Fruktträdens befrielsedag

21 maj 2006 23:26 | Prosa & lyrik, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

När vi en gång i världen, 1969, köpte hus och tomt i Öregrund och började anlägga vår trädgård, förstod vi inte, att även hararna var intresserade av de äppelträd vi planterade. En följd av detta är att Mattis äppelträd ser ut som en snedväxt invalid. Men det lever och frodas och ger rikligt med frukt.

Visare av denna nya erfarenhet har jag, i takt med att fruktträdgården har vuxit, köpt allt mer hönsnät i ortens järnhandel. Den sätter jag varje höst i höga ringar runt fruktträden, främst äppelträden. Inte runt körsbärsträden – dem ger sig inte hararna på – och inte runt krikonträden. Plommonträden, som är nära släkt med krikonträden, hägnar jag också in med hönsnät – bäst att ta det säkra före det osäkra. Likadant med päronträden.

I eftermiddags, då luften var ljum och solen nästan sken igen efter regndagarna, var det dags att gå ut och avlägsna alla de här metallnäten runt fruktträden. Fruktträdens befrielsedag!

Körsrsbär, skuggmorell, hörde till det som växte vilt här och var på den föga trädgårdsbetonade tomten, när vi köpte den. Jag har tagit buskar, avkomlingar av nerfallna bär, och gett dem livsutrymme på annat håll i trädgården. Bakom huset har vi vår egen Körsbärsdal, stora träd som nu har rosa blomknopp och som snart kommer att explodera i en sky av ljuvliga blommor. Men vi har köpbär också: stora klarbär och så framför allt ett stort bigarråträd, Stella, där man senare på säsongen kommer att få kappas med fåglarna om man över huvud taget ska få några av de goda bären.

Vid det här laget har vi ganska många plommonsorter: Czar, Experimentfältets sviskon, Jubileum, Opal, Tunaplommon. Och framför allt har vi de plommonträd under vilka vi på fredagskvällarna i var sin trädgårdsstol vilar ut efter gräsklippning, städning och bastu: Reine Claude d´Ouillans med gröngul frukt och Victoria vars läckra frukt skiftar i rödviolett.

Päron har vi också, av flera sorter. Gråpäronträdet är vid det här laget jättelikt och ger ofta mycket frukt. Nära det står ett Göteborgs diamant, som ger större frukt, mycket god. Nära friggeboden och talldungen står ett Esperens herrepäron, som de senaste åren har tagit sig bra och börjat ge frukt. Och vid syrenhäcken, bredvid ingången till inre gårdsplan, står ett Augustipäron.

Men mest har vi av äppelträd. Genom åren har jag försökt hitta ständigt nya platser för allt fler sorter. Alice står bredvid min rabatt i en bergsslänt längst bort på tomten; där stod tidigare en rönn. Filippa står vid Paradisbusken som jag fick av Birgittas mamma, medan hon levde. Gyllenkroks astrakan är Annas träd; det står i ett kombinerat trädgårdsland och blomland Birgitta ömt vårdar; där finns allt från sparris och jordgubbar till jättehöga riddarsporrar. Ingrid Marie står vid min äldsta rabatt, nära gången bort mot körsbärsträdgråden. Intill den finns Lobo. James Grieve hittar man bakom min stol vid trädgårdbordet; mitt emot växer en Transparente Blanche med gula saftiga äpplen. Signe Tillich står nära stolarna under plommonträden, våra så kallade martinistolar (av Dry Martini). Oranie växer nära det vi kallar syrengrinden. Där finns också Sävstaholm.

Cox Pomona, som har underbart röda äpplen, som får mogna i trädet större delen av hösten, står i vinkeln mellan körsbärsträdgården, vinbärsbuskarna och ett land, där Birgitta just nu sliter med att ta död på åkervindan. I närheten står Melba.

Gravensteiner har vi vid lupinlandets hörn ner mot vägen. På gräsmattan mot vägen finns också Maglemar.

Utanför fönstret till rummet med datorn växer ett allt resligare Åkerö-träd. Det här var förr Kerstins rum, och Åkerö är hennes önsketräd. Jag har misslyckats med Åkerö två gånger tidigare på ett annat ställe, och även här höll det på att gå åt helvete. En kraftig höststorm fick delar av rotsystemet att släppa, och jag fick räta upp trädet och fylla på med mer jord. Sen stagade jag det med en påle och med rep, och lyckades!

Nu när hela gräsmattan också är åtkomlig, är det snart dags att klippa gräset för första gången i år. Men det är en svår balansgång. Nyss var delar av gräsmattan intensivt blå av scilla. Nu finns där ruggar av gullvivor och narcisser, de senare ett resultat av utplaningsarbete i gräsmattan med hjälp av kompost. Och snart kommer förgätmigej-tiden; jag såg de första blommande exemplaren i dag. De är ljust himmelsblå och växer i ganska stora klungor. Jag brukar skona dem så länge de blommar, köra runt dem med gräsklipparen.

