En bok för alla
11 juli 2007 23:21 | Barnkultur, Deckare, Politik, Prosa & lyrik | 26 kommentarerDen billiga kvalitetspocketutgivningen En bok för alla är hotad. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m) har meddelat, att statsstödet inte bara till förlagets vuxenutgivning utan också till dess barn- och ungdomsbokutgivning kommer att dras in.
Det är skamligt. Förlagets lågprislinje – möjlig genom statsbidraget – och dess läsfrämjande åtgärder bland annat i samarbete med fackföreningsrörelsen och skolorna hade varit värda ett fortsatt stöd. Nu står förlagets hela framtid på spel.
Flera tusen läsare har protesterat genom att skriva på en protestlista på nätet, avsedd att överlämnas till Adelsohn Liljeroth. Skriv på du också! Använd En bok för alla som sökord.
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 18 1976 (21 oktober) presenterades de första böckerna i serien En bok för alla:
Här är böckerna
vi köper
för en femma!
I mitten av november kan vi köpa de första böckerna från massmarknadsförlaget.
Böckerna som är subventionerade av samhället kommer att kosta fem kronor styck.
Inför den förestående utgivningen av kvalitetslitteraturen har Stiftelsen Litteraturfrämjandets förlagsråd kommit överens om följande titlar:
Sven Edvin Salje: ”På dessa skuldror”
Max von der Grün: ”Halt väglag”
Karl Rune Nordkvist: ”En dag i oktober”
Ivar Lo-Johansson: ”Gårdfarihandlaren”
Tove Ditlevsen: ”Två som älskar varandra”
Hans Hergin: ”Bryta sigill”
Owe Husáhr: ”Jerico”
Ove Allansson: ”Resan till Honduras”
Eva Waldemarsson: ”Pärlhönan”
Sigfrid Siwertz: ”Mälarpirater”
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1978 (18 maj), ett nummer med kultur som bärande tema, presenterades sedan En bok för alla utförligt av Stig Göran Gustafsson i en artikel över ett helt uppslag, Folkboksidén lever! Underrubrik: Kulturgärning på gräsrotsnivå.
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1978 (26 januari) recenserade jag under samlingsrubriken Höstromaner en rad böcker av Karl Rune Nordkvist, däribland den ovan nämnda:
”En dag i oktober”, som Litteraturfrämjandet har gett ut i sin femkronorsserie En bok för alla, är också en politisk roman. Här står huvudfiguren, Lasse Lundgren, långt ut till vänster; kanske är han kommunist. ”En dag i oktober” är en skickligt uppbyggd roman. Lasse Lundgren själv är död – han har råkat ut för en gåtfull tågolycka. Genom vittnesbörd från dem som kände honom, hans föräldrar och släktingar, antagonistiskt inställda före detta arbetskamrater och så vidare får man indirekt lära känna honom, vilket ger romanen en speciell spänning.
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1978 (Första maj-numret, 13 april) recenserade jag en hel rad böcker från En bok för alla:
Folkböcker
Eric Lundqvist var en flitig medarbetare i gamla Folket i Bild och i FiBs folkbokserie. Just ”Ingen tobak inget halleluja” – en rolig bok om en svenskättad missionärs vedermödor – ingick inte i folkbokserien. Men namnet Eric Lundqvist är ändå ett av flera belägg för att FiBs folkböcker har fått en efterföljare i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla, där ”Ingen tobak inget halleluja” nu ingår.
* Däremot rymmer En bok för alla en FiB-bok från våren 1951, Folke Fridells ”Syndfull skapelse” (som ursprungligen kom ut 1948). Det är en av de bästa böckerna av denne 1940- och 1950-talens store arbetarskildrare. En författare som tidigt satte sökarljuset på de mörka sidorna av den fulla sysselsättningens och det ekonomiska framåtskridandets efterkrigssamhälle. Vid en omläsning i dag ter sig ”Syndfull skapelse” som märkligt individualistisk. Konrad Johnsons självtagna skapelsevecka är ett anarkistiskt uppror. (Den som vill veta mer om Fridells författarskap och hans syndikalistiska inställning kan läsa en alldeles nyutkommen bok av Rolf Blom, ”Folke Fridell, proletärförfattare”, LTs förlag.)
* Cora Sandels ”Kranes konditori” (översättning Ann-Mari Lindberger) kom ut 1956, inte i folkbokserien men väl i FiBs världsbiblioteks norska serie. Det är fortfarande en förträfflig och läsvärd roman. Utomordentligt teateraktig i sin uppläggning. En tidig kvinnoroman om behov av självkänsla och om ett uppror mitt i den stillsamma vardagen.
* En annan, modernare kvinnoroman i En bok för alla är Ingrid Arvidssons ”Ensamheten”, som kom ut i original så sent som 1976. Det är en realistisk, vardagsorienterad roman helt i den gamla FiB-stilen. Den har mycket att lära oss om hur vi skuffar ut våra gamla ur samhället. På romanens minuskonto får väl bokföras att skildringen av den yngre generationen är lite väl schablonartad.
* Ett ännu snabbare nytryck har Litteraturfrämjandet bestått Veikko Huovinens ”Fårätarna” (översättning Jens Hildén), som kom ut på Rabén & Sjögren så sent som förra året. Det är en ganska rolig rövarroman, även om de båda fårrövarna företräder en väl stereotyp mansroll.
* Litterärt är den sjätte och sista titeln i den senaste given från En bok för alla, Thorsten Jonssons ”Konvoj” från 1949, mycket överlägsen både ”Fårätarna” och flera av de andra titlarna. Det är en bok med en säregen och helgjuten stämning. Till och med den på sin tid mycket uppmärksammade erotiska skildringen håller, nästan trettio år efter utgivningen.
***
Ove Allanssons ovan översiktligt omnämnda ”Resan till Honduras” nämns kort i en översiktsartikel, Människor, arbete, om Allanssons författarskap i Aktuellt i politiken (s) nummer 8 1978 (8 maj):
Den här realistiska formen (syftar på vad jag ovanför skrev om ”Berättelser från sjön” EK) hade Allansson ännu inte funnit i debutboken ”Resan till Honduras”, som nu finns i Litteraturfrämjandets femkronorsserie En bok för alla. Även här finns något av den miljömässiga exakthet som senare har kommit att utmärka Allanssons böcker. Men människoskildringen är mer fantastisk, handlingen inte så realistisk.
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1978 (21 september, ett kongressnummer) fortsätter jag genomgången av böcker från En bok för alla:
Bok för alla
Litteraturfrämjandets serie En bok för alla vandrar vidare på folkboksvägen. Jan Fridegårds ”En natt i juli” utkom hösten 1945 i FiBs folkbokserie och såldes i 105.000 exemplar; måtte den nu nå många nya läsare! Stig Dagermans ”Bröllopsbesvär” läste jag första gången i en utgåva från KFs Vingserien. Och Arthur Koestlers skrämmande och dess värre ständigt aktuella ”Natt klockan 12 på dagen” har ingått i Tidens bokklubb.
Det här blandar man med bra nytillskott som Sun Axelssons ”Eldens vagga” och Panait Istratis ”Kyra Kyralina”.
Särskilt gläder det mig att Max Lundgren, med debutromanen från 1962, ”Hunden som äntligen visslade”, har hamnat i femkronorsserien. Det är en i grunden allvarlig bok, full av humor och galna infall.
