Tolvskillingsoperan

4 maj 2006 16:54 | Musik, Teater | 1 kommentar

I höstas, när ”Tolvskillingsoperan” hade premiär på Stockholms stadsteater, försökte Birgitta få tag i biljetter, men det var slutsålt, slutsålt, slutsålt hur länge som helst. Och jag förstår det, med en sån föreställning och med tanke på att Stadsteatern nu ganska länge har gett Dramaten en match som Stockholms intressantaste teaterscen.

I onsdags var det äntligen dags för oss. Vi inledde med en middag i teaterrestaurnangen. Medan vi åt, pratade vi om en tidigare, minnesvärd föreställning av ”Tolvskillingsoperan” på Stadsteatern och när det kunde ha varit.

Det var den som gavs 1964, med Monica Zetterlund som Jenny och med kärnan i den dåtida jazzeliten som musiker: Jan Johansson, Georg Riedel, Arne Domnerus, Egil Johansen och Rune Gustavsson. (Det här gänget är förresten som hämtat från socialdemokratiska valturnéer runt decennieskiftet 1960-tal/1970-tal.)

Efter drygt fyrtio år är vi alltså där igen. Stadsteatern ger på nytt en med rätta prisad föreställning av ”Tolvskillingsoperan”.

Bert (Bertolt) Brecht (1989-1956) är en av 1900-talets största dramatiker. Ett notoriskt drag i hans dramaskrivande är att han ofta återanvänder – skriver till, drar ifrån, bearbetar, lånar från flera olika håll – andras material. Exempel är ”Herr Puntila och hans dräng Matti” (Hella Vuolijoki), ”Mutter Courage” (en Lotta Svärd-figur), ”Svejk” (Jaroslav Hasek) och många, många andra. Det rör sig genomgående om fruktbara litterära stölder.

”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), som hade urpremiär den 31 augusti 1928 – bland dem som spelade fanns Lotte Lenya – är inget undantag. Här är huvudförlagan sångspelet ”Tiggarens opera” av engelsmannen John Gay (1685-1732), som i sin tur parodierade en opera av Georg Friedrich Händel. ”En travesti av en parodi således”, konstaterade Ebbe Linde i förordet till sin egen översättning av ”Tolvskillingsoperan” (Tidens klassiker, 1957).

Bakgrunden till just det här lånet var att ”Tiggarens opera” i mitten av 1920-talet hade haft succéartad nypremiär i London och att Brechts sekreterare, Elisabeth Hauptmann, en av hans många kvinnor, skaffade pjäsen och översatte den till tyska åt Brecht. Brecht bearbetade Gays ”Tiggarens opera” men lånade också in en rad sånger, vars ursprungsversioner var skrivna av Francois Villon. Till att pjäsen blev en sådan succé bidrog utan tvivel musiken av Kurt Weill (1900-1950). (Brecht och Weill hade då redan samarbetat om ”Mahagonny”.)

På så vis blir ”Tolvskillingsoperan” något nytt med Brechts egenart: ”en brygd av cynism. patos, komik, fri formlek, desillusionerad människokännedom och arrogant samhällskritik, som i sig tycktes innefatta en syntes av hela tjugotalet. Där fattades inte heller ingredienser som Brecht annars brukade mest fördöma: romantik, sentimentalitet och av romantisk ironi beslöjad innerlighet. Säkert var de av väsentlig betydelse för den stora publikframgången.” (Ebbe Linde)

Brecht gjorde minst tre, kanske fyra större omarbetningar av pjäsen; bland annat försökte han att dämpa de romantiska och sentimentala inslagen i urversionen för att i stället få in mer av samhällskritiskt stoff i handlingen. Det handlade också om en av hans huvudteser som dramatiker, att skapa distans mellan roll och skådespelare. Ebbe Lindes länge tongivande översättning, som jag har tillgång till, utgår i huvudsak från urversionen av 1928 men innehåller – helt i Brechts egen anda – avvikelser.

I den aktuella uppsättningen på Stockholms stadsteater har regissören och scenografen Lars Rudolfsson och Jan Mark, som står för en ny översättning, utgått från den version Brecht gjorde i mitten av 1950-talet och där handlingen är flyttad från London till New York. Det här innebär förändringar inte bara av miljön och av detaljer som att sändebudet, som i slutet av pjäsen beviljar MacHeath, Mackie Kniven, nåd, kommer från presidenten, inte kungen; Lucy Browns privata hämnd i slutet av den uppsättning vi nu ser på Stadsteatern finns till exempel inte antydd i den textupplaga jag har. Dessutom syns mig den här uppsättningen politiskt skarpare: i denna värld av cyniska småskurkar ställs frågor som ”Vad är en kofot mot en aktie? Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”

Att Stadsteaterns ”Tolvskillingsoperan” blir en så fin föreställning beror i hög grad på rasande bra tolkningar av huvudrollerna.