När jag var klar med fruktträdsbefrielsearbetet, tog jag en långsam promenad runt hela Paradiset. Då såg jag, att liljekonvaljerna har vita knoppar. Vi har två stora och livskraftiga bestånd: dels under den stora asken, vårdträdet nere vid grinden mot gatan, dels i slänten bakom den klippås, som avgränsar Birgittas kryddträdgård. Där bakom har jag haft ett land, som en tid var jordgubbsland, senare har varit blomrabatt med inriktning på olika slags vivor och sippor (blåsippa, rosensippa, högst uppe höstanemon, även styvmorsviol. Nu håller konvaljerna på att helt ta över. So what!

Snart är den svenska sommaren som vackrast. Jag älskar den.

Samtidigt vet jag, att den inte bara har en början utan också ett slut. Ibland tror jag, att den inte skulle vara hälften så ljuvlig, om den vore evig; vi ser och uppskattar skönheten just för att sommaren, liksom vårt eget liv, är så kort:

HUMLAN

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad,
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Sträng inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på, mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med ett knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Årsstämma med Ordfront

21 maj 2006 15:04 | Politik, Prosa & lyrik, Serier, Ur dagboken | 7 kommentarer

Som jag tidigare har berättat, har jag valts in i styrelsen för det lokala Ordfront i Uppsala. Eftersom jag tar de uppdrag jag har på allvar, åkte jag i går, lördag, till riks-Ordfronts årliga stämma, som hölls i Skeppsholmens folkhögskola på Skeppsholmen i Stockholm. På tåget stötte jag ihop med Peter Gustavsson, och vi gjorde sällskap.

Det är lite av sextiotalistiskt direktdemokratistuk över Ordfront: varje medlem kan delta i årsstämman och förfogar då bara över sin egen röst, ingen annans. Alla 18 663 medlemmarna skulle alltså i princip kunna infinna sig på stämman men gör det naturligtvis inte; många är primärt bokklubbsmedlemmar (i Bokfront) och/eller läsare av Ordfront magasin. För att få någon kläm på hur många som kommer har man i stadgarna fört in en bestämmelse (tagen i andra läsningen vid den här stämman) om att man måste anmäla sig minst två veckor i förväg.

Det finns naturligtvis ett problem inbäddat i det här direktdemokratiska systemet: Hur vet man, att de som kommer till stämman är åsiktsmässigt representativa för medlemmarna? (Det här är inget ifrågasättande av den aktuella stämman – det här var, enligt min högst privata mening, en klok och balanserad stämma.) Problemet med en annan, representativ ordning, som man skulle kunna tänka sig, är att det inte finns någon rikstäckande regional eller lokal organisation. De som vill kan – som vi i Uppsala – på basis av de centralt registrerade medlemmar, som finns i vårt område, bilda en förening och ordna författaraftnar (som nyligen med Göran Greider), debatter, medlemsvärvningskampanjer och andra aktiviteter. Innan det över huvud taget är meningsfullt att diskutera någon form av representativ demokrati, måste antalet sådana lokalföreningar öka, i princip täcka hela landet. Och för att med centrala insatser bygga upp något sådant saknar Ordfront tillräckliga personella och ekonomiska resurser.

Vad är då Ordfront? I stadgarnas paragraf 1 står det att ”föreningen Ordfront är en ideell förening, religiöst och partipolitiskt obunden”. Målsättningarna för verksamheten preciseras i paragraf 2:

”Kulturföreningen Ordfront vill med språket, det talade och skrivna ordet, medverka till att människor utvecklar sitt samhällsengagemang och sitt kritiska och självständiga tänkande.

Ordfront vill i den svenska folkbildningstraditionens anda verka för att demokratin ska utvecklas och fördjupas i alla delar av samhället.

Ordfront vill att omtanke och solidaritet ska vägleda samhällsutvecklingen.

Ordfront värnar om mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

Ordfront arbetar med mottot att försvara yttrande- och tryckfriheten.”

Den enda motionen till stämman handlade för övrigt om att Ordfront ännu mer aktivt borde delta i debatten om yttrande- och tryckfriheten.

De flesta känner dock, föga förvånande, till Ordfront mest som förlag och som tidskrift.

Tidskriften har tidigare ifrågasatts i den offentliga debatten, bland annat för en problematisk artikel om Exjugoslavien och, i dess släptåg, för hanteringen av en anställningsfråga på redaktionen. Jag tänker inte dra i gång den debatten igen; Ordfront magasin har en helt ny redaktion nu, och det är att hoppas, att nya skaror av läsare finner vägen till en spännande och läsvärd tidskrift för kultur och samhällsdebatt.