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1979 (16 augusti, AiPs 25-årsjubileumsnummer) finns en genomgång, som mest är en lång uppräkning men samtidigt ger en bild av rikedomen i En bok för allas utgivning:
För en femma
Vilken fantastisk gåva till alla bokälskare – och med hänsyn till priset, en femma per bok, i ännu högre grad till dem som inte har ett naturligt umgänge med böcker – Litteraturfrämjandets En bok för alla är!
De senaste givarna borde kunna tillfredsställa praktiskt taget alla smakriktningar. Där finns P C Jersilds roman från 1973, ”Stumpen”, om alkoholisten och uteliggaren Sture Stumpen Lindström. Där finns Antoine de Saint-Exupérys ”Postflyg syd” i Gunnar Ekelöfs översättning. Där finns finlandssvenskan Marianne Alopaeus’ ”Mörkrets kärna” (1965). Där finns ”Hungerpesten”, en bok från 1975 (som borde ha passat in i gamla Folket i Bilds nedlagda folkbokserie) av Linnéa Fjällstedt, småbrukarhustru från Västerbotten, sedermera journalist på Västerbottens Folkblad. Där finns Henrik Tikkanens ”30-åriga kriget” som Alba gav ut så sent som 1977. (Det går säkert att få tag på den bundna upplagan än.) Där finns Barbro Widebäcks bok om akademikeröverskott och invandrarhat, ”Två stenar på min grav” (1975). Där finns Elisabet Hermodssons fina lyrikantologi ”Kvinnors dikt om kärlek” med bidrag av bland andra Ann-Charlotte Alvefors, Stina Aronson, Karin Boye, Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, Elsa Grave, Majken Johansson, Anna Maria Lenngren, Moa Martinson, Edith Södergran och Sonja Åkesson. Där finns Walter Ljungquists debutroman från 1933, ”Ombyte av tåg”. Där finns Sven Lindqvists självbiografiska ”Myten om Wu Tao-tzu” (1967). Där finns, om man så vill, en realistisk motsats, Maj-Britt Erikssons skärgårdsskildring från 1954, ”Kvinnorna på Gårdskär”, med teckningar av Harald Wiberg. Där finns den lika handfasta historiska romanen om sextonhundratalets Nordamerika, Helmer Linderholms ”Kommer aldrig mitt skepp” (1964). Sjuttonhundratalets Värmland speglas i den ännu bättre ”Den röda mården” (1954) av Peter Nisser. Artur Lundkvist går ända tillbaka till Alexander den Store i ”Krigarens dikt” (1976). Om ohyggligheter i vårt eget århundrade handlar Zenia Larssons ”Skuggorna vid träbron” (1960). Där finns Göran Börges thrillerartade ”Agenten” (1967), Carl-Göran Ekerwalds roliga ”Polskt socker från Norge” (1967) och Ingvar Wahléns mörka ”Råttorna” (1977). Där finns den flyhänte men för den skull inte flacke Hans Petersons ”Älskaren” (1966).
Två böcker tycker jag särskilt förtjänar att lyftas fram i de senaste femkronorsgivarna.
Dels Stig Claessons självbiografiska ”Västgötalagret” (1965), som bland annat handlar om den antisemitism som har funnits också här, också på Slas’ eget Söder.
Dels Pär Rådströms – denne underbare författare! – ”Ärans portar” (1954), som fångar femtitalet på kornet.
Det gäller i viss mening också en tredje bok, den mystiske B Travens debutroman från 1926, ”Dödsskeppet” (reviderad översättning av A Forsström). Det är en sjöroman, som har sin startpunkt i arbetslöshetens Tjugotalseuropa. I viss mån, därför att det finns en del tveksamheter kring vissa partier av texten; frågetecknen gäller äktheten. Men visst är det Traven i tillräckligt stor utsträckning för att det ska vara ett nöje att läsa boken!
Fem kronor kostar den här utgåvan, som alla volymer i serien En bok för alla. Jag nämner det åter igen, därför att det faktiskt också kan finnas skäl att i vissa fall betala mer för böcker. ”Dödsskeppet” har nämligen samtidigt (1978) utkommit i en upplaga som kostar flera gånger så mycket, på förlaget Atlantis. För mellanskillnaden får man en inbunden volym med omslag och inte mindre än 44 fantastiskt fina illustrationer av Torsten Billman. De senare är faktiskt värda pengarna.
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 2 1980 (24 mars) publicerade jag följande:
För en femma
Litteraturfrämjandet, denna underbara inrättning, fortsätter att ösa ut böcker, den ena bättre än den andra, för bara en femma per styck.
I En bok för alla hittar man till exempel nobelpristagaren Isaac Bashevis Singers mycket läsvärda ”Fiender” (översättning Mårten Edlund), en berättelse om judenheten i New York och allestädes.
En mer puramerikansk klassiker är Mark Twains ”Tom Sawyers äventyr” (översättning Gustav Sandgren) – har ni inte ramlat in i den historien förr så är det verkligen på tiden.
Ett annat slags bestsellerförfattare – intelligent och genomskådande men spännande och underhållande – är Somerset Maugham. Hans ”Den brokiga vävnaden” (översättning Thorsten W Törngren) finns nu i En bok för alla.
Där finns också ett annat slags kärlekshistoria, Colettes ”Tidig blomning” (översättning Eva Marstrander).
Så de svenska berättarna.
Att Harry Ahlbergs ”Teresa och männen” har plockats in i En bok för alla känns riktigt. Det är i enlighet med traditionerna från FiBs folkböcker och Tidens bokklubb.
Likaså tycker jag att det är fint att man slår ett slag för Willy Kyrklund genom att trycka om hans ”Solange”, som ju hör till de för en bred publik mer lättillgängliga Kyrklund-böckerna.
Lika angelägen (i En bok för alla) känns inte Lars Gustafssons ”Yllet”; jag undrar om han kommer att förbli ett så stort namn i den svenska litteraturhistorien som han ibland ter sig i dag.
Umbärlig finner jag också Anderz Harnings ”Gerilla”. I och för sig är den läsvärd, men nog skulle jag vilja lyfta fram andra böcker till en bred publik.
Däremot är det väl inte ur vägen, att en och annan modern debattroman – som Margareta Sarris ”Ta dig en slav” – infogas i serien.
Slutligen en bok som förenar litterär kvalitet med brett publiktycke, Poul Ørums ”Tysta vittnen” (översättning Maj Sjöwall), en alldeles utmärkt spännande och psykologiskt vardagsrealistisk kriminalroman. Bra att En bok för alla inte avfärdar deckargenren!
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1981 (17 september) finns nästa genomgång:
Folkböcker
Litteraturfrämjandets billigserie (7:50 per bok) En bok för alla fortsätter att förse oss med böcker i den tradition Folket i Bilds folkbokserie arbetade i. Johan Bojers fiskarskildring ”Den siste vikingen” (översättning Sven Barthel) har till exempel ingått i FiBs folkbokserie. Även Gustav Hedenvind-Eriksson och Vilhelm Moberg var väl kända för folkboks- och FiB-läsarna. I En bok för alla representeras de av ”Snöskottning i paradiset” (1952) respektive ”Din stund på jorden” (1963). Erich Maria Remarques pacifistiska roman ”På västfronten intet nytt” (1929, översättning Curt Berg), med dess skildring av första världskrigets fronthelvete, gavs däremot ut av konkurrerande Bonniers Folkbibliotek. I den här femgiven ingår slutligen novellsamlingen ”Arbetsbiens kärlek” (1923) av Alexandra Kollontay.
