Greider från Hagen

Göran Greider hör till de kulturarbetare jag också personligen har träffat i några sammanhang. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1990 fick några av oss, som förberedde den, idén att inbjuda några utomstående debattörer att fritt framföra sina åsikter inför kongressen. Själv övertalade jag Göran Greider att tala. Hans eldande tal blev ett J´accuse med udden riktad mot en socialdemokrati, som inte hade gjort tillräckligt, vilket väckte förstämning bland en del av kongressombuden. (Men desto fler tyckte att det var uppfriskande att höra Greider.)

En annan som inbjöds till detta fria forum var Marit Paulsen, då fortfarande ansedd som socialdemokrat. I fråga om sitt ämne, svenskt inträde i EU, fick hon som hon ville. Sen blev hon själv EU-parlamentariker – för folkpartiet.

Men för att återvända till Greider: När Sverige 2002 var på väg att ta ytterligare ett steg mot, nu, ett mer överstatligt Europa och jag fick nog och klev av från mitt uppdrag som huvudsekreterare i programkommissionen, stod Greider i en ledare i Dala-Demokraten upp till mitt försvar. (Jag hade fått på huvudet från något håll, Aftonbladet tror jag.)

Det betyder inte, att jag känner Greider närmare. Men som många andra är jag imponerad av hans mångsidighet och av det faktum, att han tycks hinna med allt; ibland, när man slår på radion och samtidigt läser morgontidningarna, tycks han vara med överallt.

Det senare tolkar somliga till ytlighet eller slarv, men jag håller inte med. Också när jag läser hans senaste bok, ”Hagen. Betraktelser från en by” (Ordfront, 2006), slås jag av de kunskaper den här mannen har på så många olika områden.

Samtidigt ger boken en nyckel till fenomenet Greider: det är så här han laddar batterierna.

”Hagen” är en skriven dagbok, en ”blogg” om man så vill, från Västerdalarna. Där, i en av Dala-Flodas byar, Hagen, köpte Göran Greider och hans familj 2003 ett hus. I boken har han samlat sina betraktelser från denna by, under vinjetten Rader från Hagen publicerde i Dala-Demokraten.

I ”Hagen” skildrar Greider sina mödor med att göra det inköpta huset beboeligt och, framför allt, hur han gradvis anlägger en trädgård.

Eftersom jag, från och med vårt husköp i Öregrund 1969, själv har varit med om mycket av det som Greider skildrar, har jag haft ett särskilt nöje av att läsa hans bok. Inte så att allting är lika: vårt hus finns i odlingszon IV, som längs kusten sträcker sig ända upp till Sundsvall, medan Greiders Hagen finns i den betydligt kärvare odlingszon V. Men jag talar om erfarenheter och reaktioner: När Greider berättar om hur han efter att ha jobbat sig svettig tar ett dopp i Västerdalälven, minns jag hur jag i min ungdom i motsvarande situation – vi hade då ännu inte badrum i sommarhuset – skitig och genomsvettig cyklade ner till Tallparken och tog en kall avrivning i havet, faktiskt ibland så sent som i oktober.

Greider skildrar sina olika projekt. Han planterar ett äppelträd. (Sävstaholm förstås. Karln är ju från Sörmland. Men jag har också planterat Sävstaholm.) Han berättar vidare om hur man på olika sätt kan läa sina planteringar för alltför hård vind och om hur man kan utnyttja den solvärme som dröjer sig kvar i berg och sten för att befrämja växtligheten. Också i dessa fall skulle jag kunna dela med mig av egna erfarenheter.

Mellan de olika avsnitten i boken har Greider placerat egna dikter. Som den här:

GÅRD I VÄSTERDALARNA

En gård under skyn,
en gård där tre
generationer gått.
Grödorna. Dieseln. Den sandiga
jorden. Inga pengar
och ibland ett värdelöst liv.
Vinden är de dödas plog.
En gård i en ände av byn:
och all nedärvd plikt,
allt han sått
som inte ska skördas.
Älven tiger vid en huggen skog.
Sol och medeltida fjärilar
på några ängar.
Kring ängsladorna all slyn.
Och en morgon
i gräset som är vått:
glädjens stora kliv.

Ändå tycker jag att jag hittar ännu mer poesi i hans prosa. Som här (fast det just nu är fel årstid):

”Stjärnlös höstkväll, men ändå inte särskilt kall. Mörkret kommer och utplånar de illröda rönnbärsklasarna och den sista ängsvädden som lyser blå i dikesrenen.”

Greiders naturbilder är konkreta: i dem blommar potatisfält, älggräs, gullris, renfana. Och rallarros (som genast får Greider att tänka inte bara på de växter rallarnas framfart förde med sig utan också på de radikala idéer rallarna spred.)

