Enns grävvecka

25 maj 2006 15:25 | Konst & museum, Mat & dryck, Politik, Prosa & lyrik, Resor, Trädgård | 1 kommentar

Kristi Himmelsfärds-veckan kallades av mina kamrater på redaktionen för Aktuellt i politiken (s) för ”Enns grävvecka”.

Min del av anläggningsarbetet under de år, då vi gradvis byggde upp trädgården i Öregrund, är till stor del utförd under just Kristi Himmelsfärds-veckan. Det här var en period av hårt arbete (i våra jobb som chefredaktör respektive riksdagsledamot) för både Birgitta och mig, en period då vi dessutom hade små barn. Kristi Himmelsfärds-veckan var som gjord för längre, sammanhängande projekt i trädgården i Öregrund. Under den här veckan var bara måndagen och halva tisdagen arbetsdagar för oss på socialdemokratiska partistyrelsen, och genom att ta semester eller kompledigt då kunde jag få en period på hela nio sammanhängande arbetsdagar ute på landet. (Birgitta anslöt på Kristi Himmelsfärdsdag.)

Eftersom tomten till största delen var rena vildmarken, när vi köpte den 1969, måste man för att få en trädgård köpa hem hela billass med jord, även singel och sand, för att förvandla det som i begynnelsen blev sjö, så fort det regnade – barnen seglade med balja i den – till det som nu är stora gräsmattan. Sänkorna mellan bergknallarna måste grävas ur och sen fyllas med matjord för att bli rabatter och, inte minst, Birgittas stora kryddträdgård. Genom åren har vi sen åstadkommit rosenhäck runt hela den stora tomten (drygt 2000 kvadratmeter), blomrabatter runt hela huset, från grinden upp till huset och på mängder av andra ställen, köksträdgård, potatisland, jordgubbsland, hela den fruktträdgård jag nyligen skrev om plus bärbuskar och så vidare.

Vilken väldig möda som ligger bakom en så här stor trädgård tror jag ingen förstår, som inte själv har egen erfarenhet. Som en parentes: Jag minns ett tillfälle, då den dåvarande kulturchefen för DN Kultur Arne Ruth, som har sommarställe i våra trakter, hade bjudit mig och Birgitta på lunch på värdshuset i Forsmark tillsammans med bland andra en kinesisk delegation. Kineserna var också hos oss, och en av dem frågade Birgitta, vem som skötte om hela den här väldiga trädgården. När Birgitta svarade ”Vi själva förstås”, såg han en smula misstrogen ut; hans erfarenhet (från Kina) av samhällets höjdare var nog en annan.

***

Under min chefredaktörstid på Aktuellt i politiken (s) skrev jag då och då om mina bondemödor; jag gjorde det i den kåserande spalten på ledarsidan, ”Det händer”. Här är ett exempel från nummer 10 1976 (10 juni):

DET
HÄNDER

…att jag åker ut till mitt sommarland, fast det är valår.

När detta skrivs håller äppelträden just på att slå ut i Öregrund. I rabatterna står tulpaner, påskliljor, fänrikshjärtan och pärlhyacinter frodiga och granna. Paradisbuskens skära blommor har gråberget som fond.

Försommargräs, trädgårdsbestyr och doften av stekt strömming gör att man för ett ögonblick glömmer Pomperipossa och allsköns elände.

Är det verklighetsflykt att låta sig bedövas av sommaren?

Är det småborgerligt att ägna sig åt stugan och ungarna, när man skulle kunna ägna sig åt att agitera?

* Just före det här veckoslutet kommer förslaget om utökad föräldraledighet. Vi ska få mer tid att vara tillsammans med våra barn.

Det måste väl gälla politiskt verksamma människor också?

Nu tänker jag inte bara på det självklara, att även våra barn har rätt till föräldrarna.

* Jag tror att mer tid för normalt familje- och fritidsliv är bra för politikerna själva också. Och då inte bara i meningen andhämtnings- och kraftsamlingspauser.

Arne Gadd, som är socialdemokratisk riksdagsman från Uppsala, brukar säja, att politiker borde ta sig tid att sitta och glo på TV om kvällarna. Då tänker han inte speciellt på nyhets- och samhällsprogram. Lika viktigt är det att se det som dom flesta ser på: engelska följetonger, deckare, sport, underhållning.