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1982 (14 september) har jag en lång översikt över utgivningen för barn och ungdomar:
Billigt
Litteraturfrämjandet ger numera också ut billigserien En bok för alla barn och ungdomar som rymmer allt från bilderböcker för fyraåringar till äventyrsböcker för femtonåringar.
För åldern 4-8 år finns Lennart Helsings verssaga ”Boken om Kasper” (illustrationer Poul Ströyer) och Munro Leafs ”Berättelsen om Ferdinand” (illustrationer Robert Lawson) som alltså inte alls har skrivits av Walt Disney, vilket alla vi trogna julaftonsTVtittare lätt kunde få för oss.
För åldern 4-9 år finns Lars Furulands ”Barnens rim och ramsor” som bland annat rymmer ”Skatan gick på gatan” och ”Herr Baron sket på bron”.
För åldern 5-8 år finns ett par fina bilderböcker, Gene Zions ”Harry den smutsiga hunden” (illustrationer Margaret Bloy Graham, översättning Gunilla Borgström) och Jack Tworkovs ”Den vackra kamelens morgonpromenad” (illustrationer Roger Duvoisin, översättning Sebastian Lybeck).
För åldern 5-9 år finns Margareta Lööf Erikssons bilderbok ”När Robert hade barnvakt” och läsböckerna ”Ett två tre Fyrkanten” av Carl Magnus von Seth (illustrationer Martin Lamm), ”Måns i Vasastan” av Ann Mari Falk (illustrationer Mats Andersson) och Inga Borgs (text och illustrationer) ”Tobby och Tuss i Villa Matilda”.
För åldern 6-9 år finns Birgitta Gedins ”Lustöra” (illustrationer Veronica Leo) och Irmelin Sandman Lilius’ ”Enhörningen” (illustrationer Veronica Leo) – den senare boken vill jag särskilt rekommendera.
För åldern 6-10 år finns Britt G Hallqvists versbok ”Nalles poesi” (illustrationer Madeleine Sandell).
För åldern 7-10 år finns Birgit Bergkvists ”Hela veckan är pappa borta” (illustrationer Christina Guth) och Åke Holmbergs jätteroliga ”Ture Sventon i Venedig” (illustrationer Sven Hemmel).
För åldern 7-11 år finns ”Prärie-sommar” av den canadensiske konstnären William Kurelek (text och färgbilder).
För åldern 7-12 år finns Margaretha Shemins ”De små ryttarna” (översättning Anna-Lisa Wärnlöts) och Carmen Barnos de Gasztolds ”Djurens kör” (översättning Lars Gustav Hellström, illustrationer Jan Biberg).
För åldern 8-12 år finns Lennart ”Red Top” Nybloms spännande ”Sök vid nymåne” (illustrationer Edward Lindahl).
För åldern 8-13 år finns Maria Gripes fina ”Pappa Pellerin” (illustrationer Harald Gripe), som väl många har sett som TV-serie.
För åldern 9-12 år finns Kerstin Thorvalls (text och illustrationer) ”Nämen Gunnar!”.
För åldern 9-13 år finns den ryske trubaduren och visdiktaren Bulat Okudzjavas ”Fronten närmar sig” (översättning Torsten M Nilsson), Harry Kullmans moderna vilda västern-bok ”Spejarna”, Siv Widerbergs ”Klass 6 D, Sverige, Världen” (illustrationer Cecilia Torudd) och Sven-Christer Swahns läsvärda ”Havsporten”.
För åldern 9-14 år finns A Philippa Pearces ”Mysteriet vid midnatt” (översättning Stina Hergin), en bok om resor i tiden.
För åldern 10-13 år finns Lennart Fricks ”Hotet”, Marie-Louise Wallins ”Närmare dej”, Hans-Eric Hellbergs roliga Dunder & Brak-bok ”De enögda banditerna”, Isaac Asimovs science fiction-historia ”Lucky Starr på Merkurius” (översättning Saga och Claes Gripenberg), Leif Esper Andersens fina bok om häxprocesserna ”Häxfeber” (illustrationer Mads Stage, översättning Pelle Fritz-Crone) och så en av de bästa ungdomsböckerna över huvud taget (läs den!), Alan Garners ”Elidor, det gyllene landet” (översättning Allan Fredriksson).
För åldern 10-14 år finns Aimée Sommerfelts ”Beslutet” (översättning Margareta Schildt).
För åldern 10-15 år finns Kai Söderhjelms historiska berättelse ”Mikko”.
För åldern 11-14 år finns Kurt Helds klassiska ”Röda Zora” (översättning Gertrud Zetterholm).
Därutöver finns Sven Wernströms ”Upproret”, beträffande vilken jag inte kan ange för vilken ålder den är avsedd; jag kan nämligen i skrivande stund inte hitta boken.
Men det kan ju också göra detsamma. Alla såna här åldersangivelser är grova och ungefärliga. Till slut kommer det alltid an på barnens och ungdomarnas mognad och läsvanor (föräldrarnas kunskaper om sina egna barn).
***
I Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1983 (24 februari) har jag åter en lång översikt över En bok för allas utgivning för barn och ungdomar:
Billigt
Litteraturfrämjandet fortsätter att i serien En bok för alla barn och ungdomar ge ut billiga barn- och ungdomsböcker. Dom här kostar 9:75 per styck.
Ulf Löfgrens stora bilderbok ”Tuffa gumman” är färgsprakande och rolig i bild och klurig i text. Den har den klassiska sagans alla kännemärken: vandringen, upprepningsmomentet, sensmoralen. Ålder: 3-7 år.
En ganska rar bilderbok på det ganska vanliga sängläggningstemat är Russell Hobans ”Sängdags för Polly” (översättning Marianne Eriksson). Boken lever i hög grad på teckningarna (med en dekorfärg) av Garth Williams, vars lilla björnflicka det är lätt för barnen att identifiera sig med. Ålder: 3-7 år.
Bernhard Webers bilderbok ”Martin sover över” (översättning Elisabeth Hansson) lever främst på sitt tema: sturska små gossar får vara mörkrädda och sakna sina kramdjur. Ålder: 3-7 år.
”Åsneprinsen” (översättning Karin Darje) är den klassiska sagan, här med text av Barbara Cooney, om kärleken som förlöser och som övervinner allt. Ålder: 4-7 år.
”Lasse är en tjuv” av Anna Carin Eurelius är vettig utan att vara svåruthärdligt pedagogisk; dess (för bilderböcker) relativt långa text är habil utan stora litterära förtjänster. Monika Linds illustrationer (en dekorfärg) är inte särskilt roliga. Ålder: 5-9 år.
Därefter går vi över till böcker som huvudsakligen bygger på text och läsning.
Anna-Lena Wästbergs ”Den blå knappen” (illustrationer Fibben Hald) bygger på ett inte ovanligt (Astrid Lindgrens ”Nils Karlsson Pyssling”, Antoinette Bakers Millan-böcker med flera) grepp: genom en magisk nyckel – här en blå knapp i sänggaveln – öppnas okända världar och äventyr för det ensamma barnet. Boken hör inte till de allra originellaste i genren. Ålder: 5-9 år.
