Majakovskijs ”För full hals”

6 maj 2006 16:37 | Musik, Politik, Varia | 2 kommentarer

I Melodikrysset i P4 i morse spelades Nynningen med Vladimir Majakovsjis ”För full hals” (svensk text och musik Bertil Goldberg). LPn, som jag tyckte var en höjdare, inte minst musikaliskt, kom ut 1973 och hette just ”För full hals” (MNW 38 P) – den utgavs sen (1994) också som CD (MNWCD 38).

Här är texten:

FÖR FULL HALS
Svensk text och musik: Bertil Goldberg, 1973
Rysk originaltext: Vladimir Majakovskij

Mina skriverier är inte fjäsk eller smicker,
å inte fan vill jag skrämma upp tanter eller flicker,
nej, mina strofer är trupper som paraderar
å själv går jag framför fronten och inspekterar.

För full hals, för full hals…

Gjutna i bly, beredda att strida
i stram givakt står dikterna sida vid sida
vartenda ord skänker jag med varma händer
till er proletärer i alla länder.

För full hals, för full hals…

Vi slog upp varenda en av Marx´ alla böcker,
som man slår upp fönsterluckor,
men utan att läsa förstod vi ändå,
vad vi skulle bekämpa och vem vi skulle bånka och slå.

För full hals, för full hals…

Den som är fiende till arbetarklassen,
är, för alltid, också fiende till mig,
till den röda fanan drogs vi, i massor,
av dagar av hunger och år av slit.

För full hals, för full hals…

Dom belönas med stålar och popularitet,
för att föra ut sin förljugenhet,
men jag är ärligt talat inte ute efter klöver,
en nytvättad skjorta är allt vad jag behöver.

För full hals, för full hals…

Jag skiter i dom ädla statyerna i brons,
jag ger fullkommligt fan i marmorns slippriga konst,
det enda monument som passar vår tid,
är socialismen, härdad i strid.

För full hals, för full hals…

Vittorio Giardino om upptakten till andra världskriget

6 maj 2006 15:25 | Serier | 1 kommentar

Jag älskar serier – har gjort det så länge jag minns. När jag under tidigt 1950-tal gick i realskolan, köpte jag i lösnummerform och läste alla tidens många serietidningar. Alltför ofta fick jag lov att finansiera de här inköpen med de lunchpengar mamma gav mig – 1:25 för skolmåltid på EPAs bar i Sundsvall.

Under våra barns uppväxt har jag i min tur köpt i stort sett alla serietidningar som då fanns åt dem; jag har växelvis läst böcker och serier för dem.

Under min tid som redaktör för Aktuellt i politiken (s) införde jag inte bara serier i tidningen – Quinos ”Mafalda”, Jan Lööfs ”Felix” och Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt” – utan överraskad nog dessutom många genom att på min egen kulturavdelning ”Spegeln” också regelbundet recensera seriealbum.

Fortfarande läser jag dagligen samtliga serier i de sammanlagt fem morgon- och kvällstidningar vi håller oss med. Jag köper och läser serietidningarna Earnie, Kalle och Hobbe, Larsson, Nemi, Pondus och Rocky. Jag prenumererar på Galago och beställer vuxenseriealbum från dess bokklubb. Dessutom är jag med i Serieklubben, främst för att också få tillgång till äventyrsserier. (Dagens dagstidningarna undviker av för mig obegriplig anledning publicering av äventyrsserier, som ju måste publiceras som följetonger, en stip per dag.)

För någon tid sen fick jag genom Serieklubben tag på ett par lite äldre äventyrsseriealbum av en italiensk tecknare, Vittorio Giardino, ”Operation Istanbul” (översättning Ingrid Emond, Carlsen Comics, 1986) och ”Ungersk rapsodi” (översättning Ulf Jansson, Medusa, 1988). Det blev en mycket intressant ny bekantskap – att jag missade de här albumen när de kom ut har säkert att göra med att jag då inte längre arbetade med recensioner. Ändå borde jag ha fått korn på dem: 1987 fick ”Operation Istanbul” Seriefrämjandets utmärkelse Urhunden för föregående års bästa till svenska översatta seriealbum.

Vad är det då som är så bra med de här albumen? Språket bör nämnas, men de här serierna är framför allt spännande och dessutom oerhört vältecknade. Huvudperson i båda albumen är en före detta fransk underrättelseagent, Max Fridman, som har övergått till att bli affärsman i tobaksbranschen. Han bor i Schweiz, men affärerna för honom ofta till betydligt mer turbulenta miljöer.

Tiden är sent 1930-tal, en tid då en stor del av Europa behärskas av bruna, svarta och röda diktaturer och då vår världsdel står på randen till andra världskrigets utbrott. I flera länder korsas de dåtida europeiska stormakternas intressen; mycket riktigt intrigerar deras underrättelsetjänster där, ofta mot varann.

Det är en spännande och politiskt intressant tid, och Giardino är en mästare i att fånga tiden och tidsandan.

”Operation Istanbul”, som förstås utspelar sig i Turkiet, innehåller alla ingredienser i en klassisk spionhistoria. Istanbul är en häxkittel av drag och motdrag från de sovjetiska, tyska, franska, engelska underrättelsetjänsterna. Inslaget av människojakt (på den förrymde chefen för de sovjetiska flygplansfabrikerna i Charkov, Gorkij och Moskva, Stern) är som gjort för att bli film. I samma riktning pekar också de minutiöst återgivna miljöerna och naturligtvis det obligatoriska trasslet med en mystisk kvinna. Ett kul inslag är de ständiga tidsmarkeringarna: att dansorkesterns vokalist sjunger ”A fine romance with no kisses” och vid ett annat tillfälle ”Smoke gets in your eyes”, att huvudpersonen Fridman har varit med i spanska inbördeskriget och slagits för republiken, att Arthur Koestler har varit kommunist men brutit med partiet och annat liknande.

Till Istanbul har Fridman förts av sitt värv som tobakshandlare. I ”Ungersk rapsodi” tvingas han genom utpressning tillbaka till sitt gamla yrke som agent – utgångspunkten för historien är att hans gamla arbetsgivare har förlorat i stort sett hela sin ”filial” i Budapest; agenterna har likviderats en efter en – men av vem?

Även när det gäller Budapest är miljöerna fångade minutiöst noga; skyltarna är till exempel på ungerska. Bland tidsmarkörerna finns slutbilden med de tyska truppernas inmarsch i Österrike.

Så här kan alltså serier också göras.