Politiker måste helt enkelt få tid att leva som folk gör mest. Annars blir dom dåliga politiker.

De allra flesta som vi vänder oss till med vårt budskap tänker ganska lite på vare sig politikens högstämda idéer eller dess teknik. I stället ägnar dom sig åt jobbet, trädgården, ungarna, TVn eller vad dom nu mest är intresserade av.

Det är politik det också, brukar man säja.

Fast ibland undrar jag om det inte är politikerna och inte väljarna som behöver upplysas om detta.

Så tänker jag, när jag skjuter skottkärran genom gröngräset.

* Fram mot eftermiddagen ser jag ett par killar, som arbetar på Forsmark, stanna till nere vid vägen för att prata med Birgitta. När dom går vinkar dom med handen och hojtar med syftning på valet:

– Det ska nog gå bra det här! Vi ska ta i och jobba!

Enn Kokk

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 10 1978 (den 1 juni) handlar om vårbruket:

DET
HÄNDER

…att jag ägnar mig åt vårbruket i stället för åt politiken.

Att vi sätter potatis har inte direkt att göra med den borgerliga svångremspolitiken.

Hur som helst har vi tagit upp ett gammalt potatisland på tomten i Öregrund. En hel dag jobbar min brorsa och jag med spade och jordfräs. Händerna får blåsor och kroppen blir darrig fram mot kvällen.

* Nästa morgon, när det känns trögt att komma i gång, säger Birgitta:

– Nä, nu sätter vi fräs, va!

Lillgrabben Matti, fem år, som verkar ha ärvt pappas lust att vitsa, replikerar snabbt:

– Jordfräs va?

Men med är dom, ungarna.

Både Matti och Kerstin sår blommor och grönsaker i egna land. Kerstin har en fin rabatt och ett stenparti. Matti har en bit trädgårdssäng med en sällsam blandning av blommor och grönsaker. Och dom gräver i potatislandet allt vad dom kan. Ibland så dom faller omkull med den alltför stora och tunga spaden.

* Det är roligt att påta i trädgråden på våren.

Vi rensar rabatter och gräver igenom land. Vi krattar löv. Vi sår och planterar.

Under pingsthelgen planterar jag två plommonträd och ett körsbärsträd. Och ett par krusbärsbuskar. Och rabarber.

Birgitta, vars lidelse är en egen kryddträdgård, sätter frö och plantor. Där växer salvia och citronmeliss, kyndel och mynta, vitlök och gräslök, timjan och mejram, det allra mesta av kryddor som går att odla i det här landet. Av det ska det bli många doftande grytor. Malört till egen bäsk växer där också. På eftersommaren när kryddträdgården blommar i olika blå nyanser summar den av ett myller av bin.

Centerpartisterna i riksdan, som inte riktigt gillar hennes insatser i energikommissionen, skulle bara se henne i kryddträdgården!

* Det påminner mig om att hon för ett tag sen i riksdagen bar en blommig sjal. En centerpartistisk riksdagsman som tyckte att den var vacker kom fram och komplimenterade.

Birgitta:

Det är nya forsmarksdräkten!

Enn Kokk

Till det bör sägas att Birgitta som energiminister blev den trognaste av alla dem som förordade kärnkraftens avveckling.

Var är dom nu, dom gamla Linje 2-partierna Folkpartiet och Kristdemokraterna? Och vad kommer Maud Olofsson att göra, om centern får möjlighet att bilda regering tillsammans med dessa två plus Moderaterna? Svika, som Fälldin – Shahen av Uran – en gång i världen?

Jag ska kanske också tillägga, att Birgitta inte har ändrat uppfattning om att kärnkraften bör avvecklas. Inte jag heller.

Den brorsa som hjälpte mig med potatislandet är Mikko. Det potatislandet förlorade vi tyvärr sen i samband med en tomtreglering – se nedan!. Vårt före detta potatisland är nu en del av Floraparken.

***

”Det händer” i Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1979 (21 juni) handlar om en av mina grävveckor:

DET
HÄNDER

…att jag överger politiken.

