Greider från Hagen

8 maj 2006 20:20 | Varia | 8 kommentarer

Göran Greider hör till de kulturarbetare jag också personligen har träffat i några sammanhang. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1990 fick några av oss, som förberedde den, idén att inbjuda några utomstående debattörer att fritt framföra sina åsikter inför kongressen. Själv övertalade jag Göran Greider att tala. Hans eldande tal blev ett J´accuse med udden riktad mot en socialdemokrati, som inte hade gjort tillräckligt, vilket väckte förstämning bland en del av kongressombuden. (Men desto fler tyckte att det var uppfriskande att höra Greider.)

En annan som inbjöds till detta fria forum var Marit Paulsen, då fortfarande ansedd som socialdemokrat. I fråga om sitt ämne, svenskt inträde i EU, fick hon som hon ville. Sen blev hon själv EU-parlamentariker – för folkpartiet.

Men för att återvända till Greider: När Sverige 2002 var på väg att ta ytterligare ett steg mot, nu, ett mer överstatligt Europa och jag fick nog och klev av från mitt uppdrag som huvudsekreterare i programkommissionen, stod Greider i en ledare i Dala-Demokraten upp till mitt försvar. (Jag hade fått på huvudet från något håll, Aftonbladet tror jag.)

Det betyder inte, att jag känner Greider närmare. Men som många andra är jag imponerad av hans mångsidighet och av det faktum, att han tycks hinna med allt; ibland, när man slår på radion och samtidigt läser morgontidningarna, tycks han vara med överallt.

Det senare tolkar somliga till ytlighet eller slarv, men jag håller inte med. Också när jag läser hans senaste bok, ”Hagen. Betraktelser från en by” (Ordfront, 2006), slås jag av de kunskaper den här mannen har på så många olika områden.

Samtidigt ger boken en nyckel till fenomenet Greider: det är så här han laddar batterierna.

”Hagen” är en skriven dagbok, en ”blogg” om man så vill, från Västerdalarna. Där, i en av Dala-Flodas byar, Hagen, köpte Göran Greider och hans familj 2003 ett hus. I boken har han samlat sina betraktelser från denna by, under vinjetten Rader från Hagen publicerde i Dala-Demokraten.

I ”Hagen” skildrar Greider sina mödor med att göra det inköpta huset beboeligt och, framför allt, hur han gradvis anlägger en trädgård.

Eftersom jag, från och med vårt husköp i Öregrund 1969, själv har varit med om mycket av det som Greider skildrar, har jag haft ett särskilt nöje av att läsa hans bok. Inte så att allting är lika: vårt hus finns i odlingszon IV, som längs kusten sträcker sig ända upp till Sundsvall, medan Greiders Hagen finns i den betydligt kärvare odlingszon V. Men jag talar om erfarenheter och reaktioner: När Greider berättar om hur han efter att ha jobbat sig svettig tar ett dopp i Västerdalälven, minns jag hur jag i min ungdom i motsvarande situation – vi hade då ännu inte badrum i sommarhuset – skitig och genomsvettig cyklade ner till Tallparken och tog en kall avrivning i havet, faktiskt ibland så sent som i oktober.

Greider skildrar sina olika projekt. Han planterar ett äppelträd. (Sävstaholm förstås. Karln är ju från Sörmland. Men jag har också planterat Sävstaholm.) Han berättar vidare om hur man på olika sätt kan läa sina planteringar för alltför hård vind och om hur man kan utnyttja den solvärme som dröjer sig kvar i berg och sten för att befrämja växtligheten. Också i dessa fall skulle jag kunna dela med mig av egna erfarenheter.

Mellan de olika avsnitten i boken har Greider placerat egna dikter. Som den här:

GÅRD I VÄSTERDALARNA

En gård under skyn,
en gård där tre
generationer gått.
Grödorna. Dieseln. Den sandiga
jorden. Inga pengar
och ibland ett värdelöst liv.
Vinden är de dödas plog.
En gård i en ände av byn:
och all nedärvd plikt,
allt han sått
som inte ska skördas.
Älven tiger vid en huggen skog.
Sol och medeltida fjärilar
på några ängar.
Kring ängsladorna all slyn.
Och en morgon
i gräset som är vått:
glädjens stora kliv.

Ändå tycker jag att jag hittar ännu mer poesi i hans prosa. Som här (fast det just nu är fel årstid):

”Stjärnlös höstkväll, men ändå inte särskilt kall. Mörkret kommer och utplånar de illröda rönnbärsklasarna och den sista ängsvädden som lyser blå i dikesrenen.”

Greiders naturbilder är konkreta: i dem blommar potatisfält, älggräs, gullris, renfana. Och rallarros (som genast får Greider att tänka inte bara på de växter rallarnas framfart förde med sig utan också på de radikala idéer rallarna spred.)

Greiders betraktelser är i mångt och mycket idylliska. Samtidigt är världen aldrig långt borta:

”Tidigt morgon bitti, när bara tranorna är vakna, ska jag stiga upp och skriva ner min artikel om imperialismen.”

Naturen helar, ger oss kraft att gå vidare:

”Att sitta på farstutrappan och betrakta ett regn som tilltar i styrka är att meditera. Den väldiga björken mitt på gårdsplanen vill först inte släppa igenom dropparna, kämpar emot i det längsta, men ger till sist upp: Snart droppar det från alla grenar och björken ser ut som om den slutligen slappnat av. Och under uppehållen viner svalorna fullständigt åsktokiga över gårdsplanen. En flyger rakt in i snickarboden, men vänder mirakulöst på en femöring därinne så vi högljutt kan andas ut.”

