Bollhusmötet än en gång

Jag har tidigare skrivit om det så kallade bollhusmötet i Uppsala 1939, då en majoritet, skändligt, avvisade tanken att låta 10-12 judiska läkare lämna det nazistiska Tyskland för att bo och arbeta här i Sverige. (Se mina inlägg ”De bruna åren” den 11 mars och ”Israel och Palestina” den 11 april.)

Ola Larsmo har gjort ett beundransvärt jobb med att gräva fram fakta, också för föreningen Heimdal obehagliga fakta: att styrelseledamöterna i Heimdal Arvid Fredborg, Åke Leissner och Igor Holmstedt spelade rollen av pådrivare för det här skamliga beslutet.

Heimdal vägrar att öppna sitt arkiv, som finns på Carolina, för fri och förutsättningslös forskning, men har låtit historikern Erik Lindberg läsa handlingarna från perioden och skriva en rapport; resultatet sammanfattades i en artikel av Lindberg och Heimdals ordförande Christopher Lagerkvist i UNT den 5 maj. Argumentationen är häpnadsväckande: De nämnda personerna agerade som privatpersoner, inte som heimdaliter. ”Inom Heimdal finns inga spår över huvudtaget att judefrågan diskuterades, eller än mindre sågs som problem”, skriver Lindberg i den så kallade vitboken.

Ola Larsmo sågar i sin replik i dagens UNT de båda herrarna jäms med fotknölarna.

Så här sa Arvid Fredborg vid bollhusmötet:

”Det allvarligaste med hela problemet är emellertid, att det ej endast är ett fackproblem utan även ett rasproblem. Det vore löjligt att förneka den saken. Det vore löjligt att förneka, att det för vårt land varit en stor styrka, att vi i motsats till de flesta andra europeiska länder icke haft något nationalitets- och rasproblem. Och ett sådant skaffa vi oss ej lättsinnigt på halsen. Låt oss ej glömma, att det icke finnes den ringaste anledning att antaga, att vårt land skulle bli förskonat från uppslitande inre strider, i händelse vi skulle öppna våra gränser.”

Det här säger den här ”privatpersonen” efter kristallnatten i Tyskland 1938, påpekar Larsmo och citerar därefter följande ur Lindbergs och Lagerkvists artikel:

”De framförda argumenten för att inte tillåta den judiska invandringen utgick i huvudsak inte från en antisemitisk hållning.”

Till detta ger Larsmo en kommentar, som förtjänar att bli klassisk: ”Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre.”

Och Larsmo har mer ammunition:

”Den `Vitbok´ man ger ut, Föreningen Heimdal och nationalsocialismen 1932-1940, författad av Henrik Lindberg, undviker dock medvetet de svåra punkterna. Inte ett enda citat från de känsliga uttalandena vid Bollhusmötet återfinns i skriften. Inte ett enda. Inte heller de uppenbart antisemitiska och rasbiologiska texter som publceras i Heimdals årsbok 1939 bevärdigas med någon analys. (`Och man skall aldrig tro att vi, som sätta Sveriges rasliga enhet som en hörnsten i vår samhällsbyggnad, någonsin komma att upphöra att bekämpa alla tendenser att intaga flyktingar av judisk eller annan oss främmande ras.´ Heimdals årsbok 1939, s 18. Låt oss komma ihåg att man här talar om människor som flyr för sina liv.)”

Heimdal tillsätter nu ett ”vetenskapligt råd”, som ska avgöra, vilka som ska få ta del av arkivet och vilka inte. Larsmos konklusion är given:

”Ingen kommer att lita på deras egen historieskrivning förrän forskare med andra utgångspunkter än de föreningen betraktar som lojala tillåts granska arkivet. Någonting säger mig att det kan dröja.”