Trädgårdsrapport

För varje dag är det allt mer i trädgården som slår ut i blom.

Antalet blommande tidiga tulpaner ökar stadigt. Rådjuren har varit i rabatterna och betat, men det mesta finns kvar ändå.

I långa rabatten från grinden upp mot huset har en tuva vivor fått gula blommor.

Och vackrast av allt: i flera av rabatterna, också på några ställen i gräsmattan, blommar violerna.

Birgitta tycker att jag inte är klok som sitter inne så mycket vid datorn. I princip håller jag med. Men skrivandet är ett beroendeframkallande gift.

Efter middagen, och innan hon åter igen måste ta bussen in till stan för några dar, vill hon gå ett varv med mig i trädgården och visa allt hon har åstadkommit de här vackra dagarna. Och det är imponerande:

Hon har grävt bort klockorna i slänten bakom huset, fyllt på med ny jord och satt bland annat kungsmynta där. Den kommer förstås också att snabbt sprida sig.

Hon har gjort rent i och bytt jord i växthuset. Där har hon sått, både i den nyplacerade jorden där inne och i sålådor. Hon visar stolt, att vinrankorna är vid liv efter vintern.

I landet vid sittgruppen har hon bland annat satt lök. Där växer sedan tidigare sparrisen.

Och så har hon rengrävt stora delar av sin fina kryddträdgård, skyddat belägen mellan klippkammar. En del liljekonvaljer, som hade trängt in där, har förflyttats till allmänningen bortom talltungen.

Mellan alla dessa jobb har hon dessutom gravat sik för ett helt kompani, det vill säga återföreningsfesten med hennes studentklass på torsdag kväll.

***

Nyss syntes ännu solen som en eldröd boll mellan träden.

Nu är himlen rosa bakom de mörknande träden. Solen håller på att gå ned i havet. Jo, det är faktiskt sant, fast jag befinner mig på östkusten. Öregrund ligger på en halvö.

Greider från Hagen

Göran Greider hör till de kulturarbetare jag också personligen har träffat i några sammanhang. Inför den socialdemokratiska partikongressen 1990 fick några av oss, som förberedde den, idén att inbjuda några utomstående debattörer att fritt framföra sina åsikter inför kongressen. Själv övertalade jag Göran Greider att tala. Hans eldande tal blev ett J´accuse med udden riktad mot en socialdemokrati, som inte hade gjort tillräckligt, vilket väckte förstämning bland en del av kongressombuden. (Men desto fler tyckte att det var uppfriskande att höra Greider.)

En annan som inbjöds till detta fria forum var Marit Paulsen, då fortfarande ansedd som socialdemokrat. I fråga om sitt ämne, svenskt inträde i EU, fick hon som hon ville. Sen blev hon själv EU-parlamentariker – för folkpartiet.

Men för att återvända till Greider: När Sverige 2002 var på väg att ta ytterligare ett steg mot, nu, ett mer överstatligt Europa och jag fick nog och klev av från mitt uppdrag som huvudsekreterare i programkommissionen, stod Greider i en ledare i Dala-Demokraten upp till mitt försvar. (Jag hade fått på huvudet från något håll, Aftonbladet tror jag.)

Det betyder inte, att jag känner Greider närmare. Men som många andra är jag imponerad av hans mångsidighet och av det faktum, att han tycks hinna med allt; ibland, när man slår på radion och samtidigt läser morgontidningarna, tycks han vara med överallt.

Det senare tolkar somliga till ytlighet eller slarv, men jag håller inte med. Också när jag läser hans senaste bok, ”Hagen. Betraktelser från en by” (Ordfront, 2006), slås jag av de kunskaper den här mannen har på så många olika områden.

Samtidigt ger boken en nyckel till fenomenet Greider: det är så här han laddar batterierna.

”Hagen” är en skriven dagbok, en ”blogg” om man så vill, från Västerdalarna. Där, i en av Dala-Flodas byar, Hagen, köpte Göran Greider och hans familj 2003 ett hus. I boken har han samlat sina betraktelser från denna by, under vinjetten Rader från Hagen publicerde i Dala-Demokraten.

I ”Hagen” skildrar Greider sina mödor med att göra det inköpta huset beboeligt och, framför allt, hur han gradvis anlägger en trädgård.

