Om nobelfester

7 maj 2006 15:15 | Varia | Kommentering avstängd

När min dotter Kerstin på sin blogg – länk finns här intill – i samband med nobelfesten 2005 berättade, att hon och hennes man på nobeldagen brukar ordna en egen nobelmiddag hemma hos sig, skrev jag en kommentar om mina egna erfarenheter i genren. Eftersom jag just har skrivit om Ebba Witt-Brattström (och även Horace Engdahl), passar jag på att återpublicera den här:

Jag är egentligen ingen vän av stora tillställningar; jag föredrar vida ett intressant och personligt samtal med en enda person eller några få vänner. Vissa sammanhang har jag försökt att hålla mig ifrån – så till exempel gick jag inte på någon enda kungamiddag under alla år då mamma Birgitta var statsråd.

Men när hon blev talman, insåg jag, att nu var det klippt. Eftersom det inte skulle falla mig in att gå i lånta kläder, köpte jag den kompletta utstyrsel som fordrades: frack, smoking, lackskor och hela baletten.

Din mor tycker att jag klär i frack. Själv har jag då och då skojat med min påtvingade roll, bland annat – till arbetskamraternas stora jubel – agerat julbock i frack, med färggranna julgranskulor i grenen, på partiexpeditionens julfest.

I åtta år deltog vi i nobelprisutdelningen i Konserthuset och på den efterföljande festen i Blå hallen och Gyllene salen (samt på den slottsmiddag kungen dagen därpå ger för nobelpristagarna).

I Konserthuset har talmannen med make plats på första raden, med full utsikt över pingvinberget. Uttrycket har jag lånat av Christina Magnusson, prinsessan Christina, som är ett bevis på att även medlemmar av kungafamiljen k a n besitta humor, distans och förnuft. Hon och hennes man satt alltid till höger om oss. Till vänster om oss satt enligt placeringsreglerna statsministerparet. Göran Persson väckte vid ett tillfälle uppseende genom att sätta sig till höger om sin dåvarande hustru. Han ville nämligen sitta och prata med mig.

Konserthusceremonin är fin. Inte minst gäller detta den inramande musiken. (En klasskamrat från gymnasieåren i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, Eje Karlsson, senare Kaufeldt, var för övrigt försteflöjtist i Filharmonikerna under många år. Han kommer från en sossefamilj i Essvik, Njurunda, men hans farfar startade som kilbomskommunist.)

Prismotiveringarna är för det mesta intressanta. Dock hör jag till dem som gärna såg ekonomipriset avskaffat. Jag ansluter mig gärna till DPAs Thomas Borchert, som i dagens DN föreslår, att det, om det ändå inte avskaffas, kunde tilldelas drottning Silvia – hans motivering är att man då i Tyskland kunde sätta rubriken “Tyskland får Nobelpriset”.

Själv har jag alltid varit mest intresserad av vem som skulle få litteraturpriset. Jag tycker att årets pristagare, Harold Pinter, är väl värd utmärkelsen. Mot bakgrund av den politiska häxjakt DN, Expressen med flera har bedrivit mot honom, var jag mycket nöjd med Per Wästbergs stronga prismotivering. Vi tackade för övrigt Horace Engdahl för att han rakryggat har stått upp för Pinter, inte minst för hans filmade nobelföreläsning, när vi pratades vid under nobelmottagningen på Nordiska museet i fredags. (Den som är intresserad av hur jag ser på USA, kan kolla in mina kommentarer till vietnambombningarna i december 1972 på Bos blogg.)

Nobelfesterna är på många sätt storstilade. Miljön är fantastisk. Maten och dryckerna är för det mesta utsökta och underhållningen kultiverad. Allmänna sången och Phontrattarne upplevde vi förresten live tidigare i höst, när Allmänna sången hade sin fina jubileumscaprice; på den efterföljande festen på slottet samtalade jag tvärs över bordet med gästartisten Sven Wollter om arbetarsånger och annan politisk musik.

Jag gör den här utvikningen för att illustrera ett av problemen med stora officiella middagar, om än med aldrig så god mat och underhållning: Ska kvällen kännas helt lyckad, måste man ha turen att – helst på båda sidor – ha damer, som det känns meningsfullt att prata med. Jag kan konsten att konversera, men det hjälper inte, om man vid sin sida råkar få någon som man aldrig någonsin i normala fall skulle komma på tanken att umgås med. Det har hänt mig, men jag vill inte vara indiskret nog att nämna någon vid namn. (Birgitta har ju genom sin position alltid fått någon av nobelpristagarna till bordet – och vid kungamiddagen dan därpå ytterligare en.) Men naturligtvis tilldelar slumpen en ibland också intressanta bordsdamer. Ett år hade jag till exempel som bordsdam dåvarande norska kulturministern Anne Enger Lahnstein, ledare för Senterpartiet och mest känd som “nejdrottningen” under den norska EU-medlemskapsomröstningen. När jag berättade, att jag själv var nej-anhängare och, genom mitt jobb som nordisk och baltisk sekreterare på partistyrelsen, kände stora delar av Arbeiderpartiets ledning, uppstod kontakt. Jag drev under vår middagskonversation stenhårt ståndpunkten, att Senterpartiet politiskt hade mycket mer gemensamt med Arbeiderpartiet än med de borgerliga partier de satt med i regeringen, och hon var faktiskt inte helt avvisande.

Nu har Senterpartiet sen länge en annan ordförande.

Men Senterpartiet sitter i regeringen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti.

Kommentar av Enn Kokk — 2005-12-11 15:08 #

No Comments yet

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^