Måla inte in Hamas i ett hörn

Om konflikten mellan Israel och Palestina har jag tidigare skrivit. I dagens Upsala Nya Tidning finns en klok artikel av min gamle laboremuskamrat Bernt Jonsson, ”Måla inte in Hamas i ett hörn”. Just detta, att inte måla in Hamas i ett hörn, borde vara vägledande för till exempel diskussionen om den palestinske flyktingministern Atef Adwans besök i Sverige – men är det inte för oppositionen och dess press; märkligt nog verkar det inte vara vägledande heller för regeringen, som bara fegar med att hänvisa till att viseringen har genomförts på ett oantastligt byråkratiskt sätt.

Bernt Jonsson skriver om den bantustanisering av de palestinska områdena som också jag har skrivit om:

”Muren/barriären (till 75 procent på palestinskt område) är numera inte ens Israels östligaste gräns, som enligt vallöftena ska inkludera de stora bosättningarna Gush Etzion, Ariel och Ma´ale Adumim. Dessa kommer att effektivt dela upp det palestinska området i kantoner/bantustans.”

Jonsson påminner om att vissa också vill göra jordandalen israelisk.

Jonsson gör sedan en klok analys av den situation Hamas i och med valsegern har hamnat i:

”Hamas har som revolutionär opposition hamnat i en svår sits. Att bara kasta det gamla överbord – till exempel genom ett uttalat erkännande av Israel – skulle lätt kunna leda till utbrytningar och grupper svåra att kontrollera.

Att bli kvar vid det gamla och fortsätta att kräva `hela Palestina´, det vill säga allt mellan Medelhavet och Jordan (som på sin kant de religiösa bosättarna) skulle vara ett effektivt sätt att marginalisera sig i den internationella opinionens ögon.

För att skaffa sig politiskt manöverutrymme har Hamas därför – om än förgäves – sökt bilda en koalitionsregering. Av uppenbart samma skäl har premiärminister Haniya förklarat, att de inte har några invändningar mot att Abbas förhandlar med Israel. Om resultatet tjänar folkets intressen, kommer Hamas att ändra sin hållning.”

Den här argumentationen stärks av det uttalande från den sverigegästande Atef Adwan, som UNT på ledarplats samma dag visserligen ställer sig frågande till, men dock: ”Kanske finns det utrymme för en judisk stat”.

Är, i det här läget, den isolering av hamasregimen USA och EU (inklusive Sverige!) bekänner sig till ett verkningsfullt verktyg för att åstadkomma bestående fred och en tvåstatslösning i området?

USA-EU-fronten och Sveriges vacklande hållning väcker den gamle EU-motståndaren i mig till liv: Hur var det nu, skulle inte vår andes stämma i världen höras ännu tydligare, bara vårt land gick med i EU?

Nu sitter vi där.

Det minsta regeringen borde göra vore att inte bara ge visum åt Hamas-representanter utan att också föra samtal med dem. Ett fritt och respektfullt meningsutbyte har aldrig skadat.

Om nobelfester

När min dotter Kerstin på sin blogg – länk finns här intill – i samband med nobelfesten 2005 berättade, att hon och hennes man på nobeldagen brukar ordna en egen nobelmiddag hemma hos sig, skrev jag en kommentar om mina egna erfarenheter i genren. Eftersom jag just har skrivit om Ebba Witt-Brattström (och även Horace Engdahl), passar jag på att återpublicera den här:

Jag är egentligen ingen vän av stora tillställningar; jag föredrar vida ett intressant och personligt samtal med en enda person eller några få vänner. Vissa sammanhang har jag försökt att hålla mig ifrån – så till exempel gick jag inte på någon enda kungamiddag under alla år då mamma Birgitta var statsråd.

Men när hon blev talman, insåg jag, att nu var det klippt. Eftersom det inte skulle falla mig in att gå i lånta kläder, köpte jag den kompletta utstyrsel som fordrades: frack, smoking, lackskor och hela baletten.

Din mor tycker att jag klär i frack. Själv har jag då och då skojat med min påtvingade roll, bland annat – till arbetskamraternas stora jubel – agerat julbock i frack, med färggranna julgranskulor i grenen, på partiexpeditionens julfest.