Mellan hägg och syren tillbringar jag en vecka i Öregrund, sen tio år vårt sommarland. Helger i kombination med semester ger ostörda grävdagar.

Vi har reglerat vår tomt, en gammal stadsäga som såg ut som en krokig linjal. Bortre delen har kommunen köpt som parkmark. På framsidan har tomtgränserna rätats ut.

Ett nytt hörn, ett riktigt blöthål där måsarna simmade under regnsommaren i fjol, har vi först täckt med fyllandsmassa. Jag kärrar därefter egenhändigt ut fyra lass sand, sammanlagt 24 kubikmeter. (Där ska bland annat bli potatisland.) Härnäst ska det bli ett lager mull.

Jag känner medelålderns glädje över att kroppen håller. När jag är klar med all sanden går jag och badar i den kommunala bastun. Det är skönt att bli ren och avslappad. (Med mig från min estniska barndom har jag samma slags bastutradition som den finska. Även i Estland fanns bastu på varje gård.)

Efteråt går jag runt i trädgården. Kvällen är ljum; solen skiner ännu. Tulpaner, pingsliljor och påskliljor blommar i rabatterna, förgätmigej lyser blekblå i gräsmattan.

Jag går in och lagar en ensam middag och dricker en kall öl.

Det är som en själens och kroppens rening att få uppleva en sån här vecka då man dag för dag kan iakkta naturens förvandling.

Det är klart att det mest är en privat glädje.

Men det är också en nyttig påminnelse för många av oss som springer runt i politikens ekorrhjul: För en stor majoritet svenskar är glädjeämnen och slit som de här mycket påtagligare och mer lockande än den ofta teknikbemängda politik vi håller på med (även om de naturligtvis är konkret berörda av vad vi kommer fram till). Jag menar att såna här upplevelser är en nyttig korrigering av ens perspektiv på tillvaron.

Sista eftermiddagen i Öregrund håller jag på med att plantera om en vinbärsbuske. Det är tungt och obekvämt att gräva fram rötterna och sen lyfta busken med en stor klump jord. Rätt vad det är ligger jag på gräsmattan med muskelbristning i vaden.

Så linkar jag in i sommarhagarna och den blomstertid nu kommer. Aktuellt och jag – och ni, hoppas jag – tar senester. Vi ses i valrörelsen i augusti! En gång i veckan.

Enn Kokk

Ett par förklaringar:

Det här var före om- och tillbyggnaderna. Senare har vi fått vår egen efterlängtade bastu, som kom att ersätta den gamla vedboden och utedasset.

Från mitt eviga kärrande av sand minns jag, att en förbipasserande stannade till och frågade, vad jag höll på med.

– Jag håller på att anlägga Öregrunds första öken, förklarade jag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 11 1980 (den 11 juni) var det åter dags för rapport om en grävvecka:

DET
HÄNDER

…att våren dramatiskt ökar livskänslan. Så har det varit denna torra och kalla vår, som aldrig har velat gå över i försommar.

I Öregrund har vinden blåst kylig och ihållande över grepen. Trädens knoppar har varit ynkligt små vecka efter vecka – en förkrympt grönska som har hukat sig i kalluften.

Men min grävvecka runt Kristi Himmelsfärdsdag har jag ändå haft. Tio kubik jord och femton kubik sand har förvandlats till potatisland och gräsmatta. Annandag pingst blev jag klar.

Men de nyplanterade rosorna bryter. Och jag vet att när värmen väl kommer så kommer trädgården att explodera i grönska och förgätmigej och krikonblom.

* Söndan efter Kristi Himmelsfärdsdag åker jag och Birgitta och barnen från Öregrund och till Gävle, för vidare befordran till Norrsundet. Vi hälsar på hos Tommy och Siv; Tommy – Tommy Hedlund, ombudsman i Gävle arbetarekommun – har köpt biljetter åt oss till arbetarspelet ”De bröto bygd”.

Det är ett fint stycke teater, både roligt och allvarligt. Vad duktiga – i många fall på gränsen till professionalism – de här amatörerna, de flesta av dem skiftarbetare på bruket, är! Plötsligt lever de agerandes far- och morföräldrar här och nu!