En underbar, härlig bok är Rose Lagercrantz’ ”Nån sorts torsdag” (kongenialt illustrerad av Kjell Ivan Andersson). Möt gärna Lotta Månsson och hennes kompisar, Torden, Sundan och dom andra, tillsammans med era barn. Jag garanterar – ni kommer att ha lika roligt som barna! Ålder: 7-10 år.
En djupt originell och läsvärd barnboksförfattare är Allan Rune Pettersson. Jag har i och för sig läst honom förut och vet vad han går för, men jag behöver bara läsa de första raderna i ”Snagg – en sjöman med krut” (illustrationer Fibben Hald) för att falla pladask. Oj, en sån här bok igen! Så här börjar boken: ”Det var en gång för länge sen en pojke som hette Victor Lucullus Horatio Caesar.” Ålder: 7-11 år.
Hans Petersons ”Dagen när allting hände” (illustrationer Tord Nygren) är en spännande och mycket läsvärd bok. Ett extra plus är att den skildrar sociala förhållanden vid tiden för första världskriget i en miljö där arbetarrörelsen höll på att växa sig stark. Hoppas att de övriga Simon-böckerna kommer i En bok för alla barn och ungdomar-serien också! Ålder: 7-12 år.
Liknande (historiska) förtjänster har Ulf Nilssons ”Pojkdjävlarna” (illustrationer Björn Berg), vars huvudpersoner, några barn, sliter i sockerbetsfältet år 1909, storstrejkens år. Om den här boken har jag ändrat uppfattning. När jag läste och recenserade originalet var jag negativ; jag tyckte att den kändes för svår, att för mycket var oförklarat. När jag nu åter läser den, tycker jag inte så längre. Ändå kan jag, när jag jämför de olika upplagorna, bara finna att originalets (Bonniers) typografi är mer komplicerad. Så jag tar tillbaka. Läs den! Ålder: 8-12 år.
Åke Holmberg har inte bara skrivit böckerna om Ture Sventon. Även hans ”Monstret” – ett riktigt, mitt inne i Stockholm – är en bekantskap värd att göra. Illustratör, förstås: Hans Arnold. Ålder: 7-12 år.
En saga av ett mer klassiskt mytiskt kynne är J R R Tolkiens ”Sagan om smeden och stjärnan” (översättning Britt G Hallqvist, illustrationer Pauline Baynes). Ålder: 9-13 år.
Stig Ericsons ”Hjältejakten” är en ifrågasättande äventyrsbok. Den är klok och läsvärd även om metagreppet med journalisten som ska skriva sanningen känns lite sökt. Ålder: 9-13 år.
Även Anne Holms ”Jag är David” (översättning Jadwiga P Westrup) väcker eftertanke; juryns motivering – boken vann den nordiska ungdomsbokspristävlingen 1963 – är att den är en omvänd robinsonad: En pojke som har levt isolerad i ett fångläger erövrar en befolkad värld. Ålder: 12-15 år.
Inger Brattström, också hon nyligen prisbelönt (med Rabén & Sjögrens Astrid Lindgren-pris), har skrivit en annan verklighetsförankrad och klok bok, ”Utflykt till verkligheten”. Ålder: 13 år och uppåt.
Fast ta inte de här åldersanvisningarna för bokstavligt. Känner ni era barn vet ni nog också vilka böcker de tycker om och klarar av att läsa.
***
Den sista av barn- och ungdomsboksöversikterna inflöt i Aktuellt i politiken (s) nummer 4 1984 (23 februari):
Billigt
En tia och strax därunder kostar de senaste utgåvorna i Litteraturfrämjandets serie En bok för alla barn och ungdomar.
”Alban. Popmuffa för små hundar”, Barbro Lindgrens fina bilderbok, finns till exempel i serien. Ålder 4-8 år.
Själv är jag också svag för Arnold Lobels ”Bror Groda och Bror Padda” (översättning Marianne Gerland-Ekeroth) med dess lustiga text och dess grön-brun-grå färskala i bilderna. Ålder 4-8 år.
En välkommen repris är vidare Bengt Anderbergs ”Poas sagobok” (illustrationer Kjell Ivan Andersson). Ålder 5-10 år.
En lätt absurd och tänkvärd bok är Florence Parry Heides ”När Trevald krympte” (illustrationer Edward Gorey, översättning Magnus Hedlund). Ålder 6-9 år.
I den klassiska sagans anda skriver Lloyd Alexander. Hans ”Katten som sa nej och andra berättelser” (illustrationer Laszlo Kubinyi, översättning Karin Strandberg) är dock inte avsedd för de allra minsta. Ålder 9 år och uppåt.
Verklighets- och människostudier ägnar sig Harriet åt i ”Harriet, spion” (översättning Harry Kullman) av Louise Fitzhugh. Ålder 10-13 år.
Olle Mattson finns representerad i serien med ”Veckan innan Algot rymde”. Man citerar gärna förlaget: ”En spännande deckarhistoria och en gripande skildring av ett pojköde i Göteborgs fattigkvarter vid tiden för andra världskriget.” Ålder 11 år och uppåt.
Otfried Preusslers ”Han sålde sin frihet” (översättning Ingegärd Olsson) gick för inte så länge sen som spännande och hörvärd sommarföljetong i radio. Fjortonårige Krabat, en vendisk tiggarpojke, tar jobb i en kvarn men blir då en trollkarls lärling och fånge… Ålder 11 år och uppåt.
Från TV minns vi Max Lundgrens både finstämda och socialt inträngande ”Sommarflickan” om femtonåriga Evy som hamnar som feriebarn hos ett ungt par i Småland. Ålder 13 år och uppåt.
Ta åldersanvisningarna för vad de är!
***
Utgivningen, både den av vuxenböcker och den av barn- och ungdomsböcker, har förstås fortsatt även efter det att jag slutade skriva om den i Aktuellt i politiken (s), med fortsatt hög kvalitet.
Min avsikt med att skriva in allt det ovanstående i datorn är att göra mina läsare uppmärksamma på vilken förnämlig utgivning En bok för alla har haft, den som vi genom kulturministerns förslag om indraget statsbidrag nu kommer att gå miste om. Sådan är alltså den moderata, och hela den samlade borgerliga, kulturpolitiken.
***
En mycket bra genomgång av allt som talar för fortsatt statsstöd till En bok för alla – läsfrämjande åtgärder, upplagor, särart – gör Göran Palm på kultursidan i Aftonbladet den 19 juli 2007. Artikeln heter ”Kioskvältare och kvalitetsböcker”. Du hittar den här.
26 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Jag konstaterar att många av dessa böcker finns i min bokhylla – en hel del ärvda eller skänkta av äldre släktingar. Den siste vikingen läste jag efter att ha spenderat en sommarmånad i Norges kustband, bl a hos en mycket trevlig och beläst rektor som sommartid förestod en camping. Han berättade gärna om öns historia, om hur sent man fick elekricitet och en broförbindelse. Det norska folket har utstått en hel del. Ett land och folk som är lätt att älska.
Just nu lyssnar jag omigen på Sture Linnér, vilket program han bjuder på. Jag hörde också honom i minnesprogrammet om Dag Hammarskjöld, en man som jag inte insåg storheten hos riktigt.
När jag läste litteraturvetenskap läste vi en del av Linnérs texter. Han har en mångsidighet som väcker beundran.