Bara i ett par fall är jag av avvikande mening.

Han leker med tanken på en kollektiv trädgårdsutopi, framförd av en ung ABFare i Stockholm. Själv tror jag att det här att anlägga och gradvis forma en trädgård är en djupt individualistisk gärning – men det handlar inte om den sortens individualism som hotar andras intressen.

Och sen tycker jag, i motsats till Greider, inte om petunior.

Läs och gläds åt texterna i ”Hagen” – som verkligen inte blir sämre av de illustrationer den har försetts med; konstnären, Torsten Dahl, dog 1967, så Dahls teckningar är inte gjorda för den här boken, men de är kongeniala.

***

Ordfronts lokalförening i Uppsala fick nyligen ny styrelse, i vilken jag ingår. Vårt första arrangemang blir en kväll med Göran Greider. Utgångspunkten är förstås boken ”Hagen” och rubriken ”Vad ska vi med naturen till?”.

Samtalsledare blir deckarförfattaren, till för inte så länge sen trädgårdsmästaren Kjell Eriksson, ny ordförande för Ordfront i Uppsala.

Plats och tid: Missionskyrkan, måndagen den 15 maj klockan 19.00. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Jag ska själv försöka vara med på åtminstone en del av det här mötet, även om det blir knepigt. Samtidigt pågår nämligen i Missionskyrkan folkrörelsearkivets årsmöte, som avslutas med konstituerande sammanträde för den nyvalda styrelsen; jag är, via kulturnämnden, Uppsala kommuns representant där.

***

Tisdagen den 16 maj anordnar Ordfront tillsammans med ABF en informationskväll om World Social Forum och rörelsen ”Läs, spar och res”. Tanken är, att så många som möjligt ska kunna delta i nästa stora WSF-sammankomst i Kenya i januari 2007. Plats och tid: ABF, Bredgränd 14, Uppsala, klockan 19.00.

8 kommentarer

  1. Har bara precis börjat läsa Greiders bok. Men nog var det 1993 han angrep högervridningen på partikongressen och anklagade Karl-Petter Thorwaldsson för att låta som en borgerlig moraltant från 1800-talet?

    Lade in Greiders kulturarbetarupprop från EMU-kampanjen på min blogg, kunde inte motstå det. Finns på http://socialdemocracy.blogspot.com/2006/05/ett-stycke-oskriven-nutidshistoria.html.

    Comment by Peter Gustavsson — 2006 05 08 21:28 #

  2. Du kan ha rätt om årtalet. Jag lider av handikappet att ha materialet från alla mina partikongresser inne i stan och kunde följaktligen inte kolla utan måste lite på mitt otillförlitliga minne. Jag kollar när jag är inne i Uppsala om några dar.

    Comment by Enn Kokk — 2006 05 08 21:42 #

  3. Det var 1993 i Göteborg, inte 1990 i Stockholm. Jag minns det mycket väl. Göran Greider var enastående!

    Comment by Birgitta Dahl — 2006 05 08 22:36 #

  4. Jag har visserligen bara bläddrat i boken. Men jag gillar Daniels (den unge ABF:aren) idé om den kollektiva trädgården. Samarbete är en sympatisk tanke även i jordbruket.

    Comment by Fredrik Jansson — 2006 05 09 14:25 #

  5. Då är min motfråga, om du själv har någon mer omfattande erfarenhet av att skapa en trädgård.

    Vår drygt 2000 kvadratmeter stora trädgård i Öregrund har vuxit fram som ett flera årtionden långt, steg för steg genomfört arbete. Detta arbete har inte någon generalplan i botten, antaget ens av de två personer som har anlagt trädgården, och jag fasar för tanken att ännu fler skulle kunna tänkas vara inblandade. Trädgårdsarbete i den här formen är uttryck för lustar och ingivelser, lika individualistiska som de som tar sig uttryck i konstnärliga verk. Nyckelorden är skapande och frihet.

    I mitt fall har trädgårdsarbetet också känts som en helande motpol till det mer abstrakta arbete jag, oftast i nära samarbete med andra, yrkesmässigt har utfört, ett arbete vars resultat inte är lika lätt att ta på. Jag har kunnat säga: Den här rabatten har jag anlagt. Det här trädet har jag planterat. All den här förbannade jorden har jag släpat ut med skottkärra.

    Comment by Enn Kokk — 2006 05 09 14:59 #

  6. Nej, jag är ett ”sta’barn” som min mamma brukar säga. Men jag vet inte om jag tycker att det behövs fastställda femårsplaner för den socialistiska trädgården. Och den socialistiska trädgården behöver inte utesluta din ”småborgerliga” trädgård ;-). Du borde väl ha tillräckligt bra koll på partiprogrammen för att veta att vi ställde oss positiva till småjordbruk redan vid förra sekelskiftet.

    Comment by Fredrik Jansson — 2006 05 09 20:35 #

  7. Jo, i 1911 års partiprogram slog partiet vakt om småjordbrukarna,

    Vi – särskilt Birgitta – odlar en hel del, men jag vet inte, om vi för den skull kvalificerar oss som småjordbrukare.

    Min känsla är mer subjektiv, men stark.

    Och för all del, vill andra ägna sig åt trädgårdens fröjder i andra former, är det helt OK för mig.

    Comment by Enn Kokk — 2006 05 09 21:20 #

  8. Peter och Birgitta har alldeles rätt: Göran Greider och Marit Paulsen talade vid 1993 års partikongress. Jag har kollat i protokollet.

    Comment by Enn Kokk — 2006 05 09 21:32 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^