda Jämlikhetsgruppen. När jag skulle skriva om Jan Myrdals självbiografiska roman ”Barndom”, ställdes jag därför inför något av ett dilemma: politiskt (och även personligt) stod jag mycket närmare Alva än Jan, men samtidigt fann jag Jans barndomsskildring ha mycket stora skönlitterära kvaliteter.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1983 (27 januari) publicerade jag följande dubbelrecension:

Jan Myrdal

Jan Myrdal har under sina år som etablerad författare blivit föremål för mycket skiftande bedömningar. Under en period var han snudd på nationalskald för att inte säga nationalmonument. I dag kreerar han, delvis bland dem som förr beundrade honom, rollen som slagpåse. Det finns inte så lite av trender bakom den här utvecklingen. Enligt min mening är båda bedömningarna orättvisa.

Naturligtvis är det hans debattartiklar, ”skriftställningar”, som har väckt starka känslor. ”Dussinet fullt” (Norstedts) med undertiteln ”Skriftställning 12” rymmer utmärkta exempel: hans inlägg om dödsstraffet och i Faurisson-debatten. Utan att alltid dela Myrdals åsikter finner jag honom mestadels intressant att läsa; om inte annat får man ju sina egna åsikter (fördomar, skulle Myrdal förmodligen säga i somliga fall) hårdhänt prövade. Det senare är nyttigt.

Det hindrar inte att det finns invändningar (som inte rör enskilda sakfrågor) att göra mot Myrdals skriftställningar.

Ofta finns det något pompöst, självmedvetet över hans sätt att argumentera. Denna självmedvetenhet är inte parad med självironi som hos Kurt Vonnegut, inte heller med en charmig fräckhet som hos Jörn Donner. Nej, Myrdal har alltid rätt, har alltid haft rätt, och hans inställning till kritiker är därför hätsk; ofta ser han dessutom konspirationer bakom det som sker eller synes ske. (Självcentrering finns för övrigt också hos fadern, Gunnar Myrdal, i lite annan form; äpplet faller som bekant inte långt från trädet. Alltså syns även Jans eget ansikte i den narrspegel han håller fram för fadern, Gunnar, i den självbiografiska romanen ”Barndom. Mer om den nedan.)

Understundom känner jag mig också irriterad över att Jan Myrdal, när han polemiserar, inte håller sig strikt till sak och ämne. Ett exempel är Myrdals angrepp på Peter Weiss som författare och filmskapare i polemiken om båtflyktingarna från Vietnam.

Inte sällan känner jag vidare tvekan till Myrdals skriftställningar också i de fall då jag helt eller till stora delar ansluter mig till hans konklusioner. Den sovjetiska invasionen av Afganistan är bara ett exempel. Grunden för det obehag jag känner är den här: Nog är det märkvärdigt hur ofta Myrdals ståndpunkter sammanfaller med dem som förfäktas av SKP. Det gäller Afganistan, Sovjet, Vietnam, fredsfrågan, kulturpolitiken, ”folkets kultur”. Det markeras ytterligare av hans försvar av andra intellektuella i SKP-traditionen. Allt det här gör att man läser honom med en känsla av att man kanske inte har fått se alla kort, helheten. Att man är ense om att Vietnam bör lämna Kampuchea innebär ju nämligen inte att man nödvändigtvis är ense om vad som borde komma i stället.

Trots att jag här bara har redovisat kritik och invändningar tycker jag alltså att Jan Myrdals skriftställningar är värda att läsa.

* Värd att läsa i än högre grad är Jan Myrdals självbiografiska roman ”Barndom” (Norstedts). Med ”Barndom” placerar sig Jan Myrdal nämligen bland de främsta skönlitterära barndomsskildrarna på svenska.

Detta sagt trots att jag känner skepsis mot att Jan Myrdals version av Jan Myrdals barndom skulle vara ”sann” i objektiv (vad nu det innebär) eller i vart fall strikt biografisk mening. Så vitt jag kan förstå har nämligen hans far, Gunnar Myrdal, i en tidningsartikel punkterat sonens version av verkligheten på flera punkter. Det här är besvärande för Jan Myrdal: Det är svårt att frigöra sig från misstanken att boken är ett inlägg i en fejd mellan barn-föräldrar, och att den vuxne Jan Myrdals antipatier och aggressioner och besvikelser har fått lov att verka så att säga retroaktivt. Den här sidan av saken kan inte helt lämnas därhän, eftersom samtliga viktiga agerande är identifierbara, i flera fall levande och dessutom för bokläsarna kända personer. Problemet är principiellt; det besvärande är inte att Alva och Gunnar Myrdal är kända socialdemokrater eller har en viss samhällsställning.