Jag älskar historien om hur han åkte i arrest på Gotland för att ha smitit och läst Homeros, och sedan blev praktiskt taget adopterad av översten (eller vad han nu var).
Jag drabbas av saknad, efter Allan Edwall, Margareta Krook, Ernst-Hugo, Lars Molin, BEPPE…jag börjar väl bli gammal. Hur ska det gå när t o m Alice Timander dör? Hon såg ju ut att bli den första att leva för evigt.
Som du vet är jag svag för äldre, bildade herrar. Men även äldre, färgstarka damer. Gärna bildade. Jag skulle förresten gärna höra ett sommarprogram med dig, Enn.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2007 07 12 14:25 #
Nån har sagt att borgarklassen numera inte läser böcker… ja möjligen deckare. Åker man snabbtåget mellan Stockholm och Göteborg (med alla funktionärerna och affärsmännen) är det bara deckare som man läser, om man inte fördjupar sig i Dagens Industri och dylika matnyttiga informationsspridare…Ge mig några bra argument varför moderaterna ska satsa på bra och billig litteratur…
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 12 15:58 #
Ja,beslutet om nedläggningen av En Bok För Alla är bara ännu ett exempel på högerregeringens kulturfientlighet. Det brukar sägas att det råder en bred politisk enighet om kulturpolitiken i riksdagen, landsting och kommuner. Det är inte längre sant, om det någonsin varit det.
Om denna högerregering får fortsätta, så har vi snart ingen kulturpolitik alls. Vi närmar oss med stormsteg en utveckling där marknaden och plånbokens storlek kommer att avgöra vad som är kultur och och vem som kommer att kunna ta del av den. Skamligt!
När det gäller socialdemokratiska kulturföreningar, så har vi nyligen startat en i Umeå. Jag skulle önska att vi kunde starta en kulturförening i varje kommun som protesterar mot denna utveckling. Vi skulle också gemensamt kunna bidra till en utveckling av en gemensam socialdemokratisk kulturpolitik. Det behövs mer än någonsin. Var så säker på att den nuvarande nedmonteringen av kulturpolitiken kommer att fortsätta. Allt talar för det. Inte minst kulturministerns beslut att tillsätta en politisk ”oberoende” kulturkommitté som har till uppgift att föreslå förändringar/nedmontering av den nuvarande kulturpolitiken och dess ursprung i 1974 års och 1996 års kulturpropositioner. Det är uppenbart att det är marknaden som nu ska överta kulturen och kulturpolitikerna i riksdagen får bli åskådare och bara lämna kommentarer från publikplats.
Så är det tänkt.
Jag hoppas vi blir många socialdemokrater och andra kulturengagerade som börjar opponera mot denna kulturfientlighet som nu sprider sig. mvh
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 12 16:23 #
Nej, de styrande personena i nya Sverige, dvs ”alliansen” är inte intresserade av kultur eller att läsa böcker, se filmer och tv som inte går utöver underhållning, vilket verkar framgå av media och deras egna uttallandanden. OK, men att de sen ska bestämma över kulturen i hela Sverige!
Sen är det väl så att en del moderater och folkpartister och ännu fler av deras röstande är genuint kulturintresserade (Fast inte kanske av allt?)
Det kan vara bra att socialdemokrater väcker liv i olika kulturföreningar. Men viktigare är väl att göra en bred front mot antikulturen.
Comment by Sixten Andréasson — 2007 07 12 21:06 #
Ja är inte så bra informerad, Enn, om hur organisationen Läsfrämjandet och ”En bok för alla” har fungerat. Listan över titlar är i alla fall imponerande. Dock har jag aldrig sett några bra böcker i väntrummen på socialkontoren och på arbetsförmedlingarna eller på olika vårdanstalter som jag hälsat på i mitt jobb.. Jag menar försökte man verkligen nå de grupper som inte hade så mycket egen ork och optimism att gripa tag i skönlitteraturen? Hade fackföreningarna och LO verkligen kanaler till de här grupperna? Dom arbetslösa och arbetsoförmögna har väl inte varit någon proriterad grupp för facket?
Vi som har haft fasta regelbundna inkomster och också haft pengar över till att slå runt på helgerna och köpa ut dyrbar sprit på Systemet vi bör väl inte i första hand gynnas med statliga statliga boksubventioner? Om vi inte har kunnat inhandla pocketutgåvor och reaböcker så har vi väl kunnat låna böcker på bibliotek..? .Men kanske kan någon någon ge lite närmare upplysning om hur ”En bok för alla” lyckats med sitt kulturspridande uppdrag…Den sänkta bokmomsen var en bra kulturpolitiskt åtgärd áv (s) men frågan är om den bidragit till att nya grupper kommit till som läsare… däremot har den fungerat som en bra stimulans för författare och yrkesutövare inom kultursektorn och det är ju en bra sak…Ska vi vara med i en protest mot kulturell nedrustning modell (m) bör vi också sätta oss in vad frågan gäller…så att vi inte möts av fakta och motargument som vi inte känner till.
Utifrån vilka argument har kulturministern agerat? Som gammal journalist vill jag ha upp alla argument på bordet, innan jag ställer mig på barrikaderna i en enskild fråga. Jag har tittat på alliansregeringens hemsida men inte funnit något om frågan.
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 12 21:54 #
Enn har gjort en utmärkt presentation över den rika litteratur som En Bok För Alla har kunnat erbjuda till mycket låga priser sedan lång tid tillbaka, både vad gäller vuxen- och barnlitteratur.
Ett av de avgörande orskerna till att kulturministern/alliansregeringen vill lägga ner, dra in stödet till verksamheten idag, är att man tycker det finns prisvärda alternativ i form av billiga pocketböcker på marknaden. Det är sant.
Vad man inte förstår är att marknaden inte är lika generös, framför allt när det gäller barnlitteratur. Och att även utbudet för vuxenlitteraturen trots allt är begränsat till mycket populärlitteratur. Inget fel i det. Det finns mycket utmärkt litteratur i pocket.
Men, alla vi som har/haft småbarn och vill ge dem den bästa barnlitteraturen, framför allt rikt och fantastiskt bra illustrerade sagor och berättelser, så är den fruktansvärt dyr. På marknaden kostar den bästa barnlitteraturen 100 – 150 kronor i många fall. Tack vare det statliga stödet har EBFA kunna ge ut och ersätta författarna/illustratörerna till en kostnad per bok för 30 – 50 kronor. Dessa förmånliga priser har betytt mycket för alla bibliotek som tyvärr har fått allt mindre resurser att köpa in bra barn- och vuxenlitteratur.
De låga priserna har också haft mycket stor betydelse för alla (studieförbund, bibliotek, fackförbund, m fl) som länge har arbetet med olika former av läsfrämjande insatser. Det gäller inte minst det omtalade och betydelsefulla läsprojektet Läs för mig pappa!. Samma skäl och argument kan man ansvända när det gäller vuxenlitteraturen.
En Bok För Alla har gett många svenska författare, men också författare från andra länder, en möjlighet att möta en läsekrets som många aldrig skulle göra om de bara var hänvisade till marknaden. Dessutom har EBFA betytt mycket för många svenska översättare som har fått möjligheter att översätta mycket bra litteratur från andra länder som inte är så väl företrädda på den svenska bokmarknaden, som trots allt är ganska begränsad.
Dessutom har även denna litteratur betytt mycket (tack vare låga priser)för alla läsfrämjande projekt som har syftat till att introducera även vuxna en kvalificerad skönlitteratur till många som inte är vana bokläsare.