Människan dör, partiet lever. En paroll från Cuba, tillämplig på Norrsundet.

* Människor dör.

Nu är jag i den ålder då människor jag har känt avlider i åldersgruppens sjukdomar, hjärtinfarkt och annat.

I Botkyrka gamla kyrka (från 1126!) begravs Aktuellt-medarbetaren Bertil G Nilsson, denne fantastiske journalist som hade de för yrkeskåren ovanliga egenskaperna försynthet och blyghet.

Och dagen efter är det dags för Svante Foerster, novellmedarbetare i (senast i förstamajnumret) och prenumerantvärvare för denna tidning.

Jag har av och till haft kontakt med honom sen gymnasieåren i Sundsvall, då jag höll föredrag inför klassen om honom.

När han var här med novellen till förstamajnumret sa vi att vi skulle äta lunch nån dag och snacka om det ena och det andra.

Nu äter Svante i stället lunch med Branting och Krapotkin och Billie Holiday.

Enn Kokk

Om Svante Foerster ska jag vid tillfälle berätta mera.

***

I Aktuellt i politiken nummer 10 1982 (den 10 juni) finns ytterligare en grävvecksbetraktelse – men också en beskrivning av min personlighet:

DET
HÄNDER

…att jag flyr från den befolkade delen av verkligheten.

Runt Kristi Himmelsfärd tar jag ut några semesterdagar och tillbringar en vecka i Öregrund.

Främst för att kunna jobba hårt och ostört. Tolv kubik sand och tio kubik matjord per skottkärra och spade är veckans arbetspensum. Det är bra för kroppen. (Fast arbetsveckan börjar med feber och snuva.)

Själen får sitt även den. Det jag som stadsbo först från vuxen ålder saknar mest i mitt nuvarande liv är att kunna leva mitt i årstidernas växlingar. I Öregrund möter jag försommaren under årets första högtryck, som dock först i slutet av veckan bryter kustbandets blåst och kyla. Och ser naturen möta solen med en explosion av björklöv och blom.

Men jag har ett skäl till – under några dar får jag vara alldeles ensam. Det är en lisa. Jobbet gör mig mätt på människor.

Fast det har inte bara med jobbet att göra. Av naturen är jag ensamvarg, en sån där som helst vilar i sig själv. Hela mitt liv har jag gillat böcker, musik, ensampromenader.

Jag föredrar få nära kontakter framför ständig kommunikation med många människor. Jag gillar paradoxalt nog kongresser på grund av deras väldighet – man kan betrakta deltagarna ungefär som ett akvarium och, själv utanförstående, analysera det som sker.

Jag läser hellre snabbt in ett nytt ämne än deltar i studiecirklar. Jag föredrar kunniga korvstoppare framför dialogpedagogik.

Jag avskyr sammanträden och konferenser – och är en sammanträdesförstörare (med hjälp av skämt, lappar och opassande inlägg) av format.

Bäst skulle jag väl passa som ensamutredare eller författare.

Jag känner ingen lockelse att resa, i meningen att lära känna nya människor. Men att bo på stora, anonyma hotell i främmande städer känns fint. Och storstäder typ Paris där man kan röra sig i dagar utan att träffa någon man känner – promenera, gå på krogar – är trevliga.

* Ja, sån är jag.

Jag känner på mig, att om det inrättades en tjänst som folkrörelsepsykiater, så skulle jag bli hans första fall (genom tvångsremiss).

Enn Kokk

Ett litet PS: På en centerstämma, som jag bevakade som journalist, kom jag att tala med Dieter Strand, som var där i samma ärende. Han hade läst det jag ovan skriver om kongresser och konstaterade, med sympati, att han själv kände precis likadant.

***

Lustigt nog handlar försommarbloggen ”Det händer” i Aktuellt i politiken nummer 10 1983 (mitt sista redaktörsår), daterat den 2 juni, om en resa, och jag markerar där mitt behov av ensamhet. Men kåseriet ändar förstås som vanligt i Kristi Himmelsfärds-veckan i Öregrund:

DET
HÄNDER

…att jag reser längre än till Öregrund.

Några dagar i början av maj tillbringar jag i Nederländerna, främst Amsterdam.