Det hindrar inte att Jan Myrdals barndomsskildring kan vara sann (för honom själv) i en annan mening. ”Jag skriver mina ord. Den barndom jag skildrar är min”, står det i förordet. I subjektiv, psykologisk mening kan han ju faktiskt ha upplevt sin barndom så här, även sin mor på det sätt hon skildras i ”Barndom” (och som har fått många att reagera). I den frågan kan man inte som läsare eller recensent döma.

Läst strikt skönlitterärt (så långt detta med hänsyn till vad som har sagts ovan alltså går) är ”Barndom”, med undantag för några få avsnitt och några ovidkommande utvikningar till nutiden, en lysande barndomsskildring. Sann i biografisk mening eller inte är ”Barndom” en roman om det utlämnade, oälskade barnet sett med barnets egna ögon. Språket i ”Barndom” är konkret, bilderna i boken klara och sinnliga. Jan Myrdal förtjänar inte att mötas med tillmälen av typen ”världens längsta pubertet” – men kanske visar ”Barndom” att han ännu, vid femtiofem års ålder, inte helt har lyckats förlösa den begåvade, fabulerande skönlitteräre författare som helt säkert bor i honom.

***

”Myrdal har alltid rätt, har alltid haft rätt”, skrev jag.

I dagens Aftonbladet (19 juli 2007) finns en födelsedagsintervju, som innehåller en ganska rolig bekräftelse på ovanstående. Artikeln har rubriken ’Jag har alltid haft rätt’.

Lite skruvad är rubriken dock, på kvällstidningsvis. Visserligen har den som bakgrund Myrdals konsterande ”I princip har jag haft rätt”. Men på frågan ”Har du aldrig haft fel?” svarar han, att han faktiskt har haft det en gång, nämligen när han uppmanade till att vägra värnplikt. ”Jag var aldrig radikalpacifist, men jag hade en fredsvacklan.”

15 kommentarer

  1. Stön! Sen när har också du övergått till att kalla Finlands huvudstad för ”Helsinki” i svenska texter? En gammal Norden-aktivist som du borde se till att de gamla hävdvunna och dessutom OFFICIELLA svenska namnen på orter i Finland ska leva kvar också i språkbruket hinsides Bottniska viken.

    Myrdal … oj oj oj. Jag kan svårligen tänka mig någon nu levande individ utanför den muslimska världen vars tankevärld står längre bort från min egen. Men som oliktänkare i det likriktade och nivellerade Sverige behövs han. En parallell till den nyligen bortgångne gweve Stenbock, eller varför inte till vår egen domedagspredikant Pentti Linkola.

    Hälsningar från Finland, och gratta Janne från mej!

    Comment by Mikael Schulman — 2007 07 19 21:06 #

  2. Till Mikael Schulman: Sorry om jag har sårat finlandssvenskarna.

    Jag brukar gärna – åtminstone när jag kommer ihåg det och jag kan det – skriva geografiska namn som de skrivs i det land där platsen i fråga ligger. Alltså skrev jag i mina nordisk-baltiska rapporter till de svenska socialdemokraternas VU København och inte Köpenhamn (som det heter här i Sverige). På motsvarande sätt skrev jag i mina rapporter Suomen sosialidemokraatinen puolue och Helsinki, fast att jag ju också kan de svenska benämningarna. I fallen Lettland och Litauen bemödade jag mig att använda deras speciella bokstäver och att, förhoppningsvis, stava rätt.

    Det här är förstås lite snobbistiskt, men jag har faktiskt tidigt slagits för principen: När jag var aktiv i SECO, skrev jag en motion om att svenska skolor skulle lära ut (och uteslutande använda) originalnamnen.

    I fallet Suomi/Finland förstår jag dock din invändning, eftersom landet officiellt har två språk. I det fallet har jag i huvudsak (men inte helt konsekvent) brukat använda mig av de geografiska namn, som används i majoritetsspråket, finskan. Kanske är just det ett fall av snobbism – eftersom jag är estländare och klarar finska hjälpligt, är det ju lite frestande att visa, att man kan stava till namnen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 19 21:55 #

  3. Jag har inte läst Myrdals barndomsskildring, men däremot hörde jag uppläsningen i radion av boken. Jag reagerade mot hans beskrivning av sig själv som tonåring, som om han redan då var en vuxen människa.
    Man minns sig inte som den vuxna omgivningen minns en i den åldern, utan som man själv såg på sig själv i denna ålder, och de två bilderna torde sällan stämma överens. Jag tror dessutom att de äldres minnen av en som barn och ung var mer adekvata än de egna minnena. De minns en som en typisk 12-åring etc, eller möjligen som en ganska mogen, eller omogen sådan, medan man själv gärna ser sig själv som den otroligt mogna 12-åringen som redan då var samma person som man är 10-40 år senare.