Eftersom jag, från och med vårt husköp i Öregrund 1969, själv har varit med om mycket av det som Greider skildrar, har jag haft ett särskilt nöje av att läsa hans bok. Inte så att allting är lika: vårt hus finns i odlingszon IV, som längs kusten sträcker sig ända upp till Sundsvall, medan Greiders Hagen finns i den betydligt kärvare odlingszon V. Men jag talar om erfarenheter och reaktioner: När Greider berättar om hur han efter att ha jobbat sig svettig tar ett dopp i Västerdalälven, minns jag hur jag i min ungdom i motsvarande situation – vi hade då ännu inte badrum i sommarhuset – skitig och genomsvettig cyklade ner till Tallparken och tog en kall avrivning i havet, faktiskt ibland så sent som i oktober.

Greider skildrar sina olika projekt. Han planterar ett äppelträd. (Sävstaholm förstås. Karln är ju från Sörmland. Men jag har också planterat Sävstaholm.) Han berättar vidare om hur man på olika sätt kan läa sina planteringar för alltför hård vind och om hur man kan utnyttja den solvärme som dröjer sig kvar i berg och sten för att befrämja växtligheten. Också i dessa fall skulle jag kunna dela med mig av egna erfarenheter.

Mellan de olika avsnitten i boken har Greider placerat egna dikter. Som den här:

GÅRD I VÄSTERDALARNA

En gård under skyn,
en gård där tre
generationer gått.
Grödorna. Dieseln. Den sandiga
jorden. Inga pengar
och ibland ett värdelöst liv.
Vinden är de dödas plog.
En gård i en ände av byn:
och all nedärvd plikt,
allt han sått
som inte ska skördas.
Älven tiger vid en huggen skog.
Sol och medeltida fjärilar
på några ängar.
Kring ängsladorna all slyn.
Och en morgon
i gräset som är vått:
glädjens stora kliv.

Ändå tycker jag att jag hittar ännu mer poesi i hans prosa. Som här (fast det just nu är fel årstid):

”Stjärnlös höstkväll, men ändå inte särskilt kall. Mörkret kommer och utplånar de illröda rönnbärsklasarna och den sista ängsvädden som lyser blå i dikesrenen.”

Greiders naturbilder är konkreta: i dem blommar potatisfält, älggräs, gullris, renfana. Och rallarros (som genast får Greider att tänka inte bara på de växter rallarnas framfart förde med sig utan också på de radikala idéer rallarna spred.)

Greiders betraktelser är i mångt och mycket idylliska. Samtidigt är världen aldrig långt borta:

”Tidigt morgon bitti, när bara tranorna är vakna, ska jag stiga upp och skriva ner min artikel om imperialismen.”

Naturen helar, ger oss kraft att gå vidare:

”Att sitta på farstutrappan och betrakta ett regn som tilltar i styrka är att meditera. Den väldiga björken mitt på gårdsplanen vill först inte släppa igenom dropparna, kämpar emot i det längsta, men ger till sist upp: Snart droppar det från alla grenar och björken ser ut som om den slutligen slappnat av. Och under uppehållen viner svalorna fullständigt åsktokiga över gårdsplanen. En flyger rakt in i snickarboden, men vänder mirakulöst på en femöring därinne så vi högljutt kan andas ut.”

Bara i ett par fall är jag av avvikande mening.

Han leker med tanken på en kollektiv trädgårdsutopi, framförd av en ung ABFare i Stockholm. Själv tror jag att det här att anlägga och gradvis forma en trädgård är en djupt individualistisk gärning – men det handlar inte om den sortens individualism som hotar andras intressen.

Och sen tycker jag, i motsats till Greider, inte om petunior.

Läs och gläds åt texterna i ”Hagen” – som verkligen inte blir sämre av de illustrationer den har försetts med; konstnären, Torsten Dahl, dog 1967, så Dahls teckningar är inte gjorda för den här boken, men de är kongeniala.

***

Ordfronts lokalförening i Uppsala fick nyligen ny styrelse, i vilken jag ingår. Vårt första arrangemang blir en kväll med Göran Greider. Utgångspunkten är förstås boken ”Hagen” och rubriken ”Vad ska vi med naturen till?”.

Samtalsledare blir deckarförfattaren, till för inte så länge sen trädgårdsmästaren Kjell Eriksson, ny ordförande för Ordfront i Uppsala.