Amsterdam är med sina vackra gamla hus, med sina kanaler och med sina museer – jag besöker Rijksmuseum med sextonhundratalsmästarna – en underbar stad. Min vana trogen går jag oändliga, ensamma promenader. Tillsammans med kompisar går jag på restaurang Bali och äter indonesisk rijstafel; en annan kväll går vi på den ålderdomliga och helt makalösa krogen Vijff Vlieghen (Fem Flugor) och äter fisk och dricker vitt vin.

* Men det finns en annan sida av Amsterdam, med ungdomsarbetslöshet och knark och prostitution, som gör mig djupt beklämd. Femton procent av dem som vill ha jobb får det inte, och av dessa är sexti procent ungdomar under tjugofyra år. I de så kallade röda kvarteren, berättar vänner (själv vill jag inte ens gå dit för att se), är hororna utställda i skyltfönstren. I det jättelika, gröna Vondelpark, dit vi går första aftonen, doftar det av hasch i försommarkvällen, och på Nieuwendijk – en gata nedanför Centralstationen dit våra tågluffande ungdomar anländer – sker haschkommersen helt öppet. Dit går poliserna bara två och två på kvällen, berättar man.

Ingen tycks bry sig om haschet. Inte heller vårt broderparti, Partij van de Arbeid, säger nej mer än till ”tunga” droger – en partifunktionär och två riksdagsledamöter försvarar aktivt flumliberalismen. Hasch är inte farligare än sprit och tobak tycks vara en utbredd holländsk doktrin. Bortsett från att det är en mycket diskutabel ståndpunkt – att haschet, med den kultur och de attityder som omger det, är ett hot mot det slags samhälle våra förfäder i så väl Nederländerna som Sverige har byggt upp, tycks inte bekymra någon. Tvärt om talar någon, i ett samtal om arbetsdelning, om den, enligt henne, tvivelaktiga lutheransk-reformerta moral som ser arbetet som livets mening.

* Från Amsterdam beger jag mig med en natts mellanlandning i lägenheten i Uppsala till Öregrund, för min årliga ”grävvecka” runt Kristi Himmelsfärdsdag. Det är majväder: moln och milt regn avlöses av solsken. I mitt anletes svett kärrar jag singel och sand. Att arbeta och vårda det man har – det är livet!

Enn Kokk

***

Till denna djupdykning i mitt förflutna inspirerades jag av ett inägg av min dotter Kerstin på hennes blogg – länk finns här intill – ”Tillbaka till Stabbyskogen”. Som väl har framgått av de ”Det händer” jag har återgett, har våra barn fortlevt sina somrar i vår trädgårdsvärld i Öregrund, också deltagit i arbetet med att skapa den.

Jag är övertygad om att det här är ett arv, som bärs vidare genom generationerna. I min kommentar till Kerstins inlägg visar jag, att jag tidigt hade ett starkt intresse för blommor och trädgård. Kerstin har, tidigare med sin och Bos kolonilott och nu med den egna trädgården runt huset i Bärby hage, visat, att pappas (och mammas!) känsla för odling och skönhet har förts vidare till henne. Och Viggo tycks gå i sina föräldrars fotspår, även i det här avseendet.

TILLBAKA TILL STABBYSKOGEN

Efter att Viggo och jag hade varit hos frisören igår skulle vi cykla och plocka blommor, och Viggo fick välja vart vi skulle. Stabbyskogen valde han. När vi bodde i lägenheten hade vi Stabbyskogen inpå knuten och var alltid där. Viggo var så lycklig när vi kom dit igen. Han hittar överallt. Hoppande och springande ropade han förtjust: “Nu tar vi den här stigen, mamma. Den här stigen är så fin. Och den här är gullig, och den är rolig.”

Jag plockade en bukett med mandelblom, gullvivor, vitsippor, daggkåpa, syren, förgätmigej, humleblomster, ängssyra, smörblommor, gökärt, liljekonvaljer, blåbärsris och midsommarblomster i knopp. Viggo tycker att liljekonvalj är ett så vackert namn. Han kan många blommor efter otaliga blomplockningsturer och läsande av Måns och Mari-böckerna och Ellens blombok. Jag älskar verkligen att plocka blommor. Det är en sån lycka. Hjärtat slår små volter.