Greiders betraktelser är i mångt och mycket idylliska. Samtidigt är världen aldrig långt borta:

”Tidigt morgon bitti, när bara tranorna är vakna, ska jag stiga upp och skriva ner min artikel om imperialismen.”

Naturen helar, ger oss kraft att gå vidare:

”Att sitta på farstutrappan och betrakta ett regn som tilltar i styrka är att meditera. Den väldiga björken mitt på gårdsplanen vill först inte släppa igenom dropparna, kämpar emot i det längsta, men ger till sist upp: Snart droppar det från alla grenar och björken ser ut som om den slutligen slappnat av. Och under uppehållen viner svalorna fullständigt åsktokiga över gårdsplanen. En flyger rakt in i snickarboden, men vänder mirakulöst på en femöring därinne så vi högljutt kan andas ut.”

Bara i ett par fall är jag av avvikande mening.

Han leker med tanken på en kollektiv trädgårdsutopi, framförd av en ung ABFare i Stockholm. Själv tror jag att det här att anlägga och gradvis forma en trädgård är en djupt individualistisk gärning – men det handlar inte om den sortens individualism som hotar andras intressen.

Och sen tycker jag, i motsats till Greider, inte om petunior.

Läs och gläds åt texterna i ”Hagen” – som verkligen inte blir sämre av de illustrationer den har försetts med; konstnären, Torsten Dahl, dog 1967, så Dahls teckningar är inte gjorda för den här boken, men de är kongeniala.

***

Ordfronts lokalförening i Uppsala fick nyligen ny styrelse, i vilken jag ingår. Vårt första arrangemang blir en kväll med Göran Greider. Utgångspunkten är förstås boken ”Hagen” och rubriken ”Vad ska vi med naturen till?”.

Samtalsledare blir deckarförfattaren, till för inte så länge sen trädgårdsmästaren Kjell Eriksson, ny ordförande för Ordfront i Uppsala.

Plats och tid: Missionskyrkan, måndagen den 15 maj klockan 19.00. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Jag ska själv försöka vara med på åtminstone en del av det här mötet, även om det blir knepigt. Samtidigt pågår nämligen i Missionskyrkan folkrörelsearkivets årsmöte, som avslutas med konstituerande sammanträde för den nyvalda styrelsen; jag är, via kulturnämnden, Uppsala kommuns representant där.

***

Tisdagen den 16 maj anordnar Ordfront tillsammans med ABF en informationskväll om World Social Forum och rörelsen ”Läs, spar och res”. Tanken är, att så många som möjligt ska kunna delta i nästa stora WSF-sammankomst i Kenya i januari 2007. Plats och tid: ABF, Bredgränd 14, Uppsala, klockan 19.00.

Jämlikhet!

DN.Debatt publicerar i dag en viktig artikel, ”Den svenska fattigdomen syns i hudfärg, språk och var du bor”, skriven av Christin Johansson och Ursula Berge, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Akademikerförbundet SSR.

De konstaterar inledningsvis, att inkomstklyftorna har minskat något sedan år 2000, vilket är bra. Tyvärr är det, menar de, alldeles för tidigt för att våga säga, att den långa trenden i riktning mot ökad ojämlikhet nu har brutits. Klyftorna i vårt samhälle har ökat dramatiskt och har gjort det i 25 år: ”Klyftorna har ökat med 15 procent sedan 1991, och har man ett längre perspektiv har de ökat med i runda tal 50 procent sedan 1981.”

Lite längre fram i artikeln skriver de:

”Statsminister Göran Persson har bland annat sagt `det ska inte synas i munnen att du är fattig´. Med en enda mening förstår vi det sociala stigma som ligger i att peka ut en fattig, till och med kroppsligt. Förbättrad tandvård har fått en ideologisk legitimitet de flesta kan ta till sig.

Men vad som hänt är att fattigdomen i Sverige i dag är allt mer utpekande. Det blir allt tydligare att din fattigdom kanske inte syns i munnen men väl i din hudfärg, hårfärg, kultur, ditt modersmål eller var du bor. Frågan är hur mycket mindre stigmatiserande det är?”

Johansson och Berge har oförsyntheten att påpeka, att socialdemokratin har styrt Sverige under 21 av deras 25 år. Självfallet finns det förklaringar som arvet efter borgerliga regeringar, internationella kriser och annat sådant. Men socialdemokratin får aldrig, aldrig försumma arbetet att steg för steg ö k a jämlikheten i vårt samhälle.