Det är några goda skäl att behålla det statliga stödet till EBFA idag. Om du vill ha fler goda skäl, gå in på upprorslistan som Enn presentrade och läs vad alla tusentals människor, skriver i sina kommentarer. Det är både läs- och tänkvärt!
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 12 22:39 #
Det är bra om Bok för alla har bidragit till att biblioteken kunnat få billigare bokinköp, likaså om vi fått nya titlar kvalitetsböcker översatta och som våra förlag inte har velat satsa på. Men tittar man på kostnader för mediainköp (böcker m m) inom Sveriges bibliotek så utgör tyvärr bara en liten andel av bruttokostnaderna för biblioteken. Det vore mycket resurser att tjäna – för att använda till ökade bokinköp – om vi satsade på nya organisationsformer för bokutlåning och bokdistribution i övrigt. Här finns många oprövade uppslag. Vore det inte en bra kulturpolitisk satsning (s)? Tyvärr har det skett väldigt lite på kulturområdet i modern tid.
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 12 23:01 #
Hur menar du, Anders? Förstår du inte att moderaterna inte är intresserade av att göra god litteratur tillgänglig för alla barn? Och för andra? Att ännu mer förbättra tillgänglighet och få lägre kostnader bör väl göras och kan(?)ske inom ramen av Bra Böcker för Alla?
Varför har de avskaffat gratis inträde på muséerna i Sthlm? Har det med ekonomi eller ideologi att göra?
Comment by Sixten Andréasson — 2007 07 12 23:18 #
Javisst, Anders, finns det ännu mycket att göra för att utveckla både biblioteken och läsfrämjandet. Mycket pågår också inom biblioteken och studieförbunden när det gäller att skapa nya mötesplatser, samarbeten med andra kulturutövare och arrangörer, olika former av digitala satsningar, se t ex: (www.minabibliotek.se) i Umeå för locka nya, ovana och yngre läsare.
Du har också rätt när det gäller kostnaderna. En stor orsak är att många biblioteksförvaltningar gör vad de kan för att upprätthålla och utveckla och inte behöva lägga ner de mycket viktiga närbibiblioteken (områdesbiblioteken).
Närheten och tillgängligheten är livsnödvändiga för att vi ska kunna erbjuda Alla medborgare, även de minsta, tillgång till böcker och kulturella möteplatser och upplevelser. Det gäller särskilt i bostadsområden som har många arbetslösa och människor med utländsk bakgrund.
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 12 23:45 #
Jag och Enn tillhörde en gång i tiden de flitigaste låntagarna i stadsbiblioteket i Sundsvall, men det förefaller mig som om biblioteken inte har ändrats så mycket sen den tiden. Det samtidigt som så mycket annat tekniskt och organisationsmässigt har genomgått stora förändringar. I många fall tycks kulturförvaltningarnas ambitioner sammanfalla med utvecklandet av dyrbara palatsprojekt i stadskärnor..här kan man dra paralleller med polisens intresse under 60-90-talet på att satsa på fina polishus i stället för att lägga pengarna på att bekämpa brott… reser man i landet förundras man över den här typen av statliga och kommunala byggambitioner…
Talar man med insiktsfulla bibliotekarier så får många ideer om hur bokhanteringen och bokdistributionen skulle kunna förändras, samtidigt som personalens professionalitet skulle användas där den kommer till sin rätt och inte till rutinuppgifter och administration. Så t ex medger moderna informationsteknik att låntagarna själva klarar registrering , liksom kontrollen. Här finns pengar att spara som skulle användas till offensiva satsningar. När det gäller att komma låntagare
”närmare” kanske det inte alltid är det bästa att hålla kvar vid kostbara filialetableringar, det borde t ex vara möjligt att ha låneböcker i Konsum-butiker tillsammans med ett bra urval av kvalitetsförsäljning. OK (också det en del av kooperationen) borde kunna tillhandahålla låneböcker för de som rör sig utefter vägarna. På skolans området är det ett stort problem, vad jag förstått, att särskilt pojkar inte läser böcker. Kanske kunde man utveckla något system med ”månadens bok” för denna kategori läsovilliga, så att dessa blivande män fick välja från ett större utbud böcker (kryddat med nyheter) och som sedan under överinseende av lärare och föräldrar ( t ex i studiecirkelns form) redovisades. Kanske kunde man engagera föräldrar så att dessa tar större ansvar vad gäller skolelevernas kulturella fortbildning, en del föräldrar har här stora resurser som också kunde komma barn till godo som inte är så lyckligt lottade vad gäller läsvanor hemmifrån. Det finns system med ”farsor och mammor” på stan vad gäller att hålla reda på skolelevers fritidsvanor… Kunde inte något liknande ske på kulturområdet…? Naturligtvis får det inte bli ett moraliserande, sånt kan med tanke på ungas naturliga oppositionslust fungera kontraproduktivt. Man skulle också kunna etablera ett samarbete med idrottsrörelsen vad gäller bokdistribution, så att böcker kunde lånas ut i ishallar och på ridskolor…Mycket finns också att göra för att sprida intresset för läsande via Internet…vad gör man där från samhällets sida för att främja intresset för god litteratur..? Kunde inte Sveriges bibliotekarie utveckla ett spännande Internet-system för att hjälpa ungdomar att finna fram till det som intresserar på bokområdet och på upplevelsesidan?
Jag är ingen fackman på det här området, men jag kan som flitig låntagare på bibliotek konstatera att väldigt lite har gjorts för att kapa onödigt dödkött och ställa resuser till förfogande…Och som sagt, när man ska få se bra litteratur på socialkontor och på arbetsförmedlingar?
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 13 10:55 #
Till Ann Christin Sandlund: Två i vår familj har fått göra sommarprogram: Birgitta och så Anna. Mig har ingen bett att göra det.
Comment by Enn Kokk — 2007 07 13 15:15 #
Tomas W: Jag har tittat lite på nätet vad ni håller på med i Umeå-regionen på biblioteksområdet. Det är intressant och en bit på vägen åt det håll vi bör gå. Söksystemen i länkarna tycker jag dock kunde vidareutvecklas, så att de bättre anknyter till ungdomars intressen frågeställningar och ger goda pedagogiska uppslag…men här är det ju ett svenskt nationellt intresse, som lokala kulturförvaltningar inte kan ha ansvar för… men vad gör Kommunförbundet, när det gäller att samordna lokala intressen och satsningar? Kunde man inte bilda en stiftelse som får mandat att arbeta på Internet-fältet? Jmfr med Wikipedia…En helt ideel organisationer utan
löneanställda.
Vi kan klanka på alliansregeringen. Men folkrörelser måste främst lita på sina egna krafter för att få saker ting ting uträttade. Så var det i fars Marieberg vid 1900-talets början.
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 13 15:22 #
Mycket av det som kan sägas om En bok för alla har redovisats av Tomas Wennström. Facket har bidragit till att sprida En bok för alla-böcker till medlemmar genom försäljning via egna kanaler (och några LO-förbund håller just nu dessutom på att hitta formerna för ett samarbete med Ordfront och Leopard). Det hindrar naturligtvis inte att man inte, som Anders Thunberg är inne på, kunde söka ytterligare kanaler och kontaktformer, men läggs En bok för alla ner, är det ju liksom kört.