Plats och tid: Missionskyrkan, måndagen den 15 maj klockan 19.00. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Jag ska själv försöka vara med på åtminstone en del av det här mötet, även om det blir knepigt. Samtidigt pågår nämligen i Missionskyrkan folkrörelsearkivets årsmöte, som avslutas med konstituerande sammanträde för den nyvalda styrelsen; jag är, via kulturnämnden, Uppsala kommuns representant där.

***

Tisdagen den 16 maj anordnar Ordfront tillsammans med ABF en informationskväll om World Social Forum och rörelsen ”Läs, spar och res”. Tanken är, att så många som möjligt ska kunna delta i nästa stora WSF-sammankomst i Kenya i januari 2007. Plats och tid: ABF, Bredgränd 14, Uppsala, klockan 19.00.

Jämlikhet!

DN.Debatt publicerar i dag en viktig artikel, ”Den svenska fattigdomen syns i hudfärg, språk och var du bor”, skriven av Christin Johansson och Ursula Berge, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Akademikerförbundet SSR.

De konstaterar inledningsvis, att inkomstklyftorna har minskat något sedan år 2000, vilket är bra. Tyvärr är det, menar de, alldeles för tidigt för att våga säga, att den långa trenden i riktning mot ökad ojämlikhet nu har brutits. Klyftorna i vårt samhälle har ökat dramatiskt och har gjort det i 25 år: ”Klyftorna har ökat med 15 procent sedan 1991, och har man ett längre perspektiv har de ökat med i runda tal 50 procent sedan 1981.”

Lite längre fram i artikeln skriver de:

”Statsminister Göran Persson har bland annat sagt `det ska inte synas i munnen att du är fattig´. Med en enda mening förstår vi det sociala stigma som ligger i att peka ut en fattig, till och med kroppsligt. Förbättrad tandvård har fått en ideologisk legitimitet de flesta kan ta till sig.

Men vad som hänt är att fattigdomen i Sverige i dag är allt mer utpekande. Det blir allt tydligare att din fattigdom kanske inte syns i munnen men väl i din hudfärg, hårfärg, kultur, ditt modersmål eller var du bor. Frågan är hur mycket mindre stigmatiserande det är?”

Johansson och Berge har oförsyntheten att påpeka, att socialdemokratin har styrt Sverige under 21 av deras 25 år. Självfallet finns det förklaringar som arvet efter borgerliga regeringar, internationella kriser och annat sådant. Men socialdemokratin får aldrig, aldrig försumma arbetet att steg för steg ö k a jämlikheten i vårt samhälle.

Även en ursocialdemokrat som jag måste konstatera, att mycket kunde ha gjorts annorlunda. I den kritik jag i laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) riktar mot det senaste partiprogrammet konstaterar jag också en teoretisk förskjutning, från klassiska jämlikhetsståndpunkter till andra som ofta leder till just ökad ojämlikhet:

”Det finns också en tydlig tyngdpunktsförskjutning, när det gäller de nämnda värdeordens (frihet, jämlikhet, solidaritet. EK) relativa betydelse. Den som inte har förstått att jämlikheten är det främsta målet för just socialdemokratin har inte förstått mycket av socialdemokratins väsen. Men i det nya partiprogrammet har tyngdpunkten förskjutits i riktning mot frihet, vilket ofta döljs med verbala rökridåer: jämlikhet framhävs men visar sig vid närmare besiktigande i programtexten vara synonymt med valfrihet på lika villkor.”

1968-1969 arbetade jag i sekretariatet till LOs och socialdemokraternas gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Vårt uppdrag var inget mindre än att genomlysa hela samhället och politiken utifrån jämlikhetsperspektivet och föreslå åtgärder, som skulle öka jämlikheten i Sverige. I den första rapporten, ”Jämlikhet”, som redovisades för och godkändes av partikongressen hösten 1969, fanns handlingsprogram på områdena löner och skatter, arbetsmarknad, utbildning, bostäder och bostadsmiljö, familjepolitik och jämställdhet, socialpolitik, rättsfrågor, arbetsplatsdemokrati och ekonomisk demokrati samt internationella frågor.

Det här var år som präglades av ett historiskt lyft för socialdemokratin, ideologiskt och praktisk-politiskt så väl som medlems- och väljarmässigt.