Så långt Kerstin. Till det skrev jag följande kommentar:

Stabbyskogen och gärdena utanför lever i mitt hjärta.

När jag som student kom till Uppsala hösten 1959, hade jag aldrig tidigare bott i en stad. Ibland blev längtan efter landet svår. Jag hyrde rum på Jumkilsgatan, inte långt från Stabby gärde, så det var dit ut längtan efter blommorna och träden och komockorna förde mig.

På den tiden fanns det ännu kohagar strax utanför skogen. Där plockade jag blommor, kryssandes mellan korna.

***

Till Stabby kom jag även sen, när jag hade flyttat till rivningslägenheten i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan, att ha ett särskilt förhållande. Laboremus skaffade sig lokal i källaren på Tiundagatan 37, så jag var där ofta, ibland flera gånger i veckan. På lördagarna spelade ett gäng laboremiter fotboll på gärdet utanför Stabbyskogen – inte jag, men jag var där och sniffade likt tjuren Ferdinand på blommorna under korkeken. (En gång när Laboremus skulle ha julfest på Västgöta och det ännu inte var snö, var jag i skogsdungarna längre ut och plockade rönnkvistar med rönnbären kvar och annat liknande att ha på festborden.)

***

Låt oss gå längre tillbaka i tiden.

Under pojkåren i Juniskär visade jag ett för pojkar, då för tiden, ovanligt intresse för blommor.

Längs bäcken, som skär genom ett hörn av tomten, byggde jag en stenmur, och utrymmet bakom fyllde jag med jord: se där en självvattnande rabatt! Jag köpte nästan alla sorters blomfröer, som då fanns att köpa, och sådde dem huller om buller. Någon så sprängfull blomrabatt har jag aldrig senare sett. Blommorna stod tätt, tätt; ogräset fick väl helt enkelt inte plats mellan blommorna. (Fast kanske ändå: Jag minns en norrländsk sommarnatt av det där slaget, då natten nästan är dag, då jag stod där och rensade min rabatt.)

Jag älskade långpromenader runt Juni, Nyland och Flintåsen och sen tillbaka till Juniskär, särskilt när det nyss hade varit regn och luften ångade av markernas dofter. Nästan alltid kombinerade jag de här promenaderna med att plocka en stor bukett ängsblommor med hem till mamma. Men ibland också mindre buketter av till exempel styvmorsviol, en av de vildblommor jag älskar mest.

I Juni finns en lövträdsomgärdad bergknalle, där det, ner mot de åkrar som hörde till Norbergs gård, växer liljekonvalj och gökärt. Och där finns en väldig hägg. Jag har många gånger legat i gräset under den som bedövad av häggens söta doft och låtit solljuset spela mot ansiktet genom häggens gröna blad och vita blom.

Dit tog jag en sommar många år senare också Birgitta.

På ett ställe längs den här vägen, där Juni övergår i Nyland, finns en hasselbacke, där det växer gullvivor.

På ängsmarken nedanför brukar det, lite senare på sommaren, finnas gott om blåklockor.

Bland de FiB-böcker jag sålde i de här trakterna fanns en underbar bok av Alf Pröysen, “Trastsommar” (”Trost i taklampa” på norska). Det är en av de vackraste sommarböcker jag har läst, inte sämre av att där finns ett antal av Pröysens visor med noter och allt.

Boken handlar om en flicka som återvänder hem, på sommaren. Hon kommer i det hon kallar “blåklocksveckan”.

Det är en underbar metafor för det vi i minnets dunkel söker i vårt yngre förflutna.

Kommentar av Enn Kokk — 2006-05-25 10:49 #

***

Nu lämnar jag snart Öregrund, mitt i den allra vackraste försommaren. På lördag åker jag och Birgitta på Donau-kryssning, från Wien och söderöver. Vi blir borta i drygt en vecka. Under resan kommer jag förstås inte att blogga, men jag återkommer senare med reserapporter.

***

När vi kommer tillbaka, är det juni, årets vackraste månad.

JUNINATTEN

Av Harry Martinson

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusets hav.

Ur ”Cikada”, 1953