Philip Zandén gör en helt igenom trovärdig MacHeath, från entrén med ”Mackie Kniven” och fram till det ovissa slutet. Han visar sig dessutom vara en utmärkt sångare; jag kan till exempel nämna duetten med polischefen Tiger Brown (Thomas Roos) i ”Kanonsång”.

Dan Ekborg gör med bravur tiggarkungen Joanthan Jeremiah Peachum, som med hjälp av av honom licensierade tiggare, försedda med lumpor, lösben och löshänder samt med plakat, vars texter vädjar till de mer välbärgades medkänsla, förser sig själv (och i mindre utsträckning tiggarna) med pengar.

Pia Johansson är fru Peachum och spelar rollen som en fyllkaja, dock inte helt bortkommen här i världen. Hennes dansnummer med Dan Ekborg är av det obetalbara slaget.

Deras dotter Polly (Helen Sjöholm) faller för och gifter sig, till föräldrarnas ilska, med MacHeath – hos rollfiguren Polly finns en del av den romantik, som Brecht försökte distansera sig och sina pjäser från. I Stadsteaterns aktuella uppsättning finns den i Brechts version två (1938) tillagda scenen, där Polly möter Lucy hemma hos den sistnämnda, som är på smällen (ett av Mackies verk) – den scenen är väl tillkommen för att dämpa det där romantiska. Var scenen med slagsmålet mellan rivalerna ursprungligen fanns, vet jag inte, men i Stadsteaterns uppsättning är den en av få, som inte är bra. Annars gör Helen Sjöholm som väntat en gedigen sånginsats. (Fast den äldre Brecht skulle kanske inte ha velat ha så mycket inlevelse.)

Mycket bra sånginsatser gör också Odile Nunes som horan Jenny.

Musiken är bra, även den. Det gäller särskilt i flera starkt tjugotalsinspirerade nummer i andra akten.

Gå och se pjäsen. Det är inte för sent än.

***

Några smakprov på svenska sångtexter ur Bert Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” (”Die Dreigroschenoper”), 1928:

MORITAT OM MACKIE KNIVEN

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (”Die Moritat von Mackie Messer”, ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Marknad i Soho. Tiggare tigger, tjuvar stjäl, horor horar: Gatusångaren sjunger:)

Och en haj han haver tänder
käften full så blankt och grömt,
men MacHeath, han haver kniven,
dock den kniven har han gömt.

Hajens fenor, dom är röda
när som denna går på rov,
Mackie Kniven, han har handskar,
där man ej kan spåra blod.

Ner vid Themsens gröna vatten
störtar plötsligt folk omkull,
det är inte pest och loppor,
det är Mackie Knivens skull.

Och en vacker söndagsmorgon
ligger det ett lik på Strand,
kring ett hörn slank Mackie Kniven,
vilkens namn är nogsamt känt.

Och Scmul Meier, han blev borta,
som så mången riker gris,
men hans pengar, dom har Mackie,
fast man inte har bevis.

Jenny Towler, hon blev funnen
med ett knivhugg i sitt bröst,
men på kajen promenerar
Mackie Kniven och söker tröst.

Var är Alfons Glite med schäsen?
Kommer det i dag, va falls?
Mackie Kniven kunde svara,
men han vet visst inget alls.

Och den minderåriga änkan,
vem hon var vet väl alla här,
vakna upp, då var hon skändad…
Heja Mackie! Fin affär!

Alla fiskar simmar undan,
och till domstolarnas förtret
sjungs där mången vers om hajen,
fast att hajen inget vet.

För han kan rakt inget minnas.
Ingen såg´et, gud ske pris!
Och en haj är ingen haj alls
när man inte har bevis…

Jag ska någon gång lista en del inspelningar på olika språk av den här sången. Just nu vill jag bara lyfta fram ett personligt minne: Vårterminen 1956, när jag gick i första ring i Högre allmänna läroverket i Sundsvall, beslöt jag mig för att bättra på mina dansfärdigheter och gick följaktligen en kurs i en dansskola. Ofta dansade vi där till Louis Armstrongs version av ”Mack the Knife”, omåttligt populär det året.

