Sommaraning och kokkaffe

29 april 2006 15:35 | Mat & dryck, Trädgård, Ur dagboken | Inga kommentarer

Äntligen är våren här på riktigt. Solen skiner över Öregrund, och det är mild värme utomhus; termometern på skuggsidan visar + 13. Det är faktiskt sommaraning i luften. Jag går i skjortärmarna, när jag går ner till bastun/tvättstugan för att tömma den maskin Birgitta satte i gång, innan hon tidigt i morse tog bussen in till Uppsala: frotté och så några av mina marimekkoskjortor, som ska tvättas i 60 grader för att hålla färgen. Tvätten hänger jag på de streck vi har spänt mellan krikonträden. Finns det någon ljuvligare doft än den av kläder, som har fått torka på streck utomhus?

Likt Proust söker jag barndomens dofter, dock inte av madeleinekaka.

Till det jag älskar hör doften av nykokt kaffe. I min estniska barndom, i Juminda, Estland, i Merikarvia, Finland, så väl som i Juniskär, Sverige, var det kokkaffe som gällde.

Seden att koka kaffe tog jag med mig, när jag som student flyttade till Uppsala. Särskilt minns jag morgon- eller kanske snarare förmiddagskaffet i vår ruffiga lägenhet i ett rivningshus i hörnet av Kungsgatan och Linnégatan. Jag bodde där tillsammans med min bror Matti och så Erik Liljegren, son till en journalist på Arbetarbladet i Gävle. Vi experimenterade för att få rätt smak på kokkaffet och kom fram till att det behövdes 24 kaffeskedar – varken mer eller mindre – i kaffepannan för att göra det extra gott.

Vid de tillfällen, då vi var stadda vid kassa, sändes, medan kaffet kokade upp, en kurir till hembageriet på Skolgatan nära gamla flickskolan för att köpa färska kanelbullar, när vi ville slå på stort en äppellängd.

Under mina många pendlarår, när jag steg upp tidigt och hade bråttom till tåget, fick det anstå med kokkaffe, som ju måste passas, så att det inte kokar över. I stället puttrade en kaffebryggare av märket Hugin, medan jag rakade mig och duschade.

Men när vi 1969 köpte huset i Öregrund och började tillbringa semestrar och veckohelger där, blev längtan efter kokkaffe oemotståndlig igen. Varje dag kokade jag morgonkaffe i min gamla kaffepanna från studenttiden. Kaffet hällde jag sen över i en TV-kanna från femtitalet. Det har den dubbla fördelen, att man blir av med sumpen, som har sjunkit till botten av kaffepannan, och att kaffet håller sig kokhett och gott hela dagen – man slipper den uppvärmning, som fördärvar kaffesmaken.

TV-kannan är en konisk termos, klädd i falsk bast (det vill säga plastnät) i någon glad färg. Den är ett barn av televisionens inträde i de svenska hemmen – med dess hjälp behövde man inte lämna den heliga nya TV-apparaten ens för en kort tur till köket.

När min TV-kanna med hjälp av lekande barn gick åt helvete på berget utanför sovrumsfönstret, var jag först helt ställd. Men jag räddades av min yngste bror, Mikko. Inför en jämn födelsedag kammade han igenom alla loppisar och auktioner i gävletrakten – han bor i Skutskär – och presenterade mig så många TV-kannor, att de, även om jag skulle vara drullig, med råge kommer att räcka livet ut.

Jag har också skaffat mig en fin och stryktålig kaffepanna. När jag i många år var socialdemokratiska partiets nordiske och baltiske sekreterare och ofta besökte Helsinki, passade jag vid ett tillfälle på att gå till Stockmans och hittade där en snyggt designad kokkaffepanna av stål – var, om inte i Suomi, kan man eljest göra såna fynd?

I förmiddags kom jag inte i gång med kaffekokningen förrän under melodikrysset. Det senare tog väl upp en för stor del av min uppmärksamhet, och så, plötsligt, flöt det kaffe och sump över hela spisen. I nyhetspausen mitt i krysset hade det utspillda kaffet blivit så pass kallt, att jag – svärande – kunde suga och torka upp det med wettexduk. Att man aldrig lär sig!

Jo, jag klarade som vanligt melodikrysset.

I förrgår fick jag två exemplar av Bruce Springsteens nya CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”, ett från Bo med posten, ett från Birgitta som kom hit med bussen lagom till middag. Tack båda två; ett exemplar kommer att hamna i Uppsala och ett vara kvar här i Öregrund – jag kommer flitigt att lyssna på den här skivan, som jag lyssnade igenom i går och som jag snart ska höra på igen för att skriva om den.

Jag kan redan nu avslöja, att jag tycker den är bra.

Regnet i går och den plötsliga värmen har gjort, att gräsmattan har exploderat i blått. Stora ytor är täckta av blommande scilla sibirica, rysk blåstjärna.

En av de saker, som gjorde djupt intryck på mig, när jag som student kom till Uppsala, var scillamattan utanför rektorsvillan nedanför Katedralskolan. Den var betagande vacker! Så när jag många år därefter fick en egen trädgård, föresatte jag mig att åstadkomma något lika vackert. Höst efter höst har jag därefter köpt och planterat mängder av scillalökar, år från år utvidgat de ytor som blir så där intensivt scillablå så här års.

Till det roligaste med trädgårdsarbete hör att man konkret kan se resultatet av sina mödor.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^