Argumentet från högerregeringens sida, att det ju ändå finns en så stor (kommersiell) pocketutgivning kan i förstone låta bestickande men håller inte: Den kommersiella pocketutgivningen rymmer i och för sig bra titlar men också mycket lättsåld smörja, och med det pris En bok för alla kan erbjuda kan pocketförlagen inte konkurrera. Vidare finns det ju ingen kommersiell pocketutgivning av böcker för barn och unga – här drar regeringen undan benen för till exempel förskolornas och skolornas viktiga läsfrämjande åtgärder.
Utvecklingen på biblioteksområdet rymmer både positiva och negativa utvecklingstrender. En negativ, som Tomas Wennström har pekat på, är att det finns en olycklig tendens hos kommunerna att klara kostnadsökningar med att lägga ner områdesbibliotek. Å andra sidan ser faktiskt inte biblioteksvärlden heller ut så som Anders Thunberg och jag upplevde den i Sundsvall på 1950-talet. Bibliotek på orter med alerta kulturnämnder eller biblioteksstyrelser har utvecklats i riktning mot kulturcentra, som utöver bokutlåning (och numera också utlåning av film och musik) erbjuder författaraftnar, utställningar, kaféverksamhet, litteratur på de för orten viktiga invandrarspråken, verksamhet inriktad på barn och unga, databaserad tillgänglighet dygnet runt och så vidare. Ett ypperligt exempel är det stora och mångsidiga biblioteket i det invandrartäta Gottsunda i Uppsala.
Slutligen något om KSF-föreningar. En skillnad mellan nu och då är att Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening på 1960- och 1970-talen väsentligen var en organisation, som organiserade yrkesverksamma kulturarbetare – författare, filmare, skådespelare, bildkonstnärer, musiker och så vidare – medan de föreningar som finns i dag mer organiserar kulturintresserade partimedlemmar, kulturpolitiker med flera (plus naturligtvis fortfarande en del yrkesverksamma kulturarbetare); nystartade föreningar kallas i dag mycket riktigt för socialdemokratiska kulturföreningar, inte för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF).
Comment by Enn Kokk — 2007 07 13 15:54 #
Ja det är bra Enn att du som kulturnämndsledamot (s) stödjer och berömmer dom som gör ett bra jobb i Uppsala… Det är viktigt att dom som arbetar konkret på fältet får en feed back… men man kan samtidigt också se kritiskt på strukturer… och ser man på vad som åstadkommits under de senaste decennierna av socialdemokratisk kulturpolitik så tycker jag inte man ska känna sig så nöjd… Den här diskussionen började ju med att Tomas W på ett sympatiskt och självkritiskt sett efterlyste nya signaler och initiativ på kulturområdet (hänvisande till SAP-ledningen och 68:ans bristande intresse för frågorna). Tomas W:s inlägg finns inlagd under en tidigare sträng.Och har inte lagts ut i den här diskussion trots att det var lite av utgångspunkten.
Det är lite synd tycker jag – som relativt ny deltagare i en politisk-kultur blogg – att man så ofta hamnar i en diskussion där man på sedvanligt partipoltiskt sätt ska kategoriseras som om man är för eller mot partiet eller för eller mot alliansregeringen eller vad det nu är fråga om. Vore det inte mer givande om vi kunde lite bortse ifrån de olika partiroller som vi tidigare har haft – eller har? Det här bara som en liten reaktion från en ny diskussiondeltagare.
Man bör väl uttrycka lite det hur man känner det som
”novis” i sällskapet? Sen tycker jag det vore fint om lite fler diskussiondeltagare sällade sig till dialogen. Varför hör man inte synpunkter från alla dem som du, Enn, på ett så föredömligt refererar till i dina texter?
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 13 16:48 #
Till Anders Thunberg: Nå, det förekommer ju kommentarer här från folk med ganska olika politiska och andra utgångspunkter. Jag vill betona att de synpunkter jag för egen del torgför helt och hållet är mina egna, påminner också om att jag har haft meningsskiljaktigheter med andra socialdemokrater.
Fler är välkomna att delta i diskussionen. Men det senare är ju alltid deras eget beslut.
Comment by Enn Kokk — 2007 07 13 17:06 #
Till Anders: När det gäller länkarna i söksystemet på minabibliotek.se så har du rätt. Vi (jag är kulturnämndens ordförande) har precis öppnat dessa webbsidor och heltidsanställt en mycket duktig kvinna för några månader sedan som har till uppgift att utveckla både innehållet och formen på sidorna. Så småningom är tanken att dessa sidor också ska vara en mötesplats för studieförbund, folkrörelser, läsecirklar och skolor för både barn och vuxna, m fl. Men, som du säger, det är en bra bit på väg. Därutöver behöver vi naturligtvis utveckla biblioteken och andra kulturella mötesplatser, både i den digitala och reella världen.
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 14 17:31 #
Till Tomas W: Jag visste inte att jag hade med en sådan höjdare att göra, att vara ordförande kulturnämnden i Sveriges mest uppåtgående och kanske intressantaste stad är verkligen ett privilegium. Dock ett litet råd på vägen från en ”outsider” men med repmånadsminnen från K 4 och de västerbottniska skogarna: Glöm inte att koppla ihop kultursatsningar med hälsotrenden.
Det senare en av de starkaste expenderande samhällssektorerna de närmaste decennierna. Kulturen står ju för ett slags mental hälsa. Det vore spännande om det gick etablera samverkan och korsbefruktningar – alltså utifrån klassiska antikens ideal… Annars brukar ju tyvärr
idrott och kultur ställas emot varandra i kommunala budgetar.
Comment by Anders Thunberg — 2007 07 14 23:01 #
Höjdare och höjdare? Jag ska inte förneka att jag är väldigt glad och stolt över att vara ordförande i en av Sveriges mest expansiva kommuner, där vi socialdemokrater sedan länge har insett kulturens betydelse för att utveckla en god livsmiljö för alla medborgare. Det är ett privilegium. När det gäller vår satsning på att bli Europeisk kulturhuvudstad (www.umea2014.se) så försöker vi lyfta fram ett mer antropoloigiskt kulturbegrepp som också omfattar stadsmiljön, fritiden, idrotten, vår historia, nutiden och framtiden. m.m.
Vi talar inte bara om att bygga ett nytt kulturens hus, ett nytt konstnärligt campus där vi förenar vår befintliga konsthögskola med ett nytt konst- och bildmuseum, designhögskolan med en ny arkitekthögskola m.m.
Personligen är jag mest stolt över att vi i Umeå har en mycket bra balans mellan ett brett kulturliv (stark folkbildning och många kulturföreningar och fira grupper) och en rik professionalitet i NorrlandsOperan och Sveriges största teaterförening och starkt konstliv (förra året utsåg KRO Umeå till Sveriges bästa konstkommun).
Vi håller också på att utveckla idrottshögskolan och en ny friidrottsanläggning. Vi har ju också UIK-tjejerna som har visat att Umeå kan ligga i världstopp. Ja, nog med skryt. Vi försöker, som du ser, förena de spartanska och antenska idealen, så gott vi kan. Mvh
Comment by Tomas Wennström — 2007 07 15 10:48 #
Javisst kan man harmset konstatera att ännu en subventionerad produkt av-subventioneras. Men jag undrar dock om det är rättvist att ett förlag erhåller statsunderstöd och inte alla andra?