    Det må vara att det var Myrdals föreställning om sig själv som barn och tonåring han beskriver, och att han tror att det är den sanna bilden av honom. Men det är inte en sann bild av honom bara för att han själv tror det (jag är allergisk mot tanken och modetrenden att hävda att ”var och lever i sin sanning” anser att var och en lever med sin tro.). Själv anser jag att detta sätt att föreställa sig själv som vuxenförståndig och vuxenkunnig redan vid 12 års ålder, är den omogne vuxnas bild av sig själv.

    Comment by Kerstin — 2007 07 20 1:25 #

  4. Till Kerstin Berminge: Ingen av oss utomstående kan ju egentligen veta hur Jan Myrdal i en viss ålder själv upplevde sin tillvaro när det begav sig.

    Nu var det ju rätt länge sen jag läste den här romanserien, men som jag minns min egen läsupplevelse, slogs jag framför allt av att Jan Myrdal så ofta så exakt – skarpt, detaljrikt -lyckades beskriva händelseförlopp som låg långt tillbaka i tiden. Jag talar nu inte om hans tolkning av dessa händelseförlopp utan mer om själva händelseförloppen.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 20 9:51 #

  5. Jag menade nog inte minnen av händelser och omgivningar. Det är något annat och här är vi olika. Jag minns detaljer ganska bra från min barndom, förvånade min mamma storligen när jag var i 50-årsåldern och kunde rita upp lägenhetsplanen och möbleringen i den lägenhet vi flyttade ur när jag var tre år gammal och beskriva de möbler vi då hade och som byttes ut när jag var i 7-årsåldern. Andra personer som jag känner har inga minnen av det slaget från den tiden i livet.
    Men jag talade alltså om ett annat minne, nämligen minnet av sig själv i barnaåren. De är nog sällan korrekta. Jag minns mig som väldigt förståndig och vuxen, men är ganska övertygad om att min omgivning minns (eller mindes, det finns inga kvar av dem längre) mig som en betydligt mer omogen och ganska normal barnunge. Jag tror också att man gärna tillskriver sig egenskaper och åsikter tidigt i livet som man i själva verket fått senare.
    Sedan är det ju förvisso riktigt att ingen av oss kan veta hur Myrdal, eller någon annan, upplevde sin barndom. Jag är emellertid ganska säker på att han inte minns allting korrekt och sitter inne med den fullständiga sanningen om familjen Myrdal vid en tiden. Inte minst har väl hans systrar menat att de inte minns sin barndom och sina föräldrar på samma sätt som han.

    Comment by Kerstin — 2007 07 20 23:35 #

  6. Till Kerstin Berminge: Även jag har tagit del av det systrarna har skrivit, men problemet här är ju, att vi rör oss med just subjektiva upplevelser. Och olika personer kan ju faktiskt uppleva samma händelseförlopp olika.

    Comment by Enn Kokk — 2007 07 21 13:00 #

  7. Enn Kokk;
    Du missförtår mig dessvärre igen, tror jag. Mitt minne idag av vad jag var och gjorde då är troligen inte exakt det som jag upplevde och gjorde då. Att vi alltså troligen har en upplevelse i barn- och ungdomen som vi senare rationaliserar och det vi sedan minns är inte ens vad vi trodde, tyckte och upplevde då (med få undantag) och att vi tenderar att tillskriva oss själva mer mognad då än vi hade. Jag tror alltså att den vuxna omgivningens minne av mig som barn var riktigare än mitt eget minne av mig som barn, hur jag betedde mig, hurdan jag var, vad jag klarade av etc.

    Comment by Kerstin — 2007 07 22 22:27 #

  8. Khieu Samphan, statschef i Röda khmerernas regim i Kambodja på 1970-talet, greps på måndagen av den FN-stödda tribunalen som upprättats för att rannsaka de forna terrorledarna.
    76-åringen hämtades av ett 30-tal poliser på det sjukhus dit han fördes i onsdags efter en kollaps.

    En talesman för tribunalen bekräftade gripandet och sade att ”domstolen fullföljer sina åligganden smidigt”.

    Khieu Samphan är den siste av rödakhmerregimens fem högsta kadrer som har arresterats inför rättegångarna som ska börja nästa år. I förra veckan greps två forna rödakhmerministrar, Ieng Sary och hans hustru Ieng Thirith. Båda anklagas för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten under sin tid vid makten 197579.