Även en ursocialdemokrat som jag måste konstatera, att mycket kunde ha gjorts annorlunda. I den kritik jag i laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) riktar mot det senaste partiprogrammet konstaterar jag också en teoretisk förskjutning, från klassiska jämlikhetsståndpunkter till andra som ofta leder till just ökad ojämlikhet:

”Det finns också en tydlig tyngdpunktsförskjutning, när det gäller de nämnda värdeordens (frihet, jämlikhet, solidaritet. EK) relativa betydelse. Den som inte har förstått att jämlikheten är det främsta målet för just socialdemokratin har inte förstått mycket av socialdemokratins väsen. Men i det nya partiprogrammet har tyngdpunkten förskjutits i riktning mot frihet, vilket ofta döljs med verbala rökridåer: jämlikhet framhävs men visar sig vid närmare besiktigande i programtexten vara synonymt med valfrihet på lika villkor.”

1968-1969 arbetade jag i sekretariatet till LOs och socialdemokraternas gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Vårt uppdrag var inget mindre än att genomlysa hela samhället och politiken utifrån jämlikhetsperspektivet och föreslå åtgärder, som skulle öka jämlikheten i Sverige. I den första rapporten, ”Jämlikhet”, som redovisades för och godkändes av partikongressen hösten 1969, fanns handlingsprogram på områdena löner och skatter, arbetsmarknad, utbildning, bostäder och bostadsmiljö, familjepolitik och jämställdhet, socialpolitik, rättsfrågor, arbetsplatsdemokrati och ekonomisk demokrati samt internationella frågor.

Det här var år som präglades av ett historiskt lyft för socialdemokratin, ideologiskt och praktisk-politiskt så väl som medlems- och väljarmässigt.

Den som tror att jämlikheten i Sverige skulle öka med en borgerlig regering är sannolikt korkad i huvudet. Det finns därför ingen anledning att, heller genom röstskolk, straffa den socialdemokratiska regeringen för att den inte har gjort tillräckligt för att öka jämlikheten i samhället.

Men socialdemokratin skulle kunna mobilisera åtskilliga tveksamma genom att snarast, redan före valet, tillmötesgå ett krav, som jag förde fram i mitt kapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”:

”Ett tredje mål bör vara att som på det sena sextiotalet tillsätta en jämlikhetsgrupp med uppdrag att genomlysa dagens svenska samhälle från ett konsekvent jämlikhetsperspektiv och att föreslå åtgärder, som på nytt ökar jämlikheten i samhället. En av de viktigaste deluppgiferna ska då vara att äntligen åstadkomma full jämlikhet mellan män och kvinnor. En annan viktig uppgift måste vara att föreslå åtgärder, som kan häva den segregation flyktingar och invandrare är drabbade av.”

Bollhusmötet än en gång

Jag har tidigare skrivit om det så kallade bollhusmötet i Uppsala 1939, då en majoritet, skändligt, avvisade tanken att låta 10-12 judiska läkare lämna det nazistiska Tyskland för att bo och arbeta här i Sverige. (Se mina inlägg ”De bruna åren” den 11 mars och ”Israel och Palestina” den 11 april.)

Ola Larsmo har gjort ett beundransvärt jobb med att gräva fram fakta, också för föreningen Heimdal obehagliga fakta: att styrelseledamöterna i Heimdal Arvid Fredborg, Åke Leissner och Igor Holmstedt spelade rollen av pådrivare för det här skamliga beslutet.

Heimdal vägrar att öppna sitt arkiv, som finns på Carolina, för fri och förutsättningslös forskning, men har låtit historikern Erik Lindberg läsa handlingarna från perioden och skriva en rapport; resultatet sammanfattades i en artikel av Lindberg och Heimdals ordförande Christopher Lagerkvist i UNT den 5 maj. Argumentationen är häpnadsväckande: De nämnda personerna agerade som privatpersoner, inte som heimdaliter. ”Inom Heimdal finns inga spår över huvudtaget att judefrågan diskuterades, eller än mindre sågs som problem”, skriver Lindberg i den så kallade vitboken.

Ola Larsmo sågar i sin replik i dagens UNT de båda herrarna jäms med fotknölarna.

Så här sa Arvid Fredborg vid bollhusmötet:

”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. Det vore löjligt att förneka, att det för vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder icke haft något nationalitets- och rasproblem. Och ett sådant skaffa vi oss ej lättsinnigt på halsen. Låt oss ej glömma, att det icke finnes den ringaste anledning att antaga, att vårt land skulle bli förskonat från uppslitande inre strider, i händelse vi skulle öppna våra gränser.”