Kanske skulle skolan vara av så pass hög kvalitet att många elever blir tända på att läsa – och så lägger de pengar på böcker i stället för kanske annat (dataspel, kläder, alkohol)…
Då ökar ju läsandet. Lägg in bra litteratur och undervisa på ett engagerande sätt om den, så ökar säkerligen läsandet.
Jag beställde lars Danielssons bok på Ad Libris rea i dag. 29:-, vilket känns överkomligt. Jag vet dock inte om priset beror på att den sålt så dåligt för att det är dålig litteratur. Men som politiskt skvaller av en illa åtgången tidigare statssekreterare är den väl värd sitt pris – även om den inte får nobelpris i litteratur…
Men för nobelpristagarnas böcker är jag nog böjd att betala mer. På olika förlag och gärna utan subventioner.
Skulle man kanske subventionera en speciell strumptillverkare? Eller en speciell producent av violiner? (deras produkter är ju bevisligen av högkulturellt värde..)
Jag förstår inte riktigt varför kopplingen med fackföreningen, som hänvisas till ovan, skulle göra ”En Bok För Alla” mer värd att subventioneras.
Nej, själv lutar jag nog åt att kulturministern har rätt.
God fortsättning på ett nattsvart 2008!
Comment by Peter v. Fábry-Eichner — 2009 01 07 21:49 #
Till Peter v Fábry-Eichner: Vitsen med statsstödet till just En bok för alla är förlagets uttalade strävan att nå bokovana grupper. Det är i det sammanhanget man ska se samarbetet med fackföreningsrörelsen.
Comment by Enn Kokk — 2009 01 08 12:28 #
Men Enn! Var tar statens / myndigheternas uppfostringsansvar slut och var tar människornas egna val vid?
Vi (staten) subventionerar t.ex. Kungliga Dramatiska Teatern och Kungliga Teatern (Operan). Resultaten är att de vanliga teater- och operavännerna får betydligt billigare biljetter än de skulle ha betalt utan dessa massiva stödåtgärder. (Mig gläder det egoistiskt sett, eftersom jag gillar både teater och musik – och låga biljettpriser.)
Men bevisligen har de opera- och teaterovana grupperna inte vallfärdat till dessa institutioner för att biljetterna är subventionerade med flera tusen kronor styck i vissa fall, i bland mindre.
Egentligen finns det ingen ände på det som skulle behöva subventioneras; jag är t.ex. totalt ointresserad av allsvensk fotboll eller ishockey. Inte skulle 100% rabatt på biljettpriset få mig att gå på en ishockeymatch…
Men i förlängningen känner jag mig åtminstone litet kränkt (detta underbara modeord!) av att ”någon som vet bättre än jag själv” ska styra min konsumtion av kulturriktning, eller annat.
Men all right, låt oss behålla våra stiliga institutionsteatrar, så att inte Sverige får stå med skammen internationellt att de går i konkurs.
Min vän, den erkände och mycket skicklige pianisten Jacob Moscowicz, har svårt att samla ens en mindre publik för att spela det mest intressanta program, åtminstone jag kan föreställa mig. (Och han ÄR bra; P2 sänder regelmässigt hans mer än 20 år gamla inspelningar!)
Jag tror snararae vitsen är – och det är inget skämt – att skolan kapitalt misslyckats med att skänka eleverna en kulturell grund och nyfikenhet och att detta avspeglar sig på konsumtionsmönstret.
I grunden är detta ingen ekonomisk- eller subventionsfråga. I betydligt fattigare länder, som mitt gamla hemland, Ungern, eller min sambos tidigare hemland Estland finns ett oerhört kulturintresse.
Skillnaden är slående och samtidigt nedslående.
Comment by Peter von Fábry-Eichner — 2009 01 09 1:43 #
Till Peter v. Fábry-Eichner: Det är en myt att staten i någon nämnvärd grad subventionerar kulturkonsumtion, och att det skiljer sig från ishockey- fotbollsarenornas evenemang etc Så är det inte. Praktiskt taget all kulturkonsumtion betalas av marknaden…skivor, böcker, biobesök, tv-tittande osv betalar vi fullt ut för…ja staten (dvs vi) tjänar t o m åtskilligt med pengar på kulturen genom de skatteinkomster/moms den sektorn generar…Jag tycker att det tyder på att erhört kulturintresse att vi var och en lägger ner så många miljarder på kulturkonsumtion.. där ligger nog din sambos tidigare hemland i lä…
Comment by Anders Thunberg — 2009 01 09 2:33 #
Till Peter von Fábry-Eichner: Självklart har skolan en stor uppgift i att göra eleverna bekanta med värdefulla kulturyttringar, till exempel god litteratur. Samtidigt vet vi ju att många, allt för många och av mycket olika skäl, passerar skolan utan att någonsin gripas av intresse för kultur. För den som likt mig tror på vikten av jämlikhet är det därför en orimlig tanke att någonsin släppa ambitionen att leda om inte alla så i alla fall så många som möjligt till exempel till att läsa god litteratur.
En bok för alla är inte ett bokförlag vilket som helst. Jag har redan pekat på dess strävan att, via ett tätt samarbete med fackföreningsrörelsen, nå nya och läsovana grupper. I samma anda samarbetar En bok för alla med två stora studieförbund, det arbetarrörelseanknutna ABF och det borgerliga Vuxenskolan. Vuxenskolan har för övrigt, tyvärr förgäves, vädjat till kulturministern att inte slopa stödet till En bok för alla.
Men en bok för alla gör också starka insatser för de åldersgrupper du skriver om, barn och unga. Ett exempel är den kvalitativt fina utgivningen av bilderböcker för barn, som landets förskolor trots ständig brist på medel har haft råd att köpa tack vare de statliga subventionerna.
Slutligen kan man inte se En bok för alla som ett förlag bland alla andra på marknaden. Förlagets pocketutgivning och barnboksutgivning består av återutivningar av böcker, som tidigare har kommit ut på de kommersiella förlagen, naturligtvis efter avtal med förlagen i fråga. En bok för allas originalutgivning består till största delen av temaantologier, i vilka det självklart också ingår text ur böcker, som tidigare har getts ut på andra förlag.
Comment by Enn Kokk — 2009 01 09 12:51 #
Enn:”…Mig har ingen bett att göra det…”
Detta måste åtgärdas! Absolut att du ska hålla ett program om jazz och literatur. BTW, apropå ”It don’t mean a thing…”, vi hade i barnbarnens småskola lokale legenden Jack Gilfoy och hans band på besök med sitt program för barn, med anhöriga inbjudna under skoltid. Vi fick fylla i refrängen till ”it don’t mean a thing…” med korrekt antal doan i ”doa-doa-doa-doa…” och det gick till slut.
Två veckor senare hölls hans begravniong, efter en stroke. Han saknas då han i minst 30 år åkte runt i skolor och gav berikande program.
http://music.iupui.edu/news/2008/05/remembering-jack-gilfoy/
Comment by A-K Roth — 2009 01 09 17:20 #
Till läsarna: Det A-K Roth syftar på är att jag i en kommentar till ett inlägg från en annan person skrev att jag aldrig har ombetts göra programmet ”Sommar” i radio.
Comment by Enn Kokk — 2009 01 09 17:37 #
Då kan jag passa på att säga det igen: du borde verkligen få göra ”Sommar”.
Comment by Ann Christin Sandlund — 2009 01 09 19:18 #