    Tidigare i år arresterades Röda khmerernas ideolog Nuon Chea och fängelsechefen Duch, även de anklagade för brott mot mänskligheten.

    Alla gripna anses enligt domstolens handlingar bundna vid rödakhmerregimen gärningar då den lät mörda, fängsla och förslava människor och sätta dem i tvångsarbete.

    Detta stod idag i DN men det borde ha stått i tidningarna för många år sedan.Att komma 30 år efteråt är absurbt.Ungefär som om man skulle ha tagit Göring,Himler mfl 1975!

    Alla medlöpare i Sverige med författaren Jan Myrdal i spetsen borde också åtalas för deras medhjälp åt banditerna i Kambodja.
    Att människor som i åratal hyllar massmord fortfarande lever i respekt och anlitas av skolor att föreläsa är groteskt.Vem skulle komma på tanken att bjuda in en aktiv nazist att föreläsa på en högskola?
    När det gäller dessa sk ”vänstermänniskor” så är de aldrig granskade på samma sätt som andra extrema individer.
    Myrdal har i kraft av sitt släktskap med bägge fd statsråden Alva o Gunnar Myrdal alltid varit fredad av den socialdemokratiska rörelsen.
    Det är mer än skamligt!

    Comment by Bo Hogrelius — 2007 11 28 8:58 #

  9. Till Bo Hogrelius: Att Jan Myrdal på grund av sin släktskap med Alva och Gunnar Myrdal skulle ha varit skyddad för kritik från socialdemokrater stämmer nog inte. Märk vad jag själv – i nio år chefredaktör för partiorganet (s) Aktuellt i politiken – publicerade där.

    Comment by Enn Kokk — 2007 11 28 10:10 #

  10. Åtta år gammal diskussion, ser jag. Men jag kan väl ändå säga vad jag anser.
    Att minnas att man kränkts som barn eller upplevt sig orättvist behandlad kan absolut finnas, existera och ske. Naturligtvis kan inte Jan Myrdal från dag till dag minnas vad han kände just den dagen eller ens det halvåret.

    Men har han ju haft tillgång till sina egna dagböcker och det arkiv som upprättades. Han kunde alltså läsa, känna efter och återinsätta sig känslomässigt.

    Lustigt nog har ingen här nämnt Strindberg och ”En tjänstekvinnas son”. Ej heller undras över huruvida minnena från Nybrogatan (eller vad den hette) var sanna i ”mordet på änkeprotstinnan” och ”Farmor i sjunde himlen”. Håkanssons berättelser om ”Far i eld och lågor” har heller inte utsatts för debatt. En ängd författare har fått skriva sina oförarglliga och lustfyllda barndomskildringar och allesammans har vi skrockat.

    Men när det kommer en Strindberg eller en Myrdal och skriver det vi inte vill höra.. då ska han ifrågasättas: ”minns han rätt”,”är han sann”, ”öppnades inte dörren utåt och inte inåt”.

    Det kanske säger mer om oss än om de skrivande.

    Comment by Mårten Wallin — 2015 09 23 23:36 #

  11. Till Mårten Wallin: Och mina recensioner, som återges, är ännu äldre. Men jag tycker de står sig mycket väl.

    Internet har gjort det möjligt för en gammal skrivare att göra sina texter, skrivna för länge sen, tillgängliga för en ständigt ny publik.

    Comment by Enn Kokk — 2015 09 24 11:04 #

  12. En vildsinnad gammal önsketänkande person rusade förbi den ändlösa långa kön pa Bokförlaget och skrek högt till receptionisten; ”Jag begär att få traffa förläggaren nu omdelebart” och tillade ”Vet hut, vet ni vem jag är.”
    Receptionisten lyfte luren och ringde omedelbart till polisen och meddelade att det är en person här som inte vet vem han är och polisen anlände blixtsnabbt med sjukvårdspersonal som tog hand om personen som visade sig vara världsberömd bara i Sundsvall.

    http://www.flickr.com/photos/96163307@N00/show

    Comment by Ture Sjölander — 2015 09 26 5:39 #

  13. Massor med heliga människor födda den 19 Juli.

    http://www.newstime2010.com/magazine

    Comment by Ture Sjölander — 2015 09 26 5:45 #

  14. Cyberosäkerheten i space. INDIA conference vs
    EN SVENSK TIGER

    Att tiga och/eller gissa sig fram genom livet är en lika bedrövlig sport som att ljuga sig fram.

    http://www.newstime2010.net/RIKSDAGSVALET_se.html

    Comment by Ture Sjölander — 2015 09 26 12:16 #

  15. Da Capo

    Comment by Ture Sjölander — 2015 09 27 12:28 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^