Förlaget var tidigare känt inte minst för att vara Henning Mankells förlag, men Mankells böcker utkommer numera på det av honom själv och förläggaren Dan Israel ägda Leopard förlag. Ekonomiskt har detta givetvis inneburit ett avbräck för Ordfront, men Ordfront har för den skull inte varit i avsaknad av storsäljare som Michael Moores böcker (dock inte så mycket nu som för ett par år sen).

Andra ordfrontförfattare, som har sålt bra, är Kjell Eriksson, Dick Harrison, Lasse Berg, John Ajvide Lindqvist och debutanten Mariane Bakhtiari (med ”Kalla det vad fan du vill”). För kort tid sen blev Gellert Tamas TV-filmade ”Lasermannen” en stor succé.

Serieförlaget Galago är numera en etikett inom Ordfront. Av Galagos utgåvor är främst Marjane Satrapis ”Persepolis” (fyra album) värda att nämna; till denna succé ska jag försöka återkomma. Till den här sfären hör också utgivningen av Jan Berglin.

Ordfront förlags signum är ju samhällsdebatterande böcker – det är rättvist att säga inte bara att Ordfront är Sveriges ledande förlag på det området utan också att många viktiga böcker över huvud taget inte hade kommit ut här i Sverige, om inte Ordfront hade funnits. (Ordfronts framgångar på det här fältet har dock fått också de stora förlagen att åtminstone vara med och tävla på den här banan.)

Just nu är trenden vikande för försäljningen av samhällsdebatterande litteratur. Eftersom det här har varit Ordfronts framgång, är det också förlagets akilleshäl: ett förlag med den här inriktningen är starkt ekonomiskt beroende av att de böcker man ger ut också går att sälja.

Sålts har de till stor del gjorts genom den egna bokklubben Bokfront. Ordfront och därmed Bokfront har dock, trots en inte obetydlig nyvärvning, drabbats av sjunkande medlemstal – just nu ser man äntligen tecken på stabilisering. En av förklaringarna till nedgången tycks vara nätbokhandelns framgångar – med dess priser kan varken Ordfront eller några andra bokklubbar konkurrera.

Vad kan man då göra för att vända utvecklingen?

Det är viktigt att värva medlemmar, inte minst medlemmar som vill slå vakt om att det finns ett förlag med Ordfronts inriktning på den hårdnande svenska bokmarknaden. Är du som läser det här medlem? Gå vidare till Ordfronts hemsida http://www.ordfront.se och titta närmare på olika grenar av Ordfronts verksamhet – sen klickar du lämpligen på Bli medlem.

Ett annat sätt är att bredda utgivningen till fler områden. Ordfront har inte heller tidigare varit ett renodlat förlag för samhällsdebatterande böcker, men här finns det mer att göra. Ett exempel från den aktuella utgivningen är den avslutande delen av Göran Palms ”Sverige. En vintersaga”, nobelpristagaren Dario Fos självbiografiska bok ”Fladdermössens by”, britten Ian McEwans böcker, senast ”Lördag”, Göran Greiders ”Hagen” (som jag har skrivit uppskattande om här på bloggen) och Yasar Kemals böcker.

Ordfront har vidare sedan länge profilerat sig som ett av Sveriges ledande deckarförlag; jag har ovan nämnt Henning Mankell. I Mankells anda (samhällskritiska kriminalromaner) verkar också den mycket läsvärde uppsalaförfattaren Kjell Eriksson, för övrigt ny ordförande i Ordfront Uppsala. I höst tar Ordfront över den svenska utgivningen av Sara Paretsky.

Den ekonomiska snålblåsten för förlaget har fått konsekvenser, som på ett enligt min mening olyckligt sätt slår mot just breddningen av förlagets utgivning. Försäljningar av verksamheter, som kunde ha utvecklats till mer stabila ben att vila på, säljs av, eftersom det ger snabba och välbehövliga pengar:

Grönköpings Veckoblad och Nya Söndagsnisse Strix är på väg att säljas.

Galago blir kvar som en återkommande serieantologi (som man också ska kunna prenumerera på) men den separata seriebokklubben avvecklas och utgivningen blir en etikett inom Ordfront. Många tidigare galagoserieskapare finns i dag tyvärr på andra förlag.

Lyrikklubben har redan lagts ner, och man avser att sälja Lyrikvännen. Jag förstår de akuta ekonomiska argumenten, men den här försäljningen smärtar mig. Jag har oavbrutet varit medlem i Lyrikklubben sedan den startades av Folket i Bilds förlag på 1950-talet; jag har läst Lyrikvännen från starten och jag tror att jag äger samtliga böcker, som genom åren har getts ut av Lyrikklubben.