Den som tror att jämlikheten i Sverige skulle öka med en borgerlig regering är sannolikt korkad i huvudet. Det finns därför ingen anledning att, heller genom röstskolk, straffa den socialdemokratiska regeringen för att den inte har gjort tillräckligt för att öka jämlikheten i samhället.

Men socialdemokratin skulle kunna mobilisera åtskilliga tveksamma genom att snarast, redan före valet, tillmötesgå ett krav, som jag förde fram i mitt kapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”:

”Ett tredje mål bör vara att som på det sena sextiotalet tillsätta en jämlikhetsgrupp med uppdrag att genomlysa dagens svenska samhälle från ett konsekvent jämlikhetsperspektiv och att föreslå åtgärder, som på nytt ökar jämlikheten i samhället. En av de viktigaste deluppgiferna ska då vara att äntligen åstadkomma full jämlikhet mellan män och kvinnor. En annan viktig uppgift måste vara att föreslå åtgärder, som kan häva den segregation flyktingar och invandrare är drabbade av.”

Bollhusmötet än en gång

Jag har tidigare skrivit om det så kallade bollhusmötet i Uppsala 1939, då en majoritet, skändligt, avvisade tanken att låta 10-12 judiska läkare lämna det nazistiska Tyskland för att bo och arbeta här i Sverige. (Se mina inlägg ”De bruna åren” den 11 mars och ”Israel och Palestina” den 11 april.)

Ola Larsmo har gjort ett beundransvärt jobb med att gräva fram fakta, också för föreningen Heimdal obehagliga fakta: att styrelseledamöterna i Heimdal Arvid Fredborg, Åke Leissner och Igor Holmstedt spelade rollen av pådrivare för det här skamliga beslutet.

Heimdal vägrar att öppna sitt arkiv, som finns på Carolina, för fri och förutsättningslös forskning, men har låtit historikern Erik Lindberg läsa handlingarna från perioden och skriva en rapport; resultatet sammanfattades i en artikel av Lindberg och Heimdals ordförande Christopher Lagerkvist i UNT den 5 maj. Argumentationen är häpnadsväckande: De nämnda personerna agerade som privatpersoner, inte som heimdaliter. ”Inom Heimdal finns inga spår över huvudtaget att judefrågan diskuterades, eller än mindre sågs som problem”, skriver Lindberg i den så kallade vitboken.

Ola Larsmo sågar i sin replik i dagens UNT de båda herrarna jäms med fotknölarna.

Så här sa Arvid Fredborg vid bollhusmötet:

”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. Det vore löjligt att förneka, att det för vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder icke haft något nationalitets- och rasproblem. Och ett sådant skaffa vi oss ej lättsinnigt på halsen. Låt oss ej glömma, att det icke finnes den ringaste anledning att antaga, att vårt land skulle bli förskonat från uppslitande inre strider, i händelse vi skulle öppna våra gränser.”

Det här säger den här ”privatpersonen” efter kristallnatten i Tyskland 1938, påpekar Larsmo och citerar därefter följande ur Lindbergs och Lagerkvists artikel:

”De framförda argumenten för att inte tillåta den judiska invandringen utgick i huvudsak inte från en antisemitisk hållning.”

Till detta ger Larsmo en kommentar, som förtjänar att bli klassisk: ”Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre.”

Och Larsmo har mer ammunition:

”Den `Vitbok´ man ger ut, Föreningen Heimdal och nationalsocialismen 1932-1940, författad av Henrik Lindberg, undviker dock medvetet de svåra punkterna. Inte ett enda citat från de känsliga uttalandena vid Bollhusmötet återfinns i skriften. Inte ett enda. Inte heller de uppenbart antisemitiska och rasbiologiska texter som publceras i Heimdals årsbok 1939 bevärdigas med någon analys. (`Och man skall aldrig tro att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår samhällsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.´ Heimdals årsbok 1939, s 18. Låt oss komma ihåg att man här talar om människor som flyr för sina liv.)”

Heimdal tillsätter nu ett ”vetenskapligt råd”, som ska avgöra, vilka som ska få ta del av arkivet och vilka inte. Larsmos konklusion är given:

”Ingen kommer att lita på deras egen historieskrivning förrän forskare med andra utgångspunkter än de föreningen betraktar som lojala tillåts granska arkivet. Någonting säger mig att det kan dröja.”