Ådalen 31

26 april 2006 10:15 | Politik, Prosa & lyrik | 1 kommentar

På Bos blogg – länk finns här intill – publicerade jag den 20 januari 2006 följande:

1981 var det femtioårsminnet av Ådalen 1931, den tragedi som Erik Blomberg har gjort stor dikt av:

GRAVSKRIFT

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen “Nattens ögon”, 1943. Den som vill ha den i sin ägo rekommenderas att köpa boken “Bakom TV´n ändrades ljuset. 56 politiska dikter valda och kommenterade av Göran Greider” (Bonniers, 2005).

I boken konstaterar Greider, att Erik Blomberg i dag är en närapå bortglömd författare men att han på sin tid var en stor kulturpersonlighet inom den intellektuella vänstern, inte bara själv poet utan också en mycket skicklig översättare av poesi, dessutom intressant konstskribent med mera.

Den som vill lära känna Blombergs poesi rekommenderar jag att på antikvariat eller bibliotek skaffa urvalsvolymen “För ljusets skull” med inledning av en av Sveriges mest betydande kritiker genom tiderna, Bengt Holmqvist (FiBs lyrikklubb, 1956). Varför återutger förresten inte Ordfront, som i dag är huvudägare i Lyrikklubben, den här och andra lysande nummer i klubbens forna utgivning?

Aktuellt i politiken (s) nummer 9 1981 inleds med omslag plus fyra sidor om Ådalen 31: Nutida politiker, ögonvittnen och en skolflicka, vars mormor var syster till Eira som sköts, intervjuas. På en av sidorna återges autentiska bilder från då. Lenny Clarhälls minnesmonument presenteras. (Clarhäll gjorde förresten en av tre färglitografier i den konstmapp som utgavs till socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979 – hans tema var “partiet är dess medlemmar”.)

I nummer 10 1981 av Aktuellt i politiken (s) skildrar jag i min tryckta “blogg” Det händer minneshögtiden söndagen den 10 maj:

DET
HÄNDER

…att Rolf Örjes, Thorbjörn Fälldins informationssekreterare, skämtsamt hävdar att Gud är centerpartist. Han syftar då på att solen alltid skiner över centerns stämmor (som den i fjol i Sollefteå i Fälldins eget hemlandskap).

Jag vågar inte dra några teologiska slutsatser, men sommaren formligen exploderade över Ångermanland, när jag tillsammans med partistyrelsen (s) åkte till Sollefteå för det partistyrelsesammanträde som skulle fortsätta i minneshögtiden över Ådalen 31. Solen sken. Träden började skifta i lila. Snöfläckarna under granarna krympte. Luften doftade bränt gräs. I dikena blommade tussilago och vitsippor.

Och på lördagskvällens möte i Ådalshallen i Kramfors märktes att partifolket, liksom sommaren, hade vaknat till nytt liv. Entusiasmen var stark och applåderna smattrade när Olof Palme krävde nyval och socialdemokratisk regering.

Palmes bildspråk är just nu blomstrande och roligt: “Ge centern ett finger och dom tar en långbänk” och annat sådant. Och när han liknade mittenpartierna vid kanariefåglar som sitter på pinnen utanför buren i vilken katten när som helst kan rycka in dom igen, hörde jag en fnissig viskning bakom mig i publiken: – Katten Bohman!

* Även söndagens demonstration blev en minnesvärd (och helt naturligt allvarsammare) upplevelse. Birgitta och jag gick tillsammans med vår partistyrelse i kolonnen närmast bakom de anhöriga till offren. Strax efter starten anslöt sig till vårt led en äldre man, som visade sig ha deltagit i tåget 1931. Helge Söderlund heter han. Medan vi gick berättade han med egna ord om de dramatiska dödsskjutningarna och om hur man tog hand om de skadade och döda.

* Solgasset och folkhavet à la försommarfest framme i Lunde gav en närmast overklig inramning åt den allvarliga minneshögtiden.

Men till sist stod vi där tysta och allvarliga och åhörde Gunnar Nilssons tänkvärda jämförelser mellan nu och då och gamle Harry Nordlanders ögonvittnesskildring av händelsen 1931.