Det här säger den här ”privatpersonen” efter kristallnatten i Tyskland 1938, påpekar Larsmo och citerar därefter följande ur Lindbergs och Lagerkvists artikel:

”De framförda argumenten för att inte tillåta den judiska invandringen utgick i huvudsak inte från en antisemitisk hållning.”

Till detta ger Larsmo en kommentar, som förtjänar att bli klassisk: ”Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre.”

Och Larsmo har mer ammunition:

”Den `Vitbok´ man ger ut, Föreningen Heimdal och nationalsocialismen 1932-1940, författad av Henrik Lindberg, undviker dock medvetet de svåra punkterna. Inte ett enda citat från de känsliga uttalandena vid Bollhusmötet återfinns i skriften. Inte ett enda. Inte heller de uppenbart antisemitiska och rasbiologiska texter som publceras i Heimdals årsbok 1939 bevärdigas med någon analys. (`Och man skall aldrig tro att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår samhällsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.´ Heimdals årsbok 1939, s 18. Låt oss komma ihåg att man här talar om människor som flyr för sina liv.)”

Heimdal tillsätter nu ett ”vetenskapligt råd”, som ska avgöra, vilka som ska få ta del av arkivet och vilka inte. Larsmos konklusion är given:

”Ingen kommer att lita på deras egen historieskrivning förrän forskare med andra utgångspunkter än de föreningen betraktar som lojala tillåts granska arkivet. Någonting säger mig att det kan dröja.”

Måla inte in Hamas i ett hörn

Om konflikten mellan Israel och Palestina har jag tidigare skrivit. I dagens Upsala Nya Tidning finns en klok artikel av min gamle laboremuskamrat Bernt Jonsson, ”Måla inte in Hamas i ett hörn”. Just detta, att inte måla in Hamas i ett hörn, borde vara vägledande för till exempel diskussionen om den palestinske flyktingministern Atef Adwans besök i Sverige – men är det inte för oppositionen och dess press; märkligt nog verkar det inte vara vägledande heller för regeringen, som bara fegar med att hänvisa till att viseringen har genomförts på ett oantastligt byråkratiskt sätt.

Bernt Jonsson skriver om den bantustanisering av de palestinska områdena som också jag har skrivit om:

”Muren/barriären (till 75 procent på palestinskt område) är numera inte ens Israels östligaste gräns, som enligt vallöftena ska inkludera de stora bosättningarna Gush Etzion, Ariel och Ma´ale Adumim. Dessa kommer att effektivt dela upp det palestinska området i kantoner/bantustans.”

Jonsson påminner om att vissa också vill göra jordandalen israelisk.

Jonsson gör sedan en klok analys av den situation Hamas i och med valsegern har hamnat i:

”Hamas har som revolutionär opposition hamnat i en svår sits. Att bara kasta det gamla överbord – till exempel genom ett uttalat erkännande av Israel – skulle lätt kunna leda till utbrytningar och grupper svåra att kontrollera.

Att bli kvar vid det gamla och fortsätta att kräva `hela Palestina´, det vill säga allt mellan Medelhavet och Jordan (som på sin kant de religiösa bosättarna) skulle vara ett effektivt sätt att marginalisera sig i den internationella opinionens ögon.

För att skaffa sig politiskt manöverutrymme har Hamas därför – om än förgäves – sökt bilda en koalitionsregering. Av uppenbart samma skäl har premiärminister Haniya förklarat, att de inte har några invändningar mot att Abbas förhandlar med Israel. Om resultatet tjänar folkets intressen, kommer Hamas att ändra sin hållning.”

Den här argumentationen stärks av det uttalande från den sverigegästande Atef Adwan, som UNT på ledarplats samma dag visserligen ställer sig frågande till, men dock: ”Kanske finns det utrymme för en judisk stat”.

Är, i det här läget, den isolering av hamasregimen USA och EU (inklusive Sverige!) bekänner sig till ett verkningsfullt verktyg för att åstadkomma bestående fred och en tvåstatslösning i området?

USA-EU-fronten och Sveriges vacklande hållning väcker den gamle EU-motståndaren i mig till liv: Hur var det nu, skulle inte vår andes stämma i världen höras ännu tydligare, bara vårt land gick med i EU?

Nu sitter vi där.

Det minsta regeringen borde göra vore att inte bara ge visum åt Hamas-representanter utan att också föra samtal med dem. Ett fritt och respektfullt meningsutbyte har aldrig skadat.

