Jämlikhet!

DN.Debatt publicerar i dag en viktig artikel, ”Den svenska fattigdomen syns i hudfärg, språk och var du bor”, skriven av Christin Johansson och Ursula Berge, ordförande respektive samhällspolitisk chef i Akademikerförbundet SSR.

De konstaterar inledningsvis, att inkomstklyftorna har minskat något sedan år 2000, vilket är bra. Tyvärr är det, menar de, alldeles för tidigt för att våga säga, att den långa trenden i riktning mot ökad ojämlikhet nu har brutits. Klyftorna i vårt samhälle har ökat dramatiskt och har gjort det i 25 år: ”Klyftorna har ökat med 15 procent sedan 1991, och har man ett längre perspektiv har de ökat med i runda tal 50 procent sedan 1981.”

Lite längre fram i artikeln skriver de:

”Statsminister Göran Persson har bland annat sagt `det ska inte synas i munnen att du är fattig´. Med en enda mening förstår vi det sociala stigma som ligger i att peka ut en fattig, till och med kroppsligt. Förbättrad tandvård har fått en ideologisk legitimitet de flesta kan ta till sig.

Men vad som hänt är att fattigdomen i Sverige i dag är allt mer utpekande. Det blir allt tydligare att din fattigdom kanske inte syns i munnen men väl i din hudfärg, hårfärg, kultur, ditt modersmål eller var du bor. Frågan är hur mycket mindre stigmatiserande det är?”

Johansson och Berge har oförsyntheten att påpeka, att socialdemokratin har styrt Sverige under 21 av deras 25 år. Självfallet finns det förklaringar som arvet efter borgerliga regeringar, internationella kriser och annat sådant. Men socialdemokratin får aldrig, aldrig försumma arbetet att steg för steg ö k a jämlikheten i vårt samhälle.

Även en ursocialdemokrat som jag måste konstatera, att mycket kunde ha gjorts annorlunda. I den kritik jag i laboremusboken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002, red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren) riktar mot det senaste partiprogrammet konstaterar jag också en teoretisk förskjutning, från klassiska jämlikhetsståndpunkter till andra som ofta leder till just ökad ojämlikhet:

”Det finns också en tydlig tyngdpunktsförskjutning, när det gäller de nämnda värdeordens (frihet, jämlikhet, solidaritet. EK) relativa betydelse. Den som inte har förstått att jämlikheten är det främsta målet för just socialdemokratin har inte förstått mycket av socialdemokratins väsen. Men i det nya partiprogrammet har tyngdpunkten förskjutits i riktning mot frihet, vilket ofta döljs med verbala rökridåer: jämlikhet framhävs men visar sig vid närmare besiktigande i programtexten vara synonymt med valfrihet på lika villkor.”

1968-1969 arbetade jag i sekretariatet till LOs och socialdemokraternas gemensamma jämlikhetsgrupp, den som leddes av Alva Myrdal. Vårt uppdrag var inget mindre än att genomlysa hela samhället och politiken utifrån jämlikhetsperspektivet och föreslå åtgärder, som skulle öka jämlikheten i Sverige. I den första rapporten, ”Jämlikhet”, som redovisades för och godkändes av partikongressen hösten 1969, fanns handlingsprogram på områdena löner och skatter, arbetsmarknad, utbildning, bostäder och bostadsmiljö, familjepolitik och jämställdhet, socialpolitik, rättsfrågor, arbetsplatsdemokrati och ekonomisk demokrati samt internationella frågor.

Det här var år som präglades av ett historiskt lyft för socialdemokratin, ideologiskt och praktisk-politiskt så väl som medlems- och väljarmässigt.

Den som tror att jämlikheten i Sverige skulle öka med en borgerlig regering är sannolikt korkad i huvudet. Det finns därför ingen anledning att, heller genom röstskolk, straffa den socialdemokratiska regeringen för att den inte har gjort tillräckligt för att öka jämlikheten i samhället.

Men socialdemokratin skulle kunna mobilisera åtskilliga tveksamma genom att snarast, redan före valet, tillmötesgå ett krav, som jag förde fram i mitt kapitel, ”Vart tog den där elden vägen?”, i ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”:

”Ett tredje mål bör vara att som på det sena sextiotalet tillsätta en jämlikhetsgrupp med uppdrag att genomlysa dagens svenska samhälle från ett konsekvent jämlikhetsperspektiv och att föreslå åtgärder, som på nytt ökar jämlikheten i samhället. En av de viktigaste deluppgiferna ska då vara att äntligen åstadkomma full jämlikhet mellan män och kvinnor. En annan viktig uppgift måste vara att föreslå åtgärder, som kan häva den segregation flyktingar och invandrare är drabbade av.”