– Vi glömmer er aldrig, sa Gunnar Nilsson om offren.

Och Lenny Clarhälls monument kommer att stå där som en ständig påminnelse.

Enn Kokk

***

Den som vill läsa mer om ådalstragedin vill jag rekommendera att läsa Birger Normans berättelse “Ådalens 31″ (Rabén & Sjögren, den utvidgade upplagan från 1981).

I den här upplagan återges också Birger Normans “Dikter i Lunde”, en lyrisk-musikalisk svit, tonsatt av Ralph Nordlander, skriven till minneshögtiden i Lunde den 10 maj 1981. Dess första strof lyder:

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnen bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Om Birger Norman har jag tidigare publicerat texter, dels om hans prosa och lyrik, dels om hans lyrik, uppläst respektive tonsatt, på skiva. Du hittar dem under Kulturspegel.

En text om Erik Blomberg, tidigare publicead på Bos blogg, ska jag också placera där.

1 kommentar »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Jag har under någon tid på Tradera ropat in lösnummer, ibland hela årgångar, av gamla Folket i Bild – det gamla FiB-ombudet i Juniskär med omnejd återvänder till ett av sin ungdoms universitet.

    Av en händelse satt jag just och bläddrade igenom nummer 33 1945 (12 augusti). FiB var en tidning som jag vid den tidpunkten ännu inte hade kommit i kontakt med (och knappast, som åttaåring, för mindre än ett år sen anländ från Estland, heller hade kunnat läsa).

    Nå, i det här numret finns en artikel om Ådalen av författaren Albert Viksten (som för övrigt har skrivit den läsvärda ådalsromanen ”Storm över niporna”). Artikeln handlar bland annat om tragedin i Lunde:

    ”Men över alla dessa krisuppträden står den fruktansvärda händelsen i mitten av maj 1931, när militären vid Lunde lät gevär och kulsprutor spela mot ett arbetarnas demonstrationståg. Fem arbetare dödades och fem sårades! 1931 var ett svårt krisår. Hela världsmarknaden gungade. Dir. Versteegh låg i konflikt med sina arbetare. Han fick myndigheternas tillstånd att förlägga strejkbrytare till Lunde. Förbittringen bland arbetarna steg. Först demonstration till Sandviken, där lastning pågick. Genom polisens bristfälliga bevakning gick demonstrationståget ända fram till ångaren Milos, där blockadbrytarna arbetade. Det blev räfst och uppträden och en del av dem tvingades med demonstrationståget till Kramfors. Dagen efter gick demonstrationen till Lunde, där militär blivit förlagd. En förskrämd landsfogde vågade inte möta demonstrationståget med en kungörelse från länsstyrelsen att strejkbrytarna skulle transporteras bort. Han lät demonstranterna överskrida det fridlysta området, där de möttes av den mördande salvan.

    Nu är det 14 år sedan denna uppskakande händelse. Om man i dag samtalar med folk i Ådalen, de som var med i demonstrationen och de som stod utanför, finner man genast att tidsavståndet på ett naturligt sätt läkt de djupa sår som kulorna slog upp i rättsmedvetandet. Man ser sammanhanget mera nyktert och erkänner öppet att dramat fick sin utlösning under för båda parter olyckliga omständigheter. Hade vissa myndighetspersoner behärskat sitt ansvarsfulla kall, skulle en sammanstötning aldrig ha skett. Rent principiellt har man samma inställning till våldshandlingen, men man vill helst tala om något annat. Händelsen hör till det förgångna och man önskar inte riva i gamla sår. De efterlevande har sökt sig andra livsuppgifter och efter år av lidanden försökt att finna sig tillrätta däri.

    Så är ådalingarna. Man bär aldrig länge på en bitterhet. Vad som ligger bakom är passerat. Därmed bortser man inte från det förgångnas lärdomar. En av de svårt sårade arbetarna mötte efter två års sjukhusvistelse den militär, som stått bakom den olycksbringande kulsprutan. De kom överens om att förstå varandra och är i dag de bästa vänner.”

    Comment by Enn Kokk — 2006 04 26 21:27 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^