Om nobelfester

När min dotter Kerstin på sin blogg – länk finns här intill – i samband med nobelfesten 2005 berättade, att hon och hennes man på nobeldagen brukar ordna en egen nobelmiddag hemma hos sig, skrev jag en kommentar om mina egna erfarenheter i genren. Eftersom jag just har skrivit om Ebba Witt-Brattström (och även Horace Engdahl), passar jag på att återpublicera den här:

Jag är egentligen ingen vän av stora tillställningar; jag föredrar vida ett intressant och personligt samtal med en enda person eller några få vänner. Vissa sammanhang har jag försökt att hålla mig ifrån – så till exempel gick jag inte på någon enda kungamiddag under alla år då mamma Birgitta var statsråd.

Men när hon blev talman, insåg jag, att nu var det klippt. Eftersom det inte skulle falla mig in att gå i lånta kläder, köpte jag den kompletta utstyrsel som fordrades: frack, smoking, lackskor och hela baletten.

Din mor tycker att jag klär i frack. Själv har jag då och då skojat med min påtvingade roll, bland annat – till arbetskamraternas stora jubel – agerat julbock i frack, med färggranna julgranskulor i grenen, på partiexpeditionens julfest.

I åtta år deltog vi i nobelprisutdelningen i Konserthuset och på den efterföljande festen i Blå hallen och Gyllene salen (samt på den slottsmiddag kungen dagen därpå ger för nobelpristagarna).

I Konserthuset har talmannen med make plats på första raden, med full utsikt över pingvinberget. Uttrycket har jag lånat av Christina Magnusson, prinsessan Christina, som är ett bevis på att även medlemmar av kungafamiljen k a n besitta humor, distans och förnuft. Hon och hennes man satt alltid till höger om oss. Till vänster om oss satt enligt placeringsreglerna statsministerparet. Göran Persson väckte vid ett tillfälle uppseende genom att sätta sig till höger om sin dåvarande hustru. Han ville nämligen sitta och prata med mig.

Konserthusceremonin är fin. Inte minst gäller detta den inramande musiken. (En klasskamrat från gymnasieåren i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, Eje Karlsson, senare Kaufeldt, var för övrigt försteflöjtist i Filharmonikerna under många år. Han kommer från en sossefamilj i Essvik, Njurunda, men hans farfar startade som kilbomskommunist.)

Prismotiveringarna är för det mesta intressanta. Dock hör jag till dem som gärna såg ekonomipriset avskaffat. Jag ansluter mig gärna till DPAs Thomas Borchert, som i dagens DN föreslår, att det, om det ändå inte avskaffas, kunde tilldelas drottning Silvia – hans motivering är att man då i Tyskland kunde sätta rubriken “Tyskland får Nobelpriset”.

Själv har jag alltid varit mest intresserad av vem som skulle få litteraturpriset. Jag tycker att årets pristagare, Harold Pinter, är väl värd utmärkelsen. Mot bakgrund av den politiska häxjakt DN, Expressen med flera har bedrivit mot honom, var jag mycket nöjd med Per Wästbergs stronga prismotivering. Vi tackade för övrigt Horace Engdahl för att han rakryggat har stått upp för Pinter, inte minst för hans filmade nobelföreläsning, när vi pratades vid under nobelmottagningen på Nordiska museet i fredags. (Den som är intresserad av hur jag ser på USA, kan kolla in mina kommentarer till vietnambombningarna i december 1972 på Bos blogg.)

Nobelfesterna är på många sätt storstilade. Miljön är fantastisk. Maten och dryckerna är för det mesta utsökta och underhållningen kultiverad. Allmänna sången och Phontrattarne upplevde vi förresten live tidigare i höst, när Allmänna sången hade sin fina jubileumscaprice; på den efterföljande festen på slottet samtalade jag tvärs över bordet med gästartisten Sven Wollter om arbetarsånger och annan politisk musik.

Jag gör den här utvikningen för att illustrera ett av problemen med stora officiella middagar, om än med aldrig så god mat och underhållning: Ska kvällen kännas helt lyckad, måste man ha turen att – helst på båda sidor – ha damer, som det känns meningsfullt att prata med. Jag kan konsten att konversera, men det hjälper inte, om man vid sin sida råkar få någon som man aldrig någonsin i normala fall skulle komma på tanken att umgås med. Det har hänt mig, men jag vill inte vara indiskret nog att nämna någon vid namn. (Birgitta har ju genom sin position alltid fått någon av nobelpristagarna till bordet – och vid kungamiddagen dan därpå ytterligare en.) Men naturligtvis tilldelar slumpen en ibland också intressanta bordsdamer. Ett år hade jag till exempel som bordsdam dåvarande norska kulturministern Anne Enger Lahnstein, ledare för Senterpartiet och mest känd som “nejdrottningen” under den norska EU-medlemskapsomröstningen. När jag berättade, att jag själv var nej-anhängare och, genom mitt jobb som nordisk och baltisk sekreterare på partistyrelsen, kände stora delar av Arbeiderpartiets ledning, uppstod kontakt. Jag drev under vår middagskonversation stenhårt ståndpunkten, att Senterpartiet politiskt hade mycket mer gemensamt med Arbeiderpartiet än med de borgerliga partier de satt med i regeringen, och hon var faktiskt inte helt avvisande.