SJÖRÖVARJENNYS SÅNG

Svensk text: Ebbe Linde, 1957
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

(Sjungs av Polly Pechum:)

Mina herrar, här ser ni mig stå och diska glas
och jag bäddar och skurar salar,
och ni ger mig väl en penny och jag tackar er snäll
och ni ser mig i lumpor på ert lumpiga hotell,
och ni vet inte, med vem ni talar.
Ni vet inte, med vem ni talar.

Men en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar, vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.

Och man säger: Gå och diska dina glas, kära barn,
och en penny kanske åt mig slängs,
och jag tar väl mot er penny och jag bäddar er säng,
men ingen mer ska sova någon natt i denna säng,
och ni vet ännu inte vem jag var.
Ni vet ännu inte vem jag var.

Men en vacker afton hörs ett dån ifrån hamnen
och man frågar: varför dånar det så hemskt?
Och då ser man hur jag står bakom fönstret,
och man frågar: varför ler hon så där lömskt?
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
börjar skjuta på stan.

Mina herrar, då slutar ni nog opp med att skratta,
för då störtar alla murar kull.
Och hela stan ska jämnas med marken flat,
blott ett lumpigt hotell får ingen enda granat,
och man tänker: Det har skett för någons skull?
Och man tänker: Det har skett för någons skull.

Och i samma afton hörs ett skrik kring hotellet,
och man ropar: Varför skonas just det här?
Och då ser man hur jag går därut på morron,
och man säger: Är det möjligt? – den där?
Och ett skepp med sju segel
och med femti kanoner
gör sig klart till affär.

Och det kommer många hundra mot middag i land
och gömmer sig i skuggan att släpa
allt levande som finns på var eviga stig
och lägga i fjättrar och föra inför mig
och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa?
Och mig fråga: Vilka av dom ska vi dräpa.

Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar: Alla.
Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Och ett skepp med sju segel
och femti kanoner
ska försvinna med mig…

BALLAD I VILKEN MACHEATH BER ALLA OM FÖRLÅTELSE

Svensk text: Jan Mark (2005)
Tysk originaltext: Bertolt Brecht (Ur ”Tolvskillingsoperan”, 1928)
Musik: Kurt Weill (Ur Tolvskillingsoperan, 1928)

O, alla ni som lever, när vi dött,
döm inte oss, för vi har gjort vårt bästa!
Och när jag hängs, så flina inte slött!
Jag var väl inte sämre än de flesta.
Förbanna aldrig oss, som råkat falla:
Ni dömer gärna, lagen är er kär!
För mig var bara lagen till besvär.
O, mänskobarn, var aldrig hjärtlöst kalla!
O, mänskobarn, ett as är han ni ser!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!

När regnet piskar på, blir kroppen ren
och köttet tvättas bort från vårt skelett.
Av dem, som såg långt mer än någon sett,
finns inget mer än torra vita ben,
som rasslar torrt och flaxar runt som spöken
än hit än dit som om de druckit vin.
Och luften fylls av korpars hesa skrin.
De är som gamar kring ett as i öknen.

O, bröder, se på mig! Jag varnar er!
Förlåt mig Gud! Jag syndar aldrig mer!
O, flickor, ni som visar brösten
så ni kan fånga flera kunder,
o, langare, som säljer trösten,
som ger oss många sköna stunder.

Ni småtjuvar, som går och dräller
och er som varje snut vill åt
och ni som mördar om det gäller,
nu ber jag er gott folk: Förlåt!

Polisen leker katt och råtta:
de kommer fram, när mörkret faller
som vilddjur ur en djungelgrotta.
De spionerar, sprider skvaller.
Vad är polisen? Svin och hundar!
Att säga så är dock ett ”faute”!
Nu när mitt slut på jorden stundar
så ber jag er, ni svin: Förlåt!
De satans kräken vill jag döma.
De svinen vill jag sätta åt!
Men säkert är det bäst att glömma,
så hör min bön, jag ber: Förlåt!

Pressgrodor

4 maj 2006 12:04 | Citat | Kommentering avstängd

”Nu finns fågelinfluensan på webben.”

Arbetsmiljöverkets nyhetsbrev

Själv drabbas jag på bloggen av en strid stöm av skräppost om viagra. Kan det vara fågelinfluensan på webben?