I åtta år deltog vi i nobelprisutdelningen i Konserthuset och på den efterföljande festen i Blå hallen och Gyllene salen (samt på den slottsmiddag kungen dagen därpå ger för nobelpristagarna).

I Konserthuset har talmannen med make plats på första raden, med full utsikt över pingvinberget. Uttrycket har jag lånat av Christina Magnusson, prinsessan Christina, som är ett bevis på att även medlemmar av kungafamiljen k a n besitta humor, distans och förnuft. Hon och hennes man satt alltid till höger om oss. Till vänster om oss satt enligt placeringsreglerna statsministerparet. Göran Persson väckte vid ett tillfälle uppseende genom att sätta sig till höger om sin dåvarande hustru. Han ville nämligen sitta och prata med mig.

Konserthusceremonin är fin. Inte minst gäller detta den inramande musiken. (En klasskamrat från gymnasieåren i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, Eje Karlsson, senare Kaufeldt, var för övrigt försteflöjtist i Filharmonikerna under många år. Han kommer från en sossefamilj i Essvik, Njurunda, men hans farfar startade som kilbomskommunist.)

Prismotiveringarna är för det mesta intressanta. Dock hör jag till dem som gärna såg ekonomipriset avskaffat. Jag ansluter mig gärna till DPAs Thomas Borchert, som i dagens DN föreslår, att det, om det ändå inte avskaffas, kunde tilldelas drottning Silvia – hans motivering är att man då i Tyskland kunde sätta rubriken “Tyskland får Nobelpriset”.

Själv har jag alltid varit mest intresserad av vem som skulle få litteraturpriset. Jag tycker att årets pristagare, Harold Pinter, är väl värd utmärkelsen. Mot bakgrund av den politiska häxjakt DN, Expressen med flera har bedrivit mot honom, var jag mycket nöjd med Per Wästbergs stronga prismotivering. Vi tackade för övrigt Horace Engdahl för att han rakryggat har stått upp för Pinter, inte minst för hans filmade nobelföreläsning, när vi pratades vid under nobelmottagningen på Nordiska museet i fredags. (Den som är intresserad av hur jag ser på USA, kan kolla in mina kommentarer till vietnambombningarna i december 1972 på Bos blogg.)

Nobelfesterna är på många sätt storstilade. Miljön är fantastisk. Maten och dryckerna är för det mesta utsökta och underhållningen kultiverad. Allmänna sången och Phontrattarne upplevde vi förresten live tidigare i höst, när Allmänna sången hade sin fina jubileumscaprice; på den efterföljande festen på slottet samtalade jag tvärs över bordet med gästartisten Sven Wollter om arbetarsånger och annan politisk musik.

Jag gör den här utvikningen för att illustrera ett av problemen med stora officiella middagar, om än med aldrig så god mat och underhållning: Ska kvällen kännas helt lyckad, måste man ha turen att – helst på båda sidor – ha damer, som det känns meningsfullt att prata med. Jag kan konsten att konversera, men det hjälper inte, om man vid sin sida råkar få någon som man aldrig någonsin i normala fall skulle komma på tanken att umgås med. Det har hänt mig, men jag vill inte vara indiskret nog att nämna någon vid namn. (Birgitta har ju genom sin position alltid fått någon av nobelpristagarna till bordet – och vid kungamiddagen dan därpå ytterligare en.) Men naturligtvis tilldelar slumpen en ibland också intressanta bordsdamer. Ett år hade jag till exempel som bordsdam dåvarande norska kulturministern Anne Enger Lahnstein, ledare för Senterpartiet och mest känd som “nejdrottningen” under den norska EU-medlemskapsomröstningen. När jag berättade, att jag själv var nej-anhängare och, genom mitt jobb som nordisk och baltisk sekreterare på partistyrelsen, kände stora delar av Arbeiderpartiets ledning, uppstod kontakt. Jag drev under vår middagskonversation stenhårt ståndpunkten, att Senterpartiet politiskt hade mycket mer gemensamt med Arbeiderpartiet än med de borgerliga partier de satt med i regeringen, och hon var faktiskt inte helt avvisande.