Nu har Senterpartiet sen länge en annan ordförande.

Men Senterpartiet sitter i regeringen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti.

Kommentar av Enn Kokk — 2005-12-11 15:08 #

Pressgrodor

Inledning till artikeln ”Småförlagen avancerar” i kulturdelen av dagens DN:

”De mindre oberoende förlagen började dyka upp på marknaden för tio till femton år sedan och nya förlag startas hela tiden.”

Tänk vilken skillnad ett komma gör: ”De mindre, oberoende förlagen…”

Ebba Witt-Brattström och svenskan

I kulturdelen av dagens DN porträtteras Ebba Witt-Brattström. I artikeln återges också hennes uttalande nyligen, att regeringens skolpolitik är rasistisk eftersom den signalerar, att det räcker att nya svenskar ”lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård”.

Witt-Brattström medger själv, att hon uttryckte sig medvetet provocerande. Orättvist också, skulle jag vilja tillägga, även om jag håller med henne i grundfrågan att det är livsviktigt, att invandrarna – om de ska kunna integreras – lär sig korrekt svenska.

Jag har inte sett att någon kommentator har kopplat ihop det här med Ebbas egen bakgrund – hennes mor kom hit som flykting från Estland under andra världskriget. (Det finns en djup symbolik i att den stora porträttbild, som illustrerar artikeln, är tagen i bastun.) Pappan var tysk, antinazist är det bäst att tillägga.

Jag kan bidra med en egen erfarenhet. När jag hösten 1944 kom till Sverige, sju år gammal, kunde jag inte ett ord svenska. Under mitt andra skolår (i Nylands skola, Njurunda, nu en del av Sundsvall) var jag bäst i klassen i svenska.

Men du är inte irakier eller somalier, hör jag någon invända. Det kan ha sin betydelse i sammanhanget – jag är blond och blåögd – men inte på det område vi nu diskuterar, språkkunnighet.

Man måste här ha i minnet, hur olika svenska och estniska är som språk. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk; till gruppen hör också finska, ingermanländska, mordvinska, mari, komi, udmurtiska, khanti, mansi, ungerska och samiska. De flesta språken i Europa – svenska, ryska, tyska, engelska, franska, italienska, spanska, polska, lettiska, litauiska och så vidare – hör till gruppen indoeuropeiska språk och är alltså släkt med varandra – och därmed också, i varierande grad, någorlunda lätta att lära sig, om man behärskar ett av de här språken. Med estniskan och de andra finsk-ugriska språken står i en särklass. Naturligtvis finns där indoeuropeiska lånord, men en mycket stor andel av ordstammarna skiljer sig helt från de indoeuropeiska språkens. Dessutom är grammatiken i de finsk-ugriska språken starkt avvikande: estniskan använder sig till exempel inte av prepositioner utan markerar det vi i svenskan anger med en preposition plus ett substantiv med en ändelse på substantivet. Exempel: på bordet heter på estniska laual (av substantivet laud, bord).

Så min, på erfarenhet grundade, slutsats är, att man – för att komma någon vart i ett nytt land – måste lära sig att behärska det språk som talas där. Betydelsen av språkbehärskning kan inte nog understrykas!

***

Ebba Witt-Brattström har jag lärt känna en smula genom att jag (som ett bihang till min hustru, den före detta talmannen) under en följd av år har varit med på Svenska akademiens olika arrangemang, inte bara nobelfesterna. En sorts ömsesidig sympati uppstod, delvis på grund av mitt och även Birgittas starka kulturintresse, delvis kanske också på grund av bådas estniska rötter. Vi stannar fortfarande till och pratar, när vi av någon anledning stöter ihop.

Jag gillar också hennes man, Horace Engdahl. Blandningen av nästan snobbistisk kunskap på det område som Svenska akademiens ständige sekreterare bör behärska paras i hans fall med pojkaktig charm och mänsklig bredd.

Majakovskijs ”För full hals”

I Melodikrysset i P4 i morse spelades Nynningen med Vladimir Majakovsjis ”För full hals” (svensk text och musik Bertil Goldberg). LPn, som jag tyckte var en höjdare, inte minst musikaliskt, kom ut 1973 och hette just ”För full hals” (MNW 38 P) – den utgavs sen (1994) också som CD (MNWCD 38).