Lyrikvännen är i dag en läsvärd och till det yttre och i antalet sidor mycket mer påkostad kulturtidskrift än det anspråkslösa lilla häfte den var vid starten på 1950-talet. Det jag saknar i den och ännu mer i den (nu alltså nedlagda) egna utgivningen är bredden, folkbildningsansatsen. När jag gick i gymnasiet, talade svensklärarna väl om Lyrikklubben och FiBs lyrikklubbs utgivning. För många, inte bara gymnasister utan också de människor ur arbetarklassen som läste Folket i Bild, blev Lyrikvännen och Lyrikklubben vägen in i poesins värld.

Grunden, inte minst ekonomiskt, för den tidiga, medlemsmässigt mycket framgångsrika Lyrikklubben var ett antal antologier, som såldes i mycket stora upplagor. Den legendariske chefredaktören för Folket i Bild Ivar Öhman gav ut ”De bästa dikterna” (1953), ”Tolv moderna poeter” (1953) och ”Svensk poesi” (1954 – första upplagan tryckt i 23 000 exemplar!); senare kom en stor poesiantologi sammanställd av Olof Lagercrantz. I folkbildningsansatsen låg också att introducera en rad svenska poeter för en ny och bredare läsekrets. Stig Carlsons (som framgångslikt ledde FiBs lyrikklubb och själv var poet) och Axel Liffners ”En bok om Nils Ferlin” (1954), Nils Ferlins (red): Dan Andersson: ”Ballader och spelmansvisor” (1954), Emil Hagström (välkänd för FiBs läsare): ”Visor i Tidlösa” (1959) och så vidare.

Den här delen av utgivningen gav ekonomiskt svängrum för utgivning också av smalare lyrikböcker (som aldrig har varit någon lysande affär). Den senare utgivningen gav dock förlaget flera nobelpristagare, vilket heller inte rent ekonomiskt var att förakta. Nobelpristagare, utgivna av FiBs lyrikklubb, är Juan Ramón Jiménez, Nelly Sachs, Salvatore Quasimodo, Miguel Angel Asturias och Octavio Paz. Att det inte är kört heller i modern tid visar väl nobelpriset 1996 (under ordfronttiden) till Wislawa Szymborska.

Varför skulle det här inte gå att upprepa med rätt personer vid rodret? Jan-Erik Pettersson på Ordfront förlag är skeptisk: den bildade (alltså främst kvinnliga) medelklassen av i dag läser inte lyrik utan Linda Skugge och Kajsa Ingemarsson, och det finns ingen stor och bred veckotidning à la gamla Folket i Bild, som kan rekrytera medlemmar.

Jag med min envisa läggning sporras snarare av hinder. Varför skulle inte Lyrikklubbens utgivning kunna återuppstå inom ramen för Ordfront förlag, som etikett? Till att börja med kunde man trycka om de gamla antologierna, gärna i sina vackra 1950-talsband. Bär det sig, ska jag gärna ge råd om hur man kan gå vidare. I varje nummer av Ordfront magasin kunde man ha en lyriksida: en eller ett par illustrerade dikter och reklam för under Lyrikklubbens etikett utgivna böcker (med möjlighet att beställa dem via Bokfront). Kontakt med och broschyrmaterial till landers svensklärare samt besök på universitetens litteraturinstitutioner och på folkhögskolor bör snabbt kunna öka upplagan på Lyrikvännen och medlemsantalet i Lyrikklubben.

Lyrikklubbens utgivningslista genom årtiondena är för övrigt som gjord för gradvis återutgivning. Utöver redan givna exempel kan man nämna rader av svenska och utländska poeter, vars verk är värda en renässans: Gunnar Björling, Erik Blomberg, Bertolt Brecht, Vilhelm Ekelund, Carl Emil Englund, Harald Forss, Robert Frost, Harriet Hjorth, Homeros (!), Erich Kästner, Oskar Levertin, Arnold Ljungdal, Federico Garcia Lorca, Artur Lundkvist, Christian Morgenstern, Birger Norman, Henry Parland, Arthur Rimbaud, Johan Ludvig Runeberg, Birger Sjöberg, Stig Sjödin och många många flera.

”Folkbildningstraditionens anda” talas det om i Ordfronts målsättningsparagraf.

Jag är inte alls orolig för att det jag pläderar för, med den uppbackning jag argumenterar för, är ekonomiskt äventyrligt.

***

PS Engagerade människor bör inte gå på årsstämmor. För min del slutade mitt första besök på riks-Ordfronts årsstämma med att jag blev vald till ledamot och sammankallande i valberedningen. DS

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^