Nu har Senterpartiet sen länge en annan ordförande.

Men Senterpartiet sitter i regeringen tillsammans med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti.

Kommentar av Enn Kokk — 2005-12-11 15:08 #

Pressgrodor

Inledning till artikeln ”Småförlagen avancerar” i kulturdelen av dagens DN:

”De mindre oberoende förlagen började dyka upp på marknaden för tio till femton år sedan och nya förlag startas hela tiden.”

Tänk vilken skillnad ett komma gör: ”De mindre, oberoende förlagen…”

Ebba Witt-Brattström och svenskan

I kulturdelen av dagens DN porträtteras Ebba Witt-Brattström. I artikeln återges också hennes uttalande nyligen, att regeringens skolpolitik är rasistisk eftersom den signalerar, att det räcker att nya svenskar ”lär sig lite lagom blattesvenska så att de kan slå upp ett stånd och sälja bananer i Rosengård”.

Witt-Brattström medger själv, att hon uttryckte sig medvetet provocerande. Orättvist också, skulle jag vilja tillägga, även om jag håller med henne i grundfrågan att det är livsviktigt, att invandrarna – om de ska kunna integreras – lär sig korrekt svenska.

Jag har inte sett att någon kommentator har kopplat ihop det här med Ebbas egen bakgrund – hennes mor kom hit som flykting från Estland under andra världskriget. (Det finns en djup symbolik i att den stora porträttbild, som illustrerar artikeln, är tagen i bastun.) Pappan var tysk, antinazist är det bäst att tillägga.

Jag kan bidra med en egen erfarenhet. När jag hösten 1944 kom till Sverige, sju år gammal, kunde jag inte ett ord svenska. Under mitt andra skolår (i Nylands skola, Njurunda, nu en del av Sundsvall) var jag bäst i klassen i svenska.

Men du är inte irakier eller somalier, hör jag någon invända. Det kan ha sin betydelse i sammanhanget – jag är blond och blåögd – men inte på det område vi nu diskuterar, språkkunnighet.

Man måste här ha i minnet, hur olika svenska och estniska är som språk. Estniskan är ett finsk-ugriskt språk; till gruppen hör också finska, ingermanländska, mordvinska, mari, komi, udmurtiska, khanti, mansi, ungerska och samiska. De flesta språken i Europa – svenska, ryska, tyska, engelska, franska, italienska, spanska, polska, lettiska, litauiska och så vidare – hör till gruppen indoeuropeiska språk och är alltså släkt med varandra – och därmed också, i varierande grad, någorlunda lätta att lära sig, om man behärskar ett av de här språken. Med estniskan och de andra finsk-ugriska språken står i en särklass. Naturligtvis finns där indoeuropeiska lånord, men en mycket stor andel av ordstammarna skiljer sig helt från de indoeuropeiska språkens. Dessutom är grammatiken i de finsk-ugriska språken starkt avvikande: estniskan använder sig till exempel inte av prepositioner utan markerar det vi i svenskan anger med en preposition plus ett substantiv med en ändelse på substantivet. Exempel: på bordet heter på estniska laual (av substantivet laud, bord).

Så min, på erfarenhet grundade, slutsats är, att man – för att komma någon vart i ett nytt land – måste lära sig att behärska det språk som talas där. Betydelsen av språkbehärskning kan inte nog understrykas!

***

Ebba Witt-Brattström har jag lärt känna en smula genom att jag (som ett bihang till min hustru, den före detta talmannen) under en följd av år har varit med på Svenska akademiens olika arrangemang, inte bara nobelfesterna. En sorts ömsesidig sympati uppstod, delvis på grund av mitt och även Birgittas starka kulturintresse, delvis kanske också på grund av bådas estniska rötter. Vi stannar fortfarande till och pratar, när vi av någon anledning stöter ihop.

Jag gillar också hennes man, Horace Engdahl. Blandningen av nästan snobbistisk kunskap på det område som Svenska akademiens ständige sekreterare bör behärska paras i hans fall med pojkaktig charm och mänsklig bredd.