Här är texten:

FÖR FULL HALS
Svensk text och musik: Bertil Goldberg, 1973
Rysk originaltext: Vladimir Majakovskij

Mina skriverier är inte fjäsk eller smicker,
å inte fan vill jag skrämma upp tanter eller flicker,
nej, mina strofer är trupper som paraderar
å själv går jag framför fronten och inspekterar.

För full hals, för full hals…

Gjutna i bly, beredda att strida
i stram givakt står dikterna sida vid sida
vartenda ord skänker jag med varma händer
till er proletärer i alla länder.

För full hals, för full hals…

Vi slog upp varenda en av Marx´ alla böcker,
som man slår upp fönsterluckor,
men utan att läsa förstod vi ändå,
vad vi skulle bekämpa och vem vi skulle bånka och slå.

För full hals, för full hals…

Den som är fiende till arbetarklassen,
är, för alltid, också fiende till mig,
till den röda fanan drogs vi, i massor,
av dagar av hunger och år av slit.

För full hals, för full hals…

Dom belönas med stålar och popularitet,
för att föra ut sin förljugenhet,
men jag är ärligt talat inte ute efter klöver,
en nytvättad skjorta är allt vad jag behöver.

För full hals, för full hals…

Jag skiter i dom ädla statyerna i brons,
jag ger fullkommligt fan i marmorns slippriga konst,
det enda monument som passar vår tid,
är socialismen, härdad i strid.

För full hals, för full hals…

Vittorio Giardino om upptakten till andra världskriget

Jag älskar serier – har gjort det så länge jag minns. När jag under tidigt 1950-tal gick i realskolan, köpte jag i lösnummerform och läste alla tidens många serietidningar. Alltför ofta fick jag lov att finansiera de här inköpen med de lunchpengar mamma gav mig – 1:25 för skolmåltid på EPAs bar i Sundsvall.

Under våra barns uppväxt har jag i min tur köpt i stort sett alla serietidningar som då fanns åt dem; jag har växelvis läst böcker och serier för dem.

Under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) införde jag inte bara serier i tidningen – Quinos ”Mafalda”, Jan Lööfs ”Felix” och Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” – utan överraskad nog dessutom många genom att på min egen kulturavdelning ”Spegeln” också regelbundet recensera seriealbum.

Fortfarande läser jag dagligen samtliga serier i de sammanlagt fem morgon- och kvällstidningar vi håller oss med. Jag köper och läser serietidningarna Earnie, Kalle och Hobbe, Larsson, Nemi, Pondus och Rocky. Jag prenumererar på Galago och beställer vuxenseriealbum från dess bokklubb. Dessutom är jag med i Serieklubben, främst för att också få tillgång till äventyrsserier. (Dagens dagstidningarna undviker av för mig obegriplig anledning publicering av äventyrsserier, som ju måste publiceras som följetonger, en stip per dag.)

För någon tid sen fick jag genom Serieklubben tag på ett par lite äldre äventyrsseriealbum av en italiensk tecknare, Vittorio Giardino, ”Operation Istanbul” (översättning Ingrid Emond, Carlsen Comics, 1986) och ”Ungersk rapsodi” (översättning Ulf Jansson, Medusa, 1988). Det blev en mycket intressant ny bekantskap – att jag missade de här albumen när de kom ut har säkert att göra med att jag då inte längre arbetade med recensioner. Ändå borde jag ha fått korn på dem: 1987 fick ”Operation Istanbul” Seriefrämjandets utmärkelse Urhunden för föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.

Vad är det då som är så bra med de här albumen? Språket bör nämnas, men de här serierna är framför allt spännande och dessutom oerhört vältecknade. Huvudperson i båda albumen är en före detta fransk underrättelseagent, Max Fridman, som har övergått till att bli affärsman i tobaksbranschen. Han bor i Schweiz, men affärerna för honom ofta till betydligt mer turbulenta miljöer.

Tiden är sent 1930-tal, en tid då en stor del av Europa behärskas av bruna, svarta och röda diktaturer och då vår världsdel står på randen till andra världskrigets utbrott. I flera länder korsas de dåtida europeiska stormakternas intressen; mycket riktigt intrigerar deras underrättelsetjänster där, ofta mot varann.

Det är en spännande och politiskt intressant tid, och Giardino är en mästare i att fånga tiden och tidsandan.

”Operation Istanbul”, som förstås utspelar sig i Turkiet, innehåller alla ingredienser i en klassisk spionhistoria. Istanbul är en häxkittel av drag och motdrag från de sovjetiska, tyska, franska, engelska underrättelsetjänsterna. Inslaget av människojakt (på den förrymde chefen för de sovjetiska flygplansfabrikerna i Charkov, Gorkij och Moskva, Stern) är som gjort för att bli film. I samma riktning pekar också de minutiöst återgivna miljöerna och naturligtvis det obligatoriska trasslet med en mystisk kvinna. Ett kul inslag är de ständiga tidsmarkeringarna: att dansorkesterns vokalist sjunger ”A fine romance with no kisses” och vid ett annat tillfälle ”Smoke gets in your eyes”, att huvudpersonen Fridman har varit med i spanska inbördeskriget och slagits för republiken, att Arthur Koestler har varit kommunist men brutit med partiet och annat liknande.

Till Istanbul har Fridman förts av sitt värv som tobakshandlare. I ”Ungersk rapsodi” tvingas han genom utpressning tillbaka till sitt gamla yrke som agent – utgångspunkten för historien är att hans gamla arbetsgivare har förlorat i stort sett hela sin ”filial” i Budapest; agenterna har likviderats en efter en – men av vem?

Även när det gäller Budapest är miljöerna fångade minutiöst noga; skyltarna är till exempel på ungerska. Bland tidsmarkörerna finns slutbilden med de tyska truppernas inmarsch i Österrike.

Så här kan alltså serier också göras.

Vilken dag!

”Med blid och livlig värma
till allt som varit dött
sig solens strålar närma,
och all blir återfött”,
som det heter i en av de många psalmer vi lärde oss utantill under folkskoletiden.

Precis så är det, även om jag alltså inte tror att någon gud har sitt finger med i spelet. Vilken värme! Vilken härlig dag!

Trädgården erbjuder nya ljuvligheter varje ny morgon. Mattan av blå scilla har fått sällskap av blålila tuvor med blåsippor; i rabatterna erbjuder balkansipporna ytterligare en nyans i den färgskalan.

I gräsmattan finns små ruggar av blommande vitsippor, vårlök och gulsippa. Enstaka minibellis har slagit ut i vår egen körsbärsdal bakom huset.

I rabatterna slår den ena påskliljan efter den andra ut. I min rabatt till vänster om grinden har de första tidiga tulpanerna börjat blomma. Längs gången upp mot huset kommer nu de allra första trädgårdsvivorna, fast fortfarande små och ynkliga.

Men här ute vid kusten skiftar träden ännu inte i grönt. Fast syrenerna har bladknoppar.

Birgitta har varit inne i stan på uppdrag, och inför hennes ankomst plockar jag in ett par buketter med påskliljor, en gul och en gul och vit. Precis när jag står utanför farstudörren med den andra buketten, står hon där.

Efter lunch börjar Birgitta restaurera en med mycket livskraftiga klockor igenvuxen rabatt på husets baksida. Kokorna med klockorna kör hon ut på allmänningen bortanför tallgrinden, det som en gång var den ena halvan av vår tomt. Där är ängsmark, som vi har fått att blomma ytterligare genom att då och då plantera ut trädgårdsblommor och rotskott från rosor.

Jag tar ut trädgårdsslangarna och fäster dem vid de kranar som finns dels vid bastun/tvättstugan, dels bredvid farstun som leder in i huset. Fortsätter värmen, är det snart dags att vattna, åtminstone i växthuset.

Jag bär också ut resten av trädgårdsredskapen – Birgitta har redan tagit ut dem som hon behöver – ur friggeboden. Jag bär vidare ut regnmätaren och grillen och sätter upp piltavlan och gungan; rätt vad det är kan Viggo tänkas komma på besök.

Jag ställer också min cykel i cykelstället, bredvid Birgittas.

Och så bär jag ut trädgårdsmöblerna och ställer dem på plats bredvid rosenhäcken och mellan äppel- och päronträden. Vi tar en paus och sitter in oss inför sommarens fröjder, svalkar oss med var sitt glas Signum cider light. (Jag är åldersdiabetiker.)

Birgitta ojar sig lite över allt som man måste hinna med att göra i trädgården.

– Vi får väl be om respit med döden, säger jag.

Birgitta garvar.

Två trädgårdsstolar hamnar på sitt speciella ställe, mellan två plommonträd. Där brukar Birgitta och jag under sommarhalvåret sitta efter den fredagsbastu, som följer på gräsklippning och städning. Där sitter vi i morgonrock och svalkar oss, läppjande på var sin dry martini med mycket is.

Vi har ännu inte kommit i gång med bastubadandet för säsongen.

Men det är fredag och min tur att laga middagen.

Kanske sätter vi oss också i dag under plommonträden och tar